Tidshorisonter

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.2.2020

=======

Vi människor avviker på många sätt från alla andra djur. Vi skriver till exempel kolumner till varandra att läsa. Vi kan beskriva saker på ett sådant sätt, att en annan får en åtminstone relativt rätt bild av det beskrivna. Vi kan kort sagt föreställa oss saker.

Jag har efter jul haft både tid och möjlighet att röja skog. Det är ett av mina favoritarbeten och denna gång handlar det om plantskogsröjning och -gallring i ett cirka tio år gammalt bestånd. Det betyder att jag med röjsåg fäller sådana träd som jag av en eller annan orsak vill ha bort. Samtidigt skapar jag utrymme åt andra träd att växa till sig. Tillväxten tar fart då växtkraften koncentreras till de träd som finns kvar.

Vad har mitt skogsröjande för samband med att vi människor kan föreställa oss saker, kanske du funderar? Det finns egentligen två kontaktytor. Den ena finns i att jag under arbetets gång kontinuerligt måste föreställa mig hur trädbeståndet ser ut om jag tar bort vissa träd. Hur det ser ut om jag tar bort andra träd. Jag måste också ha en bild av hur jag vill att beståndet ska se ut om cirka tio år, då någon återvänder till samma plats för att utföra en så kallad förstagallring. Jag bestämmer hur skogen kommer att se ut då, om tio år.

Den andra kopplingen mellan människans fantasi och skogsröjning finns på ett lite djupare plan. Utöver en massa annat, är jag framför allt jord- och skogsbrukare. Jordbruk och skogsbruk sker i lite olika cykler, men det gemensamma är att många saker utförs på mycket lång sikt. De träd jag planterar eller plantskogsröjer kommer jag inte själv att slutavverka. Det gör någon annan. Ändå känns det meningsfullt att göra arbetet. Jag kan föreställa mig den glädje över välskött skog som någon förhoppningsvis känner om tiotals år.

Sådana är vi människor, till åtskillnad från alla andra djur. Vi gör saker som tar sikte på en tidshorisont av tiotals år. Vi gör saker som våra barn och barnbarn kommer att ha nytta av. Långsiktigheten är särskilt påtaglig inom jord- och skogsbruk, men den finns nog närvarande i mycket annat vi gör också. Det kan gälla att bygga vägar eller hus, till exempel. Vi kan föreställa oss den nytta andra kommer att ha av våra satsningar och gör därför så gott vi kan. Ett slags filantropi över tiden.

Jag har ibland tänkt att vår långsiktighet är på utdöende. I mina mörkaste stunder undrar jag om vår yrkesstolthet och vårt tålamod har gått samma väg. Vi söker genvägar. Vi klär oss nakna i en dokusåpa för att nå berömmelse i stället för att lära oss spela ett instrument eller skriva en bok. Vi bygger hus som är obeboeliga efter några år och hoppas att ingen ska fråga vem som byggde.

Skulle Michelangelo levt i dag, skulle han ha målat innertaket på Sixtinska kapellet med roller. Jämn beige eller bruten vit. Det är förstås en överdrift, men vi borde använda vår förmåga att föreställa oss en bättre framtid och sedan bygga upp den. Steg för steg, regering för regering, hus för hus, planta för planta.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Statsministerns kompetens

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 14.1.2020

========

Det hände någonting i diskussionsklimatet, då Juha Sipilä i maj 2015 valdes till statsminister. Den föregående regeringen Katainen/Stubb kritiserades hårt och det fanns fog för kritiken. Juha Sipiläs regering hann inte arbeta en enda dag innan den dömdes ut.

Orsaken till regeringen Sipiläs förestundande misslyckande stod att finna bland annat i Sipiläs utbildning. Jag förvånades över hur många redan på förhand dömde ut Sipilä på grund av att han var och är diplomingenjör. Det var mera väntat att Sipilä förklarades oduglig att sköta hela folkets ärenden, eftersom han var laestadian och miljonär.

En laestadian kan inte vara hela folkets man, särskilt inte om han är miljonär och därmed helt oförmögen att förstå hur vanliga människor har det. Sådant prat är visserligen irriterande, men man förstår var sådana tankar har sitt ursprung. Det som jag däremot inte ännu i denna dag förstår, är varför en diplomingenjör inte skulle klarar av att göra politik.

Som bekant valdes Sanna Marin till statsminister efter Rinne. Hon hade samlat på sig alla fel som man kan ha. Fel ålder, fel kön, fel arbetserfarenhet och fel familj. Återigen upprepade sig fenomenet med att regeringen döms ut som helt oduglig redan innan den ens har tillträtt.

Visst, det är anmärkningsvärt att en ung kvinna väljs till statsminister. Visst, det fanns många som tyckte att Marins kön och ålder är en fantastisk sak. Ändå förvånades jag av att så pass många tyckte att Marin är alltför ung, alltför oerfaren och alltför mycket kvinna. En flicksnärta som inte kan leda ett land med fast hand.

Det konstigaste med kritiken mot Marin var nog kanske ändå den som riktade sig mot hennes arbetserfarenhet. Hur kan en som har arbetat som försäljare i en butik kvalificera sig för tunga politiska uppdrag. Hon borde ju ha gjort något riktigt arbete. Jag vet inte vilket som var mera fel, det att hon arbetat så kort tid som försäljare eller det att hon alls hade arbetat som försäljare.

Ofta hör man att rikspolitiker inte vet någonting om vanligt liv. En konstig tanke. De politiker jag känner har också bostadslån, svårt att ordna med småbarnsvardagen, problem i sina parrelationer och udda strumpor som försvinner i tvättmaskinen. Precis som du och jag. Så vanliga liv som liv kan bli, även om arbetet kan vara annorlunda.

Jargongen om arbetserfarenhet som skulle göra dig kompetent att bli statsminister har sysselsatt mina tankar. Vilka arbeten är sådana, att de förbereder dig för ett sådant uppdrag? Nu vet vi att man inte ska vara företagare i IT-branschen och sedan sälja sitt företag med god vinst, inte heller ska man arbeta i en butikskassa. Det finns ju mycket kvar att välja på, men vad borde en blivande statsminister jobba med?

Jag har svårt att förstå kritiken. Man lär sig tälja trägubbar genom att tälja trägubbar. Man lär sig odla blommor genom att odla blommor. Varför skulle man då inte lära sig göra politik genom att göra politik?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Att förstå sig på

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 10.12.2019

========

Förra veckans politiska skeenden och resultaten av galluparna kring de politiska partiernas understöd har hos mig väckt ett starkt behov av att förstå världen. Rävspel eller inte? Varför tappar de gamla partierna terräng? Vad vill folk egentligen ha? Vad saknar vi?

Världen är i förändring och den har förändrats mycket sedan många av grundvalarna i vårt ordnade samhälle byggdes upp. Alla föreningsaktiva vet, att allt färre är villiga att förbinda sig vid långsiktigt föreningsarbete. Folk vill inte sitta i en styrelse år efter år. Hellre deltar man i ett intressant projekt. Man kanske lägger ner till och med mycken tid och möda på en enskild tillställning, men då den är slut så är man fri.

Alldeles särskilt berör detta fenomen till exempel fackföreningar och de av våra politiska partier som har sin bakgrund i en folkrörelse, så som till exempel Socialdemokraterna, Centern eller SFP. För hundra år sedan uppfattade man ett visst egenvärde i medlemskapet och i att man tillsammans representerade någonting som ingen ensam kan representera. Det var viktigt att delta och själva medlemskapet var belönande i sig. Enighet ger styrka, kunde det heta.

Vad har egentligen förändrats? Precis allting. Ingen tycks riktigt förstå sig på den nya världen som vi redan lever i. Det märks framför allt då större saker är i förändring. Våra politiska kommentatorer i medierna säger ibland saker, som kan kännas helt mossiga till och med för en vanlig amatörobservatör.

Det samma gäller våra börsanalytiker och andra förståsigpåare inom finansvärlden. Vi har negativa räntor i dag, vilket var ett helt otänkbart scenario för inte så länge sedan. Vad innebär negativa räntor egentligen? Logiskt sett innebär de att man vill ha nästan vad som helst hellre än pengar. Den förklaringen bär inte riktigt fullt ut, eftersom pengar endast är ett medium för utbyte av varor och tjänster. Krasst och mycket förenklat sagt innebär de negativa räntorna att det inte längre finns någonting som vi vill byta våra pengar till. Vi har redan allting. Världen är färdig.

Vi upplever en växande osäkerhet i samhället, trots att den materiella välfärden är på en högre nivå än någonsin tidigare. Det beror åtminstone delvis på att vi inte riktigt förstår världen. Upplevelsen av osäkerhet förstärks, då det sker någonting oväntat. Vi får se politiska kommentatorer eller finansanalytiker stå i TV och säga saker som får oss att inse, att inte de heller fattar ett smack.

De som borde förstå sig på och förklara världen, är lika vilsna som du och jag. Vår uppfattning om världen och sammanhangen är upphängd på krokar som inte längre finns. Den generation som har växt upp till vuxenhet i materiellt överflöd, med hela världens alla åsikter och strömningar i handen varje timme av dygnet, finns inte ännu. Tills de blir vuxna står vi där i tur och ordning i kvällsnyheterna och säger saker som känns fel i både den nya och den gamla världen.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vi och de

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 5.11.2019

============

Människan är så funtad, att hon fattar sina beslut utgående från känsla. Rätt så ofta söker vi stöd för våra beslut i rationella argument. Ibland är det argumenten som styr känslan, andra gånger styr känslan valet av argument.

Vi upplever också att våra åsikter är rationella slutsatser av den verklighet vi lever i. Vår åsikt är en av många tänkbara rationella slutsatser av de faktiska omständigheterna. Det är här kruxet finns. Vi har svårt att bedöma vilka de faktiska omständigheterna är.

Varför är det så? Det skulle vara lätt att skylla på internet och sociala medier. Ibland får jag en känsla av att det inte riktigt kan vara hela sanningen. Vår okritiska hållning till information kanske beror på den enorma mängd av information vi bombarderas med i dag. Våra hjärnor har helt enkelt inte kapacitet att börja väga all information, vilket leder till att vi omedvetet börjar välja våra fakta med hård hand. Det leder till att kvaliteten på våra fakta ibland blir undermålig.

Saken blir inte bättre av att också utbildade journalister utsätter oss för så kallad falsk balans. Det innebär att man skenbart låter olika åsikter komma till tals. Falsk balans innebär att man till exempel ställer en person med gedigen, vetenskapligt vedertagen kunskap om ett ämne mot en person som genom en enskild, ofta personlig upplevelse har en annan uppfattning. Tittaren eller läsaren får en uppfattning om att personernas uppfattningar skulle vara jämbördiga, vilket de naturligtvis inte är.

Saken förvärras ytterligare av att vi dagligen bombarderas av information, som är avsiktligt falsk, uttryckligen skapad för att påverka våra åsikter. Det kan handla om filmer på misshandel från Sydamerika, där man påstår att förövaren är muslimsk invandrare i Europa. Det kan handla om att man lyfter en ensam uggleunge på en stubbe, fotograferar den och påstår att ungen har mist sitt bo vid avverkningen. Allt flera tycker att ändamålet helgar medlen.

Lögner sprids medvetet som sanning. Proffsjournalister glömmer vad journalistik borde handla om. Politiker serverar oss halvsanningar och förenklingar. Det mesta i vårt informationsflöde börjar handla om oss och dem på olika nivåer. Den kritiska debatten förlorar terräng, då allt ska målas med svart eller vitt.

Jag är mycket orolig för den utveckling vi har haft. Det sker en radikalisering av precis allting. Det värsta är att vi inte vågar eller kan vara kritiska ens i vår egen bubbla. Vi flyttas från oss till dem genast efter den första kritiska frågan. Det gör mig orolig, eftersom en sådan utveckling, där alla omkring dig är antingen med dig eller mot dig, alltid har lett till grymheter.

Vad kan vi göra? Kanske vi kan börja med att verkligen försöka lyssna på varandra. Varför tänker någon annan som den gör? Vi kan också försöka att inte genast stämpla in andra i en fålla, vars gränser vi själva har definierat. Viktigast är kanske att förstå, att vi alla människor i grunden är likadana.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

30 år sedan 1989

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 1.10.2019

=======

Det känns ganska fantastiskt att det endast är 30 år sedan en av de största brytningspunkterna i vår historia. Världen före och efter kalla krigets slut kan inte jämföras med varandra. Så totalt olika ter sig världen nu, jämfört med det som var tills muren föll och Sovjetunionen splittrades.

Även om brytningen tog flera år i anspråk, var 1989 kanske det mest betydande enskilda året. Då började jag och många andra förstå att någonting stort var i görningen. Här i Finland kom den stora depressionen i början av 1990-talet att överskugga allt annat. Vi märkte inte riktigt att världen plötsligt var en annan.

Det är först nu, 30 år senare som jag på allvar börjar förstå hur stor förändringen var. Den stora förändringen smög sig sakta närmare, för att plötsligt vara ett oundvikligt faktum. Grunden byggdes av Solidaritet-rörelsen i Polen från början av 1980-talet och Gorbatjovs förnyelsepolitik i Sovjetunionen från medlet av 1980-talet.

Sommaren 1989 förrättades fria parlamentsval i Polen och valets helt överlägsna vinnare var Solidaritet. Det innebar också det definitiva slutet för kommunistregimen i Polen. Under andra halvåret spred sig befrielsen från kommunistregimerna från land till land i Östeuropa.

Hela Europa och stora delar av den övriga världen kippade efter andan, då Berlinmuren föll hösten 1989. Berlinmuren hade blivit en symbol för världens splittring och det kalla kriget. Nu fylldes nyhetssändningarna av bilder på öst- och västtyskar som tog ut glädjen över sin frihet att helt fritt korsa värdens hårdast övervakade gräns näst koreanernas dito.

Berlinmurens fall var naturligtvis en stor sak. Ändå var det Ceausescus fall i Rumänien som rent känslomässigt blev den händelse jag minns från ”revolutionerna”. Det finns någonting i händelseförloppet som tilltalar mitt dramatiska sinne. Diktatorn Ceausescu fick först möta folkets vrede under ett offentligt tal från centralkommittén balkong. Folkmassan steg till direkt motstånd mot sin diktator, vilket följande dag ledde till att Ceausescu fängslades och avrättades några dagar senare, på juldagen.

Folket i Rumänien hade fått nog av en regim som bland annat krävde statligt tillstånd för att ens äga en skrivmaskin. Jag tänkte i min blåögda idealism att den rumänska modellen kunde sprida sig till andra totalitära regimer i världen. Så gick det som bekant inte.

För 30 år sedan var glädjen stor i Finland, då Sovjetunionen för första gången erkände att Finland är ett neutralt land i samband med att Gorbatjov besökte oss. Tills dess skrevs kommunikéerna efter statsbesöken av Sovjet, också de delar som beskrev Finlands utrikespolitiska ställning. Det är helt omöjligt att idag förstå hurudant Finland var då. Vi satt som i en källare, omedvetna om att luften har tagit slut för länge sedan.

Vi borde varje dag glädjas åt vår parlamentariska frihet, vår rätt att förrätta fria val och vår yttrandefrihet. För bara 30 år sedan var dessa rättigheter inte en självklarhet i Europa.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Spargrisen till heders igen?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 27.8.2012

=============

Det slog mig en dag, att mina barn aldrig fått en spargris, varken från banken eller av sina föräldrar. De har några spargrisliknande prydnadsföremål, inte spargrisar i egentlig mening. Min första spargris var gul och hade formen av en gris.

Ingen bank delar längre ut spargrisar till alla barn. Bankvärlden har förändrats, men jag tror att det har skett en större förändring. Avsaknaden av spargrisar verkar vara betecknande för ett större sammanhang. Att spara sig till en framtida förmögenhet är inte i ropet.

Som liten kille lyssnade jag intresserat på bankfröken. Hon gav en gris och berättade att jag kunde spara veckopengen och slantarna för upphittade tomflaskor i den. Då den blev full skulle den tömmas och pengarna sättas in på mitt bankkonto. Banken skulle betala ränta på mina pengar. Min förmögenhet skulle växa helt av sig själv. Långsamt till en början, men sedan allt snabbare. Begreppet ränta på ränta blev en diffus bild under min linlugg.

Idag betalar ingen bank en ränta som är värd att nämna ens på stora belopp. Begreppet spara syftar på något helt annat än slantar i en spargris. Spara betyder idag att undvika utgifter eller att placera sina befintliga pengar. Den långa färden från små slantar som småningom blir större är bortrationaliserad.

Jag tycker mig se ett lite liknande fenomen i hela samhället. Vi vill alla ha den fina bilen genast, köpa en fin lägenhet och få drömjobbet direkt. Det tidskrävande bestyret med att bo på hyra i en billig lya för att spara pengar till drömbostaden känns överflödigt. Att småningom arbeta sig upp till allt mera krävande uppgifter i ett företag känns förlegat. Direkt in och med full lön från dag ett, så ska det vara. Den första bilen är inte ett opålitligt rostbo.

Jag vill inte förfalla till ett det var bättre förr-resonemang. Det mesta var antingen sämre eller mycket sämre förr. Finland är i de flesta avseenden ett bättre land än det var då jag var barn. Ändå skräms jag lite av bristen på spargrisar.

Jag tror att vi inte längre riktigt förstår uppskatta det vi har. Den tillfredsställelse som uppstår då man når ett avlägset mål uteblir. Vad som är värre, är att vi börjar ta saker som självklara. Man sätter inte värde på det självklara. Det värsta är kanske ändå, att man ganska snabbt utvecklar en känsla av att man är berättigad till allt.

För mig har spargrisdilemmat blivit ett vidare problem. Jag kan inte avgöra hur objektivt jag ser på avsaknaden av spargristänk. Kanske jag bara är en populiststofil, som känner rädsla inför att världen kring mig har förändrats snabbare än jag?

En sak är jag ändå säker på. Det är hälsosamt att få vänta. Men det räcker inte. I Östtyskland fick man vänta länge på sin Trabant. Ändå var det varken fostrande eller utvecklande, endast frustrerande, eftersom man inte själv kunde påverka saken genom att lägga slantar i sin spargris. Jag tror vi borde ta spargrisen till heders igen, på alla områden i livet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Gå över gränsen

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 23.7.2019

============

Vi gjorde en semesterresa med familjen till Estland förra veckan. Vi bekantade oss med Pärnu och närområden. Bland annat åkte vi en liten tur över gränsen söderut till Lettland. Nationsgränser har sysselsatt mina tankar sedan dess.

Gränsen mellan Lettland och Estland består av en rad med randiga stolpar på några hundra meters avstånd från varandra. Den är svår att observera, åtminstone strax norr om den lettiska byn Ainaži, där vi först korsade gränsen, utan att ens lägga märke till den.

Det finns många slags nationsgränser i vår värld. Vi i Finland är vana med en östgräns med breda gränszoner och noggrann övervakning, även om också den gränsens högtidlighet har minskat sedan sovjettiden. Det är inte så länge sedan, som ett försök att korsa den gränsen kunde ha allvarliga följder.

Jag besökte Berlin i januari. Där är en redan ur bruktagen nationsgräns fortfarande närvarande på många sätt, trots att hela staden igen är ett och samma land. Längs den gränsen finns ett minnesmärke med fotografier på alla dem, som miste livet då de försökte ta sig till andra sidan. För bara några tiotal år sedan sköt man faktiskt sina landsmän mitt i Europa, bara för att de vill ta sig till ett annat land. En tanke som ger mig svindel. En tanke som gör mig illamående.

Det finns fortfarande många platser på jorden, där nationernas inställning till korsande av sina gränser är bortom all rim och reson. Gränsen mellan Nord- och Sydkorea är antagligen världens strängast bevakade gräns. Alla som försöker ta sig olovligt över den gränsen skjuts alldeles säkert om de upptäcks. Varför? De som har inrättat gränsen kunde gärna ta sig en funderare på varför.

Gränsen mellan Israel och Palestina kommer säkert aldrig att hitta sin plats. Det gör mig ledsen, men kanske mänskligheten behöver ett monument över hur det går, då man definierar sig själv som mera värd än någon annan. Hoppas vi andra kan ta lärdom.

Nationsgränsernas betydelse har varierat över tiderna. Före industrialiseringen fanns det inte egentligen andra sätt att uppnå nationalekonomisk tillväxt än att flytta på nationsgränsen. Kungahusets eller statens förmögenhet kunde ökas endast genom att förstora det geografiska området. Ett sådant behov av att förstora sitt territorium finns inte längre.

Varför är det så svårt för oss människor att bete oss som folk, om ordleken tillåts? Varför är det så svårt att leva i fred, i ömsesidig respekt? Varför tror vi att vår rätt till en nation är större än grannens rätt till sin? Varför vill vi bygga murar och förse dem med vakttorn?

En nationsgräns som består av randiga stolpar kan endast finnas mellan stater som respekterar varandras rätt till sina egna lagar och sin egen förvaltning. Jag är i grunden pacifist och jag blir alltid ledsen av att folk inte kan komma överens utan våld. Jag är helt övertygad om att ingen människa kan bli lycklig av att bygga murar omkring sig. Ingen kan bli lycklig av att skjuta dem som kommer till dig.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Konstiga människor

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.6.2019

=======

Jag deltog förra veckan i en skrivarkurs. Det var en kurs för människor som vill lära sig skriva, uttrycka sig och sina tankar i skrift. Jag roades av brokigheten i vår samling. Fjorton personer med mycket olika bakgrund och livserfarenheter. Någonting måste vi ju ändå ha haft gemensamt, då vi valt att ägna en vecka av våra liv för skrivarläger ute i skärgården.

Jag reflekterade över en massa saker under vistelsen. Många reflektioner handlade om mig själv och om mitt förhållande till mina fantasier. Jag hoppas att de en dag ska bli till berättelser. En del reflektioner hade naturligtvis en direkt koppling till de andra kursdeltagarna och deras person.

Den stora reflektionen handlar om oss som människor. Då tänker jag inte på oss som deltog i kursen, utan oss människor som en art bland andra djurarter. Vi har ett stort behov av att dela med oss av våra tankar. Det sker inte alltid rätlinjigt. I själva verket är det så, att en indirekt berättelse ofta är mera rörande, mera beskrivande än uppräknande av fakta skulle vara.

Vi människor har en unik förmåga att skapa och förstå konst. Vi målar tavlor, vi sjunger sånger, vi spelar teater och vi skriver berättelser. Ibland är uttrycket direkt, ibland mycket komplext. Det som roar mig, är att det direkta uttrycket ingalunda alltid vill ge uttryck för det som framförs. Ibland är det direkta uttrycket egentligen uttryck för något helt annat.

Evolutionen har gett oss snabba och starka ben, fem fingrar på handen och en uppfinningsrikedom som saknar motstycke i djurvärlden. De som saknade immunförsvar fick ingen avkomma. De som var orädda och gick för att klappa det söta lejonet fick inga orädda barn. Därför är vi lite försiktiga inför allt som är nytt.

Det är lätt att förstå den evolutionära nyttan av fysisk styrka eller av att vara snabb. Det är lätt att förstå att bra mörkerseende kan komma väl till pass. Det är däremot mycket svårare att förstå den evolutionära nyttan av att förstå eller skapa konst.

Människan är ett socialt djur som lever i flock. Det gör många andra djur också, men de målar inte tavlor eller läser dikter för varandra. Vi människor håller ihop flocken med distinkta läten och plockar varandras pälsar. Bildligt talat åtminstone.

Jag funderar vidare och undrar om vårt behov av konst kanske inte är mera än en mekanism som förstärker våra band till flocken. Vi binds starkare till flocken, då vi upplever att vi både kan skapa konst och njuta av och förstå konst som andra individer i vår flock har skapat.

Förklaringen låter lite trivial. Evolutionen har låtit konsten överleva, eftersom den fyller en funktion som påminner om att plocka loppor i varandras pälsar. Den konkreta nyttan i form av bortplockade loppor är mycket mindre än den sociala samhörigheten, kraften av att förstå att vi alla är densamma. Vi är ett.

Oberoende av vad det är som gör att vi människor skapar konst, så är jag nästan varje dag glad över att jag föddes som människa.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Vad skrattar du åt?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 14.5.2019

===========

Ståuppkomik är en konstform som egentligen inte fanns i Finland, då jag var ung. Hela fenomenet är relativt nytt i vårt land, de första inhemska ståupparna dök upp i början av 1990-talet. Jag hade för halvannan vecka sedan möjlighet att sitta i publiken och njuta av finalen i en tävling för ståuppkomiker. Det var fråga om en tävling för amatörer, men nivån var otroligt hög.

Jag njuter av alla slag av uppträdanden, där utövaren möter sin publik öga mot öga. Ståuppen är en hård och svår form av enmansteater, om man så vill karakterisera föreställningarna. Många professionella skådespelare har försökt sig på ståupp utan att lyckas, då den kräver en alldeles speciell talang. Ståupparen gör allt själv: skriver texten, framför den, regisserar sig själv och håller reda på den dramaturgiska bågen. Dessutom kan man inte dra en föreställning rakt av, utantill från minnet.

Även om texten är skriven på förhand och mycket väl inövad, måste föreställningen anpassas till publiken. Någon har sagt att om man på teaterscenen reagerar på en telefon som ringer i publiken, så har man gjort bort sig. För ståupp gäller det motsatta. Om man inte reagerar så har man gjort bort sig. Men det gäller mera än närvaro och ett visst mått av improvisation, det gäller rytmen. Ståupparen får publiken att andas i samma takt med sig själv och också kunna anpassa sig själv till publikens väsen.

Min kolumn skulle inte handla om ståuppkomik i sig. Jag såg alltså nyligen en mängd ståuppföreställningar. Ståupparna hade alla ganska olika teknik och sätt att roa sin publik. Någon kastade kvickheter ur sig som en kulspruta, medan en annan med lakoniskt lugn reflekterade över olika saker med en roande insikt. Jag började fundera på vad vi egentligen skrattar åt.

Människan är ett flockdjur. Ståupparna byggde upp en bra stämning och vi som skrattade satt och njöt av varandras skratt och den kollektiva upplevelsen. Jag märkte några gånger att jag skrattade med de andra även då jag inte uppfattade vad komikern sade. Största delen av publiken skrattade och jag skrattade med dem.

Jag skrattade alltså på riktigt med de andra, inte ett låtsasskratt för att dölja att jag inte hörde vad som sades. Upplevelsen var inte ny för mig, men igen en gång kände jag att det var tröstande och skrämmande samtidigt. Tröstande för att det visar att vi är kapabla att skapa en viss gemenskap på nolltid med helt främmande människor. Vi är alla unika, men ganska lika på insidan trots allt.

Den skrämmande insikten finns i hur lätt det är att falla med i kören, utan att ens veta varför man skrattar. Jag gör som de andra, apar efter och skrattar med. Han som sitter bredvid mig roas kanske inte av skämten, men han lär sig snabbt och skrattar med han också. Det känns bra att skratta, att vara en i gemenskapen. En skicklig talare får oss att skratta med sig och nicka bifall, även då vi inte ens förstår vad som sägs. Fårskocken flabbar högt.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Intellektuella politiker

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.4.2019

=========

Ingen kan ha undgått at märka att vi har ett riksdagsval inom kort. Stolpar längs vägarna fylls av plakat, kandidaterna annonserar ut sig själva i tidningarna. Många irriteras av plakaten på alla stolpar, men jag gläds av att se dem. De är för mig en hyllning till demokratin, en påminnelse om tiotusentals timmar av talkoarbete till förmån för grundvalen för vår nation.

Det är tid för våra partier och våra kandidater i valet att sprida sitt budskap. Det gör de med stor effektivitet. Vårt valsystem är en hybrid mellan personval och partival. Därför är varje enskild kandidat intressant, även om valet nog egentligen är ett partival där väljarna bestämmer den inbördes ordningen mellan kandidaterna.

Jag har alltid varit intresserad av politik. Ändå har jag inte sett en enda valdebatt på TV och kommer knappast att göra det heller. Jag orkar helt enkelt inte. Jag blir enbart arg av att sitta och lyssna på partiledare som upprepar fraser som de lärt sig utantill. Vår politiska kultur har fört oss till en situation, där de politiska tungviktarna simplifierar sönder invecklade sammanhang. Världen är komplex, men den blir inte lättare att förstå då man serveras förenklade delsanningar.

Jag saknar den intellektuella politikern som kan föra ett resonemang, utan att alltid ens själv ha en färdigt utstakad slutsats för sitt resonemang. Vårt demokratiska system skulle vara betjänt av mera intellektuellt fördjupande av tankar. Enligt min mening är det toppolitikernas uppgift att fördjupa resonemang och ge bakgrund. Tyvärr stöder vårt politiska system inte en sådan typ av politiker. Vårt system befrämjar mental lättja i gott samarbete med de sociala medierna. Förenklade delsanningar och oneliners blir till politikens innehåll.

Jag uppskattar politiker som har läst en massa, som frivilligt avnjuter konst i olika former. Jag vet att det låter lite elitistiskt, men så är det ju inte alls. En bred allmänbildning är ingen garanti för att man blir en bra politiker, men en bred allmänbildning är en förutsättning för att man ska klara av att kritiskt granska sin omgivning. En bred allmänbildning är också en förutsättning för att förstå djupare sammanhang.

Jag vet inte vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske det är så, att simplifieringarna ger både effektivare och snabbare tillfredsställelse hos lyssnaren än invecklade resonemang. Vi applåderar de platta fraserna och då är det självklart att vi får mera av dem serverade. Ett ekorrhjul som matar sig själv tills ekorren flyger ut och hjulet lossnar från sin axel.

Jag saknar politiker som säger saker som jag inte vill höra. Jag saknar politiker som inte pratar till mig som till ett litet barn. Jag saknar politiker som vågar utmana både sig själva och mig på en utfärd till tankar som ingen tänkt tidigare. Utan utstakat mål vet man inte var man hamnar. Om alla alltid går på den bredaste gatan, kommer ingen någonsin till nya ställen. Slutligen står vi alla på samma torg och tror att världen är liten.

Posted in Uncategorized | Leave a comment