Altruism

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 15.9.2020

========

Kate Bush började skriva låtar redan före tonåren. Vid 16 års ålder gjorde hon ett demo-band med ett femtiotal egenhändigt skrivna och framförda sånger. Inget skivbolag tyckte att det fanns orsak att gå vidare med denna konstiga flicka, hennes konstiga låtar och hennes konstiga sätt att sjunga.

Av en händelse fanns det bland Kate Bushs familjebekanta en viss David Gilmour i umgängeskretsen. Gilmour var redan då en världsstjärna med sitt band Pink Floyd och en av världens mest ansedda gitarrister. Han fick höra Kate Bushs demo och identifierade genast en alldeles exceptionell talang.

Utan några som helst garantier för att själv få ut någonting annat än en fet faktura för besväret, ordnade Gilmour med en ordentlig studio. Gilmour anställde Andrew Powell som producent och Geoff Emerick som ljudtekniker. Powell och Emerick är kanske inte så kända namn för en bred allmänhet, men de var båda mycket ansedda inom sina gebit.

Kate Bush fick alltså göra en ordentlig demo med tre låtar. Skivbolaget EMI tecknade skivkontrakt med Bush och resten är historia. Bush blev den första kvinnliga artisten någonsin att nå den brittiska listan med en egenhändigt skriven låt. Alla hennes 10 studioalbum nådde UK Top 10. Det är en anmärkningsvärd prestation för en artist, vars musik och stil var och är mycket speciella.

En i vissa avseenden liknande händelse hjälpte en ung Juha Kankkunen på vägen. Kankkunen är en av världens mest begåvade rallyförare, kanske den skickligaste någonsin. Avvikande från Bush hade Kankkunen redan bevisat sin begåvning i unga år. Den stora vändningen kom hösten 1985, då Kankkunen körde för Toyota.

Peugeots stallchef Jean Todt ringde personligen upp Juha Kankkunen för att be honom byta stall. Kankkunen kunde endast konstatera att det inte går för sig, då han har ett kontrakt med Toyota. Kankkunen bad ändå Todt kontakta Ove Andersson som var stallchef för Toyota.

Ove Andersson visade sin karaktär och storhet som människa. I stället för att klamra sig fast vid den erkänt begåvade unga föraren släppte han taget. Han meddelade Kankkunen att det är fritt fram för honom att teckna kontrakt med Peugeot.

Andersson såg och insåg att Peugeot vid den här tiden hade en vinnarbil, vilket Toyota inte hade. Han ville hjälpa Kankkunen på vägen, låta honom visa sin talang med en bil som man kan vinna tävlingar med. Utan några som helst garantier ställde Andersson en förhoppning om att Kankkunen kanske en dag återvänder till Toyota.

Kankkunen tackade för handräckningen genom att ta sitt första av fyra rallyvärldsmästerskap för Peugeot 1986. Ett av sina världsmästerskap körde Kankkunen sedan för Ove Anderssons Toyota-stall. Ett värdigt sätt att tacka för hjälpen.

Jag finner en viss tröst i dylika berättelser i en tid som präglas av individualism och egennytta. Få av oss möter någonsin begåvningar som Bush eller Kankkunen, men vi kan säkert alla ta med oss någonting av det tankesätt som präglade Gilmour och Andersson.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Nylandsplanen 2050 problematisk

Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Landsbygdens Folk

==========

Beredningen av en ny landskapsplan för Nyland, den sk. Nylandsplanen 2050 är på slutrakan. Tanken var att planen skulle vara fastställd vid det här laget, men behandlingen av ärendet har dragit ut på tiden i landskapsfullmäktige. I skrivande stund ser landskapsplanen ut att bli fastställd i augusti. De första omröstningarna i landskapsfullmäktige visar vad vi har att vänta.

SLC Nyland, SLC och MTK har med oro följt med planeringsprocessen och försökt påverka den på olika sätt. Orsaken är att Nylands förbund med största sannolikhet kommer att fastställa en landskapsplan, som innehåller skyddsområdesbeteckningar på områden som inte har skyddats genom lag och vilka inte heller omfattas av initierade skyddsåtgärder. Jag vill med några ord nedan beskriva några aspekter som gör det svårt för mig och vår rörelse att omfatta dylika planbeteckningar.

Skyddsbeteckningarnas förhållande till grundlagens egendomsskydd problematiskt

Andra kapitlet av Finlands grundlag behandlar medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Grundlagens 15 § tryggar vårt egendomsskydd och den låter så här: ”Vars och ens egendom är tryggad. Angående expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning bestäms genom lag.” Landskapsfullmäktiges beslut kommer inte att innebära expropriation. Ägarnas rätt att utnyttja sin mark beskärs dock de facto på ett sätt som gör att situationen kan jämföras med en expropriation.

Grundlagen tryggar alltså vår rätt till egendom och förutsätter att tagande av egendom för gemensamt bruk ska grunda sig på lag och att det ska ske mot full ersättning. Enligt min uppfattning uppfylls ingetdera av grundlagens två enkla krav.

Naturvårdslagens 24 § lyder så här: ”Närings-, trafik- och miljöcentralen kan på markägarens ansökan eller med markägarens samtycke inrätta ett sådant naturskyddsområde som avses i 10 § 1 mom. 3 punkten i ett område som avses i 10 § 2 mom.”

Lagen förutsätter alltså att markägaren ska vara den som tar initiativ eller åtminstone ger sitt samtycke till skyddande av sin mark. Landskapsfullmäktiges beslut kommer inte att fylla naturvårdslagens krav. Markägarna har inte tagit initiativ, inte heller har landskapsfullmäktige eller någon myndighet informerat markägarna om skyddsplanerna, än mindre begärt samtycke.

Grundlagen förutsätter att tagande av egendom för gemensamt bruk ska ske emot full ersättning. Landskapsfullmäktiges beslut kommer inte att fylla detta krav heller. Planbeteckningen tryggar inte att markägaren skulle få någon ersättning för att markägaren mister bestämmanderätten över sin egendom.

Om markägaren anser att område som försetts med skyddsområdesbeteckning i landskapsplanen inte är skyddsvärt, blir det markägarens skyldighet att bevisa, att området inte är skyddsvärt. Bevisbördan har ställts på ända.

Planbeteckningen ändras dock inte, även om ingenting skyddsvärt hittas vid en noggrannare inventering. Marken är fortfarande skyddad i landskapsplanen. Situationen är minst sagt absurd och i strid med normal rättsuppfattning.

Landskapsplanen uppfyller inte MBL:s krav på innehåll

I markanvändnings- och bygglagens (MBL) 28 § föreskrivs att markägare eller andra rättsinnehavare inte får orsakas oskäliga olägenheter när planen utarbetas. I beredningen av landskapsplanen har man inte hört de berörda markägarna eller utvärderat planbeteckningarnas skälighet för enskilda markägare.

Det ovan sagda innebär också implicit, att planen inte grundar sig på tillräckliga utredningar. Man kan säkert bryta arm om i vilken omfattning enskilda markägare på en allmän nivå ska informeras om landskapsplanering. Jag anser dock att det vore förenligt med god förvaltning att åtminstone informera de berörda markägarna om att man tänker ta bestämmanderätten över deras mark av dem.

Oklart vad beslutet egentligen innebär

Jag har frågat tjänstemän på landskapsförbundet vad skyddsbeteckningarna egentligen innebär för den enskilda markägaren. MBL beskriver nämligen entydigt landskapsplanens rättsverkningar för annan planering och för myndigheternas verksamhet, men lagen säger ingenting om huruvida privatpersoner är bundna av planen.

De svar jag har fått bekräftar att landskapsplanen inte är bindande för privatpersoner eller privata aktörer, endast för myndigheter. Om planen ska ha rättsverkningar för enskilda markägare, måste dessa alltså uppstå genom myndigheternas verksamhet, inte genom planbeteckningen i sig.

Landskapsplanen tvingar inte någon myndighet till att aktivt inleda ett lagligt skyddsförfarande. Inte heller är planen juridiskt bindande för den berörda markägaren, som blir hängande i en lös snara.

Hur kan en så luddig situation då uppstå? Det beror enbart på att man använder helt fel verktyg. Planeringsverktyget är inte tänkt att användas för att förverkliga naturskydd. Vi har en mängd mekanismer och lagar som är avsedda för det. Varför då inte tillämpa någon av dem.

Vid all myndighetsverksamhet borde man tillämpa proportionalitetsprincipen. Den innebär till exempel att man först tillgriper lindrigare åtgärder och sedan tar till strängare åtgärder om de inte har åsyftad verkan. Man kan med fog fråga, om landskapsförbundet hade lindrigare åtgärder än bindande planbeteckningar att tillgå för att uppnå sitt syfte.

Skogslagen är inte i kraft på områden som försetts med skyddsbeteckning

Skogslagen är inte i kraft på områden som i landskapsplanen har försetts med skyddsområdesbeteckning (utom i det fall att det finns en gällande kommunal plan, där området är definierat som skogsbruksområde). Detta innebär att markägaren inte är bunden av skogslagens krav på anmälan om användning av skog inför en på behandlingsområdet planerad beståndsvårdande avverkning, förnyelseavverkning, avverkning till följd av skogsskada och annan avverkning och om behandling av särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagens 10 § 2 mom.

På de berörda skyddsområdena är skogsägaren inte heller bunden av skogslagens krav på bevarande av mångfalden och särskilt viktiga livsmiljöer. Förnyelsekravet belastar inte heller skogsägaren. Skogsskadelagen upphör också att gälla.

Det ovan nämnda är en direkt följd av de planbeteckningar jag avser. Det har knappast varit landskapsförbundets syfte att nollställa skogslagen samtidigt som man förser ett område med en beteckning som inte den heller binder skogsägaren.

Sambandet till kompletteringen av myrskyddsprogrammet

I slutskedet av beredningen av landskapsplanen har man lyft in objekt från myrskyddets kompletteringsprogram i landskapsplanen och försett dem med skyddsområdesbeteckning. Myrskyddsarbetsgruppen har framfört att myrskyddsprogrammet inte ska förverkligas utan markägarens samtycke genom planering med rättsverkan.

Landskapsfullmäktiges beslut kommer att stå i strid med myrskyddsarbetsgruppens linjeringar. Beslutet kommer också att stå i strid med en uttalad politisk vilja att i mån av möjlighet genomföra skydd genom frivilliga åtgärder (METSO och HELKA).

Jämlik behandling av medborgarna

Österbottens förbund har också en ny landskapsplan under beredning. Det är beaktansvärt, att de planutkast som Österbottens förbund har lämnat, inte innehåller skyddsområdesbeteckningar för områden som inte har skyddats genom lag.

Österbottens förbund har inte av miljöministeriet eller någon annan fått anvisningar om att områden från till exempel myrskyddets kompletteringsprogram borde lyftas in i planen. Man kan med fog fråga sig om medborgarna behandlas jämlikt, då landskapsplanering utförs med så olika principer i olika delar av landet

Landskapsförbundet använder sådan makt som det inte har

Många av de juridiska dryftanden jag framför ovan kommer sannolikt och förhoppningsvis att avgöras av vårt domstolsväsende.

En skyddsbeteckning i landskapsplanen innebär kanske inte rent juridiskt att området är skyddat. Det kan till och med tänkas att beteckningen i en teoretisk referensram innebär att skogsägaren kan agera friare än tidigare, då skogslagen inte längre begränsar verksamheten.

Oberoende av juridiskt finlir innebär en skyddsbeteckning i landskapsplanen de facto skydd ur markägarens synpunkt. Det finns ingen seriös köpare som skulle vara beredd att köpa virke från ett område som har skyddsbeteckning i landskapsplanen.

Den faktiska situationen innebär att landskapsförbundet har fattat ett skyddsbeslut utan ingående inventering, utan att höra markägaren, utan skyddsplan, utan konsekvensbedömning och utan att ersätta markägaren. Landskapsförbundet utövar sådan makt som förbundet inte har, på ett sätt som ingen i vårt samhälle borde ha laglig rätt till.

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Skogens många ansikten

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 2.6.2020

========

Fack-Finlandia-utmärkelsen gick senast till ett verk som heter Metsä meidän jälkeemme (Skogen efter oss). Verket behandlar den finländska skogspolitiken och skogsanvändningen under de senaste decennierna. Bokennärmar sig ämnet med ett populärvetenskapligt grepp och en mycket kritisk syn på den politik som har förts.

Tjugo emeritusprofessorer inom olika sektorer av skogsvetenskaper har kritiserat valet av mottagare till Fack-Finlandia-utmärkelsen i en insändare i Maaseudun Tulevaisuus. Hälften av professorerna är bekanta för mig från studietiden och jag har läst något vetenskapligt verk av nästan alla av dem. Därför vet jag att kritiken mot valet har en djupare grund än att professorerna skulle vara förnärmade av kritiken.

Professorernas kritik riktar sig närmast mot att Metsä meidän jälkeemme till många delar kan uppfattas mera som en åsiktsyttring än en vetenskaplig framställning eller avvägning av olika vetenskapliga fakta mot varandra. Professorerna konstaterar att det inte finns egentliga eller avsiktliga faktafel i boken, men att valet av vad som framställs ser ut att ha ett syfte.

Metsä meidän jälkeemme kritiserar egentligen själva grunden för hanteringen av vårt gröna guld. Man är kritisk till omfattande kalhyggen och cellulosaframställning. Författarna erkänner att virkesinnehållet i våra skogar har ökat markant under de senaste 100 åren. Ändå säger man mer eller mindre rakt ut att vi borde gå in för så kallat ontinuitetsskogsbruk som allmän norm.

En form av kontinuitetsskogsbruk kallas också blädning. Det innebär att man i optimala situationer har ett skogsbestånd som består av träd i alla olika åldersklasser från plantor till gamla träd. Termen blädning är dock lite kontroversiell, då blädning var en av huvudorsakerna till att vår första skogslag skrevs i storfurstendömet Finland 1886. Vi hade förstört våra skogar genom ett alltför intensivt uttag av gagnvirke utan några som helst aktiva förnyelseåtgärder.

Det är en allmän missuppfattning att Finland skogar skulle ha varit gamla och täta för hundra år sedan. Sanningen är den, att skogarna till stora delar var uthuggna. De facto har virkesbeståndet ökat markant, rent av tredubblats. Det kanske kommer som en ännu större överraskning att mängden skog som är över 100 år gammal har fördubblats under självständighetstiden.

Det vi allra mest behöver är en bättre dialog. Vi måste lämna mera död ved i skogen och främja bestånd som består av flera trädslag då det är möjligt. Vi måste också förstå, att skogen är en av de viktigaste källorna till välfärd och exportintäkter i vårt land. Träråvaran är också en av de få råvaror som ens i teorin kan ersätta nästan alla slags användning av fossila råvaror. Vi måste lära oss att bli bättre på att se skogens alla ansikten.

Av alla våra samhällssektorer är det endast jord- och framför allt skogsbruk som kan binda kol. Alla andra sektorer kan i bästa fall på sin höjd minska sina klimatutsläpp.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En dold verklighet

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 28.4.2020

===========

Coronakrisen känns ibland som ett enormt experiment som blottlägger samband som annars inte skulle ha nått den breda allmänhetens medvetande. Vi lever i och är beroende av en ganska osynlig ekonomisk verklighet.

Den rådande situationen har tydliggjort en mängd problem inom vår arbetsmarknad. Den har också tydliggjort vart det leder med offentlig konkurrensutsättning med priset som viktigaste faktor. Den leder till att livsnödvändig skydds- och annan utrustning som vi är beroende av tillverkas i länder som egentligen kan klassas som u-länder. Vi köper förenklat sagt nödvändigheter så billigt som möjligt för att ha råd med onödigheter.

Den nya situationen har på en mycket kort tid visat hur känsligt vårt servicesamhälle är. En allt större del av vår ekonomi kretsar kring företag och företagare som säljer tjänster. Det har sina fördelar, eftersom verksamheterna sällan kräver riktigt stora investeringar. Verksamheten är i regel inte heller särskilt starkt knuten till en plats eller produktionsanläggning. Det har också sina nackdelar, då en relativt liten störning kan slå ut hela branscher. Det vet vi nu inom restaurangbranschen och många andra tjänster som förutsätter mänsklig kontakt. Man kan leva på att tvätta skjortor endast om det finns sådana som inte tvättar sina skjortor själv.

Min senaste kreditkortsräkning blev en veritabel tankeställare för mig. Jag håller naturligtvis som företagare reda på mina inkomster och utgifter. Det gör att jag med ganska litet extra besvär har haft någorlunda god koll också på mina privata utgifter. Vår familj har under flera års tid använt en massa pengar på allt möjligt, som har känts ens lite viktigt på någon nivå, men strängt taget är helt onödigt.

Under en månads tid har mitt kreditkort kommit mycket lättare undan än normalt, då vår familj inte kan åka runt och köpa en massa varor och tjänster. Den stora frågan är, om vi är mycket olyckligare nu, då vi inte konsumerar stup i kvarten. Svaret är entydigt nej. Man kan kanske inte säga att vi är lyckligare heller, eftersom vi liksom alla andra har varit tvungen att ändra på en massa rutiner i våra liv. Det är ändå entydigt klart att mycket av allt det onödiga vi i normala fall brukar köpa, inte bidrar till någon nämnvärd lycka eller känsla av välmående.

Jag hoppas av högst personliga skäl att jag och min familj framledes ska köpa mindre bara för att vi har råd till det och mera för att det finns någon vara eller tjänst vi verkligen vill ha. Sannolikt leder det här till att vi köper mindre konsumtionsvaror och mera långlivade saker av investeringskaraktär. Kanske vi till och med sparar en slant. Lägger undan för sämre dagar.

Jag tror att många kommer att ändra på sitt sätt att använda pengar och sin tid. Jag vet inte vilken nationalekonomisk effekt det har om våra konsumtions- och tidsanvändningsvanor förändras. En sak är säker. Hela den dolda grund som vårt samhälle rullar på kommer att förändras. Det är spännande.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Corona – hot och möjlighet

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland tisdagen 24.3.2020

============

För en dryg vecka sedan skred landets regering till mycket drastiska åtgärder för att få bukt med coronavirusepidemin. Antalet insjuknade var ännu inte särskilt stort, men enligt regeringens bedömning var läget det rätta för att stänga skolor och påbjuda restriktioner i fråga om sammankomster med mera. Vi lever plötsligt i ett undantagstillstånd, vars like vi inte har sett sedan krigstiden.

På många arbetsplatser har man gått in för distansarbete så långt som möjligt. De fysiska mötena begränsas till ett minimum och olika elektroniska möten har tagits i bruk i en aldrig tidigare skådad omfattning. Många saker är besvärligare än förr. De måste åtminstone göras på ett annat sätt än tidigare.

Det är mycket sannolikt att många kommer att dö av coronaviruset också i Finland. Det är helt säkert att de ekonomiska följderna av de åtgärder som nu vidtas kommer att vara gigantiska. Många företag kommer att falla, flera kommer att förlora sina arbeten och en massa frilansare inom flera branscher får gå fram med tiggarstaven.

Då man inte kan ta kontrollen över det som sker, ska man åtminstone försöka ta kontroll över hur man reagerar på det som sker. Det är den enda vägen ut ur en kris. Man gör det bästa av situationen utan att ödsla tid och energi på att förbanna det man inte kan påverka.

Finns det några positiva lärdomar att ta? Många har redan märkt att det är dumt att ödsla både tid och resurser på att förflytta sig till ett annat ställe för att göra någonting man kunde ha gjort hemma vid frukostbordet. Vårt arbetsliv är fortfarande mycket arbetsplatsorienterat, trots att många uppgifter är så oberoende av plats och tid som de aldrig tidigare har varit. Kanske coronan gör det synligt och bidrar till bestående förändring.

En massa elever i gymnasier och yrkesskolor har ingen skola att gå till. De är i en ålder då sysslolöshet föder tankar på att bryta sysslolösheten. Tankarna är inte alltid så alltigenom smarta, så vi kommer att se en mängd negativa effekter, så som oönskade graviditeter eller kioskinbrott. Många mindre lyckade påhitt som toppas av kolossala dumheter. Det kommer vi att få se, det är jag säker på.

Samma generation har samtidigt en unik chans. De kommer att uppleva någonting alldeles unikt under en ålder som präglar resten av deras liv. Extrema förhållanden ökar alltid på den uppfinningsrikedom som präglar oss människor. Det gäller alldeles särskilt människor i övre tonåren. Tillräckligt fiffiga för att hitta på vad som helst, men ännu inte förstörda av sina egna fördomar och en massa mentala bromsklossar.

Jag har en känsla av att coronavirusepidemin kommer att bli en pärs på många sätt. Samtidigt är jag helt övertygad om att denna kris kommer att föda en mängd nya, bättre sätt att göra saker. Nya innovationer kommer att växa fram. Kanske vi också lär oss att se, hur viktiga alla våra små kuggar i samhället är. Kanske vi till och med lär oss att inte ta någonting för givet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Tidshorisonter

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.2.2020

=======

Vi människor avviker på många sätt från alla andra djur. Vi skriver till exempel kolumner till varandra att läsa. Vi kan beskriva saker på ett sådant sätt, att en annan får en åtminstone relativt rätt bild av det beskrivna. Vi kan kort sagt föreställa oss saker.

Jag har efter jul haft både tid och möjlighet att röja skog. Det är ett av mina favoritarbeten och denna gång handlar det om plantskogsröjning och -gallring i ett cirka tio år gammalt bestånd. Det betyder att jag med röjsåg fäller sådana träd som jag av en eller annan orsak vill ha bort. Samtidigt skapar jag utrymme åt andra träd att växa till sig. Tillväxten tar fart då växtkraften koncentreras till de träd som finns kvar.

Vad har mitt skogsröjande för samband med att vi människor kan föreställa oss saker, kanske du funderar? Det finns egentligen två kontaktytor. Den ena finns i att jag under arbetets gång kontinuerligt måste föreställa mig hur trädbeståndet ser ut om jag tar bort vissa träd. Hur det ser ut om jag tar bort andra träd. Jag måste också ha en bild av hur jag vill att beståndet ska se ut om cirka tio år, då någon återvänder till samma plats för att utföra en så kallad förstagallring. Jag bestämmer hur skogen kommer att se ut då, om tio år.

Den andra kopplingen mellan människans fantasi och skogsröjning finns på ett lite djupare plan. Utöver en massa annat, är jag framför allt jord- och skogsbrukare. Jordbruk och skogsbruk sker i lite olika cykler, men det gemensamma är att många saker utförs på mycket lång sikt. De träd jag planterar eller plantskogsröjer kommer jag inte själv att slutavverka. Det gör någon annan. Ändå känns det meningsfullt att göra arbetet. Jag kan föreställa mig den glädje över välskött skog som någon förhoppningsvis känner om tiotals år.

Sådana är vi människor, till åtskillnad från alla andra djur. Vi gör saker som tar sikte på en tidshorisont av tiotals år. Vi gör saker som våra barn och barnbarn kommer att ha nytta av. Långsiktigheten är särskilt påtaglig inom jord- och skogsbruk, men den finns nog närvarande i mycket annat vi gör också. Det kan gälla att bygga vägar eller hus, till exempel. Vi kan föreställa oss den nytta andra kommer att ha av våra satsningar och gör därför så gott vi kan. Ett slags filantropi över tiden.

Jag har ibland tänkt att vår långsiktighet är på utdöende. I mina mörkaste stunder undrar jag om vår yrkesstolthet och vårt tålamod har gått samma väg. Vi söker genvägar. Vi klär oss nakna i en dokusåpa för att nå berömmelse i stället för att lära oss spela ett instrument eller skriva en bok. Vi bygger hus som är obeboeliga efter några år och hoppas att ingen ska fråga vem som byggde.

Skulle Michelangelo levt i dag, skulle han ha målat innertaket på Sixtinska kapellet med roller. Jämn beige eller bruten vit. Det är förstås en överdrift, men vi borde använda vår förmåga att föreställa oss en bättre framtid och sedan bygga upp den. Steg för steg, regering för regering, hus för hus, planta för planta.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Statsministerns kompetens

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 14.1.2020

========

Det hände någonting i diskussionsklimatet, då Juha Sipilä i maj 2015 valdes till statsminister. Den föregående regeringen Katainen/Stubb kritiserades hårt och det fanns fog för kritiken. Juha Sipiläs regering hann inte arbeta en enda dag innan den dömdes ut.

Orsaken till regeringen Sipiläs förestundande misslyckande stod att finna bland annat i Sipiläs utbildning. Jag förvånades över hur många redan på förhand dömde ut Sipilä på grund av att han var och är diplomingenjör. Det var mera väntat att Sipilä förklarades oduglig att sköta hela folkets ärenden, eftersom han var laestadian och miljonär.

En laestadian kan inte vara hela folkets man, särskilt inte om han är miljonär och därmed helt oförmögen att förstå hur vanliga människor har det. Sådant prat är visserligen irriterande, men man förstår var sådana tankar har sitt ursprung. Det som jag däremot inte ännu i denna dag förstår, är varför en diplomingenjör inte skulle klarar av att göra politik.

Som bekant valdes Sanna Marin till statsminister efter Rinne. Hon hade samlat på sig alla fel som man kan ha. Fel ålder, fel kön, fel arbetserfarenhet och fel familj. Återigen upprepade sig fenomenet med att regeringen döms ut som helt oduglig redan innan den ens har tillträtt.

Visst, det är anmärkningsvärt att en ung kvinna väljs till statsminister. Visst, det fanns många som tyckte att Marins kön och ålder är en fantastisk sak. Ändå förvånades jag av att så pass många tyckte att Marin är alltför ung, alltför oerfaren och alltför mycket kvinna. En flicksnärta som inte kan leda ett land med fast hand.

Det konstigaste med kritiken mot Marin var nog kanske ändå den som riktade sig mot hennes arbetserfarenhet. Hur kan en som har arbetat som försäljare i en butik kvalificera sig för tunga politiska uppdrag. Hon borde ju ha gjort något riktigt arbete. Jag vet inte vilket som var mera fel, det att hon arbetat så kort tid som försäljare eller det att hon alls hade arbetat som försäljare.

Ofta hör man att rikspolitiker inte vet någonting om vanligt liv. En konstig tanke. De politiker jag känner har också bostadslån, svårt att ordna med småbarnsvardagen, problem i sina parrelationer och udda strumpor som försvinner i tvättmaskinen. Precis som du och jag. Så vanliga liv som liv kan bli, även om arbetet kan vara annorlunda.

Jargongen om arbetserfarenhet som skulle göra dig kompetent att bli statsminister har sysselsatt mina tankar. Vilka arbeten är sådana, att de förbereder dig för ett sådant uppdrag? Nu vet vi att man inte ska vara företagare i IT-branschen och sedan sälja sitt företag med god vinst, inte heller ska man arbeta i en butikskassa. Det finns ju mycket kvar att välja på, men vad borde en blivande statsminister jobba med?

Jag har svårt att förstå kritiken. Man lär sig tälja trägubbar genom att tälja trägubbar. Man lär sig odla blommor genom att odla blommor. Varför skulle man då inte lära sig göra politik genom att göra politik?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att förstå sig på

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 10.12.2019

========

Förra veckans politiska skeenden och resultaten av galluparna kring de politiska partiernas understöd har hos mig väckt ett starkt behov av att förstå världen. Rävspel eller inte? Varför tappar de gamla partierna terräng? Vad vill folk egentligen ha? Vad saknar vi?

Världen är i förändring och den har förändrats mycket sedan många av grundvalarna i vårt ordnade samhälle byggdes upp. Alla föreningsaktiva vet, att allt färre är villiga att förbinda sig vid långsiktigt föreningsarbete. Folk vill inte sitta i en styrelse år efter år. Hellre deltar man i ett intressant projekt. Man kanske lägger ner till och med mycken tid och möda på en enskild tillställning, men då den är slut så är man fri.

Alldeles särskilt berör detta fenomen till exempel fackföreningar och de av våra politiska partier som har sin bakgrund i en folkrörelse, så som till exempel Socialdemokraterna, Centern eller SFP. För hundra år sedan uppfattade man ett visst egenvärde i medlemskapet och i att man tillsammans representerade någonting som ingen ensam kan representera. Det var viktigt att delta och själva medlemskapet var belönande i sig. Enighet ger styrka, kunde det heta.

Vad har egentligen förändrats? Precis allting. Ingen tycks riktigt förstå sig på den nya världen som vi redan lever i. Det märks framför allt då större saker är i förändring. Våra politiska kommentatorer i medierna säger ibland saker, som kan kännas helt mossiga till och med för en vanlig amatörobservatör.

Det samma gäller våra börsanalytiker och andra förståsigpåare inom finansvärlden. Vi har negativa räntor i dag, vilket var ett helt otänkbart scenario för inte så länge sedan. Vad innebär negativa räntor egentligen? Logiskt sett innebär de att man vill ha nästan vad som helst hellre än pengar. Den förklaringen bär inte riktigt fullt ut, eftersom pengar endast är ett medium för utbyte av varor och tjänster. Krasst och mycket förenklat sagt innebär de negativa räntorna att det inte längre finns någonting som vi vill byta våra pengar till. Vi har redan allting. Världen är färdig.

Vi upplever en växande osäkerhet i samhället, trots att den materiella välfärden är på en högre nivå än någonsin tidigare. Det beror åtminstone delvis på att vi inte riktigt förstår världen. Upplevelsen av osäkerhet förstärks, då det sker någonting oväntat. Vi får se politiska kommentatorer eller finansanalytiker stå i TV och säga saker som får oss att inse, att inte de heller fattar ett smack.

De som borde förstå sig på och förklara världen, är lika vilsna som du och jag. Vår uppfattning om världen och sammanhangen är upphängd på krokar som inte längre finns. Den generation som har växt upp till vuxenhet i materiellt överflöd, med hela världens alla åsikter och strömningar i handen varje timme av dygnet, finns inte ännu. Tills de blir vuxna står vi där i tur och ordning i kvällsnyheterna och säger saker som känns fel i både den nya och den gamla världen.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vi och de

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 5.11.2019

============

Människan är så funtad, att hon fattar sina beslut utgående från känsla. Rätt så ofta söker vi stöd för våra beslut i rationella argument. Ibland är det argumenten som styr känslan, andra gånger styr känslan valet av argument.

Vi upplever också att våra åsikter är rationella slutsatser av den verklighet vi lever i. Vår åsikt är en av många tänkbara rationella slutsatser av de faktiska omständigheterna. Det är här kruxet finns. Vi har svårt att bedöma vilka de faktiska omständigheterna är.

Varför är det så? Det skulle vara lätt att skylla på internet och sociala medier. Ibland får jag en känsla av att det inte riktigt kan vara hela sanningen. Vår okritiska hållning till information kanske beror på den enorma mängd av information vi bombarderas med i dag. Våra hjärnor har helt enkelt inte kapacitet att börja väga all information, vilket leder till att vi omedvetet börjar välja våra fakta med hård hand. Det leder till att kvaliteten på våra fakta ibland blir undermålig.

Saken blir inte bättre av att också utbildade journalister utsätter oss för så kallad falsk balans. Det innebär att man skenbart låter olika åsikter komma till tals. Falsk balans innebär att man till exempel ställer en person med gedigen, vetenskapligt vedertagen kunskap om ett ämne mot en person som genom en enskild, ofta personlig upplevelse har en annan uppfattning. Tittaren eller läsaren får en uppfattning om att personernas uppfattningar skulle vara jämbördiga, vilket de naturligtvis inte är.

Saken förvärras ytterligare av att vi dagligen bombarderas av information, som är avsiktligt falsk, uttryckligen skapad för att påverka våra åsikter. Det kan handla om filmer på misshandel från Sydamerika, där man påstår att förövaren är muslimsk invandrare i Europa. Det kan handla om att man lyfter en ensam uggleunge på en stubbe, fotograferar den och påstår att ungen har mist sitt bo vid avverkningen. Allt flera tycker att ändamålet helgar medlen.

Lögner sprids medvetet som sanning. Proffsjournalister glömmer vad journalistik borde handla om. Politiker serverar oss halvsanningar och förenklingar. Det mesta i vårt informationsflöde börjar handla om oss och dem på olika nivåer. Den kritiska debatten förlorar terräng, då allt ska målas med svart eller vitt.

Jag är mycket orolig för den utveckling vi har haft. Det sker en radikalisering av precis allting. Det värsta är att vi inte vågar eller kan vara kritiska ens i vår egen bubbla. Vi flyttas från oss till dem genast efter den första kritiska frågan. Det gör mig orolig, eftersom en sådan utveckling, där alla omkring dig är antingen med dig eller mot dig, alltid har lett till grymheter.

Vad kan vi göra? Kanske vi kan börja med att verkligen försöka lyssna på varandra. Varför tänker någon annan som den gör? Vi kan också försöka att inte genast stämpla in andra i en fålla, vars gränser vi själva har definierat. Viktigast är kanske att förstå, att vi alla människor i grunden är likadana.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

30 år sedan 1989

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 1.10.2019

=======

Det känns ganska fantastiskt att det endast är 30 år sedan en av de största brytningspunkterna i vår historia. Världen före och efter kalla krigets slut kan inte jämföras med varandra. Så totalt olika ter sig världen nu, jämfört med det som var tills muren föll och Sovjetunionen splittrades.

Även om brytningen tog flera år i anspråk, var 1989 kanske det mest betydande enskilda året. Då började jag och många andra förstå att någonting stort var i görningen. Här i Finland kom den stora depressionen i början av 1990-talet att överskugga allt annat. Vi märkte inte riktigt att världen plötsligt var en annan.

Det är först nu, 30 år senare som jag på allvar börjar förstå hur stor förändringen var. Den stora förändringen smög sig sakta närmare, för att plötsligt vara ett oundvikligt faktum. Grunden byggdes av Solidaritet-rörelsen i Polen från början av 1980-talet och Gorbatjovs förnyelsepolitik i Sovjetunionen från medlet av 1980-talet.

Sommaren 1989 förrättades fria parlamentsval i Polen och valets helt överlägsna vinnare var Solidaritet. Det innebar också det definitiva slutet för kommunistregimen i Polen. Under andra halvåret spred sig befrielsen från kommunistregimerna från land till land i Östeuropa.

Hela Europa och stora delar av den övriga världen kippade efter andan, då Berlinmuren föll hösten 1989. Berlinmuren hade blivit en symbol för världens splittring och det kalla kriget. Nu fylldes nyhetssändningarna av bilder på öst- och västtyskar som tog ut glädjen över sin frihet att helt fritt korsa värdens hårdast övervakade gräns näst koreanernas dito.

Berlinmurens fall var naturligtvis en stor sak. Ändå var det Ceausescus fall i Rumänien som rent känslomässigt blev den händelse jag minns från ”revolutionerna”. Det finns någonting i händelseförloppet som tilltalar mitt dramatiska sinne. Diktatorn Ceausescu fick först möta folkets vrede under ett offentligt tal från centralkommittén balkong. Folkmassan steg till direkt motstånd mot sin diktator, vilket följande dag ledde till att Ceausescu fängslades och avrättades några dagar senare, på juldagen.

Folket i Rumänien hade fått nog av en regim som bland annat krävde statligt tillstånd för att ens äga en skrivmaskin. Jag tänkte i min blåögda idealism att den rumänska modellen kunde sprida sig till andra totalitära regimer i världen. Så gick det som bekant inte.

För 30 år sedan var glädjen stor i Finland, då Sovjetunionen för första gången erkände att Finland är ett neutralt land i samband med att Gorbatjov besökte oss. Tills dess skrevs kommunikéerna efter statsbesöken av Sovjet, också de delar som beskrev Finlands utrikespolitiska ställning. Det är helt omöjligt att idag förstå hurudant Finland var då. Vi satt som i en källare, omedvetna om att luften har tagit slut för länge sedan.

Vi borde varje dag glädjas åt vår parlamentariska frihet, vår rätt att förrätta fria val och vår yttrandefrihet. För bara 30 år sedan var dessa rättigheter inte en självklarhet i Europa.

Posted in Uncategorized | Leave a comment