Jag har (också) i dag pratat om kärnkraftens vara eller inte vara. I och med händelserna i Japan har kärnkraftens risker igen kommit på tapeten. Många försöker förlöjliga kärnkraftskritikerna. Vi har ju inga jordbävningar och ännu mindre tsunamin i Finland. Många har också beskyllts för att hoppa på japanska gravar då de framför k-kraftskritiska synpunkter.
Min hållning i k-kraftsfrågan är den samma som den ”alltid” har varit. Jag säger nej. Motiveringen ligger i att jag anser att man inte skall syssla med sådant som man inte ens i teorin kan ta ansvar för. Vid en olycka, låt vara att det är osannolikt att en sådan sker, är skadorna av den omfattningen, att ingen kan ersätta dem. Därför går det inte heller att försäkra k-kraftverk. Försäkringsbolag fungerar enligt affärsmässiga principer. Man tar betalt för att bära en annans risk. I fråga om k-kraft är det fråga om en risk som inte går att bära, oberoende av hur höga premierna skulle vara. Det går inte att ersätta de förluster som en större olycka förorsakar. Därför har ansvaret förts över på ”samhället” eller rättare sagt de individer som mister sin hälsa, sina hem, sin jord. Då man har blivit av med detta ansvar, kan man räkna ut att det lönar sig att producera el med k-kraft.
Jag brukar alltid få frågan om hur jag tänker lösa klimatproblemen och ta ner på koldioxidutsläppen i enlighet med de avtal Finland har, om jag inte godkänner användningen av k-kraft. Frågan innehåller två logiska vurpor. För det första har Finland förbundit sig vid att minska sina koldioxidutsläpp med 20 % till och med 2020. Vilka k-kraftverk förutom de befintliga står färdiga då? OL3:an kanske, även om det har klåpats alldeles fruktansvärt med det bygget. Förståeligt i och för sig, det är ett mycket krävande byggprojekt. I vilket fall som helst kommer inte de lösningar som nu har fått grönt ljus i riksdagen att lösa problemet. Den andra logiska vurpan ligger i det faktum, att en k-kraftkritiker inte ser k-kraft som en lösning på någonting, inte ens uppfyllandet av klimatavtal. I fråga om lösningar på problemet är situationen alltså 0-0.
Som jag ser det, är utnyttjandet av k-kraft i själva verket ett hinder för skapandet av nya lösningar. Varför skulle någon satsa på forskning, då man kan producera ”billig” el med k-kraft?
Tittade lite på hur riksdagsvalskandidaterna har svarat på olika kandidattest. Tar ett kandidattest som exempel. I ett exempelparti i min egen valkrets är 10 kandidater färdiga att bygga ut k-kraft (i Lovisa). Samtidigt är endast en av dessa 10 beredd att tillåta uranbrytning i Nyland. Vad är nu det för fasoner? Varför skall någon annan ta hand om den del av verksamheten som med säkerhet alltid medför stora olägenheter? Kanske någon i något u-land eller någonstans bakomtakana hellre kan ta hand om sk*ten? Jag lyfter på hatten åt denna ena person som är villig att ta hand om också denna del av verksamheten (jag vet de facto inte ens vem det är). Denna människa har ryggrad, även om jag inte delar synen på utnyttjande av k-kraft.