Jag blev ärligt sagt lite rädd då jag hörde om Suomalaisuuden Liittos demonstration för ”språkfrihet” vid riksdagshuset. Den illa dolda underliggande och egentliga agendan var att vigla upp till motstånd mot det svenska i Finland, såväl språk som folkgrupp. Det är (var) fråga om en verklig kraftansträngning från Suomalaisuuden liittos sida, busslaster med folk skulle komma till huvudstaden för att visa att man inte längre är beredd att “stå på knä”.
Demonstrationen torkade delvis in redan av det faktum att tillströmningen av demonstranter inte blev tillnärmelsevis så stort som arrangörerna hade hoppats. En grupp svenskspråkiga med sympatisörer hade dessutom ställt till med en motdemonstration, vilken snabbt samlades av Päivi Storgård. Själva demonstrationens effekt blev av allt att döma den motsatta än det var avsett. De allra flesta har insett och ansett att det hela har gått för långt. Det finns för många obehagliga drag i aktionen, som alltså motverkade sitt eget syfte.
Många har också reagerat på frågans relevans inför riksdagsvalet. Vissa kretsar har försökt lyfta fram den obligatoriska skolsvenskan som ett tema inför riksdagsvalet, liksom också frågan om invandring, vilken vissa dessutom har buntat ihop till ett paket av avoghet mot allt som inte är tillräckligt ”finskt”. Lyckligtvis ser den stora majoriteten att beskattning, pensionsfrågor, arbetslivsfrågor i stort, vårdfrågor och Finlands internationella ansvar med mera är bra mycket större frågor än inslaget av tvång i svenskundervisning i våra finska skolor. Dessa frågor lyfts också fram i debatterna inför riksdagsvalet, mycket mera än språkfrågor, vilket noteras med tillfredsställelse.
En liten reflektion med svag anknytning till det föregående:
Jag hade tidigare i veckan nöjet att få fungera som följeslagare till Isa Stenberg då hon mottog Svenska folkskolans vänners folkbildningsmedalj på FSV:s vårlunch och utdelningsfest på G18 i Helsingfors (tror för övrigt att det blev mitt livs längsta lunch:). Det var för mig ett hedersuppdrag och samtidigt intressant. Isa är bland annat tidigare administrativ chef på Lilla Teatern, en av grundarna av Folkteatern i Sverige och chefsproducent på Riksteatern i Sverige. På äldre dagar har hon återvänt till Finland och Lappträsk för att här (bland annat!) både skriva och ställa upp två teaterjäser på Hemborg i Hindersby. Dessa tillbakablickar till -40- och -50-talens Hindersby har dokumentära inslag och den senare, ”Inga fejla he någa”, karakteriserades som en burlesk humoresk. Pjäsernas styrka ligger i att de genom det superlokala lyckas gestalta universella sanningar, utan att tappa något av det genuina i beskrivningen av ett litet samhälle på den nyländska landsbygden.
Många priser och utmärkelser delades ut, särskilt kan jag kanske nämna SFV:s brobyggarpris som nu delades ut för första gången ”till en person som med egna insatser har ökat förståelsen för och toleransen till det svenska i Finland”. Priset tillföll Helsingin Sanomats tidigare chefredaktör Janne Virkkunen, vilken i sitt tacktal skämtsamt konstaterade att han nu måste sluta pika Ole Norrback, eftersom de nu båda är brobyggare i svenskfinland.
Jo, men vilken är kopplingen till det du började med, frågar den läsare som mot förmodan har kommit så här långt i texten. Den finns i det faktum att SFV delade ut stipendier till tio lärare i svenska vid finska skolor. Dessa stipendiater var naturligtvis närvarande och stegade till ”podiet” för att motta sina stipendier. En tropp lärare i främst gymnasier från ofta helfinska miljöer i olika delar av landet. En tropp lärare i ett ämne som i dagarna är det mest omdiskuterade skolämnet, inte alltid i speciellt positiva ordalag. Där står de med blomster i handen, stipendium i fickan och mottar mycket, mycket kraftiga och bestämda applåder av en skara som verkligen uppskattar deras yrkesgärning. Flera av lärarna fick torka sina ögon. Jag kan bara ana hur denna uppskattning måste kännas i dessa dagar, då kanske någon av just deras elever tar sig till riksdagshusets trappa för att skrika sig hesa mot deras yrke och gärning.