Då jag ställde upp i riksdagsvalet, ville många som har varit med tidigare, antingen som kandidater, talkoarbetare eller tjänstemän, varna mig för den svartsjuka och avundsjuka som alla gånger tidigare har visat sig mellan kandidaterna. Jag har själv i tidigare riksdagsval varit såpass nära kampanjerna, att jag visste vad som avsågs.
Fenomenet är mänskligt och mycket lätt att förstå, egentligen. Folk ställer upp i ett val med en högst personlig insats, sig själv. Dessutom sätter man ner både egna och andras pengar och en ohygglig massa tid. I vissa fall all sin tid. Det är i det skedet som kandidatens verklighetsuppfattning börjar förvrängas. Kandidaten tror att precis allting i hela världen handlar om kandidaten och kandidatens kampanj. Varje tidningsnotis, varje samtal mellan personer, varje rykte synas noggrant i sömmarna. Allting tolkas som om det vore ett led i någon annans strävan att sabotera kandidatens kampanj. Reaktionerna på många saker är utom alla proportioner.
Inte heller denna gång har vi kunnat undvika dessa mimosatendenser. Går inte in på detaljer, eftersom den stora allmänheten (lyckligtvis) sällan får se så mycket av fenomenet. Vi kan bara konstatera att jo, det förekommer. I alla partier. Jag trodde och tror de facto fortfarande att jag skulle klara av att ställa mig utanför och ovanför dylikt. I morse fick jag en svag, men konkret känsla av vad det är som gör att vuxna människor börjar ringa runt och e-posta och kräva millimeterrättvisa och misstänkliggöra allt möjligt och skälla ut chefredaktören på alla tidningar och ringa upp varandras kampanjchefer för att ge dem en uppläxning och göra allt möjligt annat som egentligen borde ha lämnats i sandlådan.
Tidningen Östra Nylands presentation av Sfp:s kandidater från Lovisanejden fick mig att för ett ögonblick inse, att det är fullt möjligt att också jag kunde förfalla till ”pletuheitär” [den som inte förstår östnyländska får skylla sig själv, barnslig är inte en tillräckligt bra översättning av pletu]. Ett uppslag med tre kandidater, alla med foto, ett täcker hela sidan. Inte mitt. Sablar. Vad vill tidningen? Varför får Toffe inget utrymme alls i texten? Texten om mig är ju helt undanskuffad, märker någon ens att den är där, själva texten är ju bra? Sablar igen. Har ÖN valt sida? Sablar en tredje gång. Nu är det allvar. Måste göra något. Sa jag redan sablar?
Lyckligtvis gick det över på en liten stund. Tidningen sitter inte i första hand och grubblar på att kandidaterna sitter där med sina linjaler och mäter upp fotografiernas storlekar och räknar tecken i artiklarna. Uppslaget i ÖN ser ju riktigt bra ut! Ju! Det stora färggranna fotot på Mia är utan tvekan ett bättre blickfång och en bättre bild än många andra. Tidningen vill i första hand fånga läsarens uppmärksamhet, få läsaren att stanna till och läsa artiklarna.
Luft in genom näsan och ut genom munnen. Det hjälpte. Den här gången.