Efter en längre bloggpaus tänkte jag skriva ner lite reflektioner kring Jenny Lexheds roman ”Det räcker inte med kärlek” (se min postning 12.5.2011).
Lexheds son är alltså autist och boken handlar om hur hennes och familjens liv förändrades då sonen föddes. Lexhed till och med flippade ut totalt och togs in på anstalt mot sin vilja. Boken är en beskrivning av författarens tankar i en svår livssituation.
Jag är på sätt och vis besviken på romanen. Visst, många saker känner jag igen och jag antar att nedtecknandet av alltihop har hjälpt romanförfattaren att komma till tals med sig själv. Men ändå. Jag saknar lite mera analys av de egna funderingarna, men det kan säkert vara svårt med självdistans efter tvångsvård på en mentalvårdsenhet.
Lexhed skriver upprepade gånger om den sorg hon känner. Varför känner hon sorg, egentligen? Hon säger aldrig rent ut vad hon sörjer. Sitt öde, det att hon blev mamma till ett sådant barn? Att sonen aldrig kommer att bli en ”vanlig” människa? Att sonens liv aldrig kommer att bli varken enkelt eller lätt? Att hon inte kan hjälpa sin son? Allt detta och mera därtill? Hela boken blir för mig liksom förstörd av att jag grubblar på vad det är hon sörjer.
Jag irriteras också av Lexheds inriktning på att hitta ett sätt att göra sonen normal. Det är lätt att förstå jakten på relevant stöd för sonens utveckling, den biten förstår väl alla föräldrar. Det är också lätt att förstå frustrationen över att ingen tycks kunna hjälpa just hennes son på optimalt sätt. Mycket lätt. Men det finns en underförstådd tanke på att hennes son skall bli så normal att ingen märker någonting. Det är mera än en dröm, mera än en förbjuden förhoppning som jag antar att alla föräldrar till handikappade eller utvecklingsstörda barn går och bär på. Ibland känns det som om någon skulle vara skyldig att hitta på ett sätt att ”bota” hennes son. Hon vägrar liksom komma till rätta med att hennes son en gång för alla inte är som vi andra och aldrig heller kommer att bli det. Jag tar under läsningen illa vid mig ”å sonens vägnar”. Han räcker inte till sådan han är. Kan du inte älska din son om han är autist? Varför duger han inte för dig utan måste repareras först? Eller är det bara så att jag inte kan läsa dig på rätt sätt?
Som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg, har jag en son med en lindrig störning. Jag frågade mig under läsningen av Lexheds roman om också jag känner sorg. Jovisst, det är smärtsamt att se att min son inte kan umgås med andra barn. Det är mycket smärtsamt att se att inte andra barn kan eller vill umgås med min son. Jag plågas av en känsla av otillräcklighet som förälder. Den känslan delar jag med varje förälder på denna jord, känslan blir antagligen bara snäppet mera påtaglig med ett barn som inte är som andra barn. Men jag kan inte säga att jag skulle känna sorg i egentlig mening.
Jag oroas över hur min son skall klara sig här i livet, inte heller det unikt som förälder. Jag vet att många som har liknande problem som min son, har klarat sig bra i livet, en del riktigt bra. Samtidigt vet jag att våra gravgårdar och våra fängelser har tagit emot många som är/var som han. Oddsen är nu bara inte de bästa möjliga.
Trots att jag kanske lite dissar Lexheds roman här, kan jag nog rekommendera den. Sämre böcker har jag läst. Mycket sämre.