Blogg

Texten nedan har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 24.4.2015

——————-

Vi lever i en tid som känns paradoxal för mig. Individen hyllas mera än någonsin tidigare. Alla skall få vara som de är, alla skall få utveckla sig själva som individer. Samtidigt är det ju inte så på riktigt. Inte alls. Vi är rädda för allt som är annorlunda. Alla skall vara lika, fylla normen.

Jag har intresserat mig för samhällsfrågor största delen av mitt liv. Jag försöker förstå samhället och dess processer. Jag är ingen sociolog, jag är bonde, men det är med växande förvåning som jag ser omkring mig. Ser ingen det jag ser? Eller är det jag som ser fel?

Jag tänker inte på alla främlingsfientliga, som vi i vår fullkomlighet kallar inskränkta. Dem som är rädda för främmande språk, mörka hudfärger, bögar och minareter. Nej. Det som oroar mig är den inskränkthet som präglas av normen. Av det liberala. Av det toleranta. Av medeltalet.

Jag blir allt räddare för den intolerans som finns inbyggd i toleransen. Det annorlunda får inte vara annorlunda på vilket sätt som helst. Det är bara vissa sorters annorlunda som har existensberättigande. Alla blommor skall få blomma, men vi ser inte att gräsen också har blommor. De är alltför annorlunda. Vi ser inte att gräsets blommor är blommor. Därför struntar vi i om de blommar eller inte. Vi har ställt alltför strikta ramar för vilka blommor vi uppfattar som blommor, vilka blommor vi låter blomma.

I dag blir de annorlunda ofta utslagna. Det finns inte utrymme eller plats för dem som inte passar in i normen. Jag pratar fortfarande inte om människor som till exempel har ett handikapp. Jag pratar om dem som inte fyller den osynliga, alltomfattande norm som genomsyrar samhället. Dem som ser på världen med lite annorlunda ögon.

Jag vet inte vad eller vem man skall skylla på. Vi har på många sätt världens bästa skola, som ger alla likadana möjligheter till utbildning. Jag är ändå lite rädd för att vi har gjort skolan till en fabrik, där man tillverkar och kvalitetskontrollerar den färdiga produkten på ett sätt som kanske inte är optimalt med tanke på samhällets bästa i längden. Alla korvar stoppas på samma sätt, även om skinnen kan vara ganska olika. Jag tror att den likriktande skolan slipar bort en del sådant som vi skulle behöva. En del blir blommor som man ansar bort redan i knoppstadiet. Knoppar av kritiskt tänkande och ifrågasättande av normen.

Det är meningslöst att försöka hitta en skyldig. Vi måste bli bättre på att ta vara på det osynligt annorlunda. Tolerans är farligt. Att tolerera betyder att man står ut med någonting. Vi måste våga ta det annorlunda till oss. Vi måste våga värna om dem som är annorlunda.

Det som är annorlunda är värdefullt, både materiellt och immateriellt. Det som är annorlunda berikar vår tillvaro, ger den innehåll. Endast nya sätt att tänka leder till nya sätt att göra saker. Allt står stilla och samhället stagnerar om alla skall vara lika som alla andra.

Thomas Antas är jordbrukare och frilansöversättare

Texten nedan har publicerats i en kolumn i tidningen Östnyland 6.3.2015
————
————
Det är snart riksdagsval. Partierna skriver program. Kandidater filar på sina teser, sina valteman. För fyra år sedan var jag själv kandidat. Jag fick orsak att reflektera över en massa olika begrepp. Jag tänkte och tänker mycket på begreppet ”trygghet”.

Mat och vatten, i dag och i morgon. Ingen rädsla för fysiskt våld. Skydd för vädrets makter. Att få sova utan oro för morgondagen. Att känna sig älskad, att få älska dem man älskar utan fördömande. Att få uttrycka sina åsikter utan rädsla för obehagliga konsekvenser. Frihet att göra självständiga val.

Förteckningen över saker som skapar trygghet kunde göras flera sidor lång. Vårt välfärdssamhälle borde vara en god garant för trygghet. I grund och botten tror jag att trygghet innebär att man kan vara säker på att det finns ett skyddsnät. Trygghet är också att våga lita på att man kan möta de krav som omgivningen ställer.

Då jag grubblar vidare, inser jag att materiell välfärd inte ensamt kan utgöra grunden för trygghet. Kan det vara så att dagens samhälle, trots sina många fina sidor, i vissa hänseenden är ett hinder för upplevelsen av trygghet?

Kan du lita på att du klarar av arbetslivets utmaningar, utan att en dag klappa ihop? Vågar du vara dig själv eller försöker du anpassa dig till det du antar att andra förväntar sig av dig? Vågar du berätta om din homosexualitet? Kan du berätta att du har haft en svår depression, så svår att du var intagen på mentalvårdsanstalt? Låter du bli att berätta att din pappa satt i fängelse när du var barn?

Dagens samhälle hyllar individen, men paradoxalt nog ställer samma samhälle hårda krav på likriktning. Det är okej att vara lite sådär kitchigt annorlunda, men att på riktigt avvika från normen, det är inte tillåtet. Inte alls!

All osäkerhet rubbar tryggheten. Det finns en massa som hotar tryggheten i dag. Arbetslöshet, krig i Europa. Flyttningsrörelsen gör att man inte känner sina grannar på inflyttningsorterna. På utflyttningsorterna har man inte längre några grannar att känna. Vi har vant oss vid att samhället står för det sista skyddsnätet. Inte ens det är alltid självklart.

Otrygghet gör att vi börjar må illa. Vi människor är olika funtade. Därför tar sig illamåendet olika uttryck. En blir deprimerad, en annan rånar kiosker, en tredje slår sin fru. Otrygghet och osäkerhet känns extremt obehagligt. Därför söker vi en skyldig till obehaget. Jag mår illa och det måste vara någons fel: det beror på invandrare, politiker, muslimer, nallewahlroosar, skolsvenskan, bilskatten, mörkhyade. Sådana simplifieringar skapar pseudotrygghet, obehaget blir hanterbart. Mest av allt leder de dock till större rädsla, större otrygghet. En dödsspiral.

Min slutsats blir kanske lite av en paradox. Vi måste våga möta det otrygga, hitta den trygghet som finns i att tolerera det som är annorlunda. Våga vara annorlunda och låta andra vara annorlunda. Då kommer man så nära varandra att man kan hjälpa varandra till trygghet.

Texten nedan är en kolumn som publicerades i tidningen Landsbygdens Folk 6.2.2015
————-
————-
Vi bönder pratar ofta om maskiner. Vilka fördelar har Novan jämfört med Rapiden? Borde jag börja fundera på att byta ut elevatorn i torken? Foderblandaren skall få sig en rejäl renovering, så klarar den nog minst tre år ännu. Vi tar hand om våra maskiner. Vi pratar om våra maskiner.

Vi pratar ändå alldeles för sällan om att hålla gårdens överlägset viktigaste och värdefullaste tillgång i skick. En tillgång som har betydelse också utanför gården. En tillgång som har betydelse för samhället, för byn, för familjen. En som inte går att ersätta. Jo, jag pratar om dig. Dig själv.

Den fysiska konditionen är viktig. Dålig kondition gör att vi blir sjukare, vi faller oftare och slår oss, vi har svårare att orka under arbetstopparna. Man tänker ändå ganska sällan på ett av de största hoten med dålig fysisk kondition. Den leder lätt till dålig psykisk kondition.

Hur är det med dig? Långvarig stress? Lider du av sömnproblem? Drabbas du av obeslutsamhet? Har saker en tendens att bli ogjorda, trots goda intentioner? Undviker du sociala situationer? Har du tappat din sexlust? Har du förlorat självförtroendet? Känns det som du hade en rock av bly på dig?

Vi pratar sällan om psykisk ohälsa. Det är svårt. Vi skäms för att prata om en begynnande depression. Ändå skäms vi inte för att prata om det brutna benet. Det som gick av då du föll från taket för att du inte hade en säkerhetssele på dig. Man är oskyldig till att man drabbas av depression, i motsats till det brutna benet. Det brutna benet beror på ren och skär dumhet, inget annat. Varför upplever vi att det är lättare att erkänna sin självvalda dumhet än sin depression?

Vi måste bli bättre på att prata om depression. Skammen som oförtjänt är förknippad med depression gör att depressionen blir djupare. Den gör det svårare att söka hjälp. Det finns ingen orsak att skämmas om man drabbas av depression.

Svarade du ja på flera av mina frågor ovan? Då kan det löna sig att prata med någon om saken. Man får hjälp genom att kontakta hälsocentralen. Så gör man när man inte är frisk. Depression är inget undantag.

Texten nedan är en kolumn som publicerades i tidningen Östnyland 30.1.2015
———
———
Jag har medverkat i fyra amatörteaterpjäser som har framförts på Hemborg i Hindersby, Lappträsk. Isa Stenberg har alla gånger stått som manusförfattare. Hon är en flicka från byn som har gjort karriär inom teaterbranschen, främst i Sverige. Nu är hon pensionerad och har flyttat hem till Lappträsk igen.

Min farfar var en av eldsjälarna som såg till att föreningshuset i tiderna byggdes. Han dog innan jag lärde mig prata. På scenen har jag haft sällskap av flickor och pojkar med lika leriga stövlar som jag. Hela teaterbestyret är alltså i grunden hyperlokalt.

Pjäserna har varit framgångsrika. Folk har haft lust att se våra skådespel. Fulla salar hela tiden. Vi har haft publik som inte har någon koppling till själva byn. Publiken har velat se pjäserna, inte av tvång eller pliktkänsla, utan för att de har lust. Byateatern har blivit mera än någon vågade tro då vi började.

Jag har ofta reflekterat över att vi, som med några mycket få undantag har någon erfarenhet alls av teater, har lyckats skapa någonting som berör. Vi som har stått på scenen är utpräglade amatörer från närområdet, till största delen ovana att uppträda över huvudtaget.

Visst, ett bra manus och en skicklig regissör gör all skillnad i världen. Men det har under resans gång blivit klart för mig, att helt vanligt folk har stor talang och potential. Du och jag, vi kan mycket mera än vi tror. Det gäller bara att våga. Att våga ta risken att vara till åtlöje, att våga ta risken att misslyckas. Att våga möta sig själv på estraden.

Det är en kuslig upplevelse att stå där med en fullsatt sal som tittar på en. De hör mitt varje andetag. Jag står ensam med min rädsla för mig själv och min rädsla för själva rädslan. Jag måste våga lita på dem, som jag delar estraden och rädslan med. Våga uppmuntra de andra som vågar. Vår östnyländska umgängestradition är inte alltid uppmuntrande. Det är inte lätt att våga.

Vi borde våga lite oftare. Vad är det värsta som kan hända om du försöker och misslyckas? Alltför ofta är vi själva vår egen bromskloss, det största hindret. Vi tror att ett misslyckande är en större sak än det är. Misslyckandet blir ett troll. Därför låter vi bli att ta risken för att misslyckas. Det är synd. Det är nämligen belönande att våga, att lägga sig i blöt.

“Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”, skriver von Heidenstam i sin dikt Åkallan och löfte. Jag är otroligt glad för att jag vågade spänna min båge inom amatörteatern. Strängen har tillsvidare inte brustit. Kanske brister den en dag. Men vi spände bågen. Vi vågade.

Livet är naturligtvis också mycket annat än amatörteater. Man kan spänna sin båge på så många olika sätt. Det behövs alltid av dem, som vågar ta i och göra saker. Jag spänner nu min båge som ny kolumnist i en ny tidning. Jag vill göra det med en hälsning till er alla. Gå ut och spänn era bågar!

Antas maksoi viime vuonna lähes 20 teuroa veroa. Tästä kuitenkin osa maksetaan jonkun tasausjärjestelmän kautta köyhemmille asukkaille. Nykyhallituksen linjausten mukaan Antaksen tulisi saada hieman suurempi osa maksamistaan veroista omaan käyttöön, ilman vähävaraisten kuppausta. Vielä Antastakin suurituloisemmat ajavat koko verotasauksen romuttamista, jolloin Antaksenkin verot jäisivät omaan käyttöön.

Keskiviikkona Antakselta kysyttiin mitä mieltä hän on eri asioista, muun muassa verojen tasauksesta. Eihän Antas valtakunnan veroasioista päätä, mutta kysytty on. Antas on yllättävällä ja ”mielenkiintoisella” tavalla päättänyt vastustaa tasausjärjestelmän lakkauttamista. Hän on siis sitä mieltä, että hänen rahojaan tulee jatkossakin jakaa ympäri Suomen alijäämäisille kansalaisille, vaikka työnteon riskit ja haitat ovatkin hänen vastuullaan. Antas perustelee kantaansa muun muassa sillä, että hän saattaisi itse olla joskus tarvitsija. On kyllä todella huolestuttavaa, jos Antas tällä jo nyt varautuu ja visioi sitä, että hän heittäytyy menestyvien kansalaisten sosiaaliavun varaan.

HUOM! Yllä oleva kirjoitus on satiiri ja se syntyi Loviisan Sanomien perjantai 13 huhtikuuta 2012 pääkirjoituksen johdosta. Miten lehti voi olla sitä mieltä, että poliittista päättäjää pitäisi ohjata moraali, jonka mukaan se on aina oikein ja kohtuullista, joka sattuu olemaan hänelle tai hänen edustamalle joukolle eduksi? Jos itse järjestelmän rakenteesta jotain laausuu, niin eikö lausunto tulisi antaa periaatteellisella tasolla? Nykyhallitus ei ole muuttamassa henkilöverotuksen tasausjärjestelmää eikä Antakselta ole keskiviikkona kysytty yhtään mitään, Loviisan kaupungilta sen sijaan kyllä. Toivottavasti ideologiat eivät ole näivettymässä sille tasolle, että mielipiteet on aina suoraan luettavissa tiliotteesta.

Lovarin kotisivut löytyvät osoittesta www.loviisansanomat.net

Sulattelen tässä presidentinvaalien ensimmäisen kierroksen tulosta. Ensiksi on pakko todeta, että tulos on yllätys, monellakin tavalla. Jos ehdokkaat olisivat viime kesänä olleet tiedossa ja minua olisi pyydetty laittamaan heidät äänestystuloksen mukaiseen järjestykseen, olisin arvannut pieleen, rajusti pieleen. Se tekee vaaleista mielenkiintoisen.

Kukaan ei varmaankaan yllättynyt siitä, että Niinistö keräsi suurimman potin ja tulos oli ääniosuutena suurin piirtein niin suuri kun se näin pätevällä vastaehdokasjoukolla voi olla. Niinistön eräällä tavalla varovainen ulosanti kampanjan aikana on kuitenkin saanut monet kysymään, mitä konkreettista ja aitoa ydinosaamista menestyksen takana on. Siihen Niinistön on vastattava seuraavan kahden viikon aikana, muuten tulee noutaja.

Sekä Väyrynen että Haavisto onnistuivat yli odotusten. Minua kiehtoo Väyrysen kyky pompsahtaa pintaan kerta toisensa jälkeen. Väyrynen keräsi taakseen eurokriitikoita. Se ei kuitenkaan ole koko totuus. Väyrysellä oli ja on enemmän painolastia kuin kenelläkään muulla ehdokkaalla. En ole mikään väyrysfani, kaukana siitä, mutta minun on pakko myöntää kaksi tosiasiaa. Väyrysen osaaminen on erittäin kovaa tasoa. Suomessa ei ketään saa haukkua niin rajusti kuin Väyrystä, mediassa häntä pidetään joskus aiheellisesti mutta usein myös perin aiheettomasti pellenä. Sisälläni pieni idealisti iloitsee siitä, että Väykkä näytti (taas kerran) meille kaikille, että kovalla tahdolla ja osaamisella on edelleen sijaa politiikassa.

Mikä selittää Haaviston nousun toiselle kierrokselle? Arvoliberaalia vaihtoehtoa tarjosivat myös Lipponen, Arhinmäki ja Biaudet. Näistä varsinkin Lipposella on dokumentoitua kovan tason osaamista presidentin tehtävää lähellä olevien tehtävien hoidosta. Biaudetin kokemus on myös sen laatuista, että siltä pohjalta Suomen tasavallan presidentin tehtävän hoitaminen ei olisi täysin uutta tai ylivoimaista. Kuitenkin Haavisto pesi kolmikon erittäin selvästi.

Miksi? Nähdäkseni tämä johtuu siitä, ettei Haavisto ikinä lähtenyt syyllistämään tai tuomitsemaan ketään. Päinvastoin. Hän kävi nyttemmin Suomen tunnetuimmalla sahalla (onnistunein mediatemppu miesmuistiin). Hän kuunteli vastapuolta ja keskusteli, inttämättä. Yleisinhimillisyys ja ”vastapuolen” aito arvostaminen nousi arvoonsa. Haavistolla on myös kyky puhua järkevästi, rauhallisesti ja rakentavasti asiasta kuin asiasta. Lähestymistapa on ongelman ratkaisukeskeistä, ei niinkään oman kannan tai tavoitteen ajamista. Siksi.

Lipponen yllätti. Tulos oli luvalla sanoen surkea. Erittäin surkea. Syitä on vaikea arvailla, mutta jotenkin tuntuu siltä, että jokin vanha levy oli jäänyt pyörimään. Väyrynen on onnistunut sekoittamaan omahyväisyyteensä pehmentäviä elementtejä, Lipponen ei. Demarit ovat (taas) valitelleet etteivät he saaneet viestiään läpi. Minun tulkintani on demarien kannalta ikävämpi. Viesti on kyllä kuultu, se ei vain kelpaa.

Ikuisuuskysymys presidentinvaalien tiimoilta: kannattako pienten puolueiden asettaa oma ehdokas? Aika moni on väittänyt, ettei Rkp:n, Kristillisten ja Vasemmistoliiton olisi pitänyt/kannattanut asettaa omaa ehdokasta. Onko näin? Olen sitä mieltä, että oma ehdokas kannatti kaikille kolmelle puolueelle. Biaudet teki hyvää työtä, rakentaen samalla pohjaa puolueelleen. Yhä useammalle Rkp on se ”toinen vaihtoehto” eli se puolue, jota ihmiset voivat ajatella kannattavansa ykkösvaihtoehdon jälkeen. Se on puolueelle tärkeätä luottamuspääomaa. Arhinmäki teki käsitykseni mukaan erinomaista työtä. Vasemmistoliitto mielletään edelleen ummehtuneeksi vanhojen aikojen puolueeksi. Arhinmäki mursi tätä käsitystä erittäin tehokkaasti ja asemoi sekä itsensä että puolueensa täysin uuteen kohtaan. Jos demarit eivät löydä uutta jutun juonta, tulee Vasemmistoliitto ajamaan aika lujaa ohi. Muuttuva maailma vaatii uusia lähestymistapoja ja Arhinmäen viesti raikkautta. Essayah teki mielestäni erittäin hyvää työtä. Oma ajatusmaailmani on aika kaukana Essayahin ajatusmaailmasta, mutta ehdokkaan rauhallinen ja sivistynyt tapa keskustella asioista herätti kunnioitusta. Hän yllätti ainakin minut osaamisellaan, jäi harvoin substanssipuolella kakkoseksi. Pienpuolueet tulevat siis jatkossakin asettamaan ehdokkaita presidentinvaaleihin. Syystä.

Kakkoskierrokselle mennään. Mitkä ovat kamppailun etumerkit? Mielenkiintoista tulee olemaan seurata miten keskustelu kehittyy. Niinistön on pakko avata ulosantiaan todistaakseen, ettei kyseessä ole pelkkää hypetystä. Pelkkä Niinistönä oleminen ei toisella kierroksella riitä. Sama pätee luonnollisesti myös Haavistoon, mutta kuten aiemmassa totesin, hän on jo aloittanut ja on siksi toisella kierroksella. Miten äänestäjät asemoituvat toista kierrosta silmällä pitäen? Yksi pieni reunahaavainto on ainakin todettavissa. Haavistoa tukee yllättävän moni perussuomalainen, jopa Soinilta heti kiitosblogissa herui arvostusta ja minun silmissäni eräänlaista tukea Haavistolle. Ilmeisesti Perussuomalaisten ”intellektuellisiipi” osaa arvostaa Haavistoa siitä syystä, että hän aidosti kunnioittaa yksilön oikeutta ajatella itse. Perussuomalaisesta ideologisesta ytimestä löytyy sama elementti.

Vaalitulos herättää myös muita kysymyksiä. Mitä keskusta tekee Väyryselle? Puolueen on syytä olla kiitollinen, ainakin minun tulkintani on, että hän nosti Keskustan takaisin kartalle. Mitä Soinin joukot nyt tekevät, jatkuuko jytky kunnallisvaaleissa vai tippuuko kannatus? Osaavatko demarit suhtautua vaalitulokseen? Onko presidentin tärkein tehtävä kätellä vieraat itsenäisyyspäivänä mahdollisimman heteronormatiivisen kaavan mukaan?

Henkilökohtaisesti olen aika levollinen ja kerrankin tyytyväinen. Molemmat ehdokkaat kelpaavat minulle oikein hyvin.

Jag upplever att vi har en viss segregationsutveckling i vårt land, och frågan är, om den kommande kommunstrukturreformen kan ge verktyg för att stävja den. Min utgångspunkt är att segregation är ett negativt fenomen som bör motarbetas, även om det är ett fenomen som med all sannolikhet alltid har förekommit i åtminstone någon omfattning.

Som jag ser det upplever vi en segregation på tre nivåer i vårt land. För det första en segregation mellan regioner. Avfolkningsfinland blir allt mer avfolkat och möjligheterna till arbete och utkomst försämras. Alla som har en möjlighet och utbildning flyttar bort och kvar blir de gamla och mest svårsysselsatta, ofta med alkohol- och andra problem som sekundära element. Det andra slaget av segregation finns inom åtminstone vissa regioner, särskilt kanske Nyland. Den stora staden (städerna) drar till sig folk på ett sätt som liknar situationen i avfolkningsfinland. Samtidigt finns dock en annan utveckling, vilken innebär att vissa människor väljer att bosätta sig på landsbygden, men relativt nära huvudstadsregionen. Dessa människor har valt en viss livsstil och sysslar betydligt oftare än andra med företags- och annan verksamhet i nära anslutning till skapande branscher. Ofta högt utbildade människor arbetar i sitt enmansföretag som säljer immateriella tjänster i en miljö som de upplever vara ett slags idyll och ideal. Det tredje slaget av segregation är segregationen inom storstaden (-städerna). I huvudstadsregionen kan man helt klart se att liknande människor söker sig till vissa områden, vilket leder till en förslumning och å andra sidan högstatusområden. Dessa har ”alltid” funnits, men enligt min uppfattning har utvecklingen blivit både tydligare och snabbare än tidigare.

Jag deltog tidigare i höstas på Nylands landskapsparlament, där planeringsfrågor naturligtvis var ett viktigt tema. Mari Vaattovaara från Helsingfors Universitet hade ett i mitt tycke förträffligt inlägg. Hon beskrev utvecklingen (i huvudstadsregionen) och konstaterade, att de socioekonomiska skillnaderna inom befolkningen har växt sig så stora, att olika befolkningsgrupper aktivt strävar efter att bosätta sig skilt från varandra. Hon frågade på vilket sätt landskapsplanen kan svara mot denna utveckling och svarade själv sin fråga. Planen varken kan eller vill ta itu med denna problematik. Hon frågade vidare om den borde göra det och konstaterade att denna aspekt inte borde glömmas bort.

Finns det en koppling mellan landskapsplan och kommunstrukturreform? I allra högsta grad. Landskapsplaneringen styr planeringen på storområden, men den är också ett starkt instrument för styrning av planeringen i kommunerna. Det handlar mycket om vilken roll och storlek kommunerna i framtiden får, på vilken nivå planeringens stora riktlinjer ritas upp. För att aktivt motarbeta segregation förutsätts ett sektoröverskridande samarbete. Den typen av samarbete kan endast ske inom en kommun, så som vi i dag definierar kommun vs. landskap. Näringspolitiken och andra utvecklingsåtgärder glöms ofta bort i denna diskussion och då kommer regeringsprogrammets skrivningar om en kommun som kan driva en aktiv näringspolitik in i bilden. På vilken nivå borde alltså de näringspolitiska riktlinjerna dras upp för att bäst svara mot segregationsutvecklingen? Svaret är inte alldeles självklart. Å ena sidan är en regional näringspolitik effektiv i den mening, att den inte söker efter enskilda (nuvarande) kommuners fördel, utan ser till området i stort. Samtidigt är det ett faktum, att de nuvarande små kommunernas aktiva (och underförstått själviska) näringspolitik leder till en konkurrenssituation, vilken åtminstone i teorin bidrar till en jämnare utveckling i ett större sammanhang.

På nationell nivå är segregationen mellan storregioner enligt min mening ett allvarligt problem. En växande befolkning bosätter sig på allt färre ställen. Det innebär att stora områden blir praktiskt taget folktomma och framför allt utan reella möjligheter att inom en överskådlig framtid vända utvecklingen. Det är fråga om områden, som har bidragit till vår välfärd genom till exempel råvaror men, inte att förglömma, alldeles särskilt har dessa regioner försett välfärdsfinland med kunniga och fiffiga människor. Ta en titt på de människor som har placerat sig på höga positioner i såväl nationella företag som nationell förvaltning. Var kommer de ifrån? Just det. Takahikiä har gett yrkes- och gymnasieutbildning åt människor som sedan har burit sitt kunnande och sin förmåga till tillväxtorterna. Delvis har de också burit ett inte oansenligt materiellt kapital till tätortsfinland. Denna utveckling har lett till att stora områden har åderlåtits på såväl folk som kapital. En populist kunde måla upp bilden av småbrukarfamiljen som utbildade sina tre söner i högskola och lade grundkapitalet till deras första bostäder i storstaden, vilket innebär att inget fanns kvar för att placera i den egna hembygden. Nu bosätts dessa områden alltså av en föräldrageneration och dem som inte har en möjlighet att välja något annat. Har vi ett ansvar för dessa människor och kan en kommunstrukturreform hjälpa till med att lösa problemet?

Vi har ett ansvar, men regeringsprogrammets skrivning om att finansiär och beslutsfattare borde finnas i samma kommun blir litet av en död bokstav i detta perspektiv. Jo, jag anser att pengarna och makten borde finnas på samma ställe. Ändå är det hycklande att påstå att vi inte skulle vara i behov av en utjämning mellan regioner. Vi behöver alltså ett statsandelssystem som tryggar envar ett visst mått av jämlikhet. Det innebär att man tar där det finns och ger där det inte finns. Med bakgrund i det ovan beskrivna, känns det lite olustigt att statsandelsystemet så ofta nämns som ett instrument för styrning av kommunstrukturutvecklingen. Ett jäkla trubbigt vapen för det ändamålet och enligt min mening borde statsandelssystemet tvärt om anpassas att motsvara kommun- och andra strukturer så att alltför stora skevheter utjämnas. Det är till vår allas fördel och dessutom är det rättvist.

För att återgå till segregationsproblematiken i mindre skala, måste man fråga sig om det är skadligt med en segregation av det slag jag beskrev inom Nyland. Ett scenario är ju att Nyland utvecklas som en miniatyr av Finland, med ett glesbygdsfinland på en timmes avstånd från huvudstaden, med alla de problem som jag ovan implicit antydde. Jag kunde krasst konstatera, att landskapsplansutkastet bidrar till en sådan utveckling. Ett annat scenario är att de nyländska randområdena befolkas av en viss typs människor, som söker ett visst slags liv. Människor som har en högst reell möjlighet att välja vad de gör, vilka väljer att bosätta sig utanför ekorrhjulet och sysselsätta sig själv, ofta genom att sälja relativt dyra tjänster i ett enmansföretag eller med endast få anställda (arkitekter, layoutare, designers, planeringsingenjörer, översättare för att nämna några exempel). Innebär en sådan utveckling ett problem? Snabbt tänkt är det inte ett problem, men det är fråga om ett fenomen som det finns tecken på, men vilket är helt nytt för vårt land. Vi vet alltså inte hur ett närsamhälle utvecklas då det i hög grad befolkas av kreativa människor som sätter stora kvalitetskrav på det egna boendet.

Finns det en överhuvudtaget en röd tråd i dessa tankar? Svårt att säga, men en tanke finns i att den utveckling som har lett till vad vi har i dag är en följd av er räcka beslut. Det är inte så, att utvecklingen skulle ha följt någon naturlag, utan allt är resultatet av politiska beslut. Inget av dessa beslut är kanske fattat i direkt syfte att skapa t.ex. segregation, men det oaktat har besluten fört oss dit, var vi står i dag. Därav följer också, att framtiden inte heller kommer att skapas av någon naturlag, även om det ibland låter så, då man lyssnar på vad som sägs om vår utveckling. Vår framtid skapas av de beslut som vi fattar i dag, oberoende av vad vår avsikt var med besluten. Därför är det inte helt utan oro som jag följer med kommunstrukturprojektet. Det är bråttom. Är det faktiskt så bråttom att vi inte har tid att analysera vad våra beslut leder till, att göra en konsekvensbedömning? Jag ser många fördelar med en kommunstruktur bestående av större kommuner än i dag. Det är alltså inte så, att jag av ren princip motsätter mig. Jag är bara tveksam till att vi håller på att genomföra en aldrig skådad reform, utan att ens ha ställt upp en målsättning. En konsensus om ett hurudant Finland vi vill skapa. Det skulle finnas utrymme för en ingående värdedebatt för att söka samstämmighet kring det sätt, på vilket vi skär ner på vår ohållbart höga levnadsstandard. Vi vet alla att den dagen kommer, då vi är tvingade till det. I Finland är vi bra på att finna konstruktiva lösningar på synnerligen svåra problem. Nu skulle det finnas utrymme för att använda den förmågan.

Jag har publicerat funderingarna nedan på Facebook 17.10.2011. Lite allmänna funderingar, många frågor och inga svar. Tanken är att teckna ner lite funderingar som spinner vidare kring några detaljer. Åtminstone kommer jag att ta upp den segregering som redan finns mellan olika regioner och områden, vilken kan förvärras av en reform. En annan sak är vårt välfärdssystem som en del av ett samhälle med extremt hög levnadsstandard.I vilket skede blir vi tvungna att skära ned på vår levnadsstandard, helt enkelt för att den är på en ohållbart hög nivå. Sådant senare, nu över till prologen 🙂

Finland har genomgått en aldrig tidigare skådad våg av kommunsammanslagningar under de senaste åren. Skrivningarna i regeringsprogrammet är sådana, att takten ingalunda kommer att minska. Jag har av olika orsaker varit tvungen att försöka förstå mig på de mekanismer som finns i bakgrunden och småningom bilda mig en uppfattning om vad som fordras.

En orsak till kommunstrukturreformen står att finna i ren och skär maktlystnad. Den numera begravda KSSR-processen hade en underliggande målsättning i att cementera Centerns maktposition på alla lägre nivåer. Nu då tillfälle ges, passar Samlingspartiet och Socialdemokraterna på att en gång för alla omskapa alla strukturer som förskjuter makten i riktning mot Centern. Det är också en orsak till att det nu är så bråttom. Sdp och Saml kommer kanske inte att få denna chans flera gånger. Projektet måste alltså slutföras under denna riksdagsperiod.

Är det då endast fråga om en illa dold maktkamp? Nej, inte enbart. Behovet av kommunstrukturförändringen brukar motiveras med försörjningskvoter och en åldrande befolkning. Samtidigt är alla medvetna om att varken försörjningskvoter eller befolkningens åldersstruktur påverkas det minsta av kommunstrukturen.

Ett annat tema som allt oftare dyker upp, är den ekonomiska utjämningen mellan kommunerna. Man talar dels om kranskommuner till olika centralorter som anses snylta på centralortens bekostnad. Samtidigt låter man noggrant bli att beskriva hur detta snyltande egentligen går till. Dels talar man om den utjämning av skattemedel mellan kommuner som utförs på statmaktens försorg.

Många, särskilt i sydligaste Finland, brukar peka på att vissa större kommuner främst i söder genom utjämningen ser ut att finansiera andra kommuner i främst östra och norra Finland. Det sägs att det är dags att bli av med dessa ”snyltkommuner”, som om utjämningsbehovet därmed skulle försvinna, vilket det ju ingalunda gör. Då låter man inte tanken gå så långt, att man skulle tillåta sig att se, att dessa kommuner i östra och norra Finland under långa tider har möjliggjort den ökning av välstånd som vi i södra Finland och hela landet har fått uppleva. Detta har skett genom produktion av råvaror för främst skogindustrins behov. Men det har också skett genom den massiva flyttningsrörelse som under årtionden har varit tongivande för utvecklingen i Finland. En massa människor, vars utbildning har finansierats i norr, har burit sitt kunnande och denna satsning i utbildning med sig till kommunerna i söder. Dessa inflyttare har sålt skog och arv för att placera i bland annat bostäder i söder. Jag frågar mig vem som har sugit ut vem under årtiondenas lopp?

Jag har en viss förståelse för en del av argumenteringen i regeringsprogrammet. Pendlingsregioner är en naturlig grund för en kommun på sådana områden där naturliga pendlingsregioner förekommer. Det är också lätt att hålla med om att makten borde finnas hos finansiären.

Kärnfrågan kvarstår dock. Varför är alla stora partier villiga att genomföra en kommunreform trots att man vet att en sådan inte löser varken demografiska eller ekonomiska utmaningar? Svaret är krasst. Man anser att vi inte längre har råd att upprätthålla den servicenivå vi har i landet. Det innebär att främst bashälsovård och åldringsvård måste gå att ordna med mindre resurser. I praktiken innebär det färre åldringshem, färre hälsostationer, sämre social trygghet. Syftet med kommunstrukturreformen är alltså egentligen att skära ned på servicen, särskilt då i glesbygdsfinland. Varför gör man detta arbete i riksdagen, inte i kommunerna? För att det är lättare att stifta en lag som tvingar andra att skära ned på servicen, än det är att självmant göra det i kommunerna.

Quo vadis? Som aktiv kommunpolitiker och aktiv i ett politiskt parti frågar man sig varthän. Kriterierna för den eftersträvade kommunstrukturen skapas under innevarande höst. Som aktiv medlem av ett politiskt parti på nationell nivå kan man inte grunda allt på enbart en målsättning om möjligast svenskspråkiga strukturer eller så många kommuner som är så svenska som möjligt. Finland är mera än Svenskfinland. Vilka är de kriterier som ligger som grund ett demokratiskt hållbart system, vilket tryggar envar jämlika möjligheter i vårt land?

Den diskussion som tillsvidare har förts är enligt min mening inne på fel spår. Eftersom det inte längre är fråga OM det kommer att ske en stor omvälvning av kommunstrukturen, utan en fråga om HUR, så skulle det vara skäl att föra diskussionen på ett annat plan än att rita kartor.

Det väsentliga är vilka uppgifter kommunerna åläggs. Vilken är ansvarsfördelningen mellan kommun och landskap i fråga om planerings- och utvecklingsfrågor? Vilken blir landskapens roll i den kommande kommunstrukturen? Vilka delar av hälso- och sjukvården skall framledes skötas av kommunen, vilka delar sköts gemensamt och på vilket sätt? Hur skall den kommande kommunstrukturen trygga lika möjligheter till utbildning, barndagvård, åldringsvård, sjukvård, social trygghet och så vidare, oberoende av boningsort?

Dessa frågor och många fler borde ges ett svar i de kriterier som är under beredning och vilka har utlovats inom kort. Rimligtvis kommer dessa kriterier att utgöra grunden för hela processen. Därför borde dessa frågor debatteras mera än gränsernas placering i terrängen. Tyvärr är det inte lika mediasexigt och dessutom i regel betydligt diffusare än ett streck på kartan.

Som en liten slutkläm kan jag inte låta bli att säga att jag till en del irriteras över diskussionen om kommundelsdemokrati. I mina öron låter det lite som en dimridå som läggs ut för att jämna ut vägen. Det är lätt att säga att vi skall ha demokratiskt valda ”kommundelsparlament” med egen budget. Men, vilka beslut skulle fattas av kommundelarna? Det har ingen ännu föreslagit, dels på grund av att ingen vet vilka beslut som skall fattas av den kommande kommunen. Jag har dock svårt att se att man i kommundelarna skull fatta beslut om så mycket mera än färgen på parkbänkarna där sådana finns.

Jag har aldrig varit någon homoaktivist. Ärligt sagt så har folks sexuella preferenser oerhört liten betydelse för mitt liv. Jag tycker att vuxna människor får göra exakt vad de vill, så länge alla parter har en äkta möjlighet att välja om de är med eller inte.

Den lilla debatt som igen har vaknat kring könsneutrala äktenskap har fått mig att ilskna till då och då. I bakgrunden finns diskussioner med en homosexuell ungdomsvän, hans tankar kring hur jäkla svårt det fortfarande är att vara bög i vårt samhälle.

Många av de kommentarer som hörs i ”debatten” är ganska konstiga. En del säger att det är ok att vara bög, men se nu till att inte just jag tvingas se på män som går hand i hand med män, kvinnor som kysser kvinnor. Ett nyförälskat par borde alltså göra allt för att undvika att det syns. Jovisst, jag tycker att det är oartigt att grovhångla och kleta överdrivet på varandra bland folk, men det är oberoende av könet på de inblandade. Men tänk själv! Det kan inte vara lätt att leva i ett parförhållande där inga ömhetsbetygelser, inte ens hälsningskramar eller -pussar eller att hålla varandra i handen är socialt accepterade.

Homosexualitet är onaturligt, säger en del. Urk! Jag har många gånger tänkt på hur det skulle kännas om någon skulle säga att den dragning till kvinnor som jag känner är onaturlig. Jag har ju ingalunda valt att vara heterosexuell, jag bara är det. Ingen homosexuell har heller valt att vara homosexuell. Och så säger någon att du är onaturlig. Att du borde förstå att skämmas för att du är sådan. Att du kanske borde försöka bota dig själv. Du måste åtminstone se till att du aldrig någonsin lever ut din sexualitet. Det gäller alltså inte om du gillar sparris eller broccoli! Det gäller en mycket, mycket väsentlig del av det vi är. Sexualiteten är ett av våra känsligaste områden. Jag hoppas att ingen skall behöva höra att hon är född onaturlig.

Ett av de konstigaste argumenten mot könsneutral lagstiftning är, att det skulle göra homosexualitet socialt accepterat så till den grad, att man aldrig skulle ”gå säker”. Bögar skulle i mängd och massor försöka ragga upp alla män som finns, hela tiden och utan urskiljnad. Visst, det har några gånger hänt att någon kille har försökt ragga upp mig. Det har hänt att kvinnor har försökt ragga upp mig. Det känns alltid smickrande, särskilt på snare år, då jag har gömt en fin kille bakom en skepnad av småfet flintis. På sätt och vis är det mera smickrande då en kille visar intresse. Jag vet ju att tröskeln är så mycket högre. Nå, oberoende så sker det ju sällan. Men allt det där är ju oväsentligt, egentligen. Hur tänker en del? Att bögar är översexuella varelser som kn**lar vad som helst så fort tillfälle ges? Varför skulle bögar ha helt andra sociala koder än vi andra?

Sen finns det ju de som säger att en könsneutral äktenskapslagstiftning skulle öppna alla helvetes portar. Snart krävs det att man skall få gifta sig med sin mamma, sin häst, sina kusiners minderåriga barn osv osv. Håhåjajaa. Inte mycket man kan säga till sådant. Alltså går folk omkring och vill gifta sig med sin mamma, sin häst, sina kusiners minderåriga barn osv osv?

Hela debatten om könsneutral äktenskapslagstiftning är lite konstig. De starkaste motargumenten grundar sig i regel på religiös övertygelse. En sekulär lagstiftning borde alltså ta avstamp i vissa religiösa uppfattningar? Lagen borde avspegla ett eller flera religionssamfunds moraliska uppfattningar? Sådana argument har jag svårt att förstå i ett land med religions- och åsiktsfrihet, där lagstiftningens uppgift uttryckligen är att trygga envars jämlikhet. (Inom parentes kan jag inte låta bli att konstatera, att jag också har svårt med den brist på respekt för folks religiösa uppfattningar som en del debattörer tyvärr hyser).

Jag har inte ännu hört ett enda argument mot könsneutral äktenskapslagstiftning som skulle ta avstamp i att trygga individens eller samhällets allmänna bästa. Partnerskapslagstiftningen är inte heller könsneutral. Vi har alltså två lagar för ungefär samma sak. Jag anser att det borde räcka med en lag. Det juridiska förhållandet kan sedan kallas äktenskap, partnerskap eller vad som helst. Namnet på förhållandet är av underordnad betydelse.

Oberoende av lagstiftning, hoppas jag att vi kunde börja behandla varandra med den respekt vi alla förtjänar.

Läste i dag om en kille som förtjänar 20 miljoner euro på att spela fotboll. Det blir knappt 55 000 euro om dagen. En hyfsad årsinkomst i Finland per dag, alltså. Det är helt sjukt, ingen fråga om saken. Det tycks finnas ett alldeles våldsamt överflöd av pengar någonstans, vilket alltså till en liten del kanaliseras till denna fotbollsspelare. Killen som förtjänar 20 är inte att klandra, tvärtom. Om någon är villig att betala 20 miljonger för att man gör ngt man älskar att göra, så är det helt rätt att låta dem betala. Nyheten fick mig att börja fundera lite kring hela alltihop.

I ett fotbollslag spelar 11 spelare åt gången, men laget består naturligtvis av betydligt flera spelare än så. Därtill kommer en massa olika slags coachar, massörer, läkare och gud vet vad. Alla skall ha lön. Fotbollslaget drivs som ett affärsföretag. Det måste gå på vinst. Fotbollsbolaget måste alltså räkna med att det lönar sig att betala 20 miljoner per år för denna ena anställda. Denna anställda kommer alltså att leda till att företagets intäkter blir mera än 20 miljoner euro större än de skulle ha blivit med en pappfigur i stället för denna kille. Hur jäkla stora pengar roterar det alltså egentligen i fotbollskretsar, om ett lag räknar med att de skall hova in 55 000 euro MERA än vanligt VARJE dag, 7 dagar i veckan bara tack vare att en visskille spelar i laget? Fotbollslagets övriga ekonomiska verksamhet måste ju ha en alldeles enorm omfattning. Jag vet inte ett smack om fotboll, men skulle jag vara journalist skulle jag gräva en stund i detta.

En fotbollsspelare är väl närmast att jämföra med ngn annan artist, som säljer sin förmåga/sitt uppträdande åt någon, som i sin tur hittar en massa människor som är beredda att betala för att komma och titta på uppträdandet. Situationen kan alltså inte jämföras med lönearbete, men nog med en egenföretagare (som jag till exempel). Ändå började jag fundera på det där med olika lön för olika arbete.

En äldre herreman i min närmaste krets brukar alltid säga att alla borde ha samma lön, oberoende av vad man gör. Allt arbete som behöver utföras är lika värdefullt. Det som inte behöver utföras behöver inte utföras. Mitt idealistiska jag skulle gärna hålla med honom. Invändningarna är många. Jag håller med om vissa invändningar, andra har jag svårare med.

En sak som ofta nämns som försvar för högre lön är att det krävs mera utbildning för att utföra vissa arbeten. Helt sant, men skillnaden kan inte bli särskilt stor i ett land som Finland, där praktiskt taget alla studier är gratis. Det finns en samhällelig överenskommelse om att det är till allas fördel om de som har förmågan att utbildas också ges den möjligheten. En tanke som jag omfattar helt och hållet. I en sådan situation kan kravet på högre lön endast försvaras till den del den kompenserar ”inkomstbortfallet” under den tid då man studerade, fördelad på den förväntade arbetstiden. Skillnaden blir liten efter gratis studier.

Jag blev riktigt arg häromkvällen, då en antagligen riktigt välutbildad man på TV:n tyckte att den offentliga sektorns anställda kunde nöja sig med riktigt små löneförhöjningar i den svåra ekonomiska situation som vi har. Det håller jag med om och skulle gärna överföra tanken till alla som lyfter lön. Då det kniper borde vi alla hjälpas åt. Det som fick mitt blodtryck att rusa över alla gränser var hans motivering. De utför improduktivt arbete! Dessa offentligt anställda producerar enligt honom inget egentligt mervärde. Denna idiot avsåg alltså dem som har utbildat honom, dem som kommer och skyddar honom om han hotas/utsätts för våld, dem som lappar ihop honom efter en misshandel, dem som sköter hans barn medan han står och pratar smörja, dem som har förlöst hans barn, dem som tar hand om hans föräldrar som han inte själv ids titta efter osv osv.

För det första har denna andens jätte fel i sak. Också krasst ekonomsikt kostar till exempel en lärare eller en sjukvårdare mindre än deras arbete ger upphov till i ekonomiskt mervärde eller ökad produktivitet. Det som ändå retar mera än själva sakfelet är attityden – vissa jobb är mycket mera värda än andra. Vi är alltså ganska långt från den äldre herremannens ideologi som jag nämnde tidigare.

Det ligger på något sätt i tiden att olika arbeten är olika mycket värda. Det blir allt vanligare att folk vägrar ta emot arbete, eftersom de anser att vissa arbeten har för låg status i förhållande till den bild dessa har av sig själva. Jag brukar kalla mig själv liberal, till och med mycket liberal. Men i en sak är jag konservativ, till och med mycket konservativ. Det finns inga arbeten som är bättre än andra, det finns bara arbeten som skall utföras!