Texten nedan är en kolumn som publicerades i tidningen Östnyland 30.1.2015
———
———
Jag har medverkat i fyra amatörteaterpjäser som har framförts på Hemborg i Hindersby, Lappträsk. Isa Stenberg har alla gånger stått som manusförfattare. Hon är en flicka från byn som har gjort karriär inom teaterbranschen, främst i Sverige. Nu är hon pensionerad och har flyttat hem till Lappträsk igen.
Min farfar var en av eldsjälarna som såg till att föreningshuset i tiderna byggdes. Han dog innan jag lärde mig prata. På scenen har jag haft sällskap av flickor och pojkar med lika leriga stövlar som jag. Hela teaterbestyret är alltså i grunden hyperlokalt.
Pjäserna har varit framgångsrika. Folk har haft lust att se våra skådespel. Fulla salar hela tiden. Vi har haft publik som inte har någon koppling till själva byn. Publiken har velat se pjäserna, inte av tvång eller pliktkänsla, utan för att de har lust. Byateatern har blivit mera än någon vågade tro då vi började.
Jag har ofta reflekterat över att vi, som med några mycket få undantag har någon erfarenhet alls av teater, har lyckats skapa någonting som berör. Vi som har stått på scenen är utpräglade amatörer från närområdet, till största delen ovana att uppträda över huvudtaget.
Visst, ett bra manus och en skicklig regissör gör all skillnad i världen. Men det har under resans gång blivit klart för mig, att helt vanligt folk har stor talang och potential. Du och jag, vi kan mycket mera än vi tror. Det gäller bara att våga. Att våga ta risken att vara till åtlöje, att våga ta risken att misslyckas. Att våga möta sig själv på estraden.
Det är en kuslig upplevelse att stå där med en fullsatt sal som tittar på en. De hör mitt varje andetag. Jag står ensam med min rädsla för mig själv och min rädsla för själva rädslan. Jag måste våga lita på dem, som jag delar estraden och rädslan med. Våga uppmuntra de andra som vågar. Vår östnyländska umgängestradition är inte alltid uppmuntrande. Det är inte lätt att våga.
Vi borde våga lite oftare. Vad är det värsta som kan hända om du försöker och misslyckas? Alltför ofta är vi själva vår egen bromskloss, det största hindret. Vi tror att ett misslyckande är en större sak än det är. Misslyckandet blir ett troll. Därför låter vi bli att ta risken för att misslyckas. Det är synd. Det är nämligen belönande att våga, att lägga sig i blöt.
“Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge”, skriver von Heidenstam i sin dikt Åkallan och löfte. Jag är otroligt glad för att jag vågade spänna min båge inom amatörteatern. Strängen har tillsvidare inte brustit. Kanske brister den en dag. Men vi spände bågen. Vi vågade.
Livet är naturligtvis också mycket annat än amatörteater. Man kan spänna sin båge på så många olika sätt. Det behövs alltid av dem, som vågar ta i och göra saker. Jag spänner nu min båge som ny kolumnist i en ny tidning. Jag vill göra det med en hälsning till er alla. Gå ut och spänn era bågar!