Klimat, proportioner och val av åtgärder

Inlägget har tidigare publiceerats som kolumn i tidningen Östnyland 5.3.2019

=============

Det är inte alldeles lätt att få något ordentligt grepp om klimatdebatten. Webben är full av både god och dålig information. Det blir inte lättare av att många aktörer har hoppat på klimattåget och utnyttjar det för att främja sin egen agenda, ibland med mycket lös koppling till själva klimatproblematiken.

Globalt sett härstammar en alldeles överväldigande majoritet av koldioxidutsläppen från användning av fossila bränslen. Globalt har användningen av fossila bränslen ökat under hela 2000-talet, med undantag för några år då den ekonomiska recessionen har hämmat ökningen.

Här i Finland har Statistikcentralen och andra aktörer fördelat de lokala utsläppen på olika sektorer. Enligt ”Statsrådets redogörelse om en klimatpolitisk plan på medellång sikt fram till 2030” (Miljöministeriet 2017) står jordbruket för cirka 10 procent av våra klimatutsläpp, varav husdjursproduktionen står för mindre än hälften.

Mot nämnda faktum kändes det minst sagt olustigt att läsa Helsingfors stads borgmästare Jan Vapaavuoris kolumn i Hbl (4.2.2019). Vapaavuori skriver att ”De ledande städerna bör gå i täten för att bekämpa klimatförändringen eftersom de konkreta klimatlösningarna äger rum i städerna”. Så långt är det lätt att hålla med Vapaavuori.

Jag hade väntat mig att Vapaavuori i egenskap av borgmästare för Finlands största eldare av stenkol skulle ha skrivit om avveckling av stadens kolkraftverk eller ens någonting om att sluta elda fossil naturgas i stadens kraftverk. Energisektorn står trots allt för tre fjärdedelar av våra klimatgasutsläpp. Men nej. Kolumnen handlade om att ersätta kött med grönt på våra tallrikar. Vapaavuori står bildligt sagt på ett berg av stenkol och lyfter fram valet av mat som en viktig klimatåtgärd. Bristen på sinne för proportioner är slående.

Förstå mig inte fel nu. Jag försöker själv äta mera grönt, mera rotfrukter, mera frukt och bär. Det gör jag för att må bättre. Klimatet kräver helt andra åtgärder. I en värld av ett enormt informationsöverflöd är det enligt min mening viktigt att påverkare och beslutsfattare bidrar till skapande och spridning av riktig information. Klimatdebatten blir inte bättre av att man medvetet blandar begreppen eller silar mygg och sväljer kameler.

Det finns förstås också de som anser att hela klimatförändringen är påhittad eller att klimatuppvärmningen beror på naturliga variationer, inte människans verksamhet. Kanske det, helt säker kan man ju inte vara, även om jag tror att vårt eldande av fossila bränslen är den primära orsaken till att klimatet förändras och att vi har mera extremt väder än förr.

Vad har vi att förlora på att avstå fossila bränslen på sikt, på att ta väl hand om våra skogar, på att sköta om odlingsmarkens bördighet genom att binda mera humus i den? Ingenting. Det finns bara vinnare om vi övergår till förnybar energi, värnar om markens bördighet, ökar tillväxten i våra skogar. Kretsloppstänkande är mest av allt en attitydfråga.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Självbedrägeriets högtid

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 29.1.2019

========

Det nya årets första månad lider mot sitt slut. Månaden har för många varit en vit månad. Kanske en månad då man köper skidor, årskort till gymmet, googlar fram alla hälsosamma recept som finns på nätet. Nyårslöften ska infrias och sättas till verket. Januari är en självbedrägeriets högtidsmånad.

Jag deltar i ett amatörteaterprojekt som har gett mig anledning att reflektera över olika aspekter av livet. Pjäsen har många lager och den handlar bland många andra saker om självbedrägeri. Vi är ovilliga att se realistiskt på oss själva. Därför väljer vi ofta att försköna bilden av oss själva.

Vi ljuger för oss själva och vi ljuger för omgivningen. Det låter kanske lite dramatiskt och fult, eftersom lögnerna trots allt ganska sällan är speciellt stora eller allvarliga. Vi putsar upp fasaden lite, snyggar till detaljer som inte känns trevliga. Döljer detaljer som vi helst inte vill se, detaljer som vi inte vill att andra ska se.

Alla bedrar sig själva i någon omfattning. Man flyger till Thailand på semester och klimatkompenserar genom att cykla till jobbet två första dagarna efter semestern. Man intalar sig själv att i år kommer jag att sluta röka, trots att man varje nyår har gjort samma löfte de senaste 30 åren och röker som en borstbindare redan första veckan i januari. Man börjar ju inte heller röka på nytt för att man har svag karaktär. Nej, det beror ju på att man just nu har så stressigt på jobbet. Men i nästa år, så.

De små vita vardagslögnerna är säkert helt nödvändiga för vårt psykiska välmående. Jag är säker på att ingen mår bra av att betrakta sig själv helt objektivt varje sekund av sitt liv. Det intressanta är egentligen gränsen. Var går gränsen mellan hälsosamt och ohälsosamt självbedrägeri?

Det är kanske inte så farligt om man tänker att bantningen kanske lyckas nästa år, så länge övervikten inte direkt hotar hälsan. Vilken är den mekanism som får oss att tro att vi är offer för omständigheterna ännu då vi ligger och väger lika mycket som en liten bil, oförmögna att resa oss utan hjälp? Vad får dig att tro att det nog blir bra den här gången, fast han är den trettonde pojkvännen på raken som slår dig redan efter tredje dejten?

För att sluta ljuga för sig själv, måste man tillåta sig själv att bli besviken på sig själv. Man måste stå ut med att betrakta den bild av sig själv, som man vet att andra har. Jag tror också att man känner en stor lättnad om man lyckas komma över en stor livslögn av självbedrägeri, trots att själva processen säkert är smärtsam. Vårt undermedvetna är en listig en, som inte låter oss bli medvetna om vårt självbedrägeri.

Jag blir ibland lite orolig för att jag kanske ovetande går omkring i stor bubbla av självbedrägeri. Jag är ju själv minst kompetent att bedöma den saken. Kanske det är bäst att ta itu med sina små självbedrägerier medan de ännu är små och hanterbara. Skippa alla nyårslöften och tillåta sig själv att vara en människa som felar.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Nationalismens nya tidevarv

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 20.11.2018

======

Jag har tänkt ganska mycket på nationalism under flera års tid. Det är en ideologi som ligger i tiden i vår kultursfär. Nationalismen påverkar politiken i Nordamerika och Europa, men även på många andra håll i världen.

Jag är en inbiten patriot. Blir ibland förgrymmad på att folk inte ser skillnad mellan att vara patriot och att vara nationalist. Patriot är man privat, medan nationalism är någonting man är tillsammans med andra. En patriot tillåter politiska och religiösa olikheter och att man kan bli patriot oberoende av börd och härkomst. Nationalister ser börd som den viktigaste och ofta enda vägen in i gemenskapen, som endast tillåter en färg, en religion och en enda politisk ideologi, nämligen sig själv.

Det är lite roande att nationalism etymologiskt har sitt ursprung i ett latinskt ord som betyder att födas. Det är nämligen det enda en nationalist behöver göra. Födas. De föds till sin förträfflighet och överlägsenhet på samma sätt som andra föds till att vara underlägsna. De tar äran åt sig för sina fäders gärningar och ser ner på människor de aldrig har träffat. Detta för att de råkade födas av sina föräldrar.

Man kunde tro att en ideologi som är nästan renons på all logik inte skulle överleva. Underligt nog tycks nationalismen frodas i en tid, då informationen är mera lättillgänglig än någonsin tidigare. De flesta av oss bär på en liten apparat i fickan, vilken ger oss tillgång till mera information än det fanns i världens alla bibliotek sammanlagt för hundra år sedan.

Mera eller mindre öppet nationalistiska partier har fått betydande understöd i många europeiska parlamentsval, USA:s president är en utpräglad nationalist, en av orsakerna till Brexit finns i en nationalistisk tanke. En viss kulturnationalism förenar våra vita, kristna nationalister i den så kallade västvärlden. Jag tycker att det är lite skrämmande. Nationalism är skrämmande.

Vad är det som är så skrämmande med att en del har en helt irrationell bild av sin egen överlägsenhet? Nationalismen utlöste det första av våra två världskrig för drygt hundra år sedan. Kriget bröt ut under en relativt upplyst tid. Kriget engagerade hela befolkningen och målet var inte att vinna fienden, utan att förgöra den.

Kriget kunde också bryta ut tack vare den helt grundlösa tron på det egna folkets överlägsenhet. Man skulle ju vinna kriget i ett nafs, eftersom det egna folket är så överlägset alla andra. Låter det bekant? Visst gör det.

Vi är så överlägsna andra, att vi inte ens behöver befatta oss med arbeten som vi inte gillar. Dem kan lägre stående raser och folk ta hand om: städning, arbete i växthus, lokalbussens förare. Under tiden kan vi fördriva tiden genom att prata illa om ester, ryssar och alla andra som inte föddes här, av människor som föddes här.

Jag har alltid sagt att man ska vara stolt över sig själv och det man gör. Att vara stolt över sig själv är inte synonymt med att se ner på andra. Tvärt om.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Sitta på en bomb och prata om vädret

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 11.9.2018

=========

Jag har aldrig riktigt blivit klok på varför det är så, att de som är aktiva, är aktiva på alla fronter medan de passiva är passiva på alla fronter. En del har allt: jobb, pengar, makt, meningsfulla hobbyn och en god hälsa. De tar hand om sin hälsa, äter nyttigt, deltar i politiken och de är aktiva i föreningar. Den som kommer in i en passivitetsspiral på grund av t.ex. arbetslöshet börjar inte använda sitt överskott av fritid till att sköta om sin hälsa eller lägga ner mycket tid på föreningsarbete. Tvärt om.

De nöjda gör saker som förstärker det positiva i livet. De som är missnöjda gör val i livet som gör livet ännu sämre. Ju mindre pengar man har till tobak, desto sannolikare är det att man röker, till exempel. Ju mindre fritid man har, desto sannolikare är det att man har en tidskrävande hobby. Obegripligt, men så är det överallt i den sk. utvecklade världen.

Vi har i Finland en växande skara missnöjda, vuxna människor. Sådana som kanske aldrig har haft ett arbete, ett sammanhang som ger dagarna struktur. Dessa människor upplever delvis helt befogat, att ingen politiker eller politisk kraft representerar dem. De upplever att de inte får sin röst hörd och de har inte heller någon utväg från sin situation.

Samtidigt som samhällsklassen som består av missnöjda, vuxna människor växer, håller det på att uppstå en ny klass som samtidigt är både under och över de missnöjda vuxna. Den klassen består av människor, som ofta har kommit från ett annat land. De är fattiga, men de har ett arbete. Deras arbete är sådant att många anser att det är under deras värdighet att utföra dessa arbeten. De städar, de kör buss och taxi i storstäderna, de plockar bär och frukt, de matar svin. Hedervärda arbeten.

Den missnöjda klassen har en alltför hög levnadsstandard för att det ska var motiverande att utföra vissa arbeten. Den missnöjda klassen blir allt bittrare. De blir bittra på dem som arbetar i de ”dåliga” arbetena, de blir bittra på hela samhället som har försatt dem i deras situation. De blir bittra på att de inte har en reell chans att ta sig ur sin situation.

Det börjar småningom igen dra ihop sig till riksdagsval. Det pratas om social- och hälsovård, det pratas om landskapsmodeller. Det pratas om strukturer. Det pratas däremot alldeles otroligt lite om människan. Hur vill vi egentligen ha det? Ska vi ha ett samhälle som helt saknar ”hantlangararbeten”? Tydligen, och det förvånar mig. Förr var dessa arbeten en väg in i samhället, ett bevis på att du har en plats, att din insats behövs. De gav också en utkomst.

Allt var inte bättre förr. I själva verket var det mesta mycket sämre förr. Men en sak var bättre förr och det var ingången till arbetslivet. Det fanns arbeten för vem som helst. Arbeten som kan utföras utan utbildning. Arbeten som utfördes med samma befogade stolthet som alla andra arbeten.

Vi sitter på en tickande bomb och pratar om vädret. Lite skrämmande, tycker jag.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Känsligt klimatsystem

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 3.7.2018

========

I Finland har vi ett behagligt klimat. Frågan om hurudant väder är trevligt eller önskvärt är förvisso i allra högsta grad beroende av personliga preferenser. Vi har tydliga årstider, men mycket sällan extrema väder.

Vi råkar också finnas på ett sådant ställe i världen, där Golfströmmen dels jämnar ut växlingarna, dels gör det möjligt för oss att odla vår mat. Om man förlänger gränsen mellan USA och Kanada, träffar den Europa i Paris. På våra breddgrader bygger man karikerat sagt iglon också på somrarna på andra håll i världen.

Hos oss regnar det mera än det avdunstar. Vi har ett överskott på vatten och rent grundvatten nära markytan. Visserligen är vårmånaderna regnfattiga, men en stor del av regnen faller under växtperioden. Juli är årets nederbördsrikaste månad, tätt följd av augusti.

Under somrarna brukar temperaturerna vara rätt så optimala för växter. Solen skiner nästan dygnet runt. Det växer så att det knakar under vår korta sommar. Som en liten extra bonus gör förhållandena att våra växter blir smakrikare. Vintern dödar en massa skadegörare och sjukdomar, så vi klarar oss med mycket mindre kemikalier i odlingen än alla andra.

Under försommaren har vi fått läsa om att grässkördarna är små, spannmålen torkar bort och grönsaksodlingarna lider. Skörden av åkerväxter förutspås i vår region bli ungefär hälften av det normala. Det här beror på några veckors eller ett par månaders torka.

Förra hösten hade vi en motsatt situation, med ihållande regn. Skördandet av växter som skördas med skördetröska var minst sagt utmanande. Det konstiga med vädret förra hösten var till en början egentligen inte ens stora regnmängder. Det var blött och eländigt för att solen inte sken och för att det var vindstilla under en mängd dagar. Senare under hösten blev regnmängderna större. De sista tröskorna arbetade på fälten ännu i november.

Vi har alltså haft rätt så extrema effekter, trots att vädret inte egentligen har varit särskilt extremt, åtminstone inte i en lite större jämförelse. Det är kanske hälsosamt att bli påmind om hur skör tråd vi hänger i. Mycket små förändringar i vädret ger otroligt stora utslag i naturen. Effekterna blir tydligast i vår odlade omgivning. Regn som faller en månad för sent eller för tidigt omintetgör nästan vårt sätt att odla.

Det talas mycket om klimatförändring. Klimat och väder är inte samma sak. Mycket tyder ändå på att någonting håller på att ske på väderfronten, som sannolikt beror på en större klimatförändring. Alla tror inte på klimatförändringen. Jag kan inte avgöra om den är sann eller inte, men en överlägsen majoritet av alla forskare säger att vi har en klimatförändring och att den beror på eller förstärks av mänsklig verksamhet.

Jag har många gånger funderat på vad vi har att förlora på att avstå från fossila bränslen och på att välja andra så kallade klimatsmarta lösningar. Ingenting. Vi förlorar ingenting, men vi vinner kanske en massa. Valet är enkelt.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

O människa, du ologiska varelse

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 29.5.2018

======

Vi människor är rätt så ologiska. Vi är säkert världens mest analytiska varelse, men ändå beter vi oss ologiskt i många fall.

Ingen har väl kunnat undgå vargdebatten i vårt land. Fast man kan väl inte egentligen prata om en debatt. Ofta handlar det åtminstone på nätet om infantila enögdheter som kastas fram från vardera sidan. Frågan har blivit oerhört känslig och åtminstone jag har svårt att förstå varför vissa frågor väcker så starka känslor, att en saklig diskussion blir i det närmaste omöjlig.

Ingen människa har blivit dödad av varg på mera än 100 år. Det är ett faktum. Husdjur har blivit offer för varg i modern tid. Det är ett faktum. Då det fanns mera varg, föll människor offer för vargen. Det är ett faktum. Man kan alltså dra den slutsatsen att det finns en reell risk för att vargar ska riva en människa i Finland om de blir flera.

Kan vi tillåta att så sker? Egentligen är hela tanken omöjlig. Det får inte ske en enda gång, någonsin. Det ologiska, som denna kolumn ska handla om, finns i det faktum, att vi egentligen är ganska toleranta mot djur som dödar människor. Våra egna djur då, alltså. I snitt dödas en människa per år av en hund, ofta är det ägaren som faller offer. Hästar och nötkreatur förorsakar också dödfall, direkt och indirekt.

Ingen kräver att stora hundar ska elimineras eller att de åtminstone inte ska få vistas bland människor. Det skulle egentligen vara ett logiskt krav då man jämför med vargen. Många av oss slår ihjäl huggormar på sin gårdsplan. Ändå har ormar förorsakat ett enda dödsfall i Finland på cirka 20 år.

I mars i år dödades en kvinna av att hon blev överkörd av en självkörd bil i Arizona, USA. Det var tillsvidare den enda dödsolyckan som automatiska fordon har förorsakat. Reaktionerna var utom alla proportioner åtminstone strängt logiskt sett. De bolag som höll på att utveckla ifrågavarande fordon, satte omedelbart allt utvecklingsarbete på is. En videoupptagning från ifrågavarande bil spreds som en löpeld på nätet. Åtminstone tolkade jag videon så, att kvinnan som vandrade ut framför bilen hade varit lika död om jag hade kört bilen. Inte en chans att väja.

Självkörande fordon är mycket säkrare än sådana som körs av människor. Vi kör ihjäl varandra i en hisnande takt globalt sett. Vi rycker karikerat sagt på axlarna, då någon dör i trafiken. Sånt händer. Ändå klarar vi inte av att tolerera ett enda dödsfall som förorsakas av automatiska fordon. Inte ens fastän vi vet, att de automatiska fordonen är säkrare än sådana som körs av människor. De skulle spara liv, många liv. Men de får inte göra misstag, det är endast oss människor förunnat.

Varför tolererar vi att människor gör misstag som leder till andras död, då vi inte tolererar att maskiner gör det? Vi klarar av att förhålla oss neutralt till tama djur som dödar människor, men vi vill inte ens ha en liten risk för att vilda djur dödar människor.  Varför är det så?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En liten dikt på prosa: Vem älskar dig nu?

Synd att vi aldrig träffades. Vi bor ju i samma stad, vi är lika gamla. Eller nästan. På ett ungefär. Du är några år yngre än jag, kanske tre. Vi gick inte i samma skola, men på universitetet? Kanske det var där vi inte träffades den där gången.

Du skulle ha suttit på det där caféet. Det med bruna gardiner, på Tvärgatan. Du skulle ha suttit där i dina säckiga kläder. Läst en bok. Jag skulle ha sett dina vackra ögon. Inte dina bröst eller fina ben. Inte än. Men dina ögon. Bruna. Eller blå?

Tänk om vi skulle ha träffats. Du skulle ha tittat på mig. Kommit för att fråga om jag har socker. Av den där bruna sorten som fanns på det där caféet med bruna gardiner. Gått tillbaka till ditt bord. Rört om i din latte. Eller en stor mugg te? Det var nog te du drack den där gången som aldrig fanns.

Jag skulle ha suttit kvar. Tittat på alla som går förbi ute på Tvärgatan. Ibland på dig. Länge. Du skulle ha lyft blicken och mött min. Jag skulle förlägen ha tittat ut igen. På dem där ute, bakom de bruna gardinerna. Suttit kvar en stund.

Jag skulle ha lämnat mitt bord. Gått över till ditt. Slagit mig ner. Du skulle ha tittat upp. De är gröna, dina ögon. Jag ser det nu. Vackra gröna ögon som ler. Hej, jag heter Thomas. Vad är det du läser? Nu ser jag att din näsa är ganska stor. Men ögonen är gröna.

Synd att det aldrig hände. Jag skulle älska dig om jag skulle ha träffat dig. Jag minns ofta den där gången. Men du vet inte vem jag är. Vi har ju aldrig träffats. Men du kunde ha suttit där. Gröna ögon, bruna gardiner. Brunt socker i en skål. Vem älskar dig nu?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Nytänk i miljöstödet?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Landsbygdens Folk 4.5.2018 av mig i egenskap av ordförande för SLC Nyland

=======

Den gemensamma jordbrukspolitiken ska förnyas. I samband med att CAP förnyas, kommer de andra stödsystemen också att förnyas, även miljöstödet. Finansieringen är osäker inför utgången av nuvarande period och följande åtgärdspaket kommer säkert att ha stora skillnader jämfört med nuvarande. Alternativt kommer ersättningsnivåerna att vara betydligt lägre än i dag för åtgärder som tekniskt är lätta att genomföra på gårdarna.

Vårt nuvarande miljöstödsystem är åtgärdsbaserat. Det betyder att odlaren får ersättning för en åtgärd, t.ex. skyddszoner. Systemet är det samma på alla skiften och i många fall i alla delar av landet. Det är förenklat sagt okänsligt för åtgärdernas faktiska miljönytta. Systemet ger alltid samma ersättning, oberoende av var man tillämpar åtgärderna. Nuvarande system med styrningsområden mjukar till en del upp den stelhet som finns inbyggd i systemet.

Det kunde vara skäl att fundera på om miljöstödsystemet kunde läggas om i en mera nyttobaserad riktning. I sin extrema form skulle det innebära att man får ersättning för resultatet och väljer sina metoder helt själv. Ersättningen kunde basera sig på till exempel ökning av traditionsbiotoper, förbättring av vattenkvaliteten eller minskad klimatpåverkan.

Det handlar om att producera ekosystemtjänster och att sälja en tjänst som saknar marknad. Därför sker finansieringen via det gemensamma, analogt med till exempel upprätthållande av vägnätet. En sådan förskjutning av ersättningsgrunden skulle innebära många stora förändringar. Ansvaret för åtgärdernas effekt skulle förskjutas från förvaltningen till den praktiska odlaren. Ett renodlat nyttobaserat ersättningssystem skulle också vara svårt att övervaka. Verifieringen av effekterna skulle i vissa fall bli mera arbetsdryg än själva åtgärden.

Tanken på ett nyttobaserat miljöersättningssystem är alltså ganska teoretisk och skulle leda till mycket olika möjligheter för olika gårdar att utnyttja systemet. Alla skulle helt enkelt inte ha någonting att sälja till samhället. Systemet är helt omöjligt att snabbt föra till praktiken i sin renodlade form. Jag vill ändå väcka tanken, då jag är säker på att dagens åtgärdsbaserade system inte till alla delar motsvarar de förväntningar som finansiären, dvs. skattebetalarna ställer på användningen av miljöstödspengar.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ny tid, ny politik, ny demokrati?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 24.4.2018

==========

För en dryg vecka sedan fanns det en artikel om så kallade politiska entreprenörer i Hufvudstadsbladet (15.4.2018). Den handlade om en ny typ av politiker, som i många avseenden avviker från det traditionella sättet att göra politik. Arbetssättet följer inte ett invant mönster.

Ett annat nytt element är att sätta den egna agendan framom partiets eller någon annan gemensam agenda. Man förbinder sig inte vid gemensamma mål. De egna intressena styr verksamheten och det gemensamma förminskas till en plattform. Kanske det alltid har funnits av dessa entreprenörer, men det traditionella sättet att sköta saker räcker inte längre till för alla.

Vi fick förra veckan beskåda en medial händelse, som var större än själva händelsen, då Harry ”Hjallis” Harkimo meddelade att han lämnar sitt parti. Han angav som orsak att han upplever att han inte åstadkommer saker som riksdagsman för ett traditionellt parti. Sådant har hänt förut, men det mediala intresset var enormt på grund av Hjallis bakgrund och tidigare verksamhet. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Hjallis utspel utdömdes på bred front bland mera konventionella politiker. Han är en självupptagen prinsessa som inte har det tålamod som krävs i politiken, sades det. Många uttryckte också att det tycks vara svårt att lära sig det politiska arbetssättet då man kommer från affärslivet eller annars har vant sig vid att åstadkomma saker utan inblandning av andra. De allra flesta kommentatorerna från den klassiska politikens arena ställde sig direkt i försvarsposition. Någon kände kanske en viss skadeglädje.

Hjallis har grundat en ny rörelse tillsammans med bland annat Mikael Jungner och Tuomas Enbuske. Jag ser många likheter med den rörelse som Risto E J Penttilä grundade under namnet Ungfinnarna för drygt tjugo år sedan. Själva strukturen har vissa likheter, men den största likheten finns i den ideologiska kärna, som i sig formar strukturen. Utgångspunkten finns i den klassiska liberalismen.

Man tänker sig förenklat sagt att människor är kapabla att fatta självständiga beslut om sig och sitt. Det behövs inte ett parti eller en samhällsapparat som avgör och bedömer vad som är bäst för dig. Den klassiska liberalismen skiljer på stat och samhälle. Staten är styva regler, medan samhället är överenskommelser. Staten ska göra så lite som möjligt, egentligen bara ta hand om polis, försvar och domstolar. Allt annat hör till samhället, som består av fria individer som kan fatta självständiga beslut om sig själv och vilka avtal och överenskommelser de ingår med varandra.

Jag vet inte om Hjallis nya rörelse kommer att bli framgångsrik. En sak är jag säker på. Vår västerländska demokrati i sin nuvarande form och vårt sätt att göra saker i relativt styva och statiska konstruktioner är i behov av förändring. Det skulle vara dumt av beslutsfattare och andra påverkare att inte se, att det finns ett behov som inte tillfredsställs i dagens strukturer.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

En miljard flugor väger tolv ton

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 20.3.2018

=========

”Vår familj har inte råd med några södernresor. Fattigdomen är ingen fröjd”, sa han, medan har drog ett djupt bloss på cigarretten. Han tittade mig i ögon och drog ännu ett bloss innan han fimpade den trettonde cigarretten för dagen. Eftersom jag avskyr besserwissrar som vet hur andra ska leva sina liv, lät jag bli att fråga hur han med sin fru trots sin fattigdom hade råd att elda upp 4 500 euro per år på cigarretter.

Vi människor är så funtade, att vi inte intuitivt klarar av att förstå hur små saker blir stora, då de upprepas tillräckligt ofta. Det finns ingen evolutionär nytta i att förstå hur droppande vatten på några miljoner år gröper ett hål i en sten. Lika svårt har vi att förstå, att det där ynka tobakspaketet blir stora pengar, då det upprepas varje dag.

Det har väl ingen betydelse, om jag låter bli att ta en plastpåse då jag handlar mat? Det har det nog. Varje kasse förbrukar fem gram fossil olja. Om 60 % av alla finländare varje dag under ett års tid låter bli att använda en plastkasse, sparar vi över 6 miljoner kilogram olja. Det som på individnivå inte betyder någonting alls, har enorm betydelse, då individerna är många. Små saker blir jättestora då de upprepas tillräckligt ofta.

Mina uppdrag som förtroendevald både allmänpolitiskt och inom intressebevakning har tvingat mig att tänka på de stora massornas styrka. Det evolutionära låset finns dock kvar – jag är tvungen att mekaniskt räkna ut effekterna. Det uppstår ingen nämnvärd fingertoppskänsla. Jag har svårt att motivera mig själv att ändra mitt beteende ens efter att jag har räknat ut vilken betydelse ändringen potentiellt kunde ha.

Reaktionerna efter valresultatet i fråga om till exempel brexit och Trump är både roande och oroande. Många av dem som röstade för brexit ville ge ”eliten” en känga, utan att liksom förstå att man kan vinna ett val genom att rösta.

Vi hör ju ofta att det inte har någon betydelse hur man röstar i riksdags- och andra val. Samma typer sitter ändå kvar. Det är exakt tvärt om. Individernas röster är det enda som påverkar hur ett val utfaller. Den egna rösten känns obetydlig och evolutionen har inte gett oss verktyg att förstå att små beslut i stora antal leder till stora resultat.

Jag har ibland stött på samma fenomen bland våra bönder. Många tycker att det är egalt om man på gårdsnivå gör som förut. Det har ju ändå ingen betydelse för helheten. Just där finns kruxet. För helheten har det inte någon betydelse om en gård byter ut 20 hektar foderkorn mot rybs eller vete till bönor. Ändå är det så enkelt, att helheten kan förskjutas endast genom små beslut på gårdsnivå.

Vad har allt det här för betydelse för oss? För mig är de stora massornas styrka en stor tröst. Vi kan inte lösa alla stora problem genom små justeringar på individplanet. Vi kan däremot göra en massa saker avsevärt bättre genom att ändra på detaljer i vår vardag. Vi behöver bara göra små saker, alla tillsammans.

Posted in Uncategorized | Leave a comment