Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland juli 2022
====
En vän gjorde i går en uppdatering på Facebook, där han skrev öppet om sina känslor och om hur han mår. Han mår illa, riktigt illa. Det skulle ingen ha trott, då han jobbar och har verkat glad och hurtig då vi träffats. Men nu brast strängen.
Vi andra har sett en kille som sköter sitt jobb bra och underhåller med roliga historier och finurliga ordlekar. Det vi inte har sett, är att samma kille redan under kanske tre års tid utöver sitt arbete inte har gjort så mycket annat än legat på soffan, oförmögen att företa sig någonting.
Vännens uppdatering fick mig att reflektera över en massa saker, men två saker träder särskilt fram. För det första slår det mig, att många som vi upplever som humorister och underhållare går och bär på ett mörker. Vi människor är bra på att dölja saker, men det verkar som någonting utöver det gör att samma person bär på två sidor som kan te sig motsägelsefulla.
Den andra reflektionen handlar om det tabu som finns kring depression och andra mentala störningar. Varför har vi så svårt att hantera både eget och andras mentala illamående? Det finns i vår kultur något av en stigmatisering av personer med mentala problem. Dagens spetälska.
Den som drabbas av depression är själv oskyldig till sin situation. Det finns sällan, om någonsin en konkret orsak till depressionen. Om det skulle finnas det, så skulle vården ju fara enkelt. Man skulle bara ta bort orsaken. Man vad beror depressioner då på?
Det skulle vara löjligt om jag som lekman skulle ge orsaker, men tillståndet uppstår inombords. En känsla av att jag saknar betydelse, att livet känns betydelselöst. Utifrån sett kan det ju se helt annorlunda ut. Vi andra tänker att om man har familj och jobb och så vidare så är allt bra. Tyvärr är det ju inte så enkelt.
Om man känner sig betydelselös, så växer känslan till sig. Man har svårt att älska sig själv, att älska andra och till sist omöjligt att förstå att man själv kan vara älskad av andra. Hur skulle man det, då man själv upplever sig som mer eller mindre onödig.
Hur kommer man då ur en depression? Inte vet jag, men det hela börjar med att erkänna situationen för sig själv och för andra. Våga möta sin egen sårbarhet och hitta innehåll i sitt liv. Man måste kanske lära sig att älska på nytt, lära sig att våga vara älskad. Framför allt uppskatta sig själv.
Varför skriver jag om det här? Jag hoppas att vi ska bli bättre på att möta mentala störningar. Att komma ur en depression måste alltid börja med att man vågar vara öppen om sin situation inför sig själv och andra. Det tabu som finns, gör det svårare. Vi borde bli bättre på att prata om psykiskt illamående.
Å andra sidan tror jag samtidigt att den deprimerade inte alltid förstår hur stort stöd det finns att få i människor omkring sig. Största delen av oss vill finnas till, stötta och hjälpa, lyssna om det behövs, men också sitta tyst då tystnaden är det enda språk som kan talas. Närvarande tystnad är underskattat.