Jag fick antologin ”Utan” på posten i går (se mitt inlägg 17.3.2011). Efter gårkvällens läsövningar återstår endast en liten stump i slutet. En bok av kvinnor för kvinnor, tippade jag och hade så rätt. Ändå kan nog verket varmt rekommenderas också för manliga läsare! Jag reflekterade över att upplevelserna säkert är ganska likartade för män, men ändå antagligen helt olika. Jag antar att männens smärta över barnlöshet föds mera inombords, medan kvinnorna i högre grad upplever trycket utifrån vid sidan av det inre trycket. Dessutom sätter inte biologin i sig lika strikta ramar för möjligheterna till föräldraskap. Fick faktiskt lust att sammanställa en antologi där barnlösa män skulle skriva om sina tankar och reflektioner. Kanske någon annan har plockat upp den bollen redan, vem vet.
Vidare reflekterade jag över synen på män i vårt jämlika samhälle. Några lösryckta tankar nedan:
En av skribenterna i ”Utan” dryftar rätten till abort. Ofta tar den diskussionen avstamp i kvinnans rätt till sin kropp. Mera sällan diskuteras barnets far i det sammanhanget. Hur ofta görs aborter utan att pappan ens är medveten om saken? Jag vet att stödet till mamman i en så svår situation inte är tillräcklig, men finns det något stöd alls att erbjuda den potentiella pappan?
I fråga om missfall är vårt samhälle inte speciellt jämlikt. Det ärr kvinnan som får missfall. Pappan finns där, men ingen tycks notera att ett missfall är en traumatisk händelse och en källa till stor sorg också för mannen. Inom parförhållandet finns förståelsen, men hur är det i samhället överlag? Jag upplever att det fortfarande är så att pappor inte får missfall.
Hur brukar det gå med barnen då föräldrarna skiljs? Hur många pappor känner du som ”blev med barnen”? Just det. Det är i vårt samhälle inte socialt accepterat att en frisk kvinna som kan ta hand om sina barn inte gör det, utan kommer överens om att barnen bor hos pappan. Jag har en vän som har skiljt sig, mamman flyttade med det gemensamma barnet till en grannstad. Båda föräldrarna var i princip överens om att det på allt sätt vettigare alternativet skulle ha varit att sonen skulle ha stannat hos pappan (arbetssituation, bostadssituation och det tidigare deltagandet i vården av det gemensamma barnet talade för att barnet skulle stanna hos pappan). Båda föräldrarna var dock överens om att situationen skulle ha varit socialt ohållbar för mamman. Varför blev sonen hos pappan? Har mamman något fel? Dricker hon? Psykiska problem? I ett jämlikt samhälle borde barnen stanna hos pappan ungefär lika ofta som hos mamman. Den verkliga situationen är som bekant en helt annan.
Hur behandlas vi pappor av de institutioner som har hand om våra barn, dagvård och skola? Min erfarenhet säger att man som pappa alltid är den där personen som man i nödfall kan prata med om mamman av någon anledning inte är tillgänglig. Pappan är aldrig den första man kontaktar. Det mest flagranta exemplet råkade jag ut för för några år sedan. Jag lämnade min son till dagvård praktiskt taget varje dag. Det var också jag som nästan undantagslöst hämtade honom därifrån. Ändå frågade en ”dagistant” plötsligt en dag om jag kunde kolla med sonens mamma när hon, underförstått ensam, skulle ha tid att besöka dagvårdsplatsen för en ”föräldrakvart” (vet inte vad det borde kallas, ett möte mellan institutionen och föräldrarna, ett utvecklingssamtal på sätt och vis). ”Tanten” tittade långt på mig då jag frågade om jag alls behöver titta i min kalender. Hon borde ju ha märkt att jag aktivt deltog (och deltar) i mina barns vardag. Jag blev arg den gången. Jag uppfattades helt enkelt inte som fullvärdig förälder till mitt barn på ett ställe där de rätt så sällan fick träffa den andra föräldern.
Det sägs ofta att kvinnan euro är 81 cent. Jag får rätt så ofta en känsla av att mannens barn inte ens är närapå 81 % hans barn i samhällets ögon. Vägen till jämlikhet i samhället är mycket lång ännu, trots att vi säkert är ett av de mest jämlika samhällena i världen. Jag hoppas att åtminstone min son en dag får vara pappa till 100 % och att hans systers euro är en euro.