En miljard flugor väger tolv ton

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 20.3.2018

=========

”Vår familj har inte råd med några södernresor. Fattigdomen är ingen fröjd”, sa han, medan har drog ett djupt bloss på cigarretten. Han tittade mig i ögon och drog ännu ett bloss innan han fimpade den trettonde cigarretten för dagen. Eftersom jag avskyr besserwissrar som vet hur andra ska leva sina liv, lät jag bli att fråga hur han med sin fru trots sin fattigdom hade råd att elda upp 4 500 euro per år på cigarretter.

Vi människor är så funtade, att vi inte intuitivt klarar av att förstå hur små saker blir stora, då de upprepas tillräckligt ofta. Det finns ingen evolutionär nytta i att förstå hur droppande vatten på några miljoner år gröper ett hål i en sten. Lika svårt har vi att förstå, att det där ynka tobakspaketet blir stora pengar, då det upprepas varje dag.

Det har väl ingen betydelse, om jag låter bli att ta en plastpåse då jag handlar mat? Det har det nog. Varje kasse förbrukar fem gram fossil olja. Om 60 % av alla finländare varje dag under ett års tid låter bli att använda en plastkasse, sparar vi över 6 miljoner kilogram olja. Det som på individnivå inte betyder någonting alls, har enorm betydelse, då individerna är många. Små saker blir jättestora då de upprepas tillräckligt ofta.

Mina uppdrag som förtroendevald både allmänpolitiskt och inom intressebevakning har tvingat mig att tänka på de stora massornas styrka. Det evolutionära låset finns dock kvar – jag är tvungen att mekaniskt räkna ut effekterna. Det uppstår ingen nämnvärd fingertoppskänsla. Jag har svårt att motivera mig själv att ändra mitt beteende ens efter att jag har räknat ut vilken betydelse ändringen potentiellt kunde ha.

Reaktionerna efter valresultatet i fråga om till exempel brexit och Trump är både roande och oroande. Många av dem som röstade för brexit ville ge ”eliten” en känga, utan att liksom förstå att man kan vinna ett val genom att rösta.

Vi hör ju ofta att det inte har någon betydelse hur man röstar i riksdags- och andra val. Samma typer sitter ändå kvar. Det är exakt tvärt om. Individernas röster är det enda som påverkar hur ett val utfaller. Den egna rösten känns obetydlig och evolutionen har inte gett oss verktyg att förstå att små beslut i stora antal leder till stora resultat.

Jag har ibland stött på samma fenomen bland våra bönder. Många tycker att det är egalt om man på gårdsnivå gör som förut. Det har ju ändå ingen betydelse för helheten. Just där finns kruxet. För helheten har det inte någon betydelse om en gård byter ut 20 hektar foderkorn mot rybs eller vete till bönor. Ändå är det så enkelt, att helheten kan förskjutas endast genom små beslut på gårdsnivå.

Vad har allt det här för betydelse för oss? För mig är de stora massornas styrka en stor tröst. Vi kan inte lösa alla stora problem genom små justeringar på individplanet. Vi kan däremot göra en massa saker avsevärt bättre genom att ändra på detaljer i vår vardag. Vi behöver bara göra små saker, alla tillsammans.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Världen är min föreställning

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 13.2.2018

============

Jag har redan länge hoppats på ett nytt ideologiskt uppvaknande i samhället. Ibland sviktar jag i min tro, riktningen tycks vara den motsatta. Simplifieringens segertåg känns ohotat. Jag orkar ändå ännu tro och vänta på en tid av högt ställda ideologiska mål.

Det politiska klimatet har under en lång tid präglats av en mittenfiering och putsande av allt som sticker ut. Den enda motkraften till detta är tillsvidare extrem förenkling. Man erbjuder lösningar, som är så simpla, att de inte håller för den enklaste granskning.

Varför har det gått så? Antagligen för att världen i dag är så komplex. Egentligen har väl världen alltid varit komplex, men delarna påverkar varandra på ett sätt som tidigare inte ens var möjligt. Vi är också medvetna om komplexiteten på ett helt annat sätt än tidigare.

De stora frågorna är inte alltid så knepiga i princip, men detaljerna kan förstöra till och med den bästa tanke. Jag saknar stora, klart uttalade mål – till exempel att Finland skall upphöra att använda fossila bränslen till år XXXX. I dag hoppar vi över diskussionen om vilka problem det skulle finnas på vägen och hur de ska lösas. Vi börjar direkt skrika om en enda lösning, så enkel som möjligt.

Det är ett problem att vi inte har stora ideologiska drömmar längre. Vi har inte grupper eller partier som har en syn på hur det ideala samhället skall se ut. Därför sitter vi och löser detaljer på det ena sättet krångligare än det andra, medan helheten blir obegriplig och ohanterlig. Utan utstakad riktning dessutom. Samhället stagnerar, då det strävar till att överleva en dag i sänder. I en sådan jordmån växer osäkerheten och blir till ett gift.

Då den egna situationen blir klämd i en mycket komplicerad värld, så känns enkla pseudolösningar plötsligt relevanta. Går det på tok i Finland för att vi har fel valuta eller för att vi hör till EU eller helt enkelt för att Kekkonen är död?

Ibland tycks det mig att vi har svårare att förstå varann än tidigare. Det kan vara en synvilla som beror på de sociala mediernas debattkultur. Avsiktliga missförstånd och en upplevelse av att bli kränkt av allt som andra säger fyller flödet. Varför förstår vi inte varann?

Schopenhauer inleder ett av sina verk med orden ”Världen är min föreställning”. Det finns alltså inte en objektiv beskrivning av världen utanför jaget. Det vi ser och hör avviker inte från våra andra tankar, känslor, minnen som vi har. Kanske det förklarar varför vi har så svårt att kommunicera med andra, särskilt sådana som vi inte känner från tidigare.

Ska man bli förtvivlad och tappa tron på mänskligheten? Inte riktigt ännu, åtminstone. ”Världen är min föreställning” innebär också, att vi människor har en unik förmåga att sätta oss in i en annan människas värld. Det förutsätter att vi lyssnar. Kniper käft en stund och lyssnar på den andras argument. Vi kan kräva hållbara argument av varandra. Vi måste också klara av att argumentera ut vår egen föreställning.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Drömmar med vingesus

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.1.2018

==========

Ingen vet varför vi sover. Under sömnen får kroppen vila och hjärnan reder upp den oreda som uppstår i vaket tillstånd. Sömnen är mycket viktig, eftersom alla djur drömmer. Däggdjur och fåglar har en avancerad sömn med olika faser, men alla organismer med någonting som ens påminner om hjärnverksamhet sover.

Jag tycker att det är lite komiskt att vi inte vet varför vi sover, trots att vi sover nästan en tredjedel av vårt liv. Vi kan inte välja bort sömnen. Man dör om man inte får sova. Därför är sömnsvårigheter också ett mycket allvarligt hot mot vår hälsa.

Vi drömmer när vi sover. Vi vet inte varför vi sover, men vi vet ännu mindre om drömmarnas funktion och betydelse. Människan har alltid försökt tyda drömmar. Ofta har man försökt ge drömmarna en konkret betydelse. Det finns också en gammal tanke om att drömmar förutspår framtid. Numera anser man att drömtydning i den bemärkelsen är rena fantasier.

Min personliga erfarenhet tyder på att stress leder till en annan sorts drömmar än lugnare perioder. Drömmarna blir ofta mardrömmar. Jag drömmer också relativt ofta intensiva drömmar, som hänger kvar i vaket tillstånd. De påminner mycket om äkta minnen. Jag läste en gång, att sådana drömmar kan vara förknippade med depression. För mig är de kopplade till hantering av stress.

Numera anser man att drömmarna har en funktion för att sortera och städa våra intryck. Av allt att döma fyller dock drömmarna också någon annan funktion. Freud försökte förklara och hitta ett samband mellan drömmar och det undermedvetna. Hans tankar är inte till alla delar vedertagna och de förklarar inte varför vi drömmer.

Nattugglor drömmer mera mardrömmar och så kallade klardrömmar än morgonpigga människor. Klardrömmar är drömmar, vars händelser man helt eller delvis kan styra medvetet under drömmens gång. Det finns en positiv korrelation mellan hög intelligenskvot och mycket drömmar. Det finns också en positiv korrelation mellan att vara nattuggla och hög intelligenskvot. Varför? Borde ju vara tvärtom.

Det gör kanske det samma varför vi drömmer. Ändå skulle jag mycket gärna förstå mera om drömmar. Jag fascineras av dem. Jag fascineras av den totala frihet som finns i våra drömmar. I drömmen finns inga gränser för det möjliga. Drömmar som dröjer sig kvar i minnet fascinerar också. De påminner mig om, att det vi kallar verklighet är en mycket känslig konstruktion.

Drömmar påminner mig också om att det inte är så konstigt om man förlorar förståndet och börjar leva i en helt annan verklighet. Egentligen är det ganska konstigt att inte flera gör det. Min uppfattning av verkligheten är en konstruktion, ganska lik andra människors motsvarande konstruktion. Med mycket små ändringar skulle den dock vara totalt obegriplig för andra.

Det finns en styrka i våra drömmar. De lär oss att tänka fritt, utan det rationellas bojor. Många goda idéer blir aldrig en idé, innan vårt rationella jag har bromsat tanken. Det finns möjligheter i det omöjliga.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Tryggare kan ingen vara, eller?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 5.112.2017

==========

Trygghet är den ultimata upplevelsen av livskvalitet. Skulle jag vara poet, så skulle jag skriva en dikt som på ett enkelt och verbalt briljant sätt skulle beskriva trygghet med allt vad det innebär. Några ord kan ibland beskriva mer än långa haranger. Tyvärr är jag ingen poet.

Mat och vatten, i dag och i morgon. Ingen rädsla för fysiskt våld eller att bli uppäten. Värme. Skydd för vädrets makter. Att få sova utan oro för morgondagen. Att känna sig älskad, att få älska dem man älskar utan omgivningens fördömande. Att få uttrycka sina åsikter utan rädsla för obehagliga konsekvenser. Frihet att göra självständiga val.

Förteckningen över saker som bidrar till trygghetskänslan kunde säkert med lätthet göras flera sidor lång. Vårt nordiska välfärdssamhälle är en god garant för trygghet. Risken för beväpnade konflikter är liten och samhället är uppbyggt så, att man egentligen inte löper någon risk att dö i svält eller sjukdom. Vi har sedan 60- eller 70-talet blivit bortskämda av en globalt sett mycket sällsynt trygghetskänsla.

Trots att vi objektivt sett lever i ett av världens tryggaste länder, har upplevelsen av trygghet åtminstone tillfälligt försämrats. Vi upplever nya hot, som kanske till en del har funnits där länge redan. Kan du lita på att du klarar av de utmaningar som arbetslivet ställer, utan att en dag klappa ihop? Håller Finlands lagar på att ersättas av sharia? Kan du lita på att din dotter inte blir påtafsad av män som aldrig förstod vad #metoo handlar om?

Många av dessa rädslor är helt relevanta. Många rädslor är kanske inte objektivt sett motiverade, men de är lika sanna ändå. Jag har tyckt att det är sorglustigt på ett mycket dåligt sätt, att terrorismen ses som ett betydande hot i Finland. Samtidigt är nästan allting vi gör i vardagen förknippat med större risker än risken för att bli offer för en terrorattack.

Rädslor är inte rationella. Upplevd otrygghet är lika sann som konkret otrygghet. Vårt samhälle står inför stora förändringar: det finns inga klara riktlinjer för arbetslivet i det postindustriella samhället, invandringen ökar i alla former, klimatförändringen påverkar oss alla, välfärdssamhällets grunder skakar. Vi står inför en mängd utmaningar, som inte fanns där under perioden av evig tillväxt. Evigheten tog slut för tillväxtens del.

Ingen av de förändringar som vi står inför är omöjlig att lösa. Det finns alltid en väg. Det enda riktigt stora hotet är upplevelsen av otrygghet. En människa som känner sig otrygg handlar inte rationellt. Vi måste återskapa en känsla av att vi som samhälle är kapabla att lösa alla problem som möter oss. Den känslan präglade min barndom och uppväxt, men det handlar inte om nostalgi. Det handlar om trygghetskänslans överlevnad.

Vi måste börja ta otrygghetskänslorna på allvar. Vi måste göra någonting åt själva känslan av otrygghet. Det hjälper inte att förlöjliga dem som känner en, för mig, irrationell otrygghet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Rädd för att lyckas

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 31.10.2017

============

Jag har ofta funderat på det där med att våga göra saker. Nu tänker jag inte så mycket på att vara mörkrädd eller att klättra upp i Eiffeltornet. Jag tänker på den rädsla som är förknippad med att utsätta sin person, sitt innersta väsen för allmänhetens kritiska blickar. Jag tänker också på att våga utsätta sig för sig själv, ställa upp höga mål för sig.

Jag har i många sammanhang skrivit och pratat om att ställa sig på en scen och spela teater. Det kräver mod och att man är tillfreds med att man kanske misslyckas. Man måste vara beredd på att ingen tycker om det man gör. Man måste låta alla ha sin åsikt om det man gör och den är inte alltid positiv.

Det samma gäller mitt tidigare engagemang som ledande kommunalpolitiker i min hemkommun. Jag lärde mig snabbt, att man inte kan bry sig så mycket om vad folk tänker. Det gäller att vara du med sina egna tankar och de beslut man gör. Visst blir det en del missar och felbeslut om man är med länge, men alternativet är att inte göra någonting alls. Det är ett mycket sämre alternativ. Det klarar vem som helst av.

Min tanke har alltså tidigare mer eller mindre utgått ifrån att man måste våga misslyckas, våga vara oomtyckt. I ett nytt skede av mitt liv har jag åtminstone delvis kommit på andra tankar. Man måste också våga ta risken att lyckas.

Jag har en dröm om att göra några saker i livet. Jag vill göra dem för min egen skull, men det är sådana saker, som inte kan göras på ett relevant sätt utan att de får offentlighet. Jag har försökt hitta tid att förverkliga mina drömmar men det går trögt. Äkta brådska alternerar med rena undanflykter. Jag har undrat vad jag är rädd för. Jag har till min stora förvåning märkt att jag är rädd för att lyckas. Tänk om det blir bra. Det är mycket mera skrämmande än att det blir bara skräp av alltihop.

Jag ska försöka förklara mig med en analogi. Tänk dig att du blir riktigt kär i någon, du är som besatt. Du bara måste berätta för den andra personen att du älskar henne. Vad kan hända om du bekänner din kärlek? Förenklat sagt kan det ju egentligen bara finnas två utfall – hon älskar dig också eller så inte.

Hon kanske inte älskar dig, avfärdar dig. Det är ju inte så roligt, men det är på sätt och vis enkelt. Bara att konstatera faktum och gå vidare. Ingen vits att bli kvar och tigga efter uppmärksamhet eller inbilla sig att någonting skulle förändras med tiden. Smärtsamt, men redigt och klart. Livet fortsätter som förut.

Men tänk om hon älskar dig också. Då kan du inte lämna saken därhän. Då blir du ju tvungen att göra någonting åt saken. Då innehåller bekännelsen plötsligt ett löfte om att ta saken vidare. Du kan inte längre leva vidare utan att ta den andra personen och hennes kärlek till dig i beaktande. Du är inte fri längre. Du måste fortsätta att ge av din kärlek, du måste leverera.

Det är egentligen irrelevant om man lyckas eller misslyckas. Man förlorar säkert om man inte ens försöker uppfylla sina drömmar.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Föreningslivet i förändring?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 26.9.2017

=============

Det sägs ofta att Finland är föreningarnas förlovade land. Jag har hört sägas att vi skulle ha flera föreningar per person än något annat land i världen. Jag har inte kunnat verifiera uppgiften, men helt omöjligt är det inte. Vi har över 140 000 registrerade föreningar i vårt land. Det blir cirka 39 personer per förening om finländarna skulle fördelas jämnt på dem alla.

Många föreningar har grundats kring en gemensam hobby eller ett gemensamt intresse, med verksamheten riktad till medlemmarna. Det finns också ett stort antal större och mindre föreningar som kompletterar den offentliga sektorn. En del av dem kan ha mycket stor betydelse. Folkhälsan är kanske det mest kända och betydande exemplet i Svenskfinland.

Det sägs ofta att föreningarnas tid är förbi. Jag har också ofta tänkt så, men de facto ökar antalet föreningar fortfarande i vårt land. Antalet säger ju inte allt, men vi har kvar en tro på föreningar. Samtidigt skapar den nya tekniken en ny typ av föreningar i sociala medier. Där samlas folk kring gemensamma intressen utan att organisera sig formellt. Intresset kan vara mycket smalt och medlemmarna finnas var som helst på jorden.

Även om föreningarna i ljuset av siffror mår bra, har jag i praktiken fått se, att det är svårt att få folk att ta sig an förtroendeuppgifter i föreningar. Det är svårt att engagera nya personer i styrelser och andra uppdrag. Många vägrar ta emot förtroendeuppdrag i rädsla för att de aldrig blir av med sitt uppdrag. Det leder ofta till att verksamheten småningom dör ut.

Samtidigt som föreningsengagemanget tryter, har jag märkt att det inte är speciellt svårt att engagera folk till någonting som intresserar dem. Det är inte särskilt svårt att övertala andra att engagera sig för enskilda, intressanta projekt i fria arbetsgrupper. Det känns tryggt att säga ja, då man vet att projektet har ett förutbestämt slut. Om man däremot tar emot till exempel sekreterarskapet i en förening, känns det kanske så, att man riskerar sitta fast med uppdraget tills döden befriar en från det. Ofta finns det fog för rädslan.

Fria arbetsgrupper är bra och smidiga, men de har en stor svaghet. De är inte juridiska personer. Ett projekt behöver inte vara särskilt omfattande eller avancerat för att det ska bli lättare att sköta via en juridisk person. Det låter kanske byråkratiskt och tråkigt, men så fungerar det i ett välordnat samhälle.

Kanske våra föreningar i framtiden delvis omformas till plattformar för fria arbetsgrupper. Det kan åtminstone i vissa fall vara ett användbart sätt att fortsätta den verksamhet som föreningen finns till för. Kanske också ett sätt att bredda föreningens verksamhet. Det kräver dock ett mycket stort förtroende mellan den ansvariga styrelsen och arbetsgruppen.

Inom föreningar gäller samma enkla regel som i samhället i övrigt: om var och en sköter om det gemensamma i sin tur, blir bördan aldrig för stor för någon enskild att bära.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Efterlysning: Ny matkultur

Inläggen tar tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 22.8.2017

=============

Kålskörden har nyligen inletts och det ligger unga, fina kålhuvud i butikernas grönsakslådor. De unga kålhuvudena är läckra och verklig säsongmat. De gröna bowlingkloten förvandlas till härliga grytor, lådor, coleslaw och dolmar, varför inte surkål. Dessutom är det svårt att hitta billigare mat än färsk kål.

I Finland har vi i många avseenden världens bästa matråvaror. Mindre kemikalierester än i nästan vilket land som helst, antibiotikafritt kött och ingen salmonella i äggen. Den ljusa sommaren gör att grönsakerna och bären blir mycket smakrika. Vi har också en relativt lång skördesäsong, börjande med sparris tidigt på våren och avrundande med alla våra fina rotfrukter till vintern.

Vi har alltså fina råvaror. Ändå har vi några allvarliga brister, som gör att vi inte utnyttjar den potential som finns i råvarorna. För det första äter vi finländare tillsammans mer sällan än invånarna i något annat OECD-land. Det tycker jag att är skrämmande. På jobbet äter en fjärdedel av oss vår lunch eller tar vår kaffepaus ensamma. För det andra har vi inte lyckats skapa eller återskapa en matkultur som uppskattar råvarorna.

Hur ska vi då börja äta oftare tillsammans? Att äta tillsammans föder en gemenskap som ger oss positiv energi och får oss att må bra på ett sätt som ökar vår livskvalitet. Alla familjer borde försöka äta åtminstone en måltid om dagen med alla samlade kring samma bord. Det finns bara vinnare om vi kan införa en sådan sed i varje hem.

Vi borde också äta oftare tillsammans utanför hemmen. Vi har en ganska outvecklad restaurangkultur i vårt land. Dels anses det fortfarande lite snobbigt att äta ute utan någon särskild orsak. Vi har både hög moms och höga löner, vilket gör att restaurangbesök ofta kan te sig dyra. Vi har inte heller riktigt en tradition av att köpa tjänster. Dessutom är vi ett land som har urbaniserats sent. Det har inte riktigt funnits tid att utveckla en kultur som omfattar regelbundna restaurangbesök.

Restaurangernas utbud har kanske inte heller till alla delar främjat utvecklandet av en levande restaurangkultur. Utbudet har bestått och består fortfarande långt av lunchrestauranger som erbjuder något man kan karakterisera som hemmamat. Dessutom finns det förstås en mängd kedjor som erbjuder samma maträtter, serverade på samma sätt i alla världens hörn. Restauranger som erbjuder mat från världens alla hörn har positivt nog ökat vårt intresse för mat.

Jag tror att både kunder och restauranger skulle vinna på att medvetet börja bygga upp en ny matkultur. En kultur som tar fasta på lokala råvaror och de råvaror som är aktuella för säsongen. En kultur som utgår från en sund stolthet över de råvaror och maträtter vi traditionellt har ätit i vårt land. Men inte bara det. Våra råvaror går nog att förvandla till nya maträtter också, med influenser från världens alla kök.

Varför inte bjuda hem en granne och tillsammans tillreda någonting gott av säsongens grönsaker?

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Bakom mina blå ögon

Kolumnen är tidigare publicerad som kolumn i tidningen Östnyland 24.1.2017

=====

Ingen vet hur det känns att vara den onda mannen, den ledsna mannen bakom blå ögon. Ungefär så skriver en ung Pete Townshend i en av mina favoritsånger. Sången handlar om att omgivningen uppfattar oss annorlunda än vi själva gör. Townshend förklarar att han är så mycket mera än det vi ser och det han visar.

Vi har ofta en ganska klar uppfattning om hurudana människorna i vår omgivning är. Jag tror att vi ganska långt kategoriserar människor utgående från några egenskaper som de har. Det kan vara fysiska egenskaper eller egenskaper som har en koppling till beteendet. Jag har börjat bli allt mera medveten om att vi tycks tro att andra människors känslor är kopplade till deras övriga egenskaper.

Jag läste nyligen en artikel om en medelålders man, som blev lurad på tiotusentals euro av en yngre kvinna, som låtsades fatta tycke för honom. Den stackars mannen var så ensam, att han vägrade inse faktum ens då polisen började ställa frågor om kvinnan och de pengar som hon hade ”lånat”. En sorglig historia och nätkommentarerna till nyheten gjorde mig riktigt ledsen. Många kommentatorer tycktes inte ha någon förmåga att ställa sig i mannens situation. Tänk att vara så ensam, att man tror på vad som helst, bara någon äntligen ser dig efter tiotals år av ensamhet.

Jag har också ofta funderat på mekanismerna som får folk att tro på ”Nigeriabrev”. Det är ju absurt att tro på att någon helt obekant miljardör skulle behöva just din hjälp för att flytta hundratals miljoner euro från sitt hemland till ett västerland. Ändå tror folk på breven. Jag undrar om det delvis handlar om samma fenomen som med den ensamma mannen. Man är så fruktansvärt ensam i ett fruktansvärt inrutat och tråkigt liv, att man går på vad som helst, bara för att komma bort en stund. Fantasin hjälper dig att känna dig viktig, åtråvärd eller helt enkelt bara någon som en annan människa ser på riktigt.

Men tillbaka till tanken om att vi skulle känna olika. Vi tror att vi själva aldrig skulle kunna luras av en skojare med nigeriabrev eller förlovningslöften. Men är det så? Känner vi inte alla i slutändan ganska likadana känslor? Jag tror det. Ändå tror vi att en skruttig gammal tant inte kan bli vanvettigt förälskad. Vi tror att chefer helt saknar känslor. Vi tror att artister inte är blyga. Vi tror att människor som skrattar mycket aldrig är ledsna.

Om någon har ett gott självförtroende och en stark självkänsla, så kanske vi luras att tro att den människan är alltigenom tuff. Aldrig rädd eller osäker. Vi tror att den där blyga killen inte kan ha stora drömmar.

Townshends sångtext är inte bara en önskan om att någon skulle se honom, hurudana känslor han känner på riktigt. Den handlar också om rädslan för att någon faktiskt ska göra det. Hjälp mig dölja mina känslor om jag börjar visa dem, ber han. Sådana är vi säkert alla. Vi hoppas att andra skulle se vad vi känner på riktigt. Ändå är vi livrädda för att det skulle ske, ens för ett ögonblick.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Första gången, sista gången, alla gånger däremellan

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.7.2017.

=========

Tidigare i somras blev det med en vän tal om tjusningen i att göra saker för första gången. Den har sin alldeles egna känsla som helt enkelt inte går att uppleva flera gånger. Ingen skillnad om det är den första kyssen, att få köra skördetröska som liten pojke, att ställa sig på teaterscenen, att få smaka på nyfångade räkor.

Första gången har man ingen referens, ingenting att jämföra med, så man är helt enkelt tvungen att använda alla sina sinnen. Intrycken blir äkta på ett alldeles speciellt sätt. I många fall är det också en lång förväntan som uppfylls. Ibland blir det en besvikelse, ibland en fullträff. Det blir kanske inte som man hade tänkt sig, men bra i varje fall. Man kanske minns händelsen hela livet.

Jag började fundera på att det också finns saker man egentligen bara vill göra den första gången. Sånt som man sedan i gungstolen på vårdhemmet kan säga att man har gjort, utan att behöva ljuga mera än det behövs för att krydda en bra berättelse. Det kan vara att hoppa fallskärm, springa ett maratonlopp eller se pyramiderna i Giza. Att se Neapel och sedan dö.

Jag har ibland tänkt att jag borde göra en så kallad bucket list, en förteckning över saker jag vill passa på att göra medan jag lever. Besöka Auschwitz, skriva en novellsamling, sova ensam i skogen en vinternatt. Den typen av saker. Jag vågar inte göra en sådan lista, eftersom den skulle tvinga mig att försöka pricka av alla sakerna på listan. Ganska bakvänt eller hur. Det är jag själv som hindrar mig från att göra saker som jag vill göra.

I något skede av livet börjar man göra saker för sista gången. Man köper sin sista bil, flyttar till en lägenhet därifrån man tänker fara med fötterna före, deltar för sista gången på vårmötet i en förening som har varit viktig i ens liv. Jag tror att det är en viktig del av processen. Man vänjer sig vid tanken på att allting tar slut en dag genom att medvetet göra saker för sista gången.

Jag har inte ännu kommit så långt i livet att jag skulle ha börjat göra saker för sista gången. Samtidigt gör jag allt mera sällan saker för första gången. Jag har redan gjort en massa saker i mitt liv, men visst finns det utrymme för många första gången-upplevelser ännu.

Ett stycke in i medelåldern har jag ibland haft en tendens att bli lite nedstämd över att utförsbacken på sätt och vis har börjat. Det är egentligen ganska korkat. Jag är i en sådan ålder att jag vet att jag kan en massa, jag har erfarenhet, jag bryr mig inte längre så mycket om vad folk tänker om mig och det jag gör, jag vågar göra nästan vad som helst.

Medelåldern är egentligen en skön ålder. Det är då man ska göra saker. Njuta av att man kan så mycket. Njuta av att kroppen ännu är i någorlunda skick. Njuta av att tanken ännu är lika skarp som i ungdomen. Njuta av att göra saker. Inte första gången, inte heller sista gången, utan alla gånger däremellan.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Molempi parempi – vem är jag?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 13.6.2017

Här nedan en länk till min intervju i Molempi parempi

http://<iframe src=”https://player.vimeo.com/video/222148613″ width=”640″ height=”360″ frameborder=”0″ webkitallowfullscreen mozallowfullscreen allowfullscreen></iframe>

=========

Föreningen Samarbetsforum har som syfte att främja samarbete mellan olika aktörer och nivåer i samhället. Samarbetsforum arbetar också för en levande och konstruktiv tvåspråkighet. Då Finland i år fyller 100 år, har föreningen gjort en storsatsning ”Molempi parempi – 52 klipp om två språk”.

Varje vecka presenteras ett nytt avsnitt. Det är fråga om korta filmklipp, där mer eller mindre tvåspråkiga personer berättar om sig själva och sitt förhållande till språk och tvåspråkighet. Filmerna är korta, endast två till fyra minuter, men de ger i många fall en förvånansvärt djup bild av personen.

Jag är född och uppväxt i en tvåspråkig familj. Finskan och svenskan har alltid varit relativt jämnstarka. Jag har gått skola på svenska och växt upp i en by där få pratar finska. Svenskan har under en stor del av mitt liv varit en liten aning starkare. Jag reflekterade egentligen första gången riktigt på allvar över min tvåspråkighet som ung vuxen. Då kom det en period i mitt liv, då det allra mesta i min vardag gick på finska.

Jag minns hur jag njöt av att kunna hantera finskan på ett sätt som enbart är förunnat den som lärt sig ett språk som barn. Ungefär samtidigt började jag fundera på min identitet på olika språk. Jag var och är ju egentligen trespråkig, då hembyns svenska dialekt har ett annat ordförråd och annan grammatik än standardsvenska. Utöver de här tre språken som jag behärskar, har jag på senaste tid åter kommit i kontakt med min mammas finska dialekt, som hon inte använde med oss barn. Det är ett språk som jag inte helt behärskar (ännu), men jag känner igen språket på ett sätt som är svårt att beskriva. Bekant liksom vissa dofter från barndomen.

Jag har fått delta i Molempi parempi och väntar med stor spänning på att mitt eget avsnitt ska publiceras. Med stort intresse har jag tittat på alla andra klipp. Med ungefär hälften av intervjuerna ute, förvånas jag av att det inte har blivit tjatigt. Tvärt om. De medverkande ger varje vecka någonting nytt att tänka på.

I ett av klippen säger huvudpersonen att han är exakt samma person, oberoende av vilket språk han använder. Språket är enbart ett verktyg, säger han. Då jag reflekterar över min egen finsk- och svenskspråkighet, märker jag, att jag förstås är samma person, men att det finns en skillnad. Skillnaden är hårfin, men ändå rätt så distinkt. Min personlighet förskjuts en aning, beroende på vilket språk jag använder.

Språk är ett verktyg och man ska inte ge språk någon ideologisk betydelse. Ändå är det intressant att märka, att olika språk utgår från ett lite olika sätt att gestalta omvärlden. Det avspeglar sig på mitt sätt att tänka och därför också på min person. Jag har tre pikulite olika personligheter – en östnyländsk, en standardsvensk och en finskspråkig. Jovisst, det är fråga om samma person, men han gestaltar och beskriver sin omgivning på tre olika sätt. Inget av dem är bättre än ett annat. De är bara lite olika.

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment