Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland augusti 2022
=======
Den värld jag lever i har förändrats sedan Rysslands oprovocerade anfall mot Ukraina i februari. Jag har en känsla av att de förändringar vi nu har upplevt bara är början. Förändringar leder till reflektioner, i bästa fall insikter. Finns det redan nu några lärdomar att ta?
Redan i mars fylldes some-flödet av fotografier på bensinstationernas prispyloner, åtföljda av hujedamej och ack o ve. Bensinpriser, elpriser och matpriser steg kraftigt. Prisstegringarna berodde åtminstone till en början inte på höjda produktionskostnader, utan till största delen på ren spekulation.
Sedan kriget började har vi blivit medvetna om att det inte är självklart att vi har mat på bordet. Mindre än en procent av befolkningen odlar maten åt resten, till stor del med hjälp av importerad energi. Under sommaren har det börjat förekomma notiser om att man till och med kan vara tvungen att reglera elanvändningen nästa vinter.
Obegränsad tillgång till billig mat och värme har blivit en självklarhet. Aldrig förr har vi använt så lite av våra tillgängliga inkomster för det allra nödvändigaste. Eller så var det till slutet av februari. Nu kostar mat och energi lite mera, men i ett historiskt perspektiv använder vi fortfarande mycket litet av vår tid för insamling av mat och ved för dagen.
Vi är handfallna i en situation, där någonting som borde vara prioritet nummer ett har blivit till någonting så självklart och alldagligt, att vi inte ens har tänkt på möjligheten att vara utan. Vi kräver att regeringen ska göra någonting, statsmakten måste träda till och subventionera vår bensinförbrukning, samhället måste ta ansvar för mig.
Jag tror att vårt välfärdssamhälle står inför en brytningspunkt. Brytningen finns kanske inte så mycket i finansiering av välfärden, utan mera i en bredare insikt om vilken arbetsfördelningen ska vara mellan individ och samhälle. Det kan inte fortsätta så, att individen har friheterna och samhället skyldigheterna.
Vi har blivit vana med fungerande sjukvård, farbara vägar (no jo, med viss reservation), tillgång till mat och energi, rent vatten, skydd mot arbetslöshet och fattigdom. Vi har blivit så vana, att vi tror att samhället är en apparat som tar hand om oss i alla lägen. Vi ser inte längre vem samhället är.
Vi lever i en chimär, där det egna ansvaret är obefintligt, samhällets ansvar obegränsat. Vi lärt oss tro att den nordiska välfärdsmodellen är en naturlag. Vi tror att själva ordet samhälle betyder någon annan än just jag. ”Samhället borde ta ansvar”.
Samhället, det är vi alla tillsammans. Det betyder att alla inte kan åka, någon måste skuffa också. Vem ska skuffa samhällståget framåt? Samhället? De andra? De rika? Frågorna är retoriska, men tyvärr hör jag ganska ofta att människor otillfrågade svarar på dem. Svaret brukar lyda: samhället, de andra, inte jag.
Bättre kan vi! Dags att hoppa ner från kärran och skuffa på lite i motlutet. Samhället, det är vi. Inte dom eller det.