Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 23.9.2022
=====
Det här är min sista kolumn i tidningen Östnyland. Jag vill passa på att lite reflektera över hur det känns att avstå, att lämna saker bakom sig i livet.
Alla avsked innebär en förändring. Vi tror av någon anledning, att vi vet hur det blir om vi väljer att fortsätta som förut. Det vet vi ju inte. Vi råkar ut för en mängd förändringar som vi inte kan påverka, oberoende av vilka val vi gör i livet.
Då vi avstår från någonting, det må sedan gälla ett arbete, ett förtroendeuppdrag, din släktgård eller vad som helst, mister vi samtidigt kontrollen över det. Upplevelsen av att förlora kontrollen över någonting kan till exempel göra, att många hänger kvar i sina förtroendeuppdrag alldeles för länge.
Jag har fyllt mitt liv med en massa intressanta arbeten och uppdrag. Jag trivs med det. Samtidigt ser jag varje dag, att tiden inte riktigt räcker till. Jag borde gallra, välja bort saker, prioritera andra. Det ger mig ett visst mått av ångest.
Visst, jag förstår att jag är lyckligt lottad. Jag har haft möjlighet att göra saker som är både intressanta och belönande på många plan. Som frilansande översättare kan jag mycket långt bestämma mina arbetstider själv. Jordbruket har för mig blivit både ett andningshål och det som definierar min person. Jag använder titeln jordbrukare, även om jordbruket rent inkomstmässigt kommer först på tredje plats.
Det borde ju vara enkelt. Man väljer bara bort det som man tycker minst om. Aha. Men hur gör man, om man gillar allt man gör? Det vete fåglarna och det är inte heller det som min sista kolumn ska handla om.
Jag har funderat på avståendets väsen. För att få utrymme för någonting nytt, måste man avstå någonting annat. Att avstå innebär oftast ett visst mått av smärta eller sorg. Ibland kommer det som en överraskning. Mången nybliven pensionär har upplevt meningslöshet och brist på sammanhang, fastän förväntningen var en helt annan. Där finns en lärdom att hämta. Då vi avstår från någonting, är det skäl att på förhand tänka på vad som kommer i stället.
Det går egentligen inte att skilja på själva avskedet och rädslan för det nya. Båda innebär en upplevelse av osäkerhet, av att mista kontrollen. Att avstå innebär ofta också skuldkänslor. Jag lämnar någon i sticket. Hur ska dom klara sig utan mig? Man behöver inte ens känna sig särskilt oersättlig för att tänka sådana tankar.
Rädslan för att avstå kan göra att vi klamrar oss fast i någonting som gör oss olyckliga. Tyvärr sker det ganska ofta i min yrkeskår, bönderna. Pliktkänsla, skuldkänslor och rädslor gör det svårt att avstå från gården, också då det rationellt tänkt är det enda vettiga.
Att sluta som kolumnist är ingen stor sak, men visst känner jag ett visst vemod efter cirka åtta år av kolumner i detta blad. Nu är det dags att ge utrymme för någon annan att dela med sig av sina tankar i vardagen. Tack för mig.