På en valtillställning i dag var det en i publiken som avrundade diskussionen med en verklig tungviktare. Tror vi på evig tillväxt?
Svaren på den egentligen ganska svåra frågan blev korta, då vi redan hade gått över tiden för vår diskussion. Mitt svar gick i korthet ut på att vi snart är tvungna att skära ned på vår välfärd av den enkla anledningen att planeten inte annars håller. Väl hemkommen började jag gräva i mina arkiv. Jag har någon gång skrivit en rätt så ingående text om just detta ämne. Hittade inte den färdiga texten, minns inte för vilket ändamål den är skriven (vilket skulle underlätta sökandet). Jag får lov att kort reflektera över ämnet på nytt.
Vårt samhälle av överflöd, så som vi ser det i dag, har uppkommit under en mycket kort tid. Det hela fick en början då vi började utnyttja fossila bränslen, främst stenkol, för några hundra år sedan. Det verkliga uppsvinget kom så sent som för ca 100 år sedan, då vi började utnyttja flytande fossila bränslen. Tillverkning och förflyttning av varor kunde plötsligt göras till en mycket låg kostnad jämfört med tidigare. Detta utnyttjande av billig energi som ackumulerats under årmiljoner har gett oss ett alldeles ofattbart uppsving i materiell välfärd.
Jag säger billig trots att många kanske kan säga att t.ex. bensinen är dyr. I ett större sammanhang är det dock så, att tom. vår dyra bensin är alldeles våldsamt billigt i förhållande till sitt energiinnehåll. Med några futtiga liter kan jag släpa mig själv med familj plus ett halvtannat ton bil till Helsingfors. Då utnyttjas inte ens speciellt mycket av energin till att förflytta oss, utan största delen blir värme som inte utnyttjas för framdrivning. Bensinen kostade mig någonting i storleksordningen 15 min arbetstid, mätt i arbetsgivarens kostnad för mitt arbete! Beakta att bensin är ett hårt beskattat bränsle, själva bränslet kostar alltså några minuters arbete. Jämför det med att göra samma arbete utan tillgång till fossila bränslen. Flytta ett och ett halvt ton japanskt kvalitetsstål + fyra personer 100 km. För några hundra år sedan skulle det ha varit ett sjutusans projekt! Eller tänk dig att producera någonting motsvarande själva bilen för tusen år sedan. Vilken enastående kraftansträngning skull det inte ha krävt av till och med ett ganska stort samhälle. Sådana lådor finns det dock hundratusentals av i dagens Finland! Vilket perspektiv.
Det säger väl sig självt att den materiella välfärd vi har, inte går att upprätthålla utan ”gratis” energi. Samtidigt står vi inför två hårda randvillkor. Oljan och de andra fossila bränslena tar förr eller senare slut. Av allt att döma klarar inte heller vår atmosfär av att vi på hundra år bränner upp det kol som har ackumulerats under årmiljoner. Klimatet förändras.
Då vi en gång står inför faktum, skulle det vara vettigt att göra två saker. För det första borde vi hitta metoder för att ersätta oljan så billigt som möjligt. För det andra borde vi börja grubbla på hur vi kan minska på vårt materiella välstånd på ett sådant sätt att skadan blir så liten som möjligt. Men hur få oss att minska på någonting? Vi har ju inte ens sänkt våra löner en endaste en gång under efterkrigstiden. Inte under oljekrisen, inte under den djupa depressionen i början av -90-talet. Det har gått bra och det har gått dåligt, men lönerna har stigit hela tiden. Vi uppskattar inte längre heller alla arbeten. Vissa arbeten har så låg status, att ingen ”inföding” vill utföra dem. Vi har hus och bil och sommarstuga och så vidare. Det är skäl att notera, att mången helt vanlig människa i dag lever i ett materiellt välstånd, som skulle ha varit värdigt en kung på 1500-talet. Det värsta är att jag inte överdriver!
Summa summarum: jag tror inte på evig tillväxt. Jag tror tvärt om att det skulle vara dags att börja prioritera på allvar. Vad är viktigt och vad kan vi avstå? Hur gör vi det utan att fördelningen blir alltför skev? En sak är dock viktig och till välsignelse. De allra viktigaste sakerna i livet är inte beroende av materiell välfärd.