O människa, du ologiska varelse

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 29.5.2018

======

Vi människor är rätt så ologiska. Vi är säkert världens mest analytiska varelse, men ändå beter vi oss ologiskt i många fall.

Ingen har väl kunnat undgå vargdebatten i vårt land. Fast man kan väl inte egentligen prata om en debatt. Ofta handlar det åtminstone på nätet om infantila enögdheter som kastas fram från vardera sidan. Frågan har blivit oerhört känslig och åtminstone jag har svårt att förstå varför vissa frågor väcker så starka känslor, att en saklig diskussion blir i det närmaste omöjlig.

Ingen människa har blivit dödad av varg på mera än 100 år. Det är ett faktum. Husdjur har blivit offer för varg i modern tid. Det är ett faktum. Då det fanns mera varg, föll människor offer för vargen. Det är ett faktum. Man kan alltså dra den slutsatsen att det finns en reell risk för att vargar ska riva en människa i Finland om de blir flera.

Kan vi tillåta att så sker? Egentligen är hela tanken omöjlig. Det får inte ske en enda gång, någonsin. Det ologiska, som denna kolumn ska handla om, finns i det faktum, att vi egentligen är ganska toleranta mot djur som dödar människor. Våra egna djur då, alltså. I snitt dödas en människa per år av en hund, ofta är det ägaren som faller offer. Hästar och nötkreatur förorsakar också dödfall, direkt och indirekt.

Ingen kräver att stora hundar ska elimineras eller att de åtminstone inte ska få vistas bland människor. Det skulle egentligen vara ett logiskt krav då man jämför med vargen. Många av oss slår ihjäl huggormar på sin gårdsplan. Ändå har ormar förorsakat ett enda dödsfall i Finland på cirka 20 år.

I mars i år dödades en kvinna av att hon blev överkörd av en självkörd bil i Arizona, USA. Det var tillsvidare den enda dödsolyckan som automatiska fordon har förorsakat. Reaktionerna var utom alla proportioner åtminstone strängt logiskt sett. De bolag som höll på att utveckla ifrågavarande fordon, satte omedelbart allt utvecklingsarbete på is. En videoupptagning från ifrågavarande bil spreds som en löpeld på nätet. Åtminstone tolkade jag videon så, att kvinnan som vandrade ut framför bilen hade varit lika död om jag hade kört bilen. Inte en chans att väja.

Självkörande fordon är mycket säkrare än sådana som körs av människor. Vi kör ihjäl varandra i en hisnande takt globalt sett. Vi rycker karikerat sagt på axlarna, då någon dör i trafiken. Sånt händer. Ändå klarar vi inte av att tolerera ett enda dödsfall som förorsakas av automatiska fordon. Inte ens fastän vi vet, att de automatiska fordonen är säkrare än sådana som körs av människor. De skulle spara liv, många liv. Men de får inte göra misstag, det är endast oss människor förunnat.

Varför tolererar vi att människor gör misstag som leder till andras död, då vi inte tolererar att maskiner gör det? Vi klarar av att förhålla oss neutralt till tama djur som dödar människor, men vi vill inte ens ha en liten risk för att vilda djur dödar människor.  Varför är det så?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En liten dikt på prosa: Vem älskar dig nu?

Synd att vi aldrig träffades. Vi bor ju i samma stad, vi är lika gamla. Eller nästan. På ett ungefär. Du är några år yngre än jag, kanske tre. Vi gick inte i samma skola, men på universitetet? Kanske det var där vi inte träffades den där gången.

Du skulle ha suttit på det där caféet. Det med bruna gardiner, på Tvärgatan. Du skulle ha suttit där i dina säckiga kläder. Läst en bok. Jag skulle ha sett dina vackra ögon. Inte dina bröst eller fina ben. Inte än. Men dina ögon. Bruna. Eller blå?

Tänk om vi skulle ha träffats. Du skulle ha tittat på mig. Kommit för att fråga om jag har socker. Av den där bruna sorten som fanns på det där caféet med bruna gardiner. Gått tillbaka till ditt bord. Rört om i din latte. Eller en stor mugg te? Det var nog te du drack den där gången som aldrig fanns.

Jag skulle ha suttit kvar. Tittat på alla som går förbi ute på Tvärgatan. Ibland på dig. Länge. Du skulle ha lyft blicken och mött min. Jag skulle förlägen ha tittat ut igen. På dem där ute, bakom de bruna gardinerna. Suttit kvar en stund.

Jag skulle ha lämnat mitt bord. Gått över till ditt. Slagit mig ner. Du skulle ha tittat upp. De är gröna, dina ögon. Jag ser det nu. Vackra gröna ögon som ler. Hej, jag heter Thomas. Vad är det du läser? Nu ser jag att din näsa är ganska stor. Men ögonen är gröna.

Synd att det aldrig hände. Jag skulle älska dig om jag skulle ha träffat dig. Jag minns ofta den där gången. Men du vet inte vem jag är. Vi har ju aldrig träffats. Men du kunde ha suttit där. Gröna ögon, bruna gardiner. Brunt socker i en skål. Vem älskar dig nu?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Nytänk i miljöstödet?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Landsbygdens Folk 4.5.2018 av mig i egenskap av ordförande för SLC Nyland

=======

Den gemensamma jordbrukspolitiken ska förnyas. I samband med att CAP förnyas, kommer de andra stödsystemen också att förnyas, även miljöstödet. Finansieringen är osäker inför utgången av nuvarande period och följande åtgärdspaket kommer säkert att ha stora skillnader jämfört med nuvarande. Alternativt kommer ersättningsnivåerna att vara betydligt lägre än i dag för åtgärder som tekniskt är lätta att genomföra på gårdarna.

Vårt nuvarande miljöstödsystem är åtgärdsbaserat. Det betyder att odlaren får ersättning för en åtgärd, t.ex. skyddszoner. Systemet är det samma på alla skiften och i många fall i alla delar av landet. Det är förenklat sagt okänsligt för åtgärdernas faktiska miljönytta. Systemet ger alltid samma ersättning, oberoende av var man tillämpar åtgärderna. Nuvarande system med styrningsområden mjukar till en del upp den stelhet som finns inbyggd i systemet.

Det kunde vara skäl att fundera på om miljöstödsystemet kunde läggas om i en mera nyttobaserad riktning. I sin extrema form skulle det innebära att man får ersättning för resultatet och väljer sina metoder helt själv. Ersättningen kunde basera sig på till exempel ökning av traditionsbiotoper, förbättring av vattenkvaliteten eller minskad klimatpåverkan.

Det handlar om att producera ekosystemtjänster och att sälja en tjänst som saknar marknad. Därför sker finansieringen via det gemensamma, analogt med till exempel upprätthållande av vägnätet. En sådan förskjutning av ersättningsgrunden skulle innebära många stora förändringar. Ansvaret för åtgärdernas effekt skulle förskjutas från förvaltningen till den praktiska odlaren. Ett renodlat nyttobaserat ersättningssystem skulle också vara svårt att övervaka. Verifieringen av effekterna skulle i vissa fall bli mera arbetsdryg än själva åtgärden.

Tanken på ett nyttobaserat miljöersättningssystem är alltså ganska teoretisk och skulle leda till mycket olika möjligheter för olika gårdar att utnyttja systemet. Alla skulle helt enkelt inte ha någonting att sälja till samhället. Systemet är helt omöjligt att snabbt föra till praktiken i sin renodlade form. Jag vill ändå väcka tanken, då jag är säker på att dagens åtgärdsbaserade system inte till alla delar motsvarar de förväntningar som finansiären, dvs. skattebetalarna ställer på användningen av miljöstödspengar.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ny tid, ny politik, ny demokrati?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 24.4.2018

==========

För en dryg vecka sedan fanns det en artikel om så kallade politiska entreprenörer i Hufvudstadsbladet (15.4.2018). Den handlade om en ny typ av politiker, som i många avseenden avviker från det traditionella sättet att göra politik. Arbetssättet följer inte ett invant mönster.

Ett annat nytt element är att sätta den egna agendan framom partiets eller någon annan gemensam agenda. Man förbinder sig inte vid gemensamma mål. De egna intressena styr verksamheten och det gemensamma förminskas till en plattform. Kanske det alltid har funnits av dessa entreprenörer, men det traditionella sättet att sköta saker räcker inte längre till för alla.

Vi fick förra veckan beskåda en medial händelse, som var större än själva händelsen, då Harry ”Hjallis” Harkimo meddelade att han lämnar sitt parti. Han angav som orsak att han upplever att han inte åstadkommer saker som riksdagsman för ett traditionellt parti. Sådant har hänt förut, men det mediala intresset var enormt på grund av Hjallis bakgrund och tidigare verksamhet. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Hjallis utspel utdömdes på bred front bland mera konventionella politiker. Han är en självupptagen prinsessa som inte har det tålamod som krävs i politiken, sades det. Många uttryckte också att det tycks vara svårt att lära sig det politiska arbetssättet då man kommer från affärslivet eller annars har vant sig vid att åstadkomma saker utan inblandning av andra. De allra flesta kommentatorerna från den klassiska politikens arena ställde sig direkt i försvarsposition. Någon kände kanske en viss skadeglädje.

Hjallis har grundat en ny rörelse tillsammans med bland annat Mikael Jungner och Tuomas Enbuske. Jag ser många likheter med den rörelse som Risto E J Penttilä grundade under namnet Ungfinnarna för drygt tjugo år sedan. Själva strukturen har vissa likheter, men den största likheten finns i den ideologiska kärna, som i sig formar strukturen. Utgångspunkten finns i den klassiska liberalismen.

Man tänker sig förenklat sagt att människor är kapabla att fatta självständiga beslut om sig och sitt. Det behövs inte ett parti eller en samhällsapparat som avgör och bedömer vad som är bäst för dig. Den klassiska liberalismen skiljer på stat och samhälle. Staten är styva regler, medan samhället är överenskommelser. Staten ska göra så lite som möjligt, egentligen bara ta hand om polis, försvar och domstolar. Allt annat hör till samhället, som består av fria individer som kan fatta självständiga beslut om sig själv och vilka avtal och överenskommelser de ingår med varandra.

Jag vet inte om Hjallis nya rörelse kommer att bli framgångsrik. En sak är jag säker på. Vår västerländska demokrati i sin nuvarande form och vårt sätt att göra saker i relativt styva och statiska konstruktioner är i behov av förändring. Det skulle vara dumt av beslutsfattare och andra påverkare att inte se, att det finns ett behov som inte tillfredsställs i dagens strukturer.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En miljard flugor väger tolv ton

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 20.3.2018

=========

”Vår familj har inte råd med några södernresor. Fattigdomen är ingen fröjd”, sa han, medan har drog ett djupt bloss på cigarretten. Han tittade mig i ögon och drog ännu ett bloss innan han fimpade den trettonde cigarretten för dagen. Eftersom jag avskyr besserwissrar som vet hur andra ska leva sina liv, lät jag bli att fråga hur han med sin fru trots sin fattigdom hade råd att elda upp 4 500 euro per år på cigarretter.

Vi människor är så funtade, att vi inte intuitivt klarar av att förstå hur små saker blir stora, då de upprepas tillräckligt ofta. Det finns ingen evolutionär nytta i att förstå hur droppande vatten på några miljoner år gröper ett hål i en sten. Lika svårt har vi att förstå, att det där ynka tobakspaketet blir stora pengar, då det upprepas varje dag.

Det har väl ingen betydelse, om jag låter bli att ta en plastpåse då jag handlar mat? Det har det nog. Varje kasse förbrukar fem gram fossil olja. Om 60 % av alla finländare varje dag under ett års tid låter bli att använda en plastkasse, sparar vi över 6 miljoner kilogram olja. Det som på individnivå inte betyder någonting alls, har enorm betydelse, då individerna är många. Små saker blir jättestora då de upprepas tillräckligt ofta.

Mina uppdrag som förtroendevald både allmänpolitiskt och inom intressebevakning har tvingat mig att tänka på de stora massornas styrka. Det evolutionära låset finns dock kvar – jag är tvungen att mekaniskt räkna ut effekterna. Det uppstår ingen nämnvärd fingertoppskänsla. Jag har svårt att motivera mig själv att ändra mitt beteende ens efter att jag har räknat ut vilken betydelse ändringen potentiellt kunde ha.

Reaktionerna efter valresultatet i fråga om till exempel brexit och Trump är både roande och oroande. Många av dem som röstade för brexit ville ge ”eliten” en känga, utan att liksom förstå att man kan vinna ett val genom att rösta.

Vi hör ju ofta att det inte har någon betydelse hur man röstar i riksdags- och andra val. Samma typer sitter ändå kvar. Det är exakt tvärt om. Individernas röster är det enda som påverkar hur ett val utfaller. Den egna rösten känns obetydlig och evolutionen har inte gett oss verktyg att förstå att små beslut i stora antal leder till stora resultat.

Jag har ibland stött på samma fenomen bland våra bönder. Många tycker att det är egalt om man på gårdsnivå gör som förut. Det har ju ändå ingen betydelse för helheten. Just där finns kruxet. För helheten har det inte någon betydelse om en gård byter ut 20 hektar foderkorn mot rybs eller vete till bönor. Ändå är det så enkelt, att helheten kan förskjutas endast genom små beslut på gårdsnivå.

Vad har allt det här för betydelse för oss? För mig är de stora massornas styrka en stor tröst. Vi kan inte lösa alla stora problem genom små justeringar på individplanet. Vi kan däremot göra en massa saker avsevärt bättre genom att ändra på detaljer i vår vardag. Vi behöver bara göra små saker, alla tillsammans.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Världen är min föreställning

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 13.2.2018

============

Jag har redan länge hoppats på ett nytt ideologiskt uppvaknande i samhället. Ibland sviktar jag i min tro, riktningen tycks vara den motsatta. Simplifieringens segertåg känns ohotat. Jag orkar ändå ännu tro och vänta på en tid av högt ställda ideologiska mål.

Det politiska klimatet har under en lång tid präglats av en mittenfiering och putsande av allt som sticker ut. Den enda motkraften till detta är tillsvidare extrem förenkling. Man erbjuder lösningar, som är så simpla, att de inte håller för den enklaste granskning.

Varför har det gått så? Antagligen för att världen i dag är så komplex. Egentligen har väl världen alltid varit komplex, men delarna påverkar varandra på ett sätt som tidigare inte ens var möjligt. Vi är också medvetna om komplexiteten på ett helt annat sätt än tidigare.

De stora frågorna är inte alltid så knepiga i princip, men detaljerna kan förstöra till och med den bästa tanke. Jag saknar stora, klart uttalade mål – till exempel att Finland skall upphöra att använda fossila bränslen till år XXXX. I dag hoppar vi över diskussionen om vilka problem det skulle finnas på vägen och hur de ska lösas. Vi börjar direkt skrika om en enda lösning, så enkel som möjligt.

Det är ett problem att vi inte har stora ideologiska drömmar längre. Vi har inte grupper eller partier som har en syn på hur det ideala samhället skall se ut. Därför sitter vi och löser detaljer på det ena sättet krångligare än det andra, medan helheten blir obegriplig och ohanterlig. Utan utstakad riktning dessutom. Samhället stagnerar, då det strävar till att överleva en dag i sänder. I en sådan jordmån växer osäkerheten och blir till ett gift.

Då den egna situationen blir klämd i en mycket komplicerad värld, så känns enkla pseudolösningar plötsligt relevanta. Går det på tok i Finland för att vi har fel valuta eller för att vi hör till EU eller helt enkelt för att Kekkonen är död?

Ibland tycks det mig att vi har svårare att förstå varann än tidigare. Det kan vara en synvilla som beror på de sociala mediernas debattkultur. Avsiktliga missförstånd och en upplevelse av att bli kränkt av allt som andra säger fyller flödet. Varför förstår vi inte varann?

Schopenhauer inleder ett av sina verk med orden ”Världen är min föreställning”. Det finns alltså inte en objektiv beskrivning av världen utanför jaget. Det vi ser och hör avviker inte från våra andra tankar, känslor, minnen som vi har. Kanske det förklarar varför vi har så svårt att kommunicera med andra, särskilt sådana som vi inte känner från tidigare.

Ska man bli förtvivlad och tappa tron på mänskligheten? Inte riktigt ännu, åtminstone. ”Världen är min föreställning” innebär också, att vi människor har en unik förmåga att sätta oss in i en annan människas värld. Det förutsätter att vi lyssnar. Kniper käft en stund och lyssnar på den andras argument. Vi kan kräva hållbara argument av varandra. Vi måste också klara av att argumentera ut vår egen föreställning.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Drömmar med vingesus

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.1.2018

==========

Ingen vet varför vi sover. Under sömnen får kroppen vila och hjärnan reder upp den oreda som uppstår i vaket tillstånd. Sömnen är mycket viktig, eftersom alla djur drömmer. Däggdjur och fåglar har en avancerad sömn med olika faser, men alla organismer med någonting som ens påminner om hjärnverksamhet sover.

Jag tycker att det är lite komiskt att vi inte vet varför vi sover, trots att vi sover nästan en tredjedel av vårt liv. Vi kan inte välja bort sömnen. Man dör om man inte får sova. Därför är sömnsvårigheter också ett mycket allvarligt hot mot vår hälsa.

Vi drömmer när vi sover. Vi vet inte varför vi sover, men vi vet ännu mindre om drömmarnas funktion och betydelse. Människan har alltid försökt tyda drömmar. Ofta har man försökt ge drömmarna en konkret betydelse. Det finns också en gammal tanke om att drömmar förutspår framtid. Numera anser man att drömtydning i den bemärkelsen är rena fantasier.

Min personliga erfarenhet tyder på att stress leder till en annan sorts drömmar än lugnare perioder. Drömmarna blir ofta mardrömmar. Jag drömmer också relativt ofta intensiva drömmar, som hänger kvar i vaket tillstånd. De påminner mycket om äkta minnen. Jag läste en gång, att sådana drömmar kan vara förknippade med depression. För mig är de kopplade till hantering av stress.

Numera anser man att drömmarna har en funktion för att sortera och städa våra intryck. Av allt att döma fyller dock drömmarna också någon annan funktion. Freud försökte förklara och hitta ett samband mellan drömmar och det undermedvetna. Hans tankar är inte till alla delar vedertagna och de förklarar inte varför vi drömmer.

Nattugglor drömmer mera mardrömmar och så kallade klardrömmar än morgonpigga människor. Klardrömmar är drömmar, vars händelser man helt eller delvis kan styra medvetet under drömmens gång. Det finns en positiv korrelation mellan hög intelligenskvot och mycket drömmar. Det finns också en positiv korrelation mellan att vara nattuggla och hög intelligenskvot. Varför? Borde ju vara tvärtom.

Det gör kanske det samma varför vi drömmer. Ändå skulle jag mycket gärna förstå mera om drömmar. Jag fascineras av dem. Jag fascineras av den totala frihet som finns i våra drömmar. I drömmen finns inga gränser för det möjliga. Drömmar som dröjer sig kvar i minnet fascinerar också. De påminner mig om, att det vi kallar verklighet är en mycket känslig konstruktion.

Drömmar påminner mig också om att det inte är så konstigt om man förlorar förståndet och börjar leva i en helt annan verklighet. Egentligen är det ganska konstigt att inte flera gör det. Min uppfattning av verkligheten är en konstruktion, ganska lik andra människors motsvarande konstruktion. Med mycket små ändringar skulle den dock vara totalt obegriplig för andra.

Det finns en styrka i våra drömmar. De lär oss att tänka fritt, utan det rationellas bojor. Många goda idéer blir aldrig en idé, innan vårt rationella jag har bromsat tanken. Det finns möjligheter i det omöjliga.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Tryggare kan ingen vara, eller?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 5.112.2017

==========

Trygghet är den ultimata upplevelsen av livskvalitet. Skulle jag vara poet, så skulle jag skriva en dikt som på ett enkelt och verbalt briljant sätt skulle beskriva trygghet med allt vad det innebär. Några ord kan ibland beskriva mer än långa haranger. Tyvärr är jag ingen poet.

Mat och vatten, i dag och i morgon. Ingen rädsla för fysiskt våld eller att bli uppäten. Värme. Skydd för vädrets makter. Att få sova utan oro för morgondagen. Att känna sig älskad, att få älska dem man älskar utan omgivningens fördömande. Att få uttrycka sina åsikter utan rädsla för obehagliga konsekvenser. Frihet att göra självständiga val.

Förteckningen över saker som bidrar till trygghetskänslan kunde säkert med lätthet göras flera sidor lång. Vårt nordiska välfärdssamhälle är en god garant för trygghet. Risken för beväpnade konflikter är liten och samhället är uppbyggt så, att man egentligen inte löper någon risk att dö i svält eller sjukdom. Vi har sedan 60- eller 70-talet blivit bortskämda av en globalt sett mycket sällsynt trygghetskänsla.

Trots att vi objektivt sett lever i ett av världens tryggaste länder, har upplevelsen av trygghet åtminstone tillfälligt försämrats. Vi upplever nya hot, som kanske till en del har funnits där länge redan. Kan du lita på att du klarar av de utmaningar som arbetslivet ställer, utan att en dag klappa ihop? Håller Finlands lagar på att ersättas av sharia? Kan du lita på att din dotter inte blir påtafsad av män som aldrig förstod vad #metoo handlar om?

Många av dessa rädslor är helt relevanta. Många rädslor är kanske inte objektivt sett motiverade, men de är lika sanna ändå. Jag har tyckt att det är sorglustigt på ett mycket dåligt sätt, att terrorismen ses som ett betydande hot i Finland. Samtidigt är nästan allting vi gör i vardagen förknippat med större risker än risken för att bli offer för en terrorattack.

Rädslor är inte rationella. Upplevd otrygghet är lika sann som konkret otrygghet. Vårt samhälle står inför stora förändringar: det finns inga klara riktlinjer för arbetslivet i det postindustriella samhället, invandringen ökar i alla former, klimatförändringen påverkar oss alla, välfärdssamhällets grunder skakar. Vi står inför en mängd utmaningar, som inte fanns där under perioden av evig tillväxt. Evigheten tog slut för tillväxtens del.

Ingen av de förändringar som vi står inför är omöjlig att lösa. Det finns alltid en väg. Det enda riktigt stora hotet är upplevelsen av otrygghet. En människa som känner sig otrygg handlar inte rationellt. Vi måste återskapa en känsla av att vi som samhälle är kapabla att lösa alla problem som möter oss. Den känslan präglade min barndom och uppväxt, men det handlar inte om nostalgi. Det handlar om trygghetskänslans överlevnad.

Vi måste börja ta otrygghetskänslorna på allvar. Vi måste göra någonting åt själva känslan av otrygghet. Det hjälper inte att förlöjliga dem som känner en, för mig, irrationell otrygghet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Rädd för att lyckas

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 31.10.2017

============

Jag har ofta funderat på det där med att våga göra saker. Nu tänker jag inte så mycket på att vara mörkrädd eller att klättra upp i Eiffeltornet. Jag tänker på den rädsla som är förknippad med att utsätta sin person, sitt innersta väsen för allmänhetens kritiska blickar. Jag tänker också på att våga utsätta sig för sig själv, ställa upp höga mål för sig.

Jag har i många sammanhang skrivit och pratat om att ställa sig på en scen och spela teater. Det kräver mod och att man är tillfreds med att man kanske misslyckas. Man måste vara beredd på att ingen tycker om det man gör. Man måste låta alla ha sin åsikt om det man gör och den är inte alltid positiv.

Det samma gäller mitt tidigare engagemang som ledande kommunalpolitiker i min hemkommun. Jag lärde mig snabbt, att man inte kan bry sig så mycket om vad folk tänker. Det gäller att vara du med sina egna tankar och de beslut man gör. Visst blir det en del missar och felbeslut om man är med länge, men alternativet är att inte göra någonting alls. Det är ett mycket sämre alternativ. Det klarar vem som helst av.

Min tanke har alltså tidigare mer eller mindre utgått ifrån att man måste våga misslyckas, våga vara oomtyckt. I ett nytt skede av mitt liv har jag åtminstone delvis kommit på andra tankar. Man måste också våga ta risken att lyckas.

Jag har en dröm om att göra några saker i livet. Jag vill göra dem för min egen skull, men det är sådana saker, som inte kan göras på ett relevant sätt utan att de får offentlighet. Jag har försökt hitta tid att förverkliga mina drömmar men det går trögt. Äkta brådska alternerar med rena undanflykter. Jag har undrat vad jag är rädd för. Jag har till min stora förvåning märkt att jag är rädd för att lyckas. Tänk om det blir bra. Det är mycket mera skrämmande än att det blir bara skräp av alltihop.

Jag ska försöka förklara mig med en analogi. Tänk dig att du blir riktigt kär i någon, du är som besatt. Du bara måste berätta för den andra personen att du älskar henne. Vad kan hända om du bekänner din kärlek? Förenklat sagt kan det ju egentligen bara finnas två utfall – hon älskar dig också eller så inte.

Hon kanske inte älskar dig, avfärdar dig. Det är ju inte så roligt, men det är på sätt och vis enkelt. Bara att konstatera faktum och gå vidare. Ingen vits att bli kvar och tigga efter uppmärksamhet eller inbilla sig att någonting skulle förändras med tiden. Smärtsamt, men redigt och klart. Livet fortsätter som förut.

Men tänk om hon älskar dig också. Då kan du inte lämna saken därhän. Då blir du ju tvungen att göra någonting åt saken. Då innehåller bekännelsen plötsligt ett löfte om att ta saken vidare. Du kan inte längre leva vidare utan att ta den andra personen och hennes kärlek till dig i beaktande. Du är inte fri längre. Du måste fortsätta att ge av din kärlek, du måste leverera.

Det är egentligen irrelevant om man lyckas eller misslyckas. Man förlorar säkert om man inte ens försöker uppfylla sina drömmar.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Föreningslivet i förändring?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 26.9.2017

=============

Det sägs ofta att Finland är föreningarnas förlovade land. Jag har hört sägas att vi skulle ha flera föreningar per person än något annat land i världen. Jag har inte kunnat verifiera uppgiften, men helt omöjligt är det inte. Vi har över 140 000 registrerade föreningar i vårt land. Det blir cirka 39 personer per förening om finländarna skulle fördelas jämnt på dem alla.

Många föreningar har grundats kring en gemensam hobby eller ett gemensamt intresse, med verksamheten riktad till medlemmarna. Det finns också ett stort antal större och mindre föreningar som kompletterar den offentliga sektorn. En del av dem kan ha mycket stor betydelse. Folkhälsan är kanske det mest kända och betydande exemplet i Svenskfinland.

Det sägs ofta att föreningarnas tid är förbi. Jag har också ofta tänkt så, men de facto ökar antalet föreningar fortfarande i vårt land. Antalet säger ju inte allt, men vi har kvar en tro på föreningar. Samtidigt skapar den nya tekniken en ny typ av föreningar i sociala medier. Där samlas folk kring gemensamma intressen utan att organisera sig formellt. Intresset kan vara mycket smalt och medlemmarna finnas var som helst på jorden.

Även om föreningarna i ljuset av siffror mår bra, har jag i praktiken fått se, att det är svårt att få folk att ta sig an förtroendeuppgifter i föreningar. Det är svårt att engagera nya personer i styrelser och andra uppdrag. Många vägrar ta emot förtroendeuppdrag i rädsla för att de aldrig blir av med sitt uppdrag. Det leder ofta till att verksamheten småningom dör ut.

Samtidigt som föreningsengagemanget tryter, har jag märkt att det inte är speciellt svårt att engagera folk till någonting som intresserar dem. Det är inte särskilt svårt att övertala andra att engagera sig för enskilda, intressanta projekt i fria arbetsgrupper. Det känns tryggt att säga ja, då man vet att projektet har ett förutbestämt slut. Om man däremot tar emot till exempel sekreterarskapet i en förening, känns det kanske så, att man riskerar sitta fast med uppdraget tills döden befriar en från det. Ofta finns det fog för rädslan.

Fria arbetsgrupper är bra och smidiga, men de har en stor svaghet. De är inte juridiska personer. Ett projekt behöver inte vara särskilt omfattande eller avancerat för att det ska bli lättare att sköta via en juridisk person. Det låter kanske byråkratiskt och tråkigt, men så fungerar det i ett välordnat samhälle.

Kanske våra föreningar i framtiden delvis omformas till plattformar för fria arbetsgrupper. Det kan åtminstone i vissa fall vara ett användbart sätt att fortsätta den verksamhet som föreningen finns till för. Kanske också ett sätt att bredda föreningens verksamhet. Det kräver dock ett mycket stort förtroende mellan den ansvariga styrelsen och arbetsgruppen.

Inom föreningar gäller samma enkla regel som i samhället i övrigt: om var och en sköter om det gemensamma i sin tur, blir bördan aldrig för stor för någon enskild att bära.

Posted in Uncategorized | Leave a comment