Kommunstrukturfunderingar, prolog

Jag har publicerat funderingarna nedan på Facebook 17.10.2011. Lite allmänna funderingar, många frågor och inga svar. Tanken är att teckna ner lite funderingar som spinner vidare kring några detaljer. Åtminstone kommer jag att ta upp den segregering som redan finns mellan olika regioner och områden, vilken kan förvärras av en reform. En annan sak är vårt välfärdssystem som en del av ett samhälle med extremt hög levnadsstandard.I vilket skede blir vi tvungna att skära ned på vår levnadsstandard, helt enkelt för att den är på en ohållbart hög nivå. Sådant senare, nu över till prologen 🙂

Finland har genomgått en aldrig tidigare skådad våg av kommunsammanslagningar under de senaste åren. Skrivningarna i regeringsprogrammet är sådana, att takten ingalunda kommer att minska. Jag har av olika orsaker varit tvungen att försöka förstå mig på de mekanismer som finns i bakgrunden och småningom bilda mig en uppfattning om vad som fordras.

En orsak till kommunstrukturreformen står att finna i ren och skär maktlystnad. Den numera begravda KSSR-processen hade en underliggande målsättning i att cementera Centerns maktposition på alla lägre nivåer. Nu då tillfälle ges, passar Samlingspartiet och Socialdemokraterna på att en gång för alla omskapa alla strukturer som förskjuter makten i riktning mot Centern. Det är också en orsak till att det nu är så bråttom. Sdp och Saml kommer kanske inte att få denna chans flera gånger. Projektet måste alltså slutföras under denna riksdagsperiod.

Är det då endast fråga om en illa dold maktkamp? Nej, inte enbart. Behovet av kommunstrukturförändringen brukar motiveras med försörjningskvoter och en åldrande befolkning. Samtidigt är alla medvetna om att varken försörjningskvoter eller befolkningens åldersstruktur påverkas det minsta av kommunstrukturen.

Ett annat tema som allt oftare dyker upp, är den ekonomiska utjämningen mellan kommunerna. Man talar dels om kranskommuner till olika centralorter som anses snylta på centralortens bekostnad. Samtidigt låter man noggrant bli att beskriva hur detta snyltande egentligen går till. Dels talar man om den utjämning av skattemedel mellan kommuner som utförs på statmaktens försorg.

Många, särskilt i sydligaste Finland, brukar peka på att vissa större kommuner främst i söder genom utjämningen ser ut att finansiera andra kommuner i främst östra och norra Finland. Det sägs att det är dags att bli av med dessa ”snyltkommuner”, som om utjämningsbehovet därmed skulle försvinna, vilket det ju ingalunda gör. Då låter man inte tanken gå så långt, att man skulle tillåta sig att se, att dessa kommuner i östra och norra Finland under långa tider har möjliggjort den ökning av välstånd som vi i södra Finland och hela landet har fått uppleva. Detta har skett genom produktion av råvaror för främst skogindustrins behov. Men det har också skett genom den massiva flyttningsrörelse som under årtionden har varit tongivande för utvecklingen i Finland. En massa människor, vars utbildning har finansierats i norr, har burit sitt kunnande och denna satsning i utbildning med sig till kommunerna i söder. Dessa inflyttare har sålt skog och arv för att placera i bland annat bostäder i söder. Jag frågar mig vem som har sugit ut vem under årtiondenas lopp?

Jag har en viss förståelse för en del av argumenteringen i regeringsprogrammet. Pendlingsregioner är en naturlig grund för en kommun på sådana områden där naturliga pendlingsregioner förekommer. Det är också lätt att hålla med om att makten borde finnas hos finansiären.

Kärnfrågan kvarstår dock. Varför är alla stora partier villiga att genomföra en kommunreform trots att man vet att en sådan inte löser varken demografiska eller ekonomiska utmaningar? Svaret är krasst. Man anser att vi inte längre har råd att upprätthålla den servicenivå vi har i landet. Det innebär att främst bashälsovård och åldringsvård måste gå att ordna med mindre resurser. I praktiken innebär det färre åldringshem, färre hälsostationer, sämre social trygghet. Syftet med kommunstrukturreformen är alltså egentligen att skära ned på servicen, särskilt då i glesbygdsfinland. Varför gör man detta arbete i riksdagen, inte i kommunerna? För att det är lättare att stifta en lag som tvingar andra att skära ned på servicen, än det är att självmant göra det i kommunerna.

Quo vadis? Som aktiv kommunpolitiker och aktiv i ett politiskt parti frågar man sig varthän. Kriterierna för den eftersträvade kommunstrukturen skapas under innevarande höst. Som aktiv medlem av ett politiskt parti på nationell nivå kan man inte grunda allt på enbart en målsättning om möjligast svenskspråkiga strukturer eller så många kommuner som är så svenska som möjligt. Finland är mera än Svenskfinland. Vilka är de kriterier som ligger som grund ett demokratiskt hållbart system, vilket tryggar envar jämlika möjligheter i vårt land?

Den diskussion som tillsvidare har förts är enligt min mening inne på fel spår. Eftersom det inte längre är fråga OM det kommer att ske en stor omvälvning av kommunstrukturen, utan en fråga om HUR, så skulle det vara skäl att föra diskussionen på ett annat plan än att rita kartor.

Det väsentliga är vilka uppgifter kommunerna åläggs. Vilken är ansvarsfördelningen mellan kommun och landskap i fråga om planerings- och utvecklingsfrågor? Vilken blir landskapens roll i den kommande kommunstrukturen? Vilka delar av hälso- och sjukvården skall framledes skötas av kommunen, vilka delar sköts gemensamt och på vilket sätt? Hur skall den kommande kommunstrukturen trygga lika möjligheter till utbildning, barndagvård, åldringsvård, sjukvård, social trygghet och så vidare, oberoende av boningsort?

Dessa frågor och många fler borde ges ett svar i de kriterier som är under beredning och vilka har utlovats inom kort. Rimligtvis kommer dessa kriterier att utgöra grunden för hela processen. Därför borde dessa frågor debatteras mera än gränsernas placering i terrängen. Tyvärr är det inte lika mediasexigt och dessutom i regel betydligt diffusare än ett streck på kartan.

Som en liten slutkläm kan jag inte låta bli att säga att jag till en del irriteras över diskussionen om kommundelsdemokrati. I mina öron låter det lite som en dimridå som läggs ut för att jämna ut vägen. Det är lätt att säga att vi skall ha demokratiskt valda ”kommundelsparlament” med egen budget. Men, vilka beslut skulle fattas av kommundelarna? Det har ingen ännu föreslagit, dels på grund av att ingen vet vilka beslut som skall fattas av den kommande kommunen. Jag har dock svårt att se att man i kommundelarna skull fatta beslut om så mycket mera än färgen på parkbänkarna där sådana finns.

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Kommunstrukturfunderingar, prolog

  1. Mats Antas says:

    Thomas skriver som vanligt väl om också aningen mångordigt. Jag kan i mångt och mycket hålla med och min kommentar riktar sig inte mot det han skriver utan är närmast att ses som lösa tankar om ämnet.
    Att grundorsaken ligger i att det finns ett behov av att banta den offentliga sektorn är helt klart. Man har inte behövt någon examen i nationalekonomi på akademisk nivå för att inse att det är helt ohållbart att folk jobbar allt mindre, förtjänar allt mera och köper de varor som tidigare producerades i hemlandet betydligt billigare från Kina. Nokia-boomen för ett antal år sedan skymde kanske lite sikten men annars har den här utvecklingen varit synlig redan under en lång tid.
    På lokal kommunal nivå har man kanske inte sett vartåt det barkar lika tydligt då skatteintäkter och statsandelar fortfarande flutit in på ett hyfsat sätt. Undantagen har väl närmast varit de orter där en stor arbetsgivare slängt in handduken.
    Vad gäller själva kommunreformen och min inställning till den så kan jag väl säga att min syn färgas av det faktum att jag har en högst krass syn på vad en kommun är. Enligt mig är kommunen enbart en förvaltningsenhet vars uppgift är att se till att de uppgifter som åläggs den blir skötta. Jag anser alltså INTE att man ska blanda in sådant som hembygdskänsla i resonemanget. En liljendalbo känner sig säkert som en liljendalbo fortfarande trots att kommunen nu för tiden heter Lovisa. Likaså kommer jag alltid att känna mig som lappträskbo trots att, åtminstone i skrivande stund, det förefaller troligt att Lappträsk inom en relativt snar framtid kommer att bli en del av något betydligt större.
    Motståndet mot en fusion är helt uppenbart större i små kommuner än i större. Till det finns både mera politiskt korrekta orsaker men också mindre hedervärda. Redan Julius Ceasar sade för ett par tusen år sedan då han vistades i en liten by på landsbygden att han hellre är ledare i denna lilla by än han är nummer två i Rom. Det här går nog igen fortfarande. Lokala kommunalpampar värnar om sitt lilla revir och protesterar mot en utveckling där de blir bara “en man i ledet”. Mänskligt att så är fallet iofs.
    Vad jag anser är värre är den storebrorsattityd som den som är större ofta visar mot dem som är mindre. Det tycks gälla på alla plan. Jag har också deltagit i svenska organisationers möten där Sfp varit i storebrorsställning och tyvärr måste jag nog säga att den visade attityden inte förtjänar mycket beröm. Trist i synnerhet eftersom Sfp som ett på riksnivå litet parti nog borde veta hur det är att vara den mindre parten. På lokal nivå ser man av samma vara i relationen mellan den större grannstaden och dess små landsortskusiner. Pga sin storlek så är det nog klart att den stora staden får sin vilja igenom utan att spänna bicepsen. Det här gäller ju både nuläget men i all synnerhet då man skrider till förhandlingar om samgång.
    Frågan om vad en kommun ska sköta i framtiden är så klart frågan framom andra. Jag störs av den utveckling vi har för tillfället. Dvs de facto flyttas allt mera av verksamheten över till olika samarbetsområden etc. Detta betyder att den lilla kommunens fullmäktige på riktigt snart inte bestämmer över annat än “färgen på parkbänken” trots att dess budget formellt innehåller stora summor för hälsovård, undervisning mm. Vad är nu sedan en sådan självständighet värd?
    I något sammanhang har nämnts möjligheten till valkretsar vid kommunval. Det är en sak som jag tycker att är värd att begrunda. Eftersom befolkningsmängden i landskommunerna är så liten i förhållande till de centralorter de sammanslås med så finns ju en uppenbar risk för att delar av den nya storkommunen blir helt utan representation. En garanti för att det alltid kommer att finnas någon som blir invald från dessa randområden skulle också vara en garanti för att dessa områden hörs i den nya kommunen.
    Thomas använder det fina ordet prolog i sin rubrik. Vi befinner oss bara i början av en process så säkert finns det skäl att återkomma till ämnet. Själv är jag inte Facebook-medlem. Eftersom det i inledningen hänvisas dit så ställer jag här till slut frågan om det är så att dessa frågor debatteras livligare där?

  2. Thomas Antas says:

    Prolog är väl inte ett särskilt fint ord? Nå, i varje fall har min avsikt, som sagt i ingressen, varit att gräva lite djupare i ämnet, särskilt i fråga om segregering och hållbarhet. Därför kallar jag denna text för prolog, ett förord som snabbt sopar över hela fältet utan fördjupning. Tyvärr tycks tiden inte riktigt hinna till för att utveckla sina tankar i skrift, men det skall väl komma så småningom.

    Nä, ingen livlig debatt på Facebook.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *