Blogg

På en valtillställning i dag var det en i publiken som avrundade diskussionen med en verklig tungviktare. Tror vi på evig tillväxt?

Svaren på den egentligen ganska svåra frågan blev korta, då vi redan hade gått över tiden för vår diskussion. Mitt svar gick i korthet ut på att vi snart är tvungna att skära ned på vår välfärd av den enkla anledningen att planeten inte annars håller. Väl hemkommen började jag gräva i mina arkiv. Jag har någon gång skrivit en rätt så ingående text om just detta ämne. Hittade inte den färdiga texten, minns inte för vilket ändamål den är skriven (vilket skulle underlätta sökandet). Jag får lov att kort reflektera över ämnet på nytt.

Vårt samhälle av överflöd, så som vi ser det i dag, har uppkommit under en mycket kort tid. Det hela fick en början då vi började utnyttja fossila bränslen, främst stenkol, för några hundra år sedan. Det verkliga uppsvinget kom så sent som för ca 100 år sedan, då vi började utnyttja flytande fossila bränslen. Tillverkning och förflyttning av varor kunde plötsligt göras till en mycket låg kostnad jämfört med tidigare. Detta utnyttjande av billig energi som ackumulerats under årmiljoner har gett oss ett alldeles ofattbart uppsving i materiell välfärd.

Jag säger billig trots att många kanske kan säga att t.ex. bensinen är dyr. I ett större sammanhang är det dock så, att tom. vår dyra bensin är alldeles våldsamt billigt i förhållande till sitt energiinnehåll. Med några futtiga liter kan jag släpa mig själv med familj plus ett halvtannat ton bil till Helsingfors. Då utnyttjas inte ens speciellt mycket av energin till att förflytta oss, utan största delen blir värme som inte utnyttjas för framdrivning. Bensinen kostade mig någonting i storleksordningen 15 min arbetstid, mätt i arbetsgivarens kostnad för mitt arbete! Beakta att bensin är ett hårt beskattat bränsle, själva bränslet kostar alltså några minuters arbete. Jämför det med att göra samma arbete utan tillgång till fossila bränslen. Flytta ett och ett halvt ton japanskt kvalitetsstål + fyra personer 100 km. För några hundra år sedan skulle det ha varit ett sjutusans projekt! Eller tänk dig att producera någonting motsvarande själva bilen för tusen år sedan. Vilken enastående kraftansträngning skull det inte ha krävt av till och med ett ganska stort samhälle. Sådana lådor finns det dock hundratusentals av i dagens Finland! Vilket perspektiv.

Det säger väl sig självt att den materiella välfärd vi har, inte går att upprätthålla utan ”gratis” energi. Samtidigt står vi inför två hårda randvillkor. Oljan och de andra fossila bränslena tar förr eller senare slut. Av allt att döma klarar inte heller vår atmosfär av att vi på hundra år bränner upp det kol som har ackumulerats under årmiljoner. Klimatet förändras.

Då vi en gång står inför faktum, skulle det vara vettigt att göra två saker. För det första borde vi hitta metoder för att ersätta oljan så billigt som möjligt. För det andra borde vi börja grubbla på hur vi kan minska på vårt materiella välstånd på ett sådant sätt att skadan blir så liten som möjligt. Men hur få oss att minska på någonting? Vi har ju inte ens sänkt våra löner en endaste en gång under efterkrigstiden. Inte under oljekrisen, inte under den djupa depressionen i början av -90-talet. Det har gått bra och det har gått dåligt, men lönerna har stigit hela tiden. Vi uppskattar inte längre heller alla arbeten. Vissa arbeten har så låg status, att ingen ”inföding” vill utföra dem. Vi har hus och bil och sommarstuga och så vidare. Det är skäl att notera, att mången helt vanlig människa i dag lever i ett materiellt välstånd, som skulle ha varit värdigt en kung på 1500-talet. Det värsta är att jag inte överdriver!

Summa summarum: jag tror inte på evig tillväxt. Jag tror tvärt om att det skulle vara dags att börja prioritera på allvar. Vad är viktigt och vad kan vi avstå? Hur gör vi det utan att fördelningen blir alltför skev? En sak är dock viktig och till välsignelse. De allra viktigaste sakerna i livet är inte beroende av materiell välfärd.

Jag fick antologin ”Utan” på posten i går (se mitt inlägg 17.3.2011). Efter gårkvällens läsövningar återstår endast en liten stump i slutet. En bok av kvinnor för kvinnor, tippade jag och hade så rätt. Ändå kan nog verket varmt rekommenderas också för manliga läsare! Jag reflekterade över att upplevelserna säkert är ganska likartade för män, men ändå antagligen helt olika. Jag antar att männens smärta över barnlöshet föds mera inombords, medan kvinnorna i högre grad upplever trycket utifrån vid sidan av det inre trycket. Dessutom sätter inte biologin i sig lika strikta ramar för möjligheterna till föräldraskap. Fick faktiskt lust att sammanställa en antologi där barnlösa män skulle skriva om sina tankar och reflektioner. Kanske någon annan har plockat upp den bollen redan, vem vet.

Vidare reflekterade jag över synen på män i vårt jämlika samhälle. Några lösryckta tankar nedan:

En av skribenterna i ”Utan” dryftar rätten till abort. Ofta tar den diskussionen avstamp i kvinnans rätt till sin kropp. Mera sällan diskuteras barnets far i det sammanhanget. Hur ofta görs aborter utan att pappan ens är medveten om saken? Jag vet att stödet till mamman i en så svår situation inte är tillräcklig, men finns det något stöd alls att erbjuda den potentiella pappan?

I fråga om missfall är vårt samhälle inte speciellt jämlikt. Det ärr kvinnan som får missfall. Pappan finns där, men ingen tycks notera att ett missfall är en traumatisk händelse och en källa till stor sorg också för mannen. Inom parförhållandet finns förståelsen, men hur är det i samhället överlag? Jag upplever att det fortfarande är så att pappor inte får missfall.

Hur brukar det gå med barnen då föräldrarna skiljs? Hur många pappor känner du som ”blev med barnen”? Just det. Det är i vårt samhälle inte socialt accepterat att en frisk kvinna som kan ta hand om sina barn inte gör det, utan kommer överens om att barnen bor hos pappan. Jag har en vän som har skiljt sig, mamman flyttade med det gemensamma barnet till en grannstad. Båda föräldrarna var i princip överens om att det på allt sätt vettigare alternativet skulle ha varit att sonen skulle ha stannat hos pappan (arbetssituation, bostadssituation och det tidigare deltagandet i vården av det gemensamma barnet talade för att barnet skulle stanna hos pappan). Båda föräldrarna var dock överens om att situationen skulle ha varit socialt ohållbar för mamman. Varför blev sonen hos pappan? Har mamman något fel? Dricker hon? Psykiska problem? I ett jämlikt samhälle borde barnen stanna hos pappan ungefär lika ofta som hos mamman. Den verkliga situationen är som bekant en helt annan.

Hur behandlas vi pappor av de institutioner som har hand om våra barn, dagvård och skola? Min erfarenhet säger att man som pappa alltid är den där personen som man i nödfall kan prata med om mamman av någon anledning inte är tillgänglig. Pappan är aldrig den första man kontaktar. Det mest flagranta exemplet råkade jag ut för för några år sedan. Jag lämnade min son till dagvård praktiskt taget varje dag. Det var också jag som nästan undantagslöst hämtade honom därifrån. Ändå frågade en ”dagistant” plötsligt en dag om jag kunde kolla med sonens mamma när hon, underförstått ensam, skulle ha tid att besöka dagvårdsplatsen för en ”föräldrakvart” (vet inte vad det borde kallas, ett möte mellan institutionen och föräldrarna, ett utvecklingssamtal på sätt och vis). ”Tanten” tittade långt på mig då jag frågade om jag alls behöver titta i min kalender. Hon borde ju ha märkt att jag aktivt deltog (och deltar) i mina barns vardag. Jag blev arg den gången. Jag uppfattades helt enkelt inte som fullvärdig förälder till mitt barn på ett ställe där de rätt så sällan fick träffa den andra föräldern.

Det sägs ofta att kvinnan euro är 81 cent. Jag får rätt så ofta en känsla av att mannens barn inte ens är närapå 81 % hans barn i samhällets ögon. Vägen till jämlikhet i samhället är mycket lång ännu, trots att vi säkert är ett av de mest jämlika samhällena i världen. Jag hoppas att åtminstone min son en dag får vara pappa till 100 % och att hans systers euro är en euro.

Jag har (också) i dag pratat om kärnkraftens vara eller inte vara. I och med händelserna i Japan har kärnkraftens risker igen kommit på tapeten. Många försöker förlöjliga kärnkraftskritikerna. Vi har ju inga jordbävningar och ännu mindre tsunamin i Finland. Många har också beskyllts för att hoppa på japanska gravar då de framför k-kraftskritiska synpunkter.

Min hållning i k-kraftsfrågan är den samma som den ”alltid” har varit. Jag säger nej. Motiveringen ligger i att jag anser att man inte skall syssla med sådant som man inte ens i teorin kan ta ansvar för. Vid en olycka, låt vara att det är osannolikt att en sådan sker, är skadorna av den omfattningen, att ingen kan ersätta dem. Därför går det inte heller att försäkra k-kraftverk. Försäkringsbolag fungerar enligt affärsmässiga principer. Man tar betalt för att bära en annans risk. I fråga om k-kraft är det fråga om en risk som inte går att bära, oberoende av hur höga premierna skulle vara. Det går inte att ersätta de förluster som en större olycka förorsakar. Därför har ansvaret förts över på ”samhället” eller rättare sagt de individer som mister sin hälsa, sina hem, sin jord. Då man har blivit av med detta ansvar, kan man räkna ut att det lönar sig att producera el med k-kraft.

Jag brukar alltid få frågan om hur jag tänker lösa klimatproblemen och ta ner på koldioxidutsläppen i enlighet med de avtal Finland har, om jag inte godkänner användningen av k-kraft. Frågan innehåller två logiska vurpor. För det första har Finland förbundit sig vid att minska sina koldioxidutsläpp med 20 % till och med 2020. Vilka k-kraftverk förutom de befintliga står färdiga då? OL3:an kanske, även om det har klåpats alldeles fruktansvärt med det bygget. Förståeligt i och för sig, det är ett mycket krävande byggprojekt. I vilket fall som helst kommer inte de lösningar som nu har fått grönt ljus i riksdagen att lösa problemet. Den andra logiska vurpan ligger i det faktum, att en k-kraftkritiker inte ser k-kraft som en lösning på någonting, inte ens uppfyllandet av klimatavtal. I fråga om lösningar på problemet är situationen alltså 0-0.

Som jag ser det, är utnyttjandet av k-kraft i själva verket ett hinder för skapandet av nya lösningar. Varför skulle någon satsa på forskning, då man kan producera ”billig” el med k-kraft?

Tittade lite på hur riksdagsvalskandidaterna har svarat på olika kandidattest. Tar ett kandidattest som exempel. I ett exempelparti i min egen valkrets är 10 kandidater färdiga att bygga ut k-kraft (i Lovisa). Samtidigt är endast en av dessa 10 beredd att tillåta uranbrytning i Nyland. Vad är nu det för fasoner? Varför skall någon annan ta hand om den del av verksamheten som med säkerhet alltid medför stora olägenheter? Kanske någon i något u-land eller någonstans bakomtakana hellre kan ta hand om sk*ten? Jag lyfter på hatten åt denna ena person som är villig att ta hand om också denna del av verksamheten (jag vet de facto inte ens vem det är). Denna människa har ryggrad, även om jag inte delar synen på utnyttjande av k-kraft.

Jag beställde för en stund sedan en bok på nätet. Antologin ”Utan” med Mikaela Sonck som redaktör (Söderströms). Gnistan tändes då jag lyssnade på det eminenta radioprogrammet ”Eftersnack” på Vega förra fredagen. Boken är alltså en antologi, där kvinnor berättar om sin självvalda eller ofrivilliga barnlöshet. En bok av kvinnor för kvinnor? Kanske det, men jag tror att verket kommer att ge mig en viss behållning i varje fall. Om inte, så kan jag ju alltid ge den till mina barns mor.

Ämnet ligger mig nära hjärtat. Jag blev själv pappa första gången strax innan jag fyllde 36 år. Jag hade redan försökt vänja mig vid tanken på att jag aldrig skulle kunna få barn. Nu försöker jag vänja mig vid att vara pappa.

Jeanette Björkqvist hade en ganska bra poäng i Eftersnack. Hon hör själv till dem som ansåg att hon har valt barnlöshet tills hon läst boken. Då insåg hon att hon hade unnat sig lyxen att påstå för sig själv och andra att hon har gjort ett val. Ett val under antagandet att hon kan få barn. Det är dock ett antagande som ingen borde ta som en självklarhet, hon har de facto inte valt någonting alls, var hennes slutsats. (förlåt mig J om jag tolkade dig fel).

Jag ser fram emot att få ta del av antologin. Mycket smärta, antar jag, och tankar kring varför vi utgår ifrån att alla kan få barn om de så vill. Tankar kring frivilligt barnlösas svårighet att få acceptans för sitt val. Smärtsamma upplevelser som jag hoppas att skribenterna i antologin lyckas förmedla. Jag ser verkligen fram emot att få boken hemburen på posten.

Då jag har följt med den kärnskraftsdebatt som uppstod efter katastrofen i Japan, så slår det mig att många skyller på naturen, inte människan, för det skedda. Kärnkraftsolyckan berodde på att naturen ville göra illa. Den berodde liksom inte på att människan har byggt en kärnkraftsanläggning (på ett sådant ställe). Vi har en tendens att göra så. Det kan gälla till exempel den första vinterhalkan. I tidningarna får vi läsa att ”blixthalka förorsakade dikeskörningar”. Ja men fy på dig blixthalka! På riktigt förorsakade halkan ingenting alls, lika lite som jordbävning eller tsunami förorsakade risk för radioaktiva utsläpp.

Jag har svårt att förstå varför vi gör så. Jag har kört min bil i diket en gång, kört på min egen bil med traktor en gång och kört mot olika hinder några gånger. Ingen av dessa händelser har varit sådana, att jag skulle ha suttit maktlös medan naturens makter har varit elak med mig. Dikeskörningen skedde i hög hastighet med mycket snösörja på vägen. ”Snösörja förorsakade dikeskörning”? Nä, dikeskörningen förorsakades av att jag missbedömde situationen, gjorde att misstag, körde hårdare än det gick att köra med min bil (läs pappas, den gången för 25 år sedan) på det stället.

Jag har grubblat över om det är samma mekanism bakom tendensen att skylla på blixthalkan och tendensen att skylla på en jordbävning. Jag antar att det är fråga om samma sak. Vi vill inte erkänna att vi har gjort en misslyckad riskbedömning. Det rubbar vår trygghet att veta att vi egentligen alla kör alldeles för hårt med våra bilar. Det rubbar vår trygghet att inse att vi inte kan förutse alla de händelser som kan förstöra ett kärnkraftverk.

Det vill vi INTE göra. Vi vill inte rubba vår trygghet, eftersom tryggheten är grunden för livskvalitet (se mitt blogginlägg från den 10 mars).

Skall vi alltså låta bli att planera för morgondagen, bygga våra bon och förbereda oss för vintern? Nej, men det är synnerligen hälsosamt att då och då bli påmind om att det en dag kan komma en man med plogen och vända upp vårt bo, hur väl vi än har planerat. Diktaren gör dock en viktig notering i sista versen. Han noterar att musen, i motsats till diktaren, inte går och grämer sig över vad som kunde ha varit eller vad som komma skall. Jag tolkar honom som så, att vi med fördel också kunde göra som musen, bygga våra bon och förbereda oss för vintern. Detta trots att vi är medvetna om hur det kan gå, vilket vi gärna ändå kan hålla i minnet då vår övertro på teknologin hotar ta överhand.

Jag blev tidigare i kväll ombedd att skriva ett blogginlägg om livskvalitet. ”Pikku juttu” tänkte jag för mig själv, inga problem, pas de problème, njema probljema. Strax innan jag började trycka på tangenterna insåg jag att rubriken är långt ifrån lätt eller enkel (observera distinktionen mellan lätt och enkel). Vad är livskvalitet? Uppfyller mitt liv kriterierna för god livskvalitet? Kan man leva ett kvalitetsliv utan livskvalitet? Finns det ett samband mellan livskvalitet och välfärd?

Trygghet. Det är livskvalitet. Skulle jag vara poet, så skulle jag skriva en dikt som på ett enkelt och verbalt briljant sätt skulle beskriva livskvalitet som trygghet med allt vad det innebär. Några ord kan ibland beskriva mer och effektivare än långa haranger. Tyvärr är jag ingen poet. Måste alltså hålla mig till prosa.

Mat och vatten, i dag och i morgon. Ingen rädsla för fysiskt våld eller att bli uppäten. Värme. Skydd för vädrets makter också i övrigt. Att få sova utan oro för morgondagen. Att kunna sova. Att känna sig älskad, att få älska dem man älskar utan omgivningens fördömande. Att få uttrycka sina åsikter utan rädsla för obehagliga konsekvenser. Frihet att göra självständiga val.

Förteckningen över saker som bidrar till livskvalitet kunde säkert med lätthet göras flera sidor lång. Ändå knyter allt åter till ett enda ord,

trygghet.

Det är livskvalitet. Vårt välfärdssamhälle borde alltså vara en god garant för livskvalitet. I grund och botten tror jag att livskvalitet innebär att man kan vara säker på att det finns ett skyddsnät, men också att man vågar lita på att man kan möta de krav som omgivningen ställer. Då jag grubblar vidare på den linjen, börjar jag inse att materiell välfärd inte ensamt kan utgöra grunden för livskvalitet. Det visste jag ju redan då jag började skriva, men på riktigt? Kan det vara så att dagens samhälle, trots sina många fina sidor, i vissa hänseenden är ett hinder för verklig livskvalitet?

Kan du lita på att du klarar av de utmaningar som arbetslivet ställer, utan att en dag klappa ihop? Vågar du vara dig själv eller försöker du konstant anpassa dig till det du antar att andra förväntar sig av dig? Vågar du berätta om din homosexualitet? Kan du berätta att du har haft en svår depression, så svår att du var intagen på mentalvårdsanstalt? Låter du bli att berätta att din pappa satt i fängelse när du var barn?

Dagens samhälle hyllar individen, men paradoxalt nog verkar det som om samma samhälle skulle ställa hårda krav på likriktning. Det är liksom okej att vara lite sådär kitchigt annorlunda, men att på riktigt avvika från normen, det är inte tillåtet. Inte alls!

Bloggtexten tog mig till ett helt annat ställe än jag tänkte mig då jag började. Jag kommer ju ingen vart, det blev mest ett flöde av tankar. Bristen på syntes är påfallande.

Kanske kärnan ändå kan stå kvar: trygghet är livskvalitet.

Jag kommer senare i dag att delta i ett styrgruppsmöte med anledning av Lappträsk kommuns pilotprojekt kring närmat. Då kommunen senast konkurrensutsatte råvaruanskaffningen till våra offentliga kök, beslöt kommunstyrelsen samtidigt starta ett litet pilotprojekt. Vi har alltså ett antal kök i kommunen där maten tillreds, det är endast råvarorna som anskaffas centralt. För att dels reda ut hur mycket billigare en central anskaffning blir och dels reda ut möjligheterna att i högre utsträckning ty sig till närproducerade råvaror, startades en liten jämförande råvaruanskaffning vid Kirkonkylän koulu.

Pilotprojektet skall alltså pejla i vilken utsträckning man i praktiken kan tillämpa närmatsfilosofin. Hur stort är utbudet? Leveranssäkerheten? Vilken är kostnadsnivån jämfört med övrig anskaffning? Blir det mycket merarbete för kökspersonalen? I vilken omfattning måste matlistorna anpassas till leverantörernas behov/krav? Hur definiera närmat? Skall man sträva till att helt ersätta ris/pasta/batater osv med närproducerade alternativ? Frågorna är alltså många.

Det är alldeles för tidigt att uttala sig alls om resultaten, men några poänger kan säkert nämnas redan i detta skede. Det är för det första mycket lättare för kökspersonalen att skriva sina beställningar till ett fåtal leverantörer (tex Valio, Kesko) än att gräva fram ett stort antal småleverantörer. De närproducerade varorna är också ofta mindre förädlade, vilket leder till mera handarbete vid tillredningen. Leveranstiderna är dels flexibla, dels beroende av förhållanden som inte kan påverkas. Vissa produkter som tex otvättad potatis kräver skilda utrymmen för uppbevaring (då man läser bestämmelserna, undrar man nog att folk inte dött som flugor då de har ätit sina leriga potatisar från sina jordkällare… ”kehitys kehittyy” som man säger på det andra inhemska). Matlistan måste anpassa en del för att bättre passa in med leveranstider, mera handarbete i fråga om vissa maträtter osv.

På plussidan kan man nämna att råvarorna känns mera äkta på ett odefinierbart sätt. Leverantörerna är också stolta över sin produkt och har ofta en stor sakkunskap. Kontakten mellan producent och den som tillreder maten verkar ge ett svårdefinierat mervärde. Kocken upplever att hon kan ge barnen mera äkta mat. Prisnivån verkar inte vara så mycket högre som en del kanske befarade (de ekonomiska siffrorna tills vidare mycket osäkra! Hur räkna in eventuellt merarbete och en hur stor del av merarbetet är en engångsföreteelse i form av informationsanskaffning).

Hur som haver är det ännu alldeles för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Vissa saker talar dock för närmat i hela kommunen. Beslutsfattarna har gett ett rätt så brett stöd för närmatstanken och om jag känner mina ”bässar” rätt så finns det till och med en beredskap att pröva anskaffningslagstiftningens gränser visavi anskaffarens rätt att välja själv. Köket vid den aktuella skolan upplever det som positivt med mera ”äkta vara” (varierar säkert från kök till kök). Följande runda av offerter gällande råvaruanskaffningen kommer sannolikt inte att se ut som de tidigare.

Tänkte skriva några rader om alla E:n som vi stoppar i oss, medvetet och framför allt omedvetet. I östnyland brukar man ibland vänskapligt fråga att ”Kva sitär tu täär å ruttnar” av en till synes sysslolös person. Frågan börjar tappa sin relevans i och med att ingen numera ruttnar, varken död eller levande, på grund av impregneringen från den mat vi stoppar i oss. Visst, det där var en överdrift, men ämne för tex en revysketch, så pass mycket sanning finns bakom.

Problematiken med E:n i maten får bli en ny predikan en annan gång. I vilket fall som helst så väntar jag mig en liten ”matrevolution” inom kort. Processmat fullstoppad med E:n och allsköns råvarusurrogat kommer inte att gå att sälja i det oändliga. I Finland har vi ett bättre utgångsläge än i många andra länder, råvarorna är rena. ”Lustigt” nog är vår matkultur i bjärt kontrast till detta, vi uppskattar inte vår mat i så hög grad som många andra.

Bäst att dra streck nu! Texten håller på att ta sin författare på en längre utfärd än det var tänkt…

Sannfinländarnas utläggningar kring kultur och kulturens innehåll i sitt valprogram har väckt en hel del debatt och kommentarer. Ett av de ställen som kommenteras låter så här: ”Perussuomalaiset kokevat suomalaisen kulttuuriperinnön säilyttämisen olevan ensisijaista postmodernin nykytaiteen tukemiseen verrattuna. Valtion myöntämiä kulttuuritukirahoja on ohjattava siten, että ne vahvistavat suomalaista identiteettiä. Tekotaiteelliset postmodernit kokeilut sen sijaan olisi syytä jättää taloudellisesti yksittäisten henkilöiden ja markkinoiden vastuulle.”

Låter det bekant? Antagligen. Det finns i historien ett otal exempel på stater/politiska system som har gått in för att reglera konsten och särskilt att ställa upp gränser för vad konsten får föreställa, uttrycka eller kritisera. Den gemensamma nämnaren för dessa system har varit att de är totalitära. Kommunistregimerna, samtliga envåldshärskare och Tredje riket. Detta visar hur stor makt konsten/kulturlivet har. Ingen som vill ha total kontroll kan tillåta fri konst, den är allt för farlig för det.

Jag känner en stor motvilja mot att politiker på minsta sätt skulle ta ställning till innehållet i konsten. Spåren förskräcker verkligen. Typiskt nog vittnar Sannfinnarnas användning av termen postmodern i sitt valprogram om en stor brist på sakkunskap. Det är ju förståeligt att ett sådant språkbruk används, eftersom de flesta inte kan definiera postmodern och det skulle vara lite väl rakt på sak att skriva att man motsätter sig experimentella konstyttringar eller den egentliga poängen: man motsätter sig samhällskritisk konst i alla former!

Riktigt patetiskt blir det när valprogrammet nämner tre konstnärer; Edelfelt, Gallen-Kallela och Sibelius. Två reflektioner: valprogram som explicit nämner vilka konstnärer har gjort bra konst för tankarna till tredje rikets skapelse. Dessutom måste man ju lite fnissa åt det faktum att uppräkningen tar upp de tre av våra ”klassiska” konstnärer som kanske mest aktivt har sökt sig ut i världen för att söka influenser och nya infallsvinklar.

Odemokratiska regimer vill alltså reglera konsten och dess innehåll. Finns det annat man brukar sätta vantarna på? Innehållet i historieundervisningen naturligtvis: ”Historiantunneilla on korostettava suomalaista ihmettä, kuinka köyhästä ja syrjäisestä maasta nousi koko maailman tunnustama edistyksen ja vaurauden kansakunta – vieläpä ilman suuria luonnonrikkauksia. On myös tuotava esiin, kuinka tärkeää itsenäisyys on ollut suomalaiselle menestystarinalle, ja kuinka se onnistuttiin säilyttämään sodissa, joista selviytyminen oli sekin jo yksistään ihmeellistä.” (gissa varifrån citatet är taget). Det är stoff för en annan predikan, men politiker skall INTE säga vad det skall stå i historieböckerna!

Tro nu inte att jag är en stor vän av modern konst! Långt därifrån. Jag har besökt tex Kiasma och upplevde att det mesta som fanns där var antingen fult eller motbjudande, i regel bägge. Några få undantag tilltalade mig, i regel dock inte i estetisk mening. Ändå skulle jag inte komma på tanken att försöka begränsa människors möjligheter att försöka återspegla och kanske till och med kritisera det samhälle vi lever i och de skeenden som omger oss.

Konsten måste vara fri!

Min favorittidning landade i dag i postlådan. Jag kommer att tillbringa resten av detta dygn och en bit av följande i dess sällskap. Det handlar om Illustrerad Vetenskap, en populärvetenskaplig tidskrift. Motsvarande finns också på finska, men underligt nog är den finska Tieteen Kuvalehti riktad till en yngre läsare. Den svenskspråkiga versionen har helt tydligt vuxna som sin målgrupp.

Jag har inte läst artikeln ännu, men ser att det finns en lång artikel som dryftar frågan om varför vi kommer in i puberteten allt tidigare. Flickor har börjat få sin första mens flera år tidigare än för 150 år sedan. För pojkarna har utvecklingen inte varit riktigt lika dramatisk, men trenden är mycket tydlig också för pojkar. Tidigare har man ansett att det till stor del beror på högre levnadsstandard och bättre näring, alltså mat. Den teorin förklarar en del, men utvecklingen har fortsatt också efter att vi har börjat få tillräckligt med mat, till och med för mycket mat. Medlemmarna i Köpenhamns gosskör kom 2007 i målbrottet 4 månader tidigare än för tio år sedan. Måste läsa artikeln, men hormonstörande ämnen, så som ftalater, bromerade flamdämpare och tillsatsämnen i plast har utpekats som potentiellt skyldiga. Alltså borde man ju få bort dessa ämnen från vår omgivning, men det var inte det jag skulle skriva om (denna gång åtminstone).

Har detta någon betydelse? Jo, bland annat finns det ett samband mellan fysisk och psykisk hälsa och vid hur låg ålder man kommer in i puberteten. Hälsan är bättre om man kommer sent i puberteten.

Jag började grubbla på att det antagligen är förknippat med en massa indirekta problem att barn börjar gå omkring fullt utrustade för fortplantning med allt vad det innebär. Samtidigt har ju inte hjärnans utveckling blivit snabbare. Allt barnsligare individer går omkring med allt vuxnare kroppar. Det måste ju ställa till med problem för dessa barn, det säger sig självt. Oönskade graviditeter och snedvriden självuppfattning är sådant som jag genast kommer att tänka på. Antagligen börjar också vi som redan har varit vuxna en tid att se på dessa barn med vuxna kroppar på ett annat sätt än man ser på barn med barns kroppar. Kanske man börjar se det som så att barn med bröst uppfattas som relativt vuxna. Det kan ju inte vara bra.

Kommer jag någon vart i mina funderingar. Tja, man borde väl försöka komma ihåg att barn är barn också om de ser ut som vuxna. Då måste barnen också behandlas som barn, de kan inte bära ett större ansvar än tidigare bara för att de numera kanske har skägg. Måste försöka komma ihåg det den dag då mina barn börjar se vuxna ut.