Kommunstrukturfunderingar, segregation

Jag upplever att vi har en viss segregationsutveckling i vårt land, och frågan är, om den kommande kommunstrukturreformen kan ge verktyg för att stävja den. Min utgångspunkt är att segregation är ett negativt fenomen som bör motarbetas, även om det är ett fenomen som med all sannolikhet alltid har förekommit i åtminstone någon omfattning.

Som jag ser det upplever vi en segregation på tre nivåer i vårt land. För det första en segregation mellan regioner. Avfolkningsfinland blir allt mer avfolkat och möjligheterna till arbete och utkomst försämras. Alla som har en möjlighet och utbildning flyttar bort och kvar blir de gamla och mest svårsysselsatta, ofta med alkohol- och andra problem som sekundära element. Det andra slaget av segregation finns inom åtminstone vissa regioner, särskilt kanske Nyland. Den stora staden (städerna) drar till sig folk på ett sätt som liknar situationen i avfolkningsfinland. Samtidigt finns dock en annan utveckling, vilken innebär att vissa människor väljer att bosätta sig på landsbygden, men relativt nära huvudstadsregionen. Dessa människor har valt en viss livsstil och sysslar betydligt oftare än andra med företags- och annan verksamhet i nära anslutning till skapande branscher. Ofta högt utbildade människor arbetar i sitt enmansföretag som säljer immateriella tjänster i en miljö som de upplever vara ett slags idyll och ideal. Det tredje slaget av segregation är segregationen inom storstaden (-städerna). I huvudstadsregionen kan man helt klart se att liknande människor söker sig till vissa områden, vilket leder till en förslumning och å andra sidan högstatusområden. Dessa har ”alltid” funnits, men enligt min uppfattning har utvecklingen blivit både tydligare och snabbare än tidigare.

Jag deltog tidigare i höstas på Nylands landskapsparlament, där planeringsfrågor naturligtvis var ett viktigt tema. Mari Vaattovaara från Helsingfors Universitet hade ett i mitt tycke förträffligt inlägg. Hon beskrev utvecklingen (i huvudstadsregionen) och konstaterade, att de socioekonomiska skillnaderna inom befolkningen har växt sig så stora, att olika befolkningsgrupper aktivt strävar efter att bosätta sig skilt från varandra. Hon frågade på vilket sätt landskapsplanen kan svara mot denna utveckling och svarade själv sin fråga. Planen varken kan eller vill ta itu med denna problematik. Hon frågade vidare om den borde göra det och konstaterade att denna aspekt inte borde glömmas bort.

Finns det en koppling mellan landskapsplan och kommunstrukturreform? I allra högsta grad. Landskapsplaneringen styr planeringen på storområden, men den är också ett starkt instrument för styrning av planeringen i kommunerna. Det handlar mycket om vilken roll och storlek kommunerna i framtiden får, på vilken nivå planeringens stora riktlinjer ritas upp. För att aktivt motarbeta segregation förutsätts ett sektoröverskridande samarbete. Den typen av samarbete kan endast ske inom en kommun, så som vi i dag definierar kommun vs. landskap. Näringspolitiken och andra utvecklingsåtgärder glöms ofta bort i denna diskussion och då kommer regeringsprogrammets skrivningar om en kommun som kan driva en aktiv näringspolitik in i bilden. På vilken nivå borde alltså de näringspolitiska riktlinjerna dras upp för att bäst svara mot segregationsutvecklingen? Svaret är inte alldeles självklart. Å ena sidan är en regional näringspolitik effektiv i den mening, att den inte söker efter enskilda (nuvarande) kommuners fördel, utan ser till området i stort. Samtidigt är det ett faktum, att de nuvarande små kommunernas aktiva (och underförstått själviska) näringspolitik leder till en konkurrenssituation, vilken åtminstone i teorin bidrar till en jämnare utveckling i ett större sammanhang.

På nationell nivå är segregationen mellan storregioner enligt min mening ett allvarligt problem. En växande befolkning bosätter sig på allt färre ställen. Det innebär att stora områden blir praktiskt taget folktomma och framför allt utan reella möjligheter att inom en överskådlig framtid vända utvecklingen. Det är fråga om områden, som har bidragit till vår välfärd genom till exempel råvaror men, inte att förglömma, alldeles särskilt har dessa regioner försett välfärdsfinland med kunniga och fiffiga människor. Ta en titt på de människor som har placerat sig på höga positioner i såväl nationella företag som nationell förvaltning. Var kommer de ifrån? Just det. Takahikiä har gett yrkes- och gymnasieutbildning åt människor som sedan har burit sitt kunnande och sin förmåga till tillväxtorterna. Delvis har de också burit ett inte oansenligt materiellt kapital till tätortsfinland. Denna utveckling har lett till att stora områden har åderlåtits på såväl folk som kapital. En populist kunde måla upp bilden av småbrukarfamiljen som utbildade sina tre söner i högskola och lade grundkapitalet till deras första bostäder i storstaden, vilket innebär att inget fanns kvar för att placera i den egna hembygden. Nu bosätts dessa områden alltså av en föräldrageneration och dem som inte har en möjlighet att välja något annat. Har vi ett ansvar för dessa människor och kan en kommunstrukturreform hjälpa till med att lösa problemet?

Vi har ett ansvar, men regeringsprogrammets skrivning om att finansiär och beslutsfattare borde finnas i samma kommun blir litet av en död bokstav i detta perspektiv. Jo, jag anser att pengarna och makten borde finnas på samma ställe. Ändå är det hycklande att påstå att vi inte skulle vara i behov av en utjämning mellan regioner. Vi behöver alltså ett statsandelssystem som tryggar envar ett visst mått av jämlikhet. Det innebär att man tar där det finns och ger där det inte finns. Med bakgrund i det ovan beskrivna, känns det lite olustigt att statsandelsystemet så ofta nämns som ett instrument för styrning av kommunstrukturutvecklingen. Ett jäkla trubbigt vapen för det ändamålet och enligt min mening borde statsandelssystemet tvärt om anpassas att motsvara kommun- och andra strukturer så att alltför stora skevheter utjämnas. Det är till vår allas fördel och dessutom är det rättvist.

För att återgå till segregationsproblematiken i mindre skala, måste man fråga sig om det är skadligt med en segregation av det slag jag beskrev inom Nyland. Ett scenario är ju att Nyland utvecklas som en miniatyr av Finland, med ett glesbygdsfinland på en timmes avstånd från huvudstaden, med alla de problem som jag ovan implicit antydde. Jag kunde krasst konstatera, att landskapsplansutkastet bidrar till en sådan utveckling. Ett annat scenario är att de nyländska randområdena befolkas av en viss typs människor, som söker ett visst slags liv. Människor som har en högst reell möjlighet att välja vad de gör, vilka väljer att bosätta sig utanför ekorrhjulet och sysselsätta sig själv, ofta genom att sälja relativt dyra tjänster i ett enmansföretag eller med endast få anställda (arkitekter, layoutare, designers, planeringsingenjörer, översättare för att nämna några exempel). Innebär en sådan utveckling ett problem? Snabbt tänkt är det inte ett problem, men det är fråga om ett fenomen som det finns tecken på, men vilket är helt nytt för vårt land. Vi vet alltså inte hur ett närsamhälle utvecklas då det i hög grad befolkas av kreativa människor som sätter stora kvalitetskrav på det egna boendet.

Finns det en överhuvudtaget en röd tråd i dessa tankar? Svårt att säga, men en tanke finns i att den utveckling som har lett till vad vi har i dag är en följd av er räcka beslut. Det är inte så, att utvecklingen skulle ha följt någon naturlag, utan allt är resultatet av politiska beslut. Inget av dessa beslut är kanske fattat i direkt syfte att skapa t.ex. segregation, men det oaktat har besluten fört oss dit, var vi står i dag. Därav följer också, att framtiden inte heller kommer att skapas av någon naturlag, även om det ibland låter så, då man lyssnar på vad som sägs om vår utveckling. Vår framtid skapas av de beslut som vi fattar i dag, oberoende av vad vår avsikt var med besluten. Därför är det inte helt utan oro som jag följer med kommunstrukturprojektet. Det är bråttom. Är det faktiskt så bråttom att vi inte har tid att analysera vad våra beslut leder till, att göra en konsekvensbedömning? Jag ser många fördelar med en kommunstruktur bestående av större kommuner än i dag. Det är alltså inte så, att jag av ren princip motsätter mig. Jag är bara tveksam till att vi håller på att genomföra en aldrig skådad reform, utan att ens ha ställt upp en målsättning. En konsensus om ett hurudant Finland vi vill skapa. Det skulle finnas utrymme för en ingående värdedebatt för att söka samstämmighet kring det sätt, på vilket vi skär ner på vår ohållbart höga levnadsstandard. Vi vet alla att den dagen kommer, då vi är tvingade till det. I Finland är vi bra på att finna konstruktiva lösningar på synnerligen svåra problem. Nu skulle det finnas utrymme för att använda den förmågan.

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *