Blogg

2011 kommer att bli ett år som jag sent glömmer. Det vet jag redan nu, då en tredjedel av året återstår att uppleva. Det är inte heller utan en viss spänning som jag väntar på vad som ännu komma skall.

Året inleddes med att min son under januari och februari var på Ekåsens sjukhus för rehabilitering och observation. Det innebar att min lilla kille på 7 år inte sov hemma. Det innebar att jag körde 6400 km under två månader på sträckan mellan Ekenäs och Lappträsk. Det innebar att jag dagligen mycket intensivt konfronterades med en oro över hur min son kommer att klara sig här i livet. Jag blev obehagligt medveten om att hans odds är mycket sämre än för många andra.

Under samma period fick jag delta i en hembygdsteater, vars samtliga föreställningar var slutsålda. En härlig upplevelse och en bra motvikt till allt grubblande över sonen. Roligt att få vara med och ge en välskriven pjäs bland i huvudsak vanliga bybor från min hemby, vilka utan undantag imponerade på scen. Det visade sig (igen) att flera av dessa alldeles vanliga människor, som antagligen inte har speciellt stor teatervana överhuvudtaget, är alldeles utomordentligt skickliga skådespelare. Det kräver en hel del mod att ställa sig på scen och uppträda i en slutsåld teaterföreställning, om man egentligen aldrig förr har uppträtt eller ens talat offentligt. Dessa människor vann min djupaste respekt genom sitt engagemang i något gemensamt, genom sitt mod och genom sin vilja att så totalt utsätta sig för risken att känna sig löjlig och misslyckad. De kan alla vara stolta över sig själva. Jag rekommenderar varmt för var och en att pröva på amatörteater. Åtminstone har jag växt som människa och kommit till insikt om både ett och annat under processen. Inte minst är det belönande att tillsammans åstadkomma någonting som överträffar alla förväntningar.

Rekordmycket snö under vintern.

I april var det dags för mitt livs första riksdagsval i egenskap av kandidat. Mina familjeförhållanden hade gjort att det mesta av de nödvändiga förberedelser som borde ha gjorts redan under föregående höst var ogjorda. Orkade inte riktigt ta hand om mina stödtrupper, än mindre ragga nya. Jag hade då och har ännu dåligt samvete för att jag inte hade kraft att ge något till alla de människor som var beredda att offra av sin tid för mig. Jag har inte dåligt samvete för att min familj fick gå före riksdagsvalet, men det känns ändå lite fel. Lika lite orkade jag riktigt ta itu med valet med önskad kraft under större delen av våren. Mot slutet orkade jag i en viss omfattning delta i fotarbetet. Valresultatet blev bra, för att inte säga riktigt bra mot bakgrund av att mina förberedelser var så bristfälliga.

Sonens skolgång kraschade under våren och det blev dags att söka nya lösningar. En förvånansvärt tung process, men för tillfället känns det som om vi kanske har hittat en lösning som kan fungera.

Våren och sommaren bjöd på katastrofväder för en jordbrukare. Jorden var fruktansvärt torr trots den stora snömängden. Torrsprickorna från föregående höst fanns kvar i marken under vårbruket. Det har inte jag upplevt tidigare och inte har jag hört om någon annan som skulle ha gjort det heller. Jordbruket, som annars brukar vara en stor källa till nöje för mig, blev på grund av vädret inte alls det lyft för humöret som det brukar bli. Försommarens torka grusade alla förhoppningar om ett gott år. Regnen kom, men alldeles för sent, just då skördearbetet borde inledas.

Som pricken på i bröt jag vristen i slutet av juli. Benbrott, söndriga ledband, operation och en minst sex veckor lång sjukskrivning vid tröskeln till höstens arbetstopp i jordbruket. Jag kan inte göra något jordbruksarbete överhuvudtaget. Det är mentalt mycket tungt att plötsligt vara rätt så hjälplös, då jag tidigare har funnit njutning i att utföra jordbruksarbeten. Jag har också lärt mig, att det inte går att göra speciellt mycket om man går på kryckor och inte alls får stödja sig på det ena benet. Fruktansvärt frustrerande att inte ens kunna bära en mugg kaffe till bordet. Det mesta på jordbruksfronten har ordnat sig riktigt väl, främst tack vare att jag har en far som trots sina 71 år är kapabel att göra också tunga arbetsskeden och långa dagar (dock inte att förglömma alla andra som har hjälpt till!). Summa summarum har benbrottet och allt som det har fört med sig varit en mycket uppfostrande upplevelse för en man i sina bästa år, som har varit van vid att klara sig själv.

En tredjedel av året återstår ännu. Som en av de ledande kommunalpolitikerna i en liten kommun misstänker jag att den kommande hösten kommer att bli en som jag minns. Kommunens ekonomi är inte vad den borde vara och regeringsprogrammet utlovar sämre tider och nya arrangemang. Några ”en gång i livet”-händelser redan under detta år. Jag är ganska säker på att det kommer att bli en eller några till ännu. Livet är ett ganska intressant och varierande sätt att tillbringa sin tid :)!

Efter en längre bloggpaus tänkte jag skriva ner lite reflektioner kring Jenny Lexheds roman ”Det räcker inte med kärlek” (se min postning 12.5.2011).

Lexheds son är alltså autist och boken handlar om hur hennes och familjens liv förändrades då sonen föddes. Lexhed till och med flippade ut totalt och togs in på anstalt mot sin vilja. Boken är en beskrivning av författarens tankar i en svår livssituation.

Jag är på sätt och vis besviken på romanen. Visst, många saker känner jag igen och jag antar att nedtecknandet av alltihop har hjälpt romanförfattaren att komma till tals med sig själv. Men ändå. Jag saknar lite mera analys av de egna funderingarna, men det kan säkert vara svårt med självdistans efter tvångsvård på en mentalvårdsenhet.

Lexhed skriver upprepade gånger om den sorg hon känner. Varför känner hon sorg, egentligen? Hon säger aldrig rent ut vad hon sörjer. Sitt öde, det att hon blev mamma till ett sådant barn? Att sonen aldrig kommer att bli en ”vanlig” människa? Att sonens liv aldrig kommer att bli varken enkelt eller lätt? Att hon inte kan hjälpa sin son? Allt detta och mera därtill? Hela boken blir för mig liksom förstörd av att jag grubblar på vad det är hon sörjer.

Jag irriteras också av Lexheds inriktning på att hitta ett sätt att göra sonen normal. Det är lätt att förstå jakten på relevant stöd för sonens utveckling, den biten förstår väl alla föräldrar. Det är också lätt att förstå frustrationen över att ingen tycks kunna hjälpa just hennes son på optimalt sätt. Mycket lätt. Men det finns en underförstådd tanke på att hennes son skall bli så normal att ingen märker någonting. Det är mera än en dröm, mera än en förbjuden förhoppning som jag antar att alla föräldrar till handikappade eller utvecklingsstörda barn går och bär på. Ibland känns det som om någon skulle vara skyldig att hitta på ett sätt att ”bota” hennes son. Hon vägrar liksom komma till rätta med att hennes son en gång för alla inte är som vi andra och aldrig heller kommer att bli det. Jag tar under läsningen illa vid mig ”å sonens vägnar”. Han räcker inte till sådan han är. Kan du inte älska din son om han är autist? Varför duger han inte för dig utan måste repareras först? Eller är det bara så att jag inte kan läsa dig på rätt sätt?

Som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg, har jag en son med en lindrig störning. Jag frågade mig under läsningen av Lexheds roman om också jag känner sorg. Jovisst, det är smärtsamt att se att min son inte kan umgås med andra barn. Det är mycket smärtsamt att se att inte andra barn kan eller vill umgås med min son. Jag plågas av en känsla av otillräcklighet som förälder. Den känslan delar jag med varje förälder på denna jord, känslan blir antagligen bara snäppet mera påtaglig med ett barn som inte är som andra barn. Men jag kan inte säga att jag skulle känna sorg i egentlig mening.

Jag oroas över hur min son skall klara sig här i livet, inte heller det unikt som förälder. Jag vet att många som har liknande problem som min son, har klarat sig bra i livet, en del riktigt bra. Samtidigt vet jag att våra gravgårdar och våra fängelser har tagit emot många som är/var som han. Oddsen är nu bara inte de bästa möjliga.

Trots att jag kanske lite dissar Lexheds roman här, kan jag nog rekommendera den. Sämre böcker har jag läst. Mycket sämre.

Jag satt nyss och skrev fakturor. Det borde ju vara ett rent nöje, men riktigt så enkelt är det inte. Som vanligt började jag irra omkring på internet (utan karta) och där stöter man ju på allt möjligt intressant. Irrfärderna ledde (igen) till en bokbeställning, det blev Jenny Lexheds ” Det räcker inte med kärlek”. Undrar egentligen varför jag inte tidigare har beställt boken, jag har ju känt till att den finns rätt så länge.

Lexheds debutroman handlar om hennes familj och livet efter att det föds en son med autism i familjen. Ämnet intresserar, eftersom jag själv har en son (7 år) med en lindrig utvecklingsstörning. Hans diagnos är inte speciellt entydig, men det handlar om nonverbala inlärningssvårigheter, gestaltningssvårigheter och tydliga drag av Aspergers syndrom. Han är normalbegåvad, men förmågan till sociala kontakter är inte vad den ”borde” vara. För en utomstående verkar han ouppfostrad, livlig, busig, elak men också skicklig på att konversera med vuxna då han ger sig tid till det. Ibland är det lite roande, att en kille som kan förstå vissa otroligt komplexa samband kan ha svårt med sådant som är helt naturligt för oss andra. Under hans senaste besök på Ikea kunde han tex. inte förstå varför människorna som bor där har en massa televisioner, datorer och vattenkranar som inte alls fungerar.

Vardagen med ett barn som inte ser världen som du och jag är inte alltid enkel. För en utomstående är det rätt så omöjligt att inse att grabben inte ser och hör det vi andra ser och hör. Det är inte lätt för oss som bor med honom heller. Samtidigt är min insikt om att jag inte fattar hur han ser världen ganska värdefull. Jag fattar inte alls hur han gestaltar världen, det är frustrerande, men han är bara en. Tänk hur det måste kännas för honom när ingen människa omkring honom kan gestalta världen på ett sätt som han kan förstå!

Jag tror mig redan förstå titeln på Lexheds debutroman, men kanske jag måste revidera min ställning efter att ha läst romanen. Vi har en dotter som faller inom ramarna för det normala (jag hatar att använda termer som normal och onormal, men det är många gånger enklast så). Visst kan hon också vara besvärlig, men det allra mesta går helt av sig självt. Hon förstår gester och miner, hon förstår världen på ett sätt som är lika mitt. Hon reagerar på saker ungefär som jag. Förhållandet är lätt i den bemärkelsen, att det på sätt och vis räcker med kärlek. Vår son ser inte det jag ser, han hör inte det jag hör, hans visuella värld verkar ha helt andra dimensioner än min. Han kan inte alltid tolka gester och miner, han kan reagera på saker på ett sätt som inte går att förutse. Vi känner varandras världar bättre och bättre varje dag, min son och jag, men det räcker inte med enbart kärlek. Vi måste jobba också.

Jag vet att föräldrar som har endast “normala” barn inte kan förstå vad det handlar om, lika lite som jag på riktigt kan förstå hur det känns att förlora ett barn.

Måste fakturera färdigt och återkomma en annan gång till livet med världens härligaste grabb.

Det är vårbrukstid, mycket jobb, men härligt. Många jordbrukare och jag bland dem, anser att vårbruket är den bästa delen av jordbruket. Rent logiskt borde kanske skörden vara den mest tillfredsställande delen av mitt arbete. Så är det ändå inte för mig.

Skörden är naturligtvis ett slags belöning och samtidigt utvärdering av det arbete som har utförts tidigare under säsongen. Trots det känns vårbruket bättre och ger upphov till starkare känslor. Vad kan det bero på?

För mig känns det som allt skulle vara möjligt på våren. Men det är mera än bara det. Det ligger en djupt inrotad känsla som inte går att beskriva i att veta att det snart börjar växa. Det som jag har sått kommer att ge skörd. Jag vet att jag kan producera mat. Naturen omkring mig håller på att visa sitt enorma styrkeprov. Vintern får sig på nöten och allt blir igen grönt. På några veckor knäcks vintern, naturen formligen exploderar. Fåglarnas kvitter en tidig vårmorgon kan fylla luften på ett sätt som inget annat ljud förmår.

Det är alltså med djup tillfredsställelse som jag placerar mina frön i jorden. Jag gör det med omsorg och jag överdriver inte det minsta då jag säger att jag älskar mitt arbete. Det gäller att göra det väl, för strängt taget kan det bara gå nedåt efter utförd sådd. Därefter gäller det bara att försöka bevara så mycket som möjligt till hösten.

Tidigare kände jag stor motvilja mot allt höstarbete. Numera hör det till mina favoritsysslor. Men också det hör samman med vårbruket. Då jag för ca 20 år sedan gick studentklassen i Västankvarn, brukade en av lärarna, Elof Holmström, alltid fråga vilket arbete inleder vårbruket. Så småningom lärde vi oss att det rätta svaret löd: en väl utförd höstplöjning. Jag håller kanske inte med om att det måste vara just plöjning alla gånger och på alla skiften. Däremot har jag också börjat uppleva höstbearbetningen som en del av vårbruket. Bakvänt kanske, men fullt logiskt. Målsättningen är att skapa bästa möjliga förutsättningar för ett framgångsrikt vårbruk.

Under dessa dagar får jag alltså göra det jag älskar mest. Så det jag kommer att skörda.

Blogginlägget denna gång är en aning politiskt och har publicerats på Facebook av min politiker-alter ego http://www.facebook.com/pages/Thomas-Antas/170203856325728

Det börjar småningom vara dags att lite summera riksdagsvalet för egen och partiets del (i den egna valkretsen). Resultatet på nationell nivå kommer att gå till historien, det är klart, men det återstår ännu att se under vilka förtecken. Så mycket måste jag ändå säga, att jag har lite svårt med de många kommentarerna som utgår ifrån att en människa automatiskt är inkompetent till exakt allting i och med att hon hör till eller har röstat på Sannfinnarna. Respektera och du skall respekteras.

Sfp:s kandidatnominering fick en del kritik före valet. Många ”förståsigpåare” ansåg att kandidatbuketten nog håller hög nivå, men att man såsat bort sig på vissa punkter. Bristen på en färdigt känd manlig kandidat, med fördel mera höger än vänster, från östra Nyland påtalades och den bristen kan jag hålla med om. I Östnyland fick vi också kritik för att ha nominerat tre alltför lika kvinnor från regionen (Liljeström, Nylander, Raunio). Den kritiken kan jag absolut inte skriva under. Jo, de är alla kvinnor (obviously!), men kritikerna tycks inte ha bemödat sig att överhuvudtaget bekanta sig med nämnda tre då det gäller innehåll. Enligt min uppfattning ligger Nylander till vänster om mitten, Raunio klart till höger om mitten medan Liljeström kunde karakteriseras som liberal rödmyllecenter.

Vi östnylänningar fick också kritik för att det fanns endast kvinnor på listan. Hmm. Från Sibbo österut bestod kandidaterna av fyra män och fem kvinnor. Läget blir dessutom fem-fem om man beaktar Månsson, som gärna ser sig själv som östnylänning med rötter i Pernå. Visst kan man väl säga att vi manliga kandidater är/var så kallade utfyllnadskandidater, men hur många bemödade sig att syna oss noggrannare? Fyra ganska olika kandidater som ideologiskt täcker ett mycket brett spektrum. Samtliga dessutom väl kapabla att sköta en riksdagsman arbete.

Partiets valprogram och delvis också den förda politiken under föregående period har kritiserats. Till vissa delar kan jag hålla med om kritiken. Partiets väljarkår är till största delen borgerliga människor, men utrustade med ett välutvecklat socialt samvete. Gammaldags rödmyllepolitik faller våra väljare i smaken. Med det menar jag en politik som tar hand om de svagaste och tryggar skälighet på arbetsmarknaden utan att ge avkall på näringsfrihet, rätt till ägande eller att trygga primärnäringarnas verksamhetsförutsättningar. Skolning och bildning har också alltid legat mycket högt i kurs.

Det har pratats om ökande inkomstklyftor och ett ökande hållbarhetsunderskott i statsfinanserna. Partiets väljarkår har noterat en ökande ojämlikhet och ansett att partiet aktivt borde sträva till att stävja denna utveckling. Inför valet var partiet alltför otydligt på denna punkt och valprogrammet gav inte heller några lösningar. De skattepolitiska linjedragningar som skulle stöda en utveckling mot större jämlikhet saknades helt. Skattelinjen följde ganska långt Hetemäkiarbetsgruppens linje. Statens inkomstskattegrad skulle inte få rubbas (ingen täcktes till all lycka säga att den borde sänkas), medan mervärdesskattesatserna skulle höjas. Folk i gemen anser (liksom undertecknad) att en sådan skattejustering är orättvis och alltså ytterligare bidrar till att försnabba ojämlikhetsutvecklingen.

Jag ansåg då vi skrev valprogram att vi borde våga gå ut och säga att skatterna måste höjas för att täcka det sk. hållbarhetsunderskottet och att det är uttryckligen statens inkomstskatter som skall höjas (efter en lång period av sänkningar). Majoriteten av partistyrelsen ville dock annorlunda, så vi skrev ett valprogram som påminner om Samlingspartiets (anpassat att tilltala löntagare med hög/mycket hög lön, inte så mycket företagare eller folk med lägre lön eller andra slag av förvärvsinkomst). Partiets skattepolitik i valprogrammet kom att få en utformning som inte tilltalade vanligt folks sinne för social rättvisa och inte heller småföretagare eller jordbrukare (jämför detta med partiets kärnväljare…). Jag antar att en del av den tilltänkta valsegern uteblev just på grund av detta. Min uppfattning har tydligt backats upp av signaler från det sk. fältet under valkampanjen. Luddiga förhoppningar om att det skall komma en tillväxt som räddar oss går inte hem hos vanligt folk. Det känns både billigt och oärligt. Säg då hellre att antingen så skär vi ner på välfärden eller så höjer vi på skatterna med tillägget att skatter skall betalas i proportion till betalningsförmåga. Enkelt, men vi människor är enkla och gillar ärliga svar och enkla budskap. Någonting att lägga bakom örat till nästa gång.

Hur gick valet? Räknat i mandat gick det ju hyfsat. Sfp var det ena av två partier som inte förlorade mandat. Målsättningen i Nyland vara att öka antalet riksdagsledamöter från tre till fyra. Den målsättningen lyckades vi inte nå. Inga mandatförluster, men vi förlorade ca 2200 röster i förhållande till föregående riksdagsval. Ändå kändes det bra på fältet och många finskspråkiga visade oss sympatier under kampanjen. Man kunde känna av att de Gröna inte skulle röna större framgång. Många som tidigare har röstat på de Gröna meddelade att de nu hade för avsikt att rösta på Sfp som det liberala, toleranta alternativet. De Gröna har kompromissat för mycket och samtidigt varit rätt så otydliga i frågor som rör människors vardag. Vi kan antagligen räkna med ett positivt läckage av röster från det hållet till Sfp. Det förklarar ju inte röstförlusten, tvärt om.

Jag tror att många av våra väljare valde att stanna hemma, men det är rätt så säkert att många av våra tidigare väljare valde ett annat alternativ. Också vårt parti läckte sannolikt till Sannfinländarna. Ämnet är tabu i Svenskfinland, men jag hoppas att någon forskar seriöst hur folk har röstat i detta val. Strömmarna av väljare har av allt att döma gått i kors på ett aldrig tidigare skådat sätt. Många partier har fått röster av sådana som inte brukar rösta på ifrågavarande parti, samtidigt som man har förlorat av sina traditionella väljare.

Våra sittande nyländska Sfp-riksdagsmän klarade sig väl i valet och var i praktiken ohotade i fråga om inval. Det är dock anmärkningsvärt att samtliga minst höll sitt röstetal från senaste val. I förhandstippningarna utgick många (också jag) ifrån att Gestrin ungefär håller, Blomqvist tappar en del men är inne som etta och att Nylander får kämpa om inval. Så är det, val är val! Det är just det som gör val intressanta. Samtidigt vittnar det om att väljarna är nöjda med det sätt på vilket våra riksdagsmän har förvaltat sitt förtroende.

Blomqvist gjorde ett mycket imponerande val, verkligen! Det var en verklig bravad att öka sitt från tidigare höga understöd i ett läge där partiet tappar röster i absoluta siffror. Med 25,89 % av sin hemkommuns röster ligger Blomqvist väl till också i nationell jämförelse. Ett sådant resultat kan endast bygga på ett väl förvaltat förtroende [som en liten extra notis kan vi lägga märke till att SDP:s Feldt-Ranta tog 24,73 % av rösterna i samma kommun – dessa två lämnar alltså inte mycket till oss andra att dela på…]

Gestrin höll alltså i stort sitt röstetal från föregående riksdagsval, vilket enligt förhandsbedömningarna också var att vänta. Inte mycket att tillägga där. Gestrin har gjort ett målmedvetet arbete för de saker hon tror på och brinner för. Grunden för och bredden av förtroendet är enligt min bedömning mycket stark i och med att den ligger på en så sund bas. Gestrin tog 2,07 % av hemkommunens röster (siffran är dock inte speciellt relevant i detta fall).

Nylander gjorde ett starkt val, i synnerhet i förhållande till förhandstippningarna. En liten delförklaring till det goda resultatet ligger kanske i Nylanders ”motto” om att det inte finns några genvägar. En väl vald devis inför valet (och det politiska arbetet också i övrigt, naturligtvis!). Riktigt enkla lösningar på svåra problem står sällan att finna. Nylander tog 10,34 % av hemkommunens röster.

Rehn-Kivi kom närmast inval i det övriga fältet. Röstetalet var såpass långt från Nylanders att utrymmet för olika ”vad om”-spekulationer kan utelämnas. Resultatet är imponerande för en första resans kandidat och har alldeles säkert lämnat blodad tand. Rehn-Kivis påbrå förklarar säkert en del, men det skall kanske inte överbetonas, 14 % av rösterna i hemkommunen vittnar om ett starkt förtroende bland människor som känner henne (detta resultat är alltså uppnått i konkurrens med närmast Stubb & Katainen, vilket är att notera!).

Månssons resultat var säkert en besvikelse för honom själv. Många, jag bland dem, tippade på en betydligt större framgång framför allt mätt i antal röster. Nu stannade Månssons röstetal vid 68 % av Nylanders röstetal [handen upp alla som skulle ha tippat den procenten ens lite ditåt rätt…]. Orsak? Mycket vanskligt att svara på. Månsson kan skriva och har ett erkänt gott analytiskt öga, men det tycks inte räcka till. Kanske det brast i engagemang, folk vill ha politiker som brinner för politiken mera än analyserar den. Dålig förklaring. En delorsak står kanske också att finna i att Månsson framstod som en försvarare av en vald linje mera än en som är med och väljer linjen. Den förklaringen haltar kraftigt på två ben den också. Grubbla vidare, alltså…

Liljeström fanns ganska bra med i förhandstippningarna, men hon hade egentligen inte riktigt en chans denna gång. ”Sibbo-effekten” har ebbat ut samtidigt som Liljeström inte hade möjlighet att göra någon egen kampanj att tala om i och med sitt arbete som tf. organisationschef för partiet. Personligen skulle jag gärna ha sett ett bättre resultat för Liljeström redan av den anledningen, att hon vid sidan av Blomqvist rent innehållsmässigt ligger mig närmast bland våra kandidater denna gång. Liljeström tog 11,9 % av hemkommunens röster.

Raunio fanns med bland dem som i förhandstippningarna lyftes upp bland dem som kunde hota de sittande riksdagsmännen. Någonting hände när vi kom närmare valet. Jag vet egentligen ganska bra vad det är fråga om, men det är alldeles våldsamt svårt att beskriva. Raunio hade ett ”gott flyt” tidigare, men det ebbade helt enkelt ut, utan att någon särskild orsak kan anges (varken till lyftet eller till fallet). Objektivt sett är valresultatet dock riktigt bra, med beaktande av Raunios relativt korta politiska karriär och hård konkurrens.

Heijnsbroek-Wirén gjorde också ett mycket stark första riksdagsval. Ansatsen var helt klart lokal med förankring i Lovisaregionen och en stark strävan till ersättande kärnkraftsinvesteringar i Lovisa. Valresultatet berättar dock att kampanjen bar frukt också bland andra väljare. Ett fint resultat som det är bra att bygga vidare på. Heijnsbroek-Wirén tog 9,49 % av hemkommunens röster (i mycket hård lokal konkurrens).

Kankkonen tappade en massa i jämförelse med vad jag hade väntat mig. Jag antar att han också själv hade väntat sig ett helt annat resultat. Jag skulle inte ha varit speciellt förvånad om Kankkonen skulle ha slagits om platserna 4-5-6 inom partiet. Varför kom inte Kankkonen längre? Han kan skriva, han kan tala, han är mycket klar i tanken, han har ett socialt samvete och han borde rimligtvis fylla måttet för dem som vill ha en kandidat med mera traditionella värderingar. Jag har inget som helst svar på varför det gick som det gick.

Jag gjorde också enligt egen bedömning ett hyfsat första val i hård lokal konkurrens. Resultatet kan också speglas mot det faktum att en egentlig kampanj inte av familjeskäl lät sig göras denna gång. Blodad tand? Jovisst, men fyra år är en lång tid. Jag tog 16,36 % av rösterna i min hemkommun, vilket jag är mycket nöjd med, även om den siffran kan ställas i relation tex till att Blomqvist hade en lika hög andel av rösterna i Ingå (… jösses, jag är imponerad av hans resultat!). Bland Sfp:arna torde jag efter Blomqvist dock ha den högsta andelen av avgivna röster i den egna hemkommunen. Visst, det är lättare i en liten kommun än i en stor, men i varje fall, Lappträsk är ju inte speciellt svenskspråkigt.

Hällfors från Lappträsk gjorde också ett bra val under rådande omständigheter. Mycket bra. Undrar för övrigt om Lappträsk hade den högsta andelen riksdagsvalskandidater per capita i landet? Antagligen. Behöver du en kille i någon kampanj som orkar hålla humöret uppe (det egna OCH andras)och jobba omänskliga mängder? Hällfors is your man! Jag är imponerad av denna ännu unga man.

Regeringsbildningen har tagit fart och spekulationerna går. Snart kan jag kommentera den nya regeringen och dess program. Det kommer att bli intressant.

Min tro på ett oberoende, icke-politiskt rättsväsende har igen denna vecka fått sig en törn. Det är nu tredje gånge på relativt kort tid som Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) ger ett beslut som är i strid med min uppfattning om vad som är rätt. Då besluten samtidigt sammanfaller med en viss politisk trend, är det inte underligt att jag hemsöks av spöken.

Först Helsingfors stads inkorporering av delar av Sibbo. HFD ansåg att Helsingfors hade rätt att inkorporera en del av sin grannkommun (vilken blivit grannkommun efter att Vanda stad hade gett sitt frivilliga bidrag). Jag läste i tiderna HFD:s beslut och blev uppriktigt sagt rädd. HFD konstaterade att man inte kan ta ställning till ändamålsenligheten, utan bör begränsa betraktelsen till det strikt juridiska. Då detta var konstaterat, kunde domstolen ge Helsingfors rätt genom att motivera det genom ändamålsenlighet ur Helsingfors stads perspektiv!

HFD-beslutet gällande fastställande av landskapsplan för Östra Nyland stod i bjärt konflikt med min uppfattning om vad som är rätt. Borgå stad, Lappträsk kommun och Östra Nylands förbund hade lämnat besvär mot det faktum, att miljöministeriet lät bli att fastställa landskapsplanen till vissa delar. Planen hade alltså lämnats av förbundet och dess ägarkommuner i största samförstånd. Ministeriet, eller borde man skriva minister Vapaavuori, lät bli att fastställa planen till vissa delar. Detta efter att planen hade legat två år (!) på ministeriets bord. Kungsporten i Borgå och Pukaron Paronis område i Lappträsk försågs med hängslen. Motiveringen var i Kungsportens fall kommande, inte gällande lagstiftning och i fråga om Pockar motiverades beslutet med att det saknades en utredning över verknigarna på handelns strukturer. Är det god förvaltning att sitta och ruva på en plan i två års tid utan att en endaste gång be om en utredning som går att ta fram på några dagar? Nej, det är det naturligtvis inte, men så är det ju också fråga om en undanflykt. HFD biföll minister Vapaavuoris – ursäkta – miljöministeriets beslut och motiverade sitt beslut med kommande lagstiftning och avsaknad av ett papper som inte har någon som helst lokal relevans i fråga om en befintlig verksamhet som grundar sig på befintliga trafikströmmar! Beslutet grundade sig rent ut sagt på den behöriga ministerns intressen i frågan.

Nu i veckan gav HFD sitt utlåtande om Helsingfors stads ersättningar till Sibbo kommun med anledning av inkorporeringen. Den löjligt lilla summa som Helsingfors stad har erlagt, täcker inte ens byggkostnaderna för en nybyggd skola på området! Jag orkade faktiskt tro på HFD i detta fall, trots att ovan nämnda konstiga beslut hade rubbat min tilltro till institutionen. Jag kunde inte tro mina ögon då nyheten om HFD:s beslut i frågan ploppade upp på min dataskärm. Stöld, ren stöld med högsta domstolsväsendets välsignelse…

Dessa tre HFD-beslut rubbar vart och ett för sig min tilltro till rättsväsendet. Då tre beslut står i konflikt med allmän rättsuppfattning och samtidigt stöder ett visst intresse, finns det fog för oro. Det är farligt att påstå att HFD skulle ha en politisk agenda. Ändå ligger det nog nära till hands. Alltför nära.

Då jag ställde upp i riksdagsvalet, ville många som har varit med tidigare, antingen som kandidater, talkoarbetare eller tjänstemän, varna mig för den svartsjuka och avundsjuka som alla gånger tidigare har visat sig mellan kandidaterna. Jag har själv i tidigare riksdagsval varit såpass nära kampanjerna, att jag visste vad som avsågs.

Fenomenet är mänskligt och mycket lätt att förstå, egentligen. Folk ställer upp i ett val med en högst personlig insats, sig själv. Dessutom sätter man ner både egna och andras pengar och en ohygglig massa tid. I vissa fall all sin tid. Det är i det skedet som kandidatens verklighetsuppfattning börjar förvrängas. Kandidaten tror att precis allting i hela världen handlar om kandidaten och kandidatens kampanj. Varje tidningsnotis, varje samtal mellan personer, varje rykte synas noggrant i sömmarna. Allting tolkas som om det vore ett led i någon annans strävan att sabotera kandidatens kampanj. Reaktionerna på många saker är utom alla proportioner.

Inte heller denna gång har vi kunnat undvika dessa mimosatendenser. Går inte in på detaljer, eftersom den stora allmänheten (lyckligtvis) sällan får se så mycket av fenomenet. Vi kan bara konstatera att jo, det förekommer. I alla partier. Jag trodde och tror de facto fortfarande att jag skulle klara av att ställa mig utanför och ovanför dylikt. I morse fick jag en svag, men konkret känsla av vad det är som gör att vuxna människor börjar ringa runt och e-posta och kräva millimeterrättvisa och misstänkliggöra allt möjligt och skälla ut chefredaktören på alla tidningar och ringa upp varandras kampanjchefer för att ge dem en uppläxning och göra allt möjligt annat som egentligen borde ha lämnats i sandlådan.

Tidningen Östra Nylands presentation av Sfp:s kandidater från Lovisanejden fick mig att för ett ögonblick inse, att det är fullt möjligt att också jag kunde förfalla till ”pletuheitär” [den som inte förstår östnyländska får skylla sig själv, barnslig är inte en tillräckligt bra översättning av pletu]. Ett uppslag med tre kandidater, alla med foto, ett täcker hela sidan. Inte mitt. Sablar. Vad vill tidningen? Varför får Toffe inget utrymme alls i texten? Texten om mig är ju helt undanskuffad, märker någon ens att den är där, själva texten är ju bra? Sablar igen. Har ÖN valt sida? Sablar en tredje gång. Nu är det allvar. Måste göra något. Sa jag redan sablar?

Lyckligtvis gick det över på en liten stund. Tidningen sitter inte i första hand och grubblar på att kandidaterna sitter där med sina linjaler och mäter upp fotografiernas storlekar och räknar tecken i artiklarna. Uppslaget i ÖN ser ju riktigt bra ut! Ju! Det stora färggranna fotot på Mia är utan tvekan ett bättre blickfång och en bättre bild än många andra. Tidningen vill i första hand fånga läsarens uppmärksamhet, få läsaren att stanna till och läsa artiklarna.

Luft in genom näsan och ut genom munnen. Det hjälpte. Den här gången.

Jag satt ensam i bilen och grubblade i går kväll på väg hem från Esbo (”ajatusteni huonossa seurassa” som Martti Syrjä har uttryckt saken). Grubblade på det där med att respektera andras åsikter, att respektera andra människor och att respektera en annan människas rätt till sina åsikter.

Jag tog ganska snabbt respekten för andra människor som ett axiom, vilket innebär att varje människa är en människa oberoende av allt annat. Alla måste alltså behandlas på lika grunder, i alla situationer. Axiomet kan leda till potentiellt besvärliga moraliska dilemman eller åtminstone tankelekar: räddar du livet på en pedofil som har förstört livet för tiotals småpojkar om du är i en situation, där du genom att inte göra någonting alls kan låta honom dö (hjälpa upp ur en vak till exempel)?

Den riktigt besvärliga biten finns i distinktionen mellan att respektera en människas åsikt och att respektera denna människas rätt att ha en åsikt. Frågeställningen är klassisk, så jag går inte så långt in på den. Min grundtes är också klassisk: ”jag respekterar inte din åsikt, men jag är färdig att dö för din rätt att ha den” – skillnaden mellan respekt för själva åsikten och rätten till en åsikt är mycket tydlig.

Det hela blir avsevärt mycket mera besvärligt då man slutar vara filosofisk och börjar överföra sin filosofi på vardagen. Vi tar en rasist som exempel, det kunde vara något annat också. Jag är inte rasist och behöver inte respektera en rasist, men jag måste alltså respektera rasistens rätt till sin rasism. Hmm. Vad innebär det om jag skall idka samhällsbygge tillsammans med en rasist? Hur tar sig respekten för rätten till en åsikt sig uttryck i förhållande till respekten för själva åsikten? Varför skall jag anse att min åsikt är värdefullare än en annan människas, även om den är t.ex. rasistisk?

Mina tankar roterade i en återvändsgränd. Jag hittade inga enkla lösningar på min enkla fråga. Någonstans mellan Borgå och Forsby vågade jag plötsligt luta mig tillbaka mot min grundtes. Vi är alla människor och bör alltså behandlas med den respekt en människa förtjänar. Vårt samhällsbygge måste alltså egentligen i grunden bestå av en balansgång mellan respekt för individen och respekt för individens rätt till olika åsikter.

Jag har ju inga fördomar. Så är det. Jag ser lika på alla. Alltid. Aldrig förutfattade meningar. Inte jag inte. Nä nä. Nix.

Det är ju så man, lite karikerat sagt, ibland tänker för sig själv. Men hur är det egentligen? Är jag, som kallar mig liberal och fördomsfri, helt fri från fördomar?

Jag har av förekommen anledning deltagit i en mängd valpaneler under sen senaste tiden. Många av medkandidaterna är bekanta från tidigare, åtminstone på någon nivå. Nästan alla är dock första gångens bekantskaper som debattörer i en panel. Därför borde jag ju inte ha någon som helst uppfattning om dessa medkandidater som debattörer.

Den liberala kandidaten Antas som aldrig har fördomar, har blivit tvungen att revidera sin uppfattning om ett flertal medkandidater under debatterna. Stopp ett slag! Revidera vad då? Hur tusan reviderar man något som man ju inte har. Man blir ju tvungen att påminna sig själv om att man inte har haft någon uppfattning om dessa människor som panelister från början (och samtidigt ställer man ju sig frågan, varför man kallar sig själv för man liksom svenska kungen, men det är en annan fråga, som man antagligen helst avverkar före man har studerat Freud ).

Men faktiskt. Mina medkandidater har med få undantag när imponerat mig i debatterna. Jo, dels beror det helt klart på det faktum, att många av kandidaterna är mycket skickliga talare. Det råder ingen tvekan om den saken. Men. Om jag skall vara ärlig mot mig själv, så måste jag erkänna att mina förväntningar inte i alla fall har varit så högt uppskruvade. Det skäms jag för. Man (alltså jag, inte svenska kungen) borde ju utgå ifrån att alla som ställer upp i ett riksdagsval kan prestera god medelnivå.

Ett annat fenomen som jag blev på det klara med i går kväll gäller mig själv, hur jag uppfattas. Förvånansvärt många upplever mig som kärnkraftsförespråkare, i vissa fall till och med efter att de har hört om min negativa hållning till kärnkraft. Det slog mig i går att det antagligen beror på min habitus. En drygt fyrtioårig man med kalaskula och en inte längre speciellt begynnande flintskalle ser väl i folks ögon ut som en kärnkraftsvän. Industrins man från företagets mellanskikt, liksom.

Månne det finns någon som är fri från fördomar? Helt fri?

Jag blev ärligt sagt lite rädd då jag hörde om Suomalaisuuden Liittos demonstration för ”språkfrihet” vid riksdagshuset. Den illa dolda underliggande och egentliga agendan var att vigla upp till motstånd mot det svenska i Finland, såväl språk som folkgrupp. Det är (var) fråga om en verklig kraftansträngning från Suomalaisuuden liittos sida, busslaster med folk skulle komma till huvudstaden för att visa att man inte längre är beredd att “stå på knä”.

Demonstrationen torkade delvis in redan av det faktum att tillströmningen av demonstranter inte blev tillnärmelsevis så stort som arrangörerna hade hoppats. En grupp svenskspråkiga med sympatisörer hade dessutom ställt till med en motdemonstration, vilken snabbt samlades av Päivi Storgård. Själva demonstrationens effekt blev av allt att döma den motsatta än det var avsett. De allra flesta har insett och ansett att det hela har gått för långt. Det finns för många obehagliga drag i aktionen, som alltså motverkade sitt eget syfte.

Många har också reagerat på frågans relevans inför riksdagsvalet. Vissa kretsar har försökt lyfta fram den obligatoriska skolsvenskan som ett tema inför riksdagsvalet, liksom också frågan om invandring, vilken vissa dessutom har buntat ihop till ett paket av avoghet mot allt som inte är tillräckligt ”finskt”. Lyckligtvis ser den stora majoriteten att beskattning, pensionsfrågor, arbetslivsfrågor i stort, vårdfrågor och Finlands internationella ansvar med mera är bra mycket större frågor än inslaget av tvång i svenskundervisning i våra finska skolor. Dessa frågor lyfts också fram i debatterna inför riksdagsvalet, mycket mera än språkfrågor, vilket noteras med tillfredsställelse.

En liten reflektion med svag anknytning till det föregående:

Jag hade tidigare i veckan nöjet att få fungera som följeslagare till Isa Stenberg då hon mottog Svenska folkskolans vänners folkbildningsmedalj på FSV:s vårlunch och utdelningsfest på G18 i Helsingfors (tror för övrigt att det blev mitt livs längsta lunch:). Det var för mig ett hedersuppdrag och samtidigt intressant. Isa är bland annat tidigare administrativ chef på Lilla Teatern, en av grundarna av Folkteatern i Sverige och chefsproducent på Riksteatern i Sverige. På äldre dagar har hon återvänt till Finland och Lappträsk för att här (bland annat!) både skriva och ställa upp två teaterjäser på Hemborg i Hindersby. Dessa tillbakablickar till -40- och -50-talens Hindersby har dokumentära inslag och den senare, ”Inga fejla he någa”, karakteriserades som en burlesk humoresk. Pjäsernas styrka ligger i att de genom det superlokala lyckas gestalta universella sanningar, utan att tappa något av det genuina i beskrivningen av ett litet samhälle på den nyländska landsbygden.

Många priser och utmärkelser delades ut, särskilt kan jag kanske nämna SFV:s brobyggarpris som nu delades ut för första gången ”till en person som med egna insatser har ökat förståelsen för och toleransen till det svenska i Finland”. Priset tillföll Helsingin Sanomats tidigare chefredaktör Janne Virkkunen, vilken i sitt tacktal skämtsamt konstaterade att han nu måste sluta pika Ole Norrback, eftersom de nu båda är brobyggare i svenskfinland.

Jo, men vilken är kopplingen till det du började med, frågar den läsare som mot förmodan har kommit så här långt i texten. Den finns i det faktum att SFV delade ut stipendier till tio lärare i svenska vid finska skolor. Dessa stipendiater var naturligtvis närvarande och stegade till ”podiet” för att motta sina stipendier. En tropp lärare i främst gymnasier från ofta helfinska miljöer i olika delar av landet. En tropp lärare i ett ämne som i dagarna är det mest omdiskuterade skolämnet, inte alltid i speciellt positiva ordalag. Där står de med blomster i handen, stipendium i fickan och mottar mycket, mycket kraftiga och bestämda applåder av en skara som verkligen uppskattar deras yrkesgärning. Flera av lärarna fick torka sina ögon. Jag kan bara ana hur denna uppskattning måste kännas i dessa dagar, då kanske någon av just deras elever tar sig till riksdagshusets trappa för att skrika sig hesa mot deras yrke och gärning.