Blogg

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 23.9.2022

=====

Det här är min sista kolumn i tidningen Östnyland. Jag vill passa på att lite reflektera över hur det känns att avstå, att lämna saker bakom sig i livet.

Alla avsked innebär en förändring. Vi tror av någon anledning, att vi vet hur det blir om vi väljer att fortsätta som förut. Det vet vi ju inte. Vi råkar ut för en mängd förändringar som vi inte kan påverka, oberoende av vilka val vi gör i livet.

Då vi avstår från någonting, det må sedan gälla ett arbete, ett förtroendeuppdrag, din släktgård eller vad som helst, mister vi samtidigt kontrollen över det. Upplevelsen av att förlora kontrollen över någonting kan till exempel göra, att många hänger kvar i sina förtroendeuppdrag alldeles för länge.

Jag har fyllt mitt liv med en massa intressanta arbeten och uppdrag. Jag trivs med det. Samtidigt ser jag varje dag, att tiden inte riktigt räcker till. Jag borde gallra, välja bort saker, prioritera andra. Det ger mig ett visst mått av ångest.

Visst, jag förstår att jag är lyckligt lottad. Jag har haft möjlighet att göra saker som är både intressanta och belönande på många plan. Som frilansande översättare kan jag mycket långt bestämma mina arbetstider själv. Jordbruket har för mig blivit både ett andningshål och det som definierar min person. Jag använder titeln jordbrukare, även om jordbruket rent inkomstmässigt kommer först på tredje plats.

Det borde ju vara enkelt. Man väljer bara bort det som man tycker minst om. Aha. Men hur gör man, om man gillar allt man gör? Det vete fåglarna och det är inte heller det som min sista kolumn ska handla om.

Jag har funderat på avståendets väsen. För att få utrymme för någonting nytt, måste man avstå någonting annat. Att avstå innebär oftast ett visst mått av smärta eller sorg. Ibland kommer det som en överraskning. Mången nybliven pensionär har upplevt meningslöshet och brist på sammanhang, fastän förväntningen var en helt annan. Där finns en lärdom att hämta. Då vi avstår från någonting, är det skäl att på förhand tänka på vad som kommer i stället.

Det går egentligen inte att skilja på själva avskedet och rädslan för det nya. Båda innebär en upplevelse av osäkerhet, av att mista kontrollen. Att avstå innebär ofta också skuldkänslor. Jag lämnar någon i sticket. Hur ska dom klara sig utan mig? Man behöver inte ens känna sig särskilt oersättlig för att tänka sådana tankar.

Rädslan för att avstå kan göra att vi klamrar oss fast i någonting som gör oss olyckliga. Tyvärr sker det ganska ofta i min yrkeskår, bönderna. Pliktkänsla, skuldkänslor och rädslor gör det svårt att avstå från gården, också då det rationellt tänkt är det enda vettiga.

Att sluta som kolumnist är ingen stor sak, men visst känner jag ett visst vemod efter cirka åtta år av kolumner i detta blad. Nu är det dags att ge utrymme för någon annan att dela med sig av sina tankar i vardagen. Tack för mig.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland augusti 2022

=======

Den värld jag lever i har förändrats sedan Rysslands oprovocerade anfall mot Ukraina i februari. Jag har en känsla av att de förändringar vi nu har upplevt bara är början. Förändringar leder till reflektioner, i bästa fall insikter. Finns det redan nu några lärdomar att ta?

Redan i mars fylldes some-flödet av fotografier på bensinstationernas prispyloner, åtföljda av hujedamej och ack o ve. Bensinpriser, elpriser och matpriser steg kraftigt. Prisstegringarna berodde åtminstone till en början inte på höjda produktionskostnader, utan till största delen på ren spekulation.

Sedan kriget började har vi blivit medvetna om att det inte är självklart att vi har mat på bordet. Mindre än en procent av befolkningen odlar maten åt resten, till stor del med hjälp av importerad energi. Under sommaren har det börjat förekomma notiser om att man till och med kan vara tvungen att reglera elanvändningen nästa vinter.

Obegränsad tillgång till billig mat och värme har blivit en självklarhet. Aldrig förr har vi använt så lite av våra tillgängliga inkomster för det allra nödvändigaste. Eller så var det till slutet av februari. Nu kostar mat och energi lite mera, men i ett historiskt perspektiv använder vi fortfarande mycket litet av vår tid för insamling av mat och ved för dagen.

Vi är handfallna i en situation, där någonting som borde vara prioritet nummer ett har blivit till någonting så självklart och alldagligt, att vi inte ens har tänkt på möjligheten att vara utan. Vi kräver att regeringen ska göra någonting, statsmakten måste träda till och subventionera vår bensinförbrukning, samhället måste ta ansvar för mig.

Jag tror att vårt välfärdssamhälle står inför en brytningspunkt. Brytningen finns kanske inte så mycket i finansiering av välfärden, utan mera i en bredare insikt om vilken arbetsfördelningen ska vara mellan individ och samhälle. Det kan inte fortsätta så, att individen har friheterna och samhället skyldigheterna.

Vi har blivit vana med fungerande sjukvård, farbara vägar (no jo, med viss reservation), tillgång till mat och energi, rent vatten, skydd mot arbetslöshet och fattigdom. Vi har blivit så vana, att vi tror att samhället är en apparat som tar hand om oss i alla lägen. Vi ser inte längre vem samhället är.

Vi lever i en chimär, där det egna ansvaret är obefintligt, samhällets ansvar obegränsat. Vi lärt oss tro att den nordiska välfärdsmodellen är en naturlag. Vi tror att själva ordet samhälle betyder någon annan än just jag. ”Samhället borde ta ansvar”.

Samhället, det är vi alla tillsammans. Det betyder att alla inte kan åka, någon måste skuffa också. Vem ska skuffa samhällståget framåt? Samhället? De andra? De rika? Frågorna är retoriska, men tyvärr hör jag ganska ofta att människor otillfrågade svarar på dem. Svaret brukar lyda: samhället, de andra, inte jag.

Bättre kan vi! Dags att hoppa ner från kärran och skuffa på lite i motlutet. Samhället, det är vi. Inte dom eller det.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland juli 2022

====

En vän gjorde i går en uppdatering på Facebook, där han skrev öppet om sina känslor och om hur han mår. Han mår illa, riktigt illa. Det skulle ingen ha trott, då han jobbar och har verkat glad och hurtig då vi träffats. Men nu brast strängen.

Vi andra har sett en kille som sköter sitt jobb bra och underhåller med roliga historier och finurliga ordlekar. Det vi inte har sett, är att samma kille redan under kanske tre års tid utöver sitt arbete inte har gjort så mycket annat än legat på soffan, oförmögen att företa sig någonting.

Vännens uppdatering fick mig att reflektera över en massa saker, men två saker träder särskilt fram. För det första slår det mig, att många som vi upplever som humorister och underhållare går och bär på ett mörker. Vi människor är bra på att dölja saker, men det verkar som någonting utöver det gör att samma person bär på två sidor som kan te sig motsägelsefulla.

Den andra reflektionen handlar om det tabu som finns kring depression och andra mentala störningar. Varför har vi så svårt att hantera både eget och andras mentala illamående? Det finns i vår kultur något av en stigmatisering av personer med mentala problem. Dagens spetälska.

Den som drabbas av depression är själv oskyldig till sin situation. Det finns sällan, om någonsin en konkret orsak till depressionen. Om det skulle finnas det, så skulle vården ju fara enkelt. Man skulle bara ta bort orsaken. Man vad beror depressioner då på?

Det skulle vara löjligt om jag som lekman skulle ge orsaker, men tillståndet uppstår inombords. En känsla av att jag saknar betydelse, att livet känns betydelselöst. Utifrån sett kan det ju se helt annorlunda ut. Vi andra tänker att om man har familj och jobb och så vidare så är allt bra. Tyvärr är det ju inte så enkelt.

Om man känner sig betydelselös, så växer känslan till sig. Man har svårt att älska sig själv, att älska andra och till sist omöjligt att förstå att man själv kan vara älskad av andra. Hur skulle man det, då man själv upplever sig som mer eller mindre onödig.

Hur kommer man då ur en depression? Inte vet jag, men det hela börjar med att erkänna situationen för sig själv och för andra. Våga möta sin egen sårbarhet och hitta innehåll i sitt liv. Man måste kanske lära sig att älska på nytt, lära sig att våga vara älskad. Framför allt uppskatta sig själv.

Varför skriver jag om det här? Jag hoppas att vi ska bli bättre på att möta mentala störningar. Att komma ur en depression måste alltid börja med att man vågar vara öppen om sin situation inför sig själv och andra. Det tabu som finns, gör det svårare. Vi borde bli bättre på att prata om psykiskt illamående.

Å andra sidan tror jag samtidigt att den deprimerade inte alltid förstår hur stort stöd det finns att få i människor omkring sig. Största delen av oss vill finnas till, stötta och hjälpa, lyssna om det behövs, men också sitta tyst då tystnaden är det enda språk som kan talas. Närvarande tystnad är underskattat.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland juni 2022

Det pågående kriget har fått mig att tänka på maktutövning. Krig är kanske den mest extrema formen av maktutövning, men vi utövar makt och vi utsätts för maktutövning varje dag. Det sker såväl i våra privata relationer som i vår roll i ett ordnat samhälle.

Krig är den mest extrema formen av maktutövning. Då är det stater som utövar makt över varandra, men ändå inte. Krig är resultat av maktutövning mellan individer både inom och mellan de stater som krigar. Någon har fattat beslut om att anfalla, någon annan har fattat beslut om att försvara.

I en demokrati utövas makten av folkvalda representanter. För det mesta sker det genom lagar och förordningar, genom uttalanden och ställningstaganden av personer som genom sin ställning eller sina personliga egenskaper har makt att bestämma över andra eller förmågan att få andra att agera enligt sin vilja.

Vi kanske tänker att vårt privatliv är fritt från maktutövning, men så är det ju inte. Det är kanske enklast att se i arbetslivets strukturer, där en har makt att bestämma över andra genom sin ställning. Ibland kanske makten utövas av någon som inte har den rätten genom sin hierarkiska position. Det är bra att förstå, att makten alltid utövas av någon. Den blir inte liggande oanvänd.

Maktutövning i statsapparaten, på arbetsplatsen eller i kommunala sammanhang och dylikt är lätt att förstå. Vi förstår att det måste vara så att någon bestämmer. Jag roas fortfarande av en kommunalpolitisk kollega i det förgångna, som en gång sa, att han inte vill ha makt, han vill bara vara med och bestämma.

Hierarkisk maktutövning i ett sammanhang där det finns ett uttalat behov av att någon fattar beslut är ju ganska lätt att förstå. Jag har under den senaste tiden reflekterat över att många av oss väljer att utöva makt, även om vi skenbart inte har någon nytta av det.

Jantelagen i alla sina former är en form av maktutövning. Om någon berättar om sina drömmar eller planer för framtiden, så finns det alltid ett antal människor som försöker påverka och motverka dessa. Ofta finns det egentligen ingen orsak att försöka få någon att avstå från sina planer eller drömmar. Men ändå säger man ”det blir till ingenting” eller ”vad ska du med en båt till?”.

Jag har ibland försökt förstå denna form av maktutövning och alldeles säkert också själv förfallit till det. Är det vår rädsla för att ens våga uttala våra egna drömmar som får oss att försöka hindra andra att försöka nå sina? Vilken nytta har jag av att någon annan låter bli att förverkliga en dröm, stor eller liten?

Varför kallar vi det för ”50-årskris” när någon köper motorcykel, byter till ett jobb med lägre status eller börjar med fårfarm i Perähikiä? Det är ju en form av maktutövning det också. Vi vill göra ett moget beslut till någonting mindre. Åter ställer jag mig frågan, varför? Kanske vi borde lära oss att hellre använda vår makt till att få oss att våga lyssna på vad vi själva vill göra. Sedan göra det med stolthet.

Thomas Antas är jordbrukare, frilansöversättare och ordförande för SLC Nyland

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland maj 2022

====

Har du tänkt på hur du reagerar om någon pratar en kännspak och bred dialekt? Tycker du att en som pratar dialekt låter lite korkad? Har du andra fördomar när det gäller dialekter?

Jag svarade på frågorna själv och det är kanske lite kontroversiellt, men jag svarar ja på frågorna ovan. Kontroversiellt därför, att jag ju riktigt bra vet att dialekten på inget sätt är en markör för mina eller någon annans intellektuella kvaliteter. Ändå gör min ryggradsreflex att en del dialekter väcker helt omotiverade fördomar hos mig.

Våra östnyländska dialekter påminner om varandra och en variant är något av ett hemspråk för mig. Som sagt så vet jag hur bra som helst att vi som pratar dialekt inte gör det för att vi är korkade. Men ändå. Då barnen var små och vi spexade med allt möjligt, så brukade jag dra till med skorrande ”R” då jag skulle spela dum eller lantlig.

Jag blev för ett par veckor sedan påmind om saken, då jag privat pratade med en person som kan räknas till landets främsta sakkunniga inom sitt område. Vi pratade finska och han lät sin dialekt höras. Kontrasten mellan den mustiga savolaxiskan och sakinnehållet i pratet var påtaglig.

Varför reagerar vi så? Eller vi säger jag. Hur kan jag veta hur andra reagerar? Vare hur det vill med den saken, men åtminstone jag får jobba lite med att se förbi dialekten. Jag har också lagt märke till att jag reagerar lite olika, beroende på om jag känner personen från tidigare eller inte. Det är ju ganska naturligt.

Nästan alla människor som vi upplever att vet eller kan saker, pratar högsvenska eller dito finska. Det gäller lärarna i skolan, läkare, vetenskapsmän och politiker. I radio och TV presenteras nyheter och alla andra viktigheter på ett språk som är så fritt som möjligt från dialektala markörer. Alla fiffiga människor pratar standardspråk, medan tåntarna i underhållningsprogrammen pratar dialekt.

Har de här tankarna någon betydelse i en värld, där dialekterna om inte försvinner, så åtminstone minskar i betydelse som lokala modersmål? Kanske inte som sådana, men det kan vara värdefullt att tänka på hur vi reagerar på olika språk, att vi reagerar på hur man säger saker.

Min generation kanske småningom börjar verka lite korkad i sociala medier med sitt språkbruk. Fullständiga meningar, kanske till och med någon bisats, punkter och komman. Sammansatta ord sammanskrivna så att de är långa och besvärliga att läsa.

Det förra stycket ska kanske inte tas så allvarligt, men jag roas lite av tanken på att vi som har skrattat åt särskrivningar och bristen på skiljetecken, en dag själva framstår som lite korkade. Språk är inte statiska, utan de förändras hela tiden.

Slutsatsen av mina funderingar är ändå ganska enkel. Innehåll borde alltid gå före form. Vi, eller åtminstone jag, borde bli bättre på att lyssna mera på vad som sägs än hur det sägs. Alla språk har utvecklats för att vi ska förstå varandra bättre. Att prata är enkelt, att lyssna är svårt.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland mars 2022

======

Vi övergick för en vecka sedan till sommartid. Sociala medier fylldes igen av samma skämt och samma frågor. En del trivs med ljusa morgnar, andra med ljusa kvällar. Min egen dygnsrytm passar ganska dåligt ihop med den rytm vårt samhälle lever i. Morgonstund har guld i mund? Pyttsan. Morgonstund är ett djävulens påfund.

Jag frilansar som översättare. Det innebär att jag samarbetar med en mängd andra frilansare, men också människor som normalt är bundna av arbetstider. Det hände någonting mycket intressant då coronapandemin för snart två år sedan öppnade för distansarbete och i många fall fri arbetstid.

Många av dem som jag samarbetar med började skicka epost på helt nya tider. En dam började arbeta på morgonnatten och skickar ofta epost före klockan fem på morgonen. Andra arbetar sena kvällar, till och med efter midnatt.

Vi har alltså helt klart olika rytm. Det beror säkert till en del på anpassning till livet i övrigt, men alldeles säkert har vi alla också en inbyggd, medfödd dygnsrytm. Den behöver inte alls vara synkron med samhällets rytm. Allt det här är ju gammalt och bekant. Jag började fundera på om vi kanske också har en inbyggd årstidsrytm.

Människan har inte utvecklats med tillgång till artificiellt ljus. Vi har inte heller utvecklats med likadana möjligheter att leva våra liv under årets alla dagar. Det är ju förstås särskilt tydligt här i norr, med en lång mörk vinter, då dygnets mörka timmar är mycket flera än de ljusa.

Vilken betydelse har olika årstider för oss som människor? Min första reflektion är att vintern inte har varit särskilt nyttig för människans utveckling. Att det har handlat om att sitta i mörkret och vänta på våren. Men är det riktigt så?

Vintrarna, eller varför inte långa torrperioder i andra delar av världen, har naturligtvis handlat om att överleva. Knappheten har tvingat oss att komma överens om regler och att ransonera tillgångarna. Men de har också gett oss tid att fantisera och berätta berättelser.

Jag drar här en parallell till naturen. Skogsträdens mykorrhiza växer i tysthet kring rötterna, utan att man fäster sig vid dem. De är inga spektakulära saker, men det är mykorrhizan som ger skogen dess livskraft och förmåga att växa också på karga ställen.

Parallellen, var blev den? Jo, jag tänker att den berättartradition och den finslipning av sociala strukturer som vinter och mörker har tvingat oss till, kan jämföras med trädrötternas mykorrhiza. Det som gör oss till människor.

Berättelserna och fantasin. Våra rädslor och förhoppningar. Upplevelsen av samhörighet och likhet med varandra som vi har delat under tusentals och åter tusentals nätter och vintrar. Det måste ju vara en viktig del av att vi är just människor?

Jag tror att vi som art behöver vintrar och mörka kvällar, då vi inte gör så mycket annat än låter den sociala mykorrhizan växa till sig. Har vi möjlighet att göra det i en värld som är fylld av andra krav dygnet runt, året runt?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland februari 2022

=====

Jag har ofta funderat på ledarskap. Dels på grund av att jag i mitt privatliv allt sedan militärtjänstgöringen har haft olika uppgifter som förutsätter ledarskap. Dels på grund av mitt intresse för politik och den ledarskapskritik som ofta riktas mot landets regering.

Det är skäl att skilja på operativt ledarskap och strategiskt ledarskap. Det operativa ledarskapet kunde man kalla chefskap. Man leder en verksamhet under vissa randvillkor. Strategiskt ledarskap handlar om att påverka andra människors tänkande och uppförande för att nå ett mer eller mindre uttalat mål.

Ledarskap måste per definition sträva till en förändring. En ledarskapsprocess är egentligen en social process, där ledarens uppgift är att visa riktning, att motivera andra att arbeta för ett gemensamt mål. Inte minst handlar det också om att skapa samsyn. En chef kan befalla med stöd av sin ställning eller position i en hierarki. En ledare behöver andra verktyg.

En ledare måste lita på sin förmåga att se en riktning, som kanske inte är den bästa, men åtminstone en av de bästa av alla möjliga alternativ. Det kräver både mod och förmåga. Den som tar på sig ledarskap, måste också vara beredd att bära ansvar i en eller annan form.

I ett litet företag, och varför inte privatlivet, utförs chefskapet och ledarskapet ofta av samma person. Då är också ansvarsfrågan mycket tydlig. Då ledarskapet påverkar en större organisation eller en hel nation, så blir frågan mera komplicerad. Ansvarsfrågan blir mera diffus och i politiken pratar man om politiskt ansvar. I slutändan är det en moralisk fråga.

I början av coronapandemin fick Marin och hennes regering mycket beröm för starkt ledarskap. Pandemin blev ändå allt mera utdragen. Då de konkreta effekterna av de operativa åtgärderna började drabba allt flera, blev också kritiken av ledarskapet skarpare. Regeringen fick allt större svårigheter att skapa samsyn och att engagera medborgarna.

Coronan är ett konkret exempel och dess effekter åtminstone i viss mån mätbara och jämförbara med situationen i andra länder med en annan strategi. Oftast är det inte så konkret. Då det gäller att skapa en riktning för en hel nation på alla dess nivåer blir det betydligt besvärligare.

Som jag gestaltar världen, har vi i Finland två populistiska rörelser, den gröna och den sannfinländska. De är starkt knutna till var sitt politiska parti, men jag avser mera tankesättet än partierna. Ledarskapet utgår från att peka på ett mycket begränsat antal problem och förklara att alla problem löser sig bara dessa enkla problem är lösta.

Så är det inte i en komplex värld. Det är inte heller alldeles enkelt att stå emot somemaffian som roar sig med att peka på enskilda händelser och beslut. Den behöver aldrig hantera helheter, den har inget ansvar för någonting alls. Den stakar inte ut riktlinjer för framtiden.

Jag hoppas att de seriösa politiska partierna vågar satsa på ledarskap med ett drygt år kvar till riksdagsval. Våga måla upp bilden av en värld som jag vill och kan tro på.

Thomas Antas, jordbrukare, frilansöversättare och ordförande för SLC Nyland

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland januari 2022

======

Människan blev bofast och började odla växter för sitt uppehälle för cirka 12 000 år sedan. Jordbruk och hållande av djur ledde till att antalet människor ökade snabbt, till uppkomsten av strukturerade samhällen och det vi idag kallar civilisation. Jordbruket ledde också tidigt till att vi började baka bröd i olika former.

Bröd. Det är svårt att hitta på någonting mera vardagligt, alldagligt och enkelt. Samtidigt är brödet en stark symbol. En symbol för överlevnad och välstånd. I de abrahamitiska religionerna har brödet en central roll. Bröd har sannolikt offrats till alla gudar som den jordbrukande människan har dyrkat.

Bröd är lite gammaldags, en kvarleva från svunna tider. Samtidigt upplever brödet något av en renässans. Hippa människor som följer sin tid äter pitabröd, naanbröd, focaccia och bröd bakat på rot.

Jag roas lite av hipsterns supermoderna bröd på rot. För mig betyder bröd på rot det bröd som min mormor bakade. Varmt vatten i degtinan med degroten, varefter blandningen rördes om med en vispel av skalat björkris. Med lite mjöl blandade hon vätskan till en tunn välling, som fick vila under duk tills det började bubbla.

Alla hushåll hade förr sin egen rot som gav sin speciella smak och struktur åt brödet. Tyvärr finns inte min mormors brödrot längre. Brödroten är som en levande varelse som ska vårdas och tas om hand. Lämnas den åt sitt öde, så dör den.

Bröd är också en stark kulturmarkör. I olika länder äter man olika bröd, men också inom länderna är variationen i brödkultur mycket stor. Vi människor bakar bröd på alla våra sädesslag och av alla upptänkliga vätskor. I många kulturer kan brödet vara hela måltiden, med en inblandning av till exempel nötter, russin eller oliver.

Bröd är en färskvara, men i de flesta kulturer har man också torkat bröd, bland annat för att ha som vägkost. Torkat bröd har sin speciella smak. Jag minns att jag som barn har ätit torrt surbröd. Stenhårda bitar som får mjukna i munnen. Det torra rågbrödet bildar i munnen en sötma som det färska rågbrödet saknar. Lite som godis.

Ett av våra mest vardagliga livsmedel bär på symbolik och värderingar. Brödet har haft en central plats i både vardag och högtid. Brödet är också en symbol för gemenskap och vänskap. Vi bryter bröd med varandra. På latin heter det cum panis (med brödet). Det latinska uttrycket ligger som etymologisk bakgrund för sådana ord som kompis och kompani.

Brödet bär med sig jordens bördighet och odlandets konst. Det mättar våra magar. Brödet är den minsta av alla allmosor, men också den starkaste rent symboliskt. Doften av nybakt bröd definierar hemmets värme, familjegemenskapen.

Brödet upplever som sagt något av en renässans. Bröd och brödkulturer från olika delar av världen intresserar. Vi förstår att uppskatta bröd som är olika, bakade på nygamla sädesslag. Brödet börjar återfå en del av den aktning det är värt. Kanske vi en dag lär oss att vårt dagliga bröd inte är en självklarhet.

Inlägget hatr tidigare publicerats sokm kolumn i tidningen Östnyland 14.12.2021

=========

Under ett års tid har diskussionen kring och planeringen av vindkraft varit livlig i Lappträsk. Ett vindkraftsbolag ville som bekant utnyttja den reservering för vindkraft som finns i Nylands landskapsplan. Det blev inte ens vantar av det som skulle bli en kostym.

Processen för en vindkraftspark av den storlek som planerades i Lappträsk är mycket omfattande. Det behövs olika tillstånd. Det behövs intresserade markägare som är beredda att arrendera ut sin mark för vindkraftsproduktion. Det behövs en kommunal delgeneralplan. Det behövs mycket omfattande planeringsarbete och ordnande av finansiering.

Landskapsplanens beteckningar var ok. Vindkraftsprojektet hade ett tillräckligt stort antal intresserade markägare. De kommunala beslutsfattarna var enhälligt bakom projektet. Om jag har förstått saken rätt, så hade också Försvarsmakten inofficiellt signalerat att projektet kan genomföras.

Vare hur det vill med den saken. Det behövs också officiellt grönt ljus från Försvarsmakten. Det kom inte. Tvärt om blåste Försvarsmakten av projektet. Försvarsmakten behöver av naturliga orsaker inte motivera sina beslut och ger inte heller myndighetsbeslut som kan överklagas i vanlig mening. Det är lätt att förstå och helt motiverat.

Finland har förbundit sig vid en mängd internationella klimatavtal och målsättningar. För att uppfylla sina förbindelser, kommer landet att behöva fossilfria energiproduktionsformer. Det talas om en mycket omfattande utbyggnad av vindkraft också i vårt land.

Försvarsmaktens oväntade meddelande om att det inte blir vindkraft i Lappträsk fick mig att börja titta på hurudana beslut Försvarsmakten brukar göra. Det visar sig att den regionala fördelningen av positiva utlåtanden för vindkraftsetableringar är mycket ojämn.

I landskapen i sydöstra Finland har Försvarsmakten torpederat nästan alla vindkraftsetableringar. I synnerhet i Österbotten är det däremot fritt fram. Det är kanske också i viss mån lätt att förstå. Sverige ses kanske inte som det allra största militära hotet.

Vindkraftsmöllor stör antagligen radare eller dylikt som används för att övervaka vårt luftrum. Svårt att veta vad som är problemet. Jag ser det dock som så, att vi har ett stort problem i vårt land, om snart sagt all vindkraft koncentreras till en del av landet. Samtidigt blir östra och sydöstra Finland utan också denna möjlighet till ekonomisk verksamhet.

Man kan ha vilken åsikt man vill om vindkraft, det är inte det väsentliga i mitt resonemang. Det väsentliga är, att vi borde lösa de hinder som gör att åtminstone landskapen Nyland, Kymmenedalen, Norra Karelen, Södra Savolax och Norra Savolax kommer att vara tomma på vindkraft. Jag har svårt att tro att det inte finns tekniska lösningar som tillfredsställer Försvarsmaktens behov av att känna till vad som sker i vårt luftrum, även om det roterar några vindmöllor där. Vilja och finansiering behövs.

Ett enormt tryck i en del av landet, vacuum i andra delar. Det kan inte vara en bra lösning för någondera regionen.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.11.2021

=======

Någonting håller på att ske, som inte har skett tidigare. Efter hundra år av ökande enhetlighet och en utveckling mot lika möjligheter för alla, har utvecklingen svängt. Den socioekonomiska bakgrundens betydelse för individens framgång i livet har igen börjat öka. Det skulle vara naivt och direkt felaktigt att tro att din socioekonomiska bakgrund inte skulle ha betydelse för ditt liv. Så har det aldrig varit.

Läskunnighet är en mätare för allmän potential för framgång, både akademisk och yrkesmässig. Skillnaderna i barnens läskunnighet efter genomgången grundskola har ökat snabbt under de senaste 20 åren.

Det är skrämmande att läsa att inemot två tredjedelar av pojkarna efter utgången av grundskolan uppger, att de läser endast om de måste. Sammantaget innebär det här, att pojkar från relativt sett fattiga familjer inte kommer att skaffa sig högre utbildning eller ta del av samhället som aktiva påverkare.

Jag oroas inte enbart av att skillnaderna i läskunnighet ökar mellan barn med olika bakgrund. Barn med god skolframgång från fattigare familjer ser inte akademiska studier som ett relevant alternativ i lika hög grad som barn med lika god skolframgång från välbärgade familjer.

Vad innebär då en utveckling mot större skillnader i läskunnighet som beror på socioekonomisk bakgrund? Min bestämda uppfattning är att det är en utveckling som har negativa följder och att den aktivt borde motverkas.

Införandet av en grundskola har haft många positiva effekter. En gemensam skola för alla till ungefär sextonårsåldern i kombination med kostnadsfri utbildning på andra stadiet har tryggat att våra barn har kunnat utnyttja hela sin potential i mycket högre grad än i många andra länder, oberoende av i vilken familj de råkade födas.

Om läskunnighet och skolframgång igen i högre grad börjar definieras av bakgrund, blir det ett fenomen som stärker sig självt om det inte aktivt motarbetas. Fattigdom och dålig framgång blir ”ärftligt”. Det samma gäller naturligtvis motsatsen.

Det som oroar mig ännu mera än akademisk och ekonomisk framgång är ändå möjligheterna att påverka i samhället. I dagens värld är läskunnighet en av de viktigaste nycklarna till påverkan. Allt oftare förutsätts vi ta ställning till frågor som berör våra liv genom att läsa någonting och formulera ett skriftligt genmäle.

Om man inte kan läsa eller skriva, kan man inte heller påverka, varken i stort eller i smått. Läskunnighet är också nyckeln till all form av källkritik. Om läskunnigheten segregeras, kommer det ganska snabbt att leda till att allt flera av våra beslutsfattare har en liknande bakgrund. Den information och respons de får, kommer också från människor med liknande bakgrund.

En utveckling mot ekonomisk, politisk och social segregering går enligt min uppfattning snabbt om ingen ställer sig på bromsen. Vi har levt i ett samhälle, där man har sett att social, politisk och ekonomisk jämlikhet är till fördel för alla. Hoppas vi inte håller på att tappa den insikten.