Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland maj 2022
====
Har du tänkt på hur du reagerar om någon pratar en kännspak och bred dialekt? Tycker du att en som pratar dialekt låter lite korkad? Har du andra fördomar när det gäller dialekter?
Jag svarade på frågorna själv och det är kanske lite kontroversiellt, men jag svarar ja på frågorna ovan. Kontroversiellt därför, att jag ju riktigt bra vet att dialekten på inget sätt är en markör för mina eller någon annans intellektuella kvaliteter. Ändå gör min ryggradsreflex att en del dialekter väcker helt omotiverade fördomar hos mig.
Våra östnyländska dialekter påminner om varandra och en variant är något av ett hemspråk för mig. Som sagt så vet jag hur bra som helst att vi som pratar dialekt inte gör det för att vi är korkade. Men ändå. Då barnen var små och vi spexade med allt möjligt, så brukade jag dra till med skorrande ”R” då jag skulle spela dum eller lantlig.
Jag blev för ett par veckor sedan påmind om saken, då jag privat pratade med en person som kan räknas till landets främsta sakkunniga inom sitt område. Vi pratade finska och han lät sin dialekt höras. Kontrasten mellan den mustiga savolaxiskan och sakinnehållet i pratet var påtaglig.
Varför reagerar vi så? Eller vi säger jag. Hur kan jag veta hur andra reagerar? Vare hur det vill med den saken, men åtminstone jag får jobba lite med att se förbi dialekten. Jag har också lagt märke till att jag reagerar lite olika, beroende på om jag känner personen från tidigare eller inte. Det är ju ganska naturligt.
Nästan alla människor som vi upplever att vet eller kan saker, pratar högsvenska eller dito finska. Det gäller lärarna i skolan, läkare, vetenskapsmän och politiker. I radio och TV presenteras nyheter och alla andra viktigheter på ett språk som är så fritt som möjligt från dialektala markörer. Alla fiffiga människor pratar standardspråk, medan tåntarna i underhållningsprogrammen pratar dialekt.
Har de här tankarna någon betydelse i en värld, där dialekterna om inte försvinner, så åtminstone minskar i betydelse som lokala modersmål? Kanske inte som sådana, men det kan vara värdefullt att tänka på hur vi reagerar på olika språk, att vi reagerar på hur man säger saker.
Min generation kanske småningom börjar verka lite korkad i sociala medier med sitt språkbruk. Fullständiga meningar, kanske till och med någon bisats, punkter och komman. Sammansatta ord sammanskrivna så att de är långa och besvärliga att läsa.
Det förra stycket ska kanske inte tas så allvarligt, men jag roas lite av tanken på att vi som har skrattat åt särskrivningar och bristen på skiljetecken, en dag själva framstår som lite korkade. Språk är inte statiska, utan de förändras hela tiden.
Slutsatsen av mina funderingar är ändå ganska enkel. Innehåll borde alltid gå före form. Vi, eller åtminstone jag, borde bli bättre på att lyssna mera på vad som sägs än hur det sägs. Alla språk har utvecklats för att vi ska förstå varandra bättre. Att prata är enkelt, att lyssna är svårt.