Ett minnesrikt år 2011

2011 kommer att bli ett år som jag sent glömmer. Det vet jag redan nu, då en tredjedel av året återstår att uppleva. Det är inte heller utan en viss spänning som jag väntar på vad som ännu komma skall.

Året inleddes med att min son under januari och februari var på Ekåsens sjukhus för rehabilitering och observation. Det innebar att min lilla kille på 7 år inte sov hemma. Det innebar att jag körde 6400 km under två månader på sträckan mellan Ekenäs och Lappträsk. Det innebar att jag dagligen mycket intensivt konfronterades med en oro över hur min son kommer att klara sig här i livet. Jag blev obehagligt medveten om att hans odds är mycket sämre än för många andra.

Under samma period fick jag delta i en hembygdsteater, vars samtliga föreställningar var slutsålda. En härlig upplevelse och en bra motvikt till allt grubblande över sonen. Roligt att få vara med och ge en välskriven pjäs bland i huvudsak vanliga bybor från min hemby, vilka utan undantag imponerade på scen. Det visade sig (igen) att flera av dessa alldeles vanliga människor, som antagligen inte har speciellt stor teatervana överhuvudtaget, är alldeles utomordentligt skickliga skådespelare. Det kräver en hel del mod att ställa sig på scen och uppträda i en slutsåld teaterföreställning, om man egentligen aldrig förr har uppträtt eller ens talat offentligt. Dessa människor vann min djupaste respekt genom sitt engagemang i något gemensamt, genom sitt mod och genom sin vilja att så totalt utsätta sig för risken att känna sig löjlig och misslyckad. De kan alla vara stolta över sig själva. Jag rekommenderar varmt för var och en att pröva på amatörteater. Åtminstone har jag växt som människa och kommit till insikt om både ett och annat under processen. Inte minst är det belönande att tillsammans åstadkomma någonting som överträffar alla förväntningar.

Rekordmycket snö under vintern.

I april var det dags för mitt livs första riksdagsval i egenskap av kandidat. Mina familjeförhållanden hade gjort att det mesta av de nödvändiga förberedelser som borde ha gjorts redan under föregående höst var ogjorda. Orkade inte riktigt ta hand om mina stödtrupper, än mindre ragga nya. Jag hade då och har ännu dåligt samvete för att jag inte hade kraft att ge något till alla de människor som var beredda att offra av sin tid för mig. Jag har inte dåligt samvete för att min familj fick gå före riksdagsvalet, men det känns ändå lite fel. Lika lite orkade jag riktigt ta itu med valet med önskad kraft under större delen av våren. Mot slutet orkade jag i en viss omfattning delta i fotarbetet. Valresultatet blev bra, för att inte säga riktigt bra mot bakgrund av att mina förberedelser var så bristfälliga.

Sonens skolgång kraschade under våren och det blev dags att söka nya lösningar. En förvånansvärt tung process, men för tillfället känns det som om vi kanske har hittat en lösning som kan fungera.

Våren och sommaren bjöd på katastrofväder för en jordbrukare. Jorden var fruktansvärt torr trots den stora snömängden. Torrsprickorna från föregående höst fanns kvar i marken under vårbruket. Det har inte jag upplevt tidigare och inte har jag hört om någon annan som skulle ha gjort det heller. Jordbruket, som annars brukar vara en stor källa till nöje för mig, blev på grund av vädret inte alls det lyft för humöret som det brukar bli. Försommarens torka grusade alla förhoppningar om ett gott år. Regnen kom, men alldeles för sent, just då skördearbetet borde inledas.

Som pricken på i bröt jag vristen i slutet av juli. Benbrott, söndriga ledband, operation och en minst sex veckor lång sjukskrivning vid tröskeln till höstens arbetstopp i jordbruket. Jag kan inte göra något jordbruksarbete överhuvudtaget. Det är mentalt mycket tungt att plötsligt vara rätt så hjälplös, då jag tidigare har funnit njutning i att utföra jordbruksarbeten. Jag har också lärt mig, att det inte går att göra speciellt mycket om man går på kryckor och inte alls får stödja sig på det ena benet. Fruktansvärt frustrerande att inte ens kunna bära en mugg kaffe till bordet. Det mesta på jordbruksfronten har ordnat sig riktigt väl, främst tack vare att jag har en far som trots sina 71 år är kapabel att göra också tunga arbetsskeden och långa dagar (dock inte att förglömma alla andra som har hjälpt till!). Summa summarum har benbrottet och allt som det har fört med sig varit en mycket uppfostrande upplevelse för en man i sina bästa år, som har varit van vid att klara sig själv.

En tredjedel av året återstår ännu. Som en av de ledande kommunalpolitikerna i en liten kommun misstänker jag att den kommande hösten kommer att bli en som jag minns. Kommunens ekonomi är inte vad den borde vara och regeringsprogrammet utlovar sämre tider och nya arrangemang. Några ”en gång i livet”-händelser redan under detta år. Jag är ganska säker på att det kommer att bli en eller några till ännu. Livet är ett ganska intressant och varierande sätt att tillbringa sin tid :)!

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *