Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland juni 2022
Det pågående kriget har fått mig att tänka på maktutövning. Krig är kanske den mest extrema formen av maktutövning, men vi utövar makt och vi utsätts för maktutövning varje dag. Det sker såväl i våra privata relationer som i vår roll i ett ordnat samhälle.
Krig är den mest extrema formen av maktutövning. Då är det stater som utövar makt över varandra, men ändå inte. Krig är resultat av maktutövning mellan individer både inom och mellan de stater som krigar. Någon har fattat beslut om att anfalla, någon annan har fattat beslut om att försvara.
I en demokrati utövas makten av folkvalda representanter. För det mesta sker det genom lagar och förordningar, genom uttalanden och ställningstaganden av personer som genom sin ställning eller sina personliga egenskaper har makt att bestämma över andra eller förmågan att få andra att agera enligt sin vilja.
Vi kanske tänker att vårt privatliv är fritt från maktutövning, men så är det ju inte. Det är kanske enklast att se i arbetslivets strukturer, där en har makt att bestämma över andra genom sin ställning. Ibland kanske makten utövas av någon som inte har den rätten genom sin hierarkiska position. Det är bra att förstå, att makten alltid utövas av någon. Den blir inte liggande oanvänd.
Maktutövning i statsapparaten, på arbetsplatsen eller i kommunala sammanhang och dylikt är lätt att förstå. Vi förstår att det måste vara så att någon bestämmer. Jag roas fortfarande av en kommunalpolitisk kollega i det förgångna, som en gång sa, att han inte vill ha makt, han vill bara vara med och bestämma.
Hierarkisk maktutövning i ett sammanhang där det finns ett uttalat behov av att någon fattar beslut är ju ganska lätt att förstå. Jag har under den senaste tiden reflekterat över att många av oss väljer att utöva makt, även om vi skenbart inte har någon nytta av det.
Jantelagen i alla sina former är en form av maktutövning. Om någon berättar om sina drömmar eller planer för framtiden, så finns det alltid ett antal människor som försöker påverka och motverka dessa. Ofta finns det egentligen ingen orsak att försöka få någon att avstå från sina planer eller drömmar. Men ändå säger man ”det blir till ingenting” eller ”vad ska du med en båt till?”.
Jag har ibland försökt förstå denna form av maktutövning och alldeles säkert också själv förfallit till det. Är det vår rädsla för att ens våga uttala våra egna drömmar som får oss att försöka hindra andra att försöka nå sina? Vilken nytta har jag av att någon annan låter bli att förverkliga en dröm, stor eller liten?
Varför kallar vi det för ”50-årskris” när någon köper motorcykel, byter till ett jobb med lägre status eller börjar med fårfarm i Perähikiä? Det är ju en form av maktutövning det också. Vi vill göra ett moget beslut till någonting mindre. Åter ställer jag mig frågan, varför? Kanske vi borde lära oss att hellre använda vår makt till att få oss att våga lyssna på vad vi själva vill göra. Sedan göra det med stolthet.
Thomas Antas är jordbrukare, frilansöversättare och ordförande för SLC Nyland