Blogg

Kirjoitus on käännös Östnyland-lehdessä 19.2.2016 julkaistusta kolumnistani.

———

Minä sain vähän aikaa sitten valokuvan käteeni. Se esitti isovanhempiani, isäni isää ja äitiä. Minä en ole varsinaisesti tavannut heitä; isäni äiti kuoli jo ennen syntymääni ja isäni isä kun olin vuoden vanha. Katselin kuvaa kauan, yrittäen tunnistaa yhdennäköisyyttä itseni kanssa. Minä yritin kovasti nähdä kuvan sisälle, millaisia nuo ihmiset olivat?

Minä tunsin yllättäen voimakasta kaipuuta. Kaipasin henkilöitä joita en edes ole tavannut. Minä haluan tavata heidät, keskustella heidän kanssaan, kuulla heidän ajatuksiaan. Minä haluan kuulla, mitä he ovat eläessään tehneet, kertomuksia, joista muotoutuu kuva heistä. Kertomuksia, joista pikku hiljaa muodostuu kuva minusta, miksi minä olen juuri minä enkä kukaan muu.

Aikamatka olisi kiinnostava, saisin vastauksen niin moneen kysymykseen. Mutta parasta olisi kuitenkin mahdollisuus saada tavata niitä ihmisiä, jotka ovat tehneet minusta minut. Minun henkilö, minuuteni, ei ole syntynyt tyhjästä, vaan se on monen minua edeltäneen sukupolven tulos. Osa edeltäjistäni kantoivat samoja geenejä kuin minä, toiset loivat sen ympäristön, jossa minä kasvoin, sekä henkisen että fyysisen.

Minä olen yhä voimakkaammin vaivaavan ikäkriisin syövereissä etsinyt vastauksia kysymyksiini elämästä ja elämän tarkoituksesta. Yhdellä retkellä törmäsin Tommy Tabermannin runoon Pojilleni, jonka hän kirjoitti pojilleen, ollessaan suunnilleen samanikäinen kuin minä olen nyt. Runo koostuu hyvistä neuvoista elämän varalle. Tabermannin runo päättyy ”Katsokaa taaksenne vasta kun olette kyllin vahvoja kestämään katoavaisuuden haikeutta.”

Kuulostaako vähän oudolta, että taakseen katsoessa kohtaisi katoavaisuuden? Katoavaisuushan on edessäpäin. Ehkä niin, mutta taakseen katsoessa joutuu kohtaamaan monen monta tosiasiaa. Kaikki erehdykset ovat siellä, taustapeilissä, kunnes erehdysten tekeminen lopullisesti loppuu. Jossain vaiheessa on myös tehtävä tiliä kaiken tekemättömän kanssa. Kaikki unelmat ja toiveet jotka eivät toteutuneet jäävät silleen. Se tekee kipeää.

Uskon ymmärtäväni, mitä Tabermann tarkoittaa. Ihmisen on oltava vahva kohdatessaan itsensä taustapeilin kuvajaisessa. Siellä ei ole muita, ketä syyttää tai kiittää siitä, että elämästä tuli sellainen kuin tuli. Oma katoavaisuus muuttuu myös lihaksi. Ehkä minäkin saan lapsenlapsia joita en koskaan tapaa. He kyselevät minusta ja heille vastataan. Mitä pidemmälle aika kuluu, sitä harvempaan vastaukseen voin enää vaikuttaa – olen jo antanut vastaukseni.

Katoavaisuus on myös sitä, että minun on luovuttava kaikesta. Lapsistani, kodistani, tilastani ja maistani, rakkaistani. Tieto siitä, että muisto minusta elää jonkun aikaa vielä minun jälkeeni on lohdullinen. Luen Tabermannin runon toistamiseen ja katso! Hopeinen reunus, kultainen hippu, löytyy tälläkin kertaa pienestä yksityiskohdasta. Tabermann kirjoittaa ”…katoavaisuuden haikeutta”, eikä ”…katoavaisuuden haikeus”. Partitiivi. Vaikka on vahva, katoavaisuuden haikeutta tulee nauttia pieninä annoksina.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 19.2.2016

———————

Jag råkade för en tid sedan få ett fotografi av min farfar och farmor i händerna. Jag har egentligen aldrig träffat dem; farmor dog innan jag föddes och farfar dog då jag var ett år gammal. Jag tittade länge på det suddiga fotografiet för att skönja eventuella fysiska likheter. Försökte se under ytan, hurudana var de där människorna?

Plötsligt kände jag en stark saknad efter någon som jag aldrig har träffat. Jag vill träffa dem, prata med dem, höra deras tankar. Jag vill höra vad de har gjort i sina liv, berättelser som målar upp en bild av dem. Berättelser som så småningom blir till en bild av varför jag är just jag och ingen annan.

En resa i tiden skulle vara intressant på många sätt. Jag skulle få svar på många frågor. Men det bästa med en sådan resa skulle vara att få träffa dem som har gjort mig till mig. Min person har inte uppstått ur intet, utan den är en produkt av en lång räcka personer som fanns före mig. En del av dem bar på samma gener som jag, andra påverkade den miljö som blev min uppväxtmiljö, i både andlig och fysisk mening.

I dyningarna av en allt mera påtaglig ålderskris har jag med varierande framgång sökt svar på frågor om livet och livets mening. Jag hittade bland annat Tommy Tabermanns dikt Pojilleni, som han skrev till sina söner då han var ungefär lika gammal som jag är nu. Dikten är en samling goda råd, en del bättre, andra sämre. Men Tabermann avrundar sin dikt med något som fritt översatt kunde lyda ungefär ”Blicka tillbaka först då ni är tillräckligt starka för att möta förgänglighetens vemod”.

Kanske låter det lite bakvänt att man ska möta förgängligheten då man blickar bakåt? Den egna förgängligheten ligger ju framåt i tiden. Må så vara, men det är nog när man tittar bakåt som man måste försöka bli du med ett och annat. Alla misstag som man har gjort i livet, de finns där tills man slutar göra misstag. I något skede av livet måste man bli du med allt som blev ogjort. Allt det där som man drömde om och hoppades göra en dag. Det är smärtsamt.

Jag tror mig förstå vad Tabermann menade. Man måste vara ganska stark för att möta sig själv i backspegeln, för i slutändan finns där inga andra att skylla på eller tacka för att livet blev som det blev. Min egen förgänglighet blir också påtaglig. Jag kanske får barnbarn som jag aldrig träffar. De ställer frågor om mig och får svar. Ju längre tiden går, desto färre svar kan jag påverka – svaren har jag redan gett.
Förgängligheten innebär också att jag en dag måste avstå från allt det fina i livet. Mina

barn, mitt hus, min gård, min mark, mina nära och kära. Insikten om att alla de spår som jag har lämnat blir till minnen som finns kvar efter mig ger tröst. Jag läser Tabermann en gång till och ser man på! Som så ofta finns guldkornen i detaljerna. ”…katoavaisuuden haikeutta” säger han, inte ”haikeus”. Partitiv. Även om man är stark, ska man möta förgänglighetens vemod i lämpligt små portioner.

Inlägget har ursprungligen publicerats i tidningen Lantmän och andelsfolk

———

Inför riksdagsvalet har jag hört olika diskussioner och påståenden om Östersjöns tillstånd och böndernas roll i sammanhanget och särskilt de finländska böndernas roll. Ofta är slutsatsen den att bonden är skyldig till att Östersjön mår dåligt.

Många tycker att bönderna måste göra ännu större satsningar på miljön, frivilligt eller med tvång, med stöd eller utan. Andra tycker att problemet skulle vara löst om bönderna helt enkelt skulle sluta upp att skita ner omgivningen. Sluta upp med produktionen, alltså. Vi skulle leva på importerad mat. Inga utsläpp!

Jag tror att en av bovarna i dramat är att vi i vissa sammanhang använder verktyg för att mäta relevanta saker, utan att riktigt förstå vad det är vi de facto mäter och räknar. Vi mäter trappan och tror att vi fick en uppfattning om hur stort huset är.

Jag har inte köpt fosfor på många år – skörden suger alltså upp fosfor. Varje år dammsuger jag fosfor från mina åkrar, vilket innebär att risken för att fosforn hamnar i Östersjön borde minska. Men vad händer egentligen med de näringsämnen som finns i min spannmål?

Vad kalkylerar vi?

Fosforbalanserna ligger överlag på en mycket moderat nivå i vårt land, endast några få kilogram överskott per hektar i Nyland. Överskottet är betydligt större på de husdjursintesiva områdena i Österbotten och norra Finland. Fosforbalansen ger alltså ett överskott då det finns djur. Husdjursbonden är alltså boven? Nej.

Ett av problemen i hela diskussionen är just i den del av näringsflödet, som äts av oss människor. Då försvinner näringsämnena nämligen helt från kalkylen. Djurspillningen återförs däremot till åkern, vilket är vettigt med tanke på de värdefulla näringsämnena. Men där belastar den också skiftets fosforbalans. Människospillningen tar man helt enkelt bort från kalkylen. Men inte försvann väl näringsämnena någonstans? Nej, det gjorde de förstås inte. De försvann endast från åkerns näringsbalans.

Vi antar att det blir flingor av min havre, som sedan blir gröt, som sedan blir avföring, som blir avloppsvattenverksslam, som blir växtunderlag för en vägslänt. Kalkylen visar att jag har bortfört i storleksordningen 12 kg fosfor från varje hektar som jag odlade havre på. Den fosforn försvinner från kalkylen. Ingen belastning, visar kalkylen. Östersjön räddas.

Vi antar att det blir foder av min havre, som sedan blir mjölk eller kött, som sedan blir avföring, som blir avloppsvattenverksslam, som blir växtunderlag för en vägslänt. Den fosforn försvinner från kalkylen. En stor del av fosforn blir dock inte kött eller mjölk, utan djurspillning. Den återförs till åkern, där den belastar kalkylen. Den beaktas också vid eventuell övrig gödsling, så att inte ett överskott av fosfor skall uppstå. Därifrån bärgas skörden för att bli foder eller mat. Men: kalkylen visar ett fosforöverskott, som potentiellt förstör Östersjön.

Den del av fosforn som ingår i ett kretslopp läggs alltså bonden till last, medan den del av fosforn som vi helt enkelt slänger bort renar vårt samvete? Karrikerat sagt, så är det just så som det går. Ingen vet hur stor del av den fosfor som finns i vattenreningsverksslammet rinner ut någonstans. Ingen bokför varje kilogram, ingen vet var forsforn finns. Ingen. Detta i motsats till varje kilogram fosfor som används inom jordbruket.

Förstå mig inte fel nu. Olika kalkyler och uppföljning av näringsämnesanvändning är oumbärliga verktyg. Vi som är jordbrukare behöver dem, vi vill ju inte kasta pengar i sjön. Det finns dock en uppenbar risk för att alla inte alls förstår vad vi har kalkylerat fram.

Viktigare att hitta lösningar än att hitta skyldiga

Jag hoppas att man mera kunde koncentrera sig på att hitta lösningar än på att hitta skyldiga. Vi jordbrukare skall fortsätta att bidra med vår andel av lösningen på problemet. Vi skall göra vad vi kan för att minska på näringsläckaget.

Vi skall inte göra det misstaget, att vi glömmer kretsloppstänkandet bara för att vi kalkylerar en detalj och andra tror att den beskriver helheten. För det är just det som sker i dag. Man tittar på jordbrukets in- och utflöden och tror att man tittar på samhällets in- och utflöden. Slutsatserna kan inte bli något annat än fel.

Vi måste alltså hitta lösningar som utgår från att förbrukade näringsämnen återförs till produktionen. Vi returnerar största delen av allt papper. Varför returnerar vi inte näringsämnen? I motsats till fibrerna i returpapper, så slits inte näringsämnena av återanvändningen. De kan alltså i princip återanvändas i det oändliga. Från jord till bord – från bord till jord.

Texten nedan har tidigare ingått som kolumn i tidningen Östnyland 9.12.2015

==========

I stora delar av västvärlden firar vi snart Jesu födelsedag. Han är en historisk person, men hans gudomlighet tar jag inte ställning till, agnostiker som jag är. Men jag har länge fascinerats av Jesus.

De tankar och ideal som Jesus förde fram för 2 000 år sedan var helt revolutionerande. Vi kan säkert inte ens föreställa oss hur starkt Jesu innersta budskap avvek från den rådande normen. Han talade om lika värde, jämlikhet och principen om att behandla alla andra med respekt. Alla människor! Till och med slavar och spetälska människor skulle behandlas som en av oss. Människans värde är okränkbart och ingen kan vara mera värd än någon annan. Det har varit alldeles oerhörda tankar på Jesu tid.

Tankarna tilltalade många små i samhället och av allt att döma sympatiserade också en del mera välbeställda med dessa tankar. Jesus byggde upp en krets av följare, som blev så stor att den orkade föra budskapet vidare ännu efter att Jesus inte längre fanns.

De första församlingarna grundades snabbt och ordet började spridas. Lika snabbt hände någonting som jag aldrig har förstått. Man började sprida budskapet om Jesus mera än budskapet om vad han hade sagt. De tidiga församlingarna började ganska snart tvista om form. I stället för att prata om allmänskligt lika värde och det stora kärleksbudskapet, splittrades rörelsen så småningom upp i ett otal fraktioner. Den splittringen pågår ännu i dag.

Vem kan räkna upp alla kristna kyrkor och fraktioner? Varför har muslimer och kristna så svårt med varandra? Kärnan i budskapet är den samma och Jesus är en mycket viktig person inom den muslimska traditionen. Ändå använder man ohyggligt mycket tid och resurser på att se till att ingen skall märka det. Eller rent av höra budskapet över allt buller.

Jag har många gånger tänkt att om Jesus skulle vara en gudomlig person som sitter o tittar på oss, så skulle han gråta. Varje dag. Bitter gråt. Varför förstod de inte vad jag sade? Varför pratar de om oväsentligheter? Varför samlas de i olika hus för att tillbe mig på olika sätt? Varför vill de till och med slå ihjäl sådana som ber på fel sätt? Var jag inte tillräckligt tydlig?

Jesus kom och revolutionerade vårt sätt att se på varandra. Du och jag är likvärda och lika värdefulla som någon annan. På några tiotal år lyckades vi få det att handla om oss. Vårt ego, vårt sätt att göra saker, vår tolkning av alltihop. Motsatsen till det som Jesus pratade om.

Senare tiders försök att formulera Jesu tankar utan den gudomliga aspekten har gått samma öde till mötes. Alla kategorier av vänsterideologier har på kort tid kommit att handla om att roffa åt sig själv och sina kompisar. I många fall har man passat på att slå ihjäl alla som man inte gillar medan man ändå håller på att skapa jämlikhet.

Vi firar Jesu födelsedag ännu tvåtusen år efter hans födelse. Det är imponerande att vi kommer ihåg en person efter en så lång tid. Det borde inte vara övermäktigt att komma ihåg vad han sade.

Inlägget har tidigare publicerats som en kolumn i tidningen Östnyland 6.11.2015

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag läste nyligen en kolumn som handlade om moderskap och de krav som omgivningen ställer på mammor. En slutsats var, att man egentligen endast kan misslyckas som mamma. Genom att få barn eller vara barnlös, amma eller inte amma, genom att gå på jobb eller stanna hemma med barnen. Många saker är förknippade med stor ångest, även om det objektivt sett inte finns någon orsak till det.

Kolumnen behandlade de krav som vi ställer på mammor. Samhället ställer krav på mammor som helt enkelt inte går att möta. Inte ens genom att låta bli att bli mamma, eftersom man som kvinna i mycket definieras genom sitt moderskap.

Jag har inte riktigt kunnat släppa kolumens tankar. Moderskapet är en fin sak, men ändå kommer många mammor ofta med negativa synpunkter på varandras moderskap. Samhället är överlag ganska oförlåtande när det gäller att vara mamma. Vi har otroligt strikta normer för vad som är tillåtet och vad som inte är det.

Jag är inte mamma och ingenting tyder på att jag kommer att bli det heller. Men jag är pappa. Jag har försökt identifiera kulturella likheter och olikheter mellan moderskap och faderskap. Ser vi lika på mammor som på pappor? Nej, inte alls, och det är egentligen ganska konstigt i ett av världens mest jämställda länder.

Jag tror inte att det är så stor skillnad på de känslor som föräldraskapet skapar inifrån – osäkerhet, en känsla av otillräcklighet, en gränslös kärlek till sina barn och en lycka som inte går att beskriva. Vi känner samma glädje, samma sorg, samma oro för framtiden.
Det är stor skillnad på hur samhället ser på föräldrar av olika kön. Vi pappor har det lättare. Vi får vara pappa på många olika sätt – nära eller avlägsna, på jobb eller hemma, stränga eller mindre stränga. Så länge vi inte helt lämnar våra barn, får vi godkänt betyg. Allt som vi därutöver gör för våra barn förbättrar vitsordet – blöjbyte, följa till rådgivningen, hjälpa till med läxorna. Bakvänt och hemskt egentligen. Allt sådant borde ju vara självklart för pappor också.

Vi har det alltså ganska enkelt vi pappor, om målet är att samla lätta poäng av omgivningen. Men slanten har en baksida. Eller egentligen två. För det första tas vi nästan aldrig på allvar, ingen tycks riktigt lita på att en man är kapabel att ta hand om någon annan. För det andra är det inte speciellt sannolikt att barnen efter en skilsmässa i huvudsak bor hos pappan. Inte ens då alla praktiska detaljer skulle tala för det. Vi tänker som så, att om barnen bor hos pappan, så måste mamman vara gravt alkoholiserad eller psykiskt mycket instabil. I alla andra fall är hon kompetentare än pappan, men framför allt är hon en mycket dålig mor om familjen väljer att pappan är den som tar en större del av ansvaret efter en skilsmässa.

Världens mest jämlika samhälle är långtifrån jämlikt. Vi måste börja behandla pappor som kapabla, vuxna människor. Kanske vi också skall låta mammor vara mammor, var och en på sitt eget sätt.

Inlägget nedan har tidigare publicerats som en kolumn i tidningen Östnyland 2.10.2015

:::::::::::

Läste en artikel om zebrafinkens parbildning. Mycket intressant om zebrafinkens preferenser då den väljer partner. Zebrafinken har ingen given modell för hur den väljer med vem den för vidare sina gener. Den väljer partner utgående från sina individuella preferenser.

Zebrafinken väljer inte sin livskamrat utgående från vem som har de längsta stjärtfjädrarna eller vem som utför den finaste dansen på vårskaren. Den bekantar sig med sina partnerkandidater och väljer någon som den trivs med. Låter det bekant?
Det borde låta bekant, eftersom människan i princip följer ett liknande mönster. Vi söker beteendekompabilitet. Vi söker inte någon speciell fysisk egenskap. Människan blir med största sannolikhet lycklig, om hon får hitta sin partner fritt. Hitta en människa som beter sig på ett sätt som tilltalar.

När jag läste artikeln, reflekterade jag över vårt utseendefixerade samhälle. Vi tutas fulla av bilder på hur vi borde se ut, hur människor skall se ut för att vi skall attraheras av dem. Skönhetsuppfattningar har i alla tider varit kulturbundna, men aldrig förr har vi så totalt impregnerats med färdigt spikade uppfattningar.

Jag undrar hur svårt det måste vara för en människa i tonåren i dag. Den biologiska verkligheten är sådan, att man kan fatta tycke för Pernilla, fast hon har jättesmå bröst. Eller för Pelle, fast han är fet och lite klumpig. Samtidigt säger den kulturella normen, att det inte borde vara möjligt, eftersom Pernilla inte har D-kupa och Pelles sixpack ligger inbäddad rätt så djupt.

Varför började jag inte plugga sociologi? Intressant det här. Är det så, att om den kulturella normen står i konflikt med den egna känslan, så följer vi den kulturella normen, även om det innebär att vi våldför oss på oss själva, vårt innersta? Jag tror att det är så, särskilt i tonåren, då vår jaguppfattning bildas. Vi försöker anpassa oss till det sammanhang vi har omkring oss. En naturlig slutsats är, att vi borde försöka skapa ett sammanhang, som tillåter oss fungera enligt våra biologiska mekanismer.

Alla fotoshoppade underklädesreklamer och TV-program som mer eller mindre utgår ifrån att vår attraktionskraft är direkt bunden till utseendet, skapar en helt felaktig bild av hur vi fungerar. Resultatet blir dålig självkänsla och snedvriden självuppfattning. Vi börjar bete oss enligt en norm som är onaturlig.

Pelle och Pernilla känner i tonåren en stark dragning till varandra, men hon har ju nästan obefintliga bröst och han en desto mera befintlig mage. Uppfattningen om vad alla andra förväntar sig leder till att det aldrig blir till mera än längtan. I efterdyningarna av klassträffen trettio år senare vänstrar Pernilla och Pelle med varandra, båda bundna i var sitt äktenskap med någon de nöjde sig med på vägen. Pelles alkoholism eskalerar. Pernilla förstår aldrig varför hon inte en enda gång har känt sig vacker, förutom den där klumpiga stunden med Pelle efter klassträffen. För att vi är zebrafinkar.

Texten nedan har tidigare publicerats i en kolumn i tindningen Östnyland 28.8.2015

———

”Hej på dig, gamle vän.

Alldeles för länge sen senast. Jag skriver till dig för att höra hur det blev med ditt liv. Blev allt som du hade tänkt dig? Uppfylldes dina drömmar?

Jag kom plötsligt att tänka på dig här om dagen, utan någon speciell orsak. Vi tillbringade så många timmar tillsammans, nästan oskiljbara. Vi pratade om våra drömmar, om vår framtid, hurdant våra liv skulle bli. Alla våra äventyr, alla timmar tillsammans. Jag saknar dig och det liv som var, kanske också det liv som inte blev av. Vad hände med oss?

Jag kom förstås ihåg Kalle när jag kom att tänka på dig. Hans olycka fick mitt sjuttonåriga jag att inse, att vi inte är odödliga. Jag förstod plötsligt, att det kan hända vem som helst. Alla de där smånotiserna i tidningarna – medelålders man överkörd av tåget, kvinna gick genom isen, barn som har drunknat. De är alla människor som fanns på riktigt, det kan hända mig också. Det tog så oändligt sjukt att inse att vi kan dö när som helst. Ändå naturligt på ett oförklarligt sätt.

Nu när jag kom att tänka på Kalle, så insåg jag att jag inte har kommit över det ännu, fast det redan är 30 år sedan. Ett litet felbeslut, en korkad tanke och han finns inte längre. Så jäkla orättvist. Många klåpar så det står härliga till, men ändå händer ingenting.

Vi skulle ju göra saker tillsammans, alla tre. Men varför just han? Varför inte jag eller du? Varför? Jag har inte helt lärt mig att leva med slumpmässigheten, särskilt inte med att det ibland känns som slumpen skulle välja det mest orättvisa alternativet.

På tal om slumpen: jag läste nyligen en artikel om första världskriget. Vet du varför det bröt ut? Jo, för att en Gavrilo Princip av misstag svängde in på fel gata i Sarajevo 1914 och det råkade sig inte bättre än att Franz Ferdinands chaufför också hade svängt fel. Gavrilo Princip kom tack vare missarna åt att skjuta Franz Ferdinand och det ledde till att första världskriget bröt ut. Helt otroligt. Vad skulle ha hänt om Princip skulle ha kört dit han tänkte köra? Skulle det alls ha blivit ett världskrig? Antagligen, men du fattar min poäng, eller hur? Nå, det om det.

Förstå mig inte fel nu! Jag är inte besviken på mitt liv, tvärtom, hur nöjd som helst. Började bara fundera på att det sällan blir som man hade tänkt sig, men bra ändå. Tänk nu på dig själv till exempel. Du som aldrig i livet skulle bli bonde är nu jordbrukare. Du verkar stolt över ditt yrke dessutom och verkar njuta av det. Eller det är bilden jag får när jag ser dig i tidningarna. Hur gick det till?

Du kommer säkert ihåg att jag aldrig skulle ha barn. Såna där snoriga individer som skriker på alla ställen. Men slumpen ville annorlunda en sammetslen natt i augusti 1997. Jag har sex barn nu, stugan full. Fyra pojkar och två flickor. Jag visste ju aldrig, att man kan älska en annan människa som man älskar sina barn.

Vi måste träffas, prata om allt. Jag hoppas få höra av dig snart, vad det hände sen, om ditt liv! Hälsningar, din vän Fjalar.”

Inläget nedan har tidigare publicerats som en kolumn i tidningen Östnyland 25.7.2015

——–

Jag läste häromdagen en notis om att det finns lodjur i en östnyländsk by. Någon tyckte att man borde varna barn. Någon annan var rädd för att alla hjortar skulle ersättas av horder av blodtörstiga lodjur. Det fick mig att reflektera över att människans psyke tycks ha ett inbyggt behov av att känna rädsla.

Det kommer utländska bärplockare till Finland och plockar bort varje bär och varje svamp. Vi blir själva helt utan. Någon kommer och stjäl de bär som jag skulle ha lämnat i skogen. Hujeda mig! Utlänningar förresten. De kommer ju i tiotusental och tar våra jobb, våra kvinnor och vår kultur.

Muslimerna invaderar landet och snart har vi minareter i varje by. Hedersmord och terrorism och kvinnlig omskärelse blir ett utbrett sommarnöje. Julfirandet förbjuds och ersätts av ramadan.

Mitt liberala och jämlika Finland finns inte längre dagen efter riksdagsvalet. Nu kommer de konservativa krafterna att förbjuda allt som är roligt och föra landet tillbaka till 1800-talet. Eller 1700-talet, vem vet. Hemska saker. Ett alltomslutande mörker kommer att fylla landet.

Mitt liv kommer att förändras i grunden och mitt äktenskap bli värdelöst när alla bögar börjar ingå äktenskap. Huvaligen! Måste jag bli bög nu? Kan jag kalla mitt äktenskap äktenskap?

Jag tittar in på Facebook. Där möts jag av varningar för paketbilar med utländska registerplåtar, en polsk pojke som cyklar omkring och säljer skräp bara för att återvända och länsa huset, ett nytt virus som helt säkert dödar mig. Jag får veta att jag kommer att få cancer av någonting, bara att välja av vad: stekt potatis, grillmat, målningen som jag målade huset med förra veckan (hjälp!), solen, tillsatsämnen i maten. Kanel är synonymt med gift.

Vi människor har i alla tider använt rädslor för att föra fram eller understryka vårt budskap. Man har skrämt barnen med Brånnbisin som tar små barn som går för nära brunnen. Näcken har använts för att varna för insjövattnens faror. Kyrkan har förkunnat att evig förtappelse skall vara syndens lön. Gamla skrönor om troll och andra onda väsen har fått en ny skepnad i muslimer och människor som inte ser ut som vi gör.

Många av dessa påhittade föremål för rädslor har en funktionell bakgrund. Barnens respekt för brunnen har säkert stärkts av tanken på Brånnbisin. Tanken på ett liv i helvetet i stället för i himmelen efter döden har säkert varit ett effektivt sätt att få människor att bete sig så som de makthavande vill. Många politiska riktningar utnyttjar i dag folks rädslor i olika former för att sälja sitt budskap.

Det fascinerar mig att det i människan tycks finnas ett inbyggt begär efter rädsla. Vi inte bara tillåter ett litet frö av sanning att bli till ett stort troll, vi vill ha dessa troll. Eller är det så att själva rädslan är inbyggd och berättelsen ger rädslan en hanterbar skepnad? En bra berättelse är alltid intressant, men troll är troll. Vi skall göra med dem som man handskas med andra monster under sängen. Lägg ner foten på golvet, känn efter. Du kommer att ha foten kvar.

Alla oleva kirjoitus on alunperin julkaistu lapinjärviblogissa

———

Elämän tie kulkee monen risteyksen ja tienhaaran kautta. Joihinkin risteyksiin tultaessa on aikaa hidastaa ja harkita kumpaan suuntaan kääntyy. Jotkut risteykset vaan tulla tupsahtavat. Aina ei ole aikaa harkita tai valita suuntaa. Tie vie.

Minun elämässä on tullut vastaan kaikenlaisia risteyksiä. Kaikissa en ole kääntynyt oikeaan suuntaan, mutta palaaminen ei ole mahdollista. Joskus olisi ehkä päässyt kiertotietä takaisin. Harvoin kannattaa mennä tai edes yrittää. Minä en yleensä halua olla neuvomassa toisille tietä risteyksissä. Yhdestä elämäni risteyskohdasta haluan kuitenkin kertoa, koska tunnen, että valitsin oikein ja että joku toinenkin voisi valita samansuuntaisen polun kuljettavakseen.

Minä olen erilaisten sattumien kautta seilannut aikuisuuden alkuvuodet vailla sen kummempaa suuntaa tai päämäärää. Opiskelin vailla varsinaista päämäärää, oppien kuitenkin siinä sivussa kaikenlaista hyödyllistä ja hyödytöntä. Jossain vaiheessa huomasin puolivahingossa, että kielenkääntämisellä voi tienata edes pikkuisen.

Otin sittemmin kotitilani hoitaakseni, jatkoin tilanpitoa. Oli elukoita ja töitä riittävästi. Muutaman vuoden jälkeen laitoin elukat teurasautoon, rakensin omilla käsilläni ja isäni avustuksella talon itselleni, sain lapsia. Nyt piti keksiä millä elättää perhe, koska tilani ei kokonsa puolesta siihen riitä.

Tein kaikenlaista pientä henkeni pitimiksi, olin muuan muassa aikuisopettajana merkonomitutkintoa suorittaville yrittäjille. He oppivat ohjauksessani kirjanpitoa, kustannuslaskentaa, logistiikkaa, markkinointia ja paljon muuta. Se oli erittäin palkitsevaa ja mielenkiintoista, tunsin jopa olevani työssäni hyvä. Mutta opetustehtävät sijoittuivat sinne tänne pitkin maata. Olin öitä poissa kotoa enkä saanut olla pienen poikani kanssa.

Siinä vaiheessa elämääni minä tein valinnan, käänsin yhdessä risteyksessä oikeaan suuntaan. Panostin taas kielenkäännöshommiin, laskua vastaan, omassa palveluksessani. Hain aktiivisesti uusia asiakkaita, sain töitä tehdäkseni. Miksi? Koska kielenkäännöshommat ovat elämäni suola? Ei sentään. Minulla on jonkin verran ”sävelkorvaa” mitä ruotsiksi kirjoittamiseen tulee. Hyvänä päivänä nautin tekstin kirjoittamisesta, lauseiden muodostamisesta.

Pääsyy valintaani on kuitenkin tavallaan itsekäs. Minä saan tehdä töitäni kotoa käsin. Minä saan valita vapaasti milloin minä työni teen, mitä työstäni laskutan. Silloin tällöin olen harkinnut työhuoneen hankkimista polkupyöräetäisyydeltä, jotta perheelleni olisi helpompi hahmottaa, milloin minä olen töissä ja milloin minä muuten vaan notkun kotona.

Minä saan olla (lähes) joka päivä kotona, kun ala-asteella olevat lapseni tulevat koulusta kotiin. Saan laittaa heille välipalaa ja päivällisen. Saan olla aamulla vilkuttamassa koulumatkalle. Minä saan ja voin olla läsnä lasteni elämässä. Olen oman elämäni herra keskellä kauneinta maaseutua. Toivon, että siitä on iloa myös lapsilleni.

Minä uskon, että useampi voisi tehdä samankaltaisen valinnan, omista lähtökohdistaan. Se ei tietenkään ole kaikille mahdollista. Mutta kaikkia töitä ei ole pakko tehdä jossain tietyssä paikassa. Monia asioita voi tehdä kotoa käsin, joustavasti. Yrittäjänä tai palkollisena. Tai miksei useamman samankaltaisen yhteisessä työhuoneessa? Siinä saa samalla työyhteisön itselleen, parhaassa tapauksessa vielä ihan eri aloilta, niin jututkin ovat kahvipöydässä lennokkaampia kuin jos kaikki puurtavat saman asian ympärillä.

Vaihtoehtoja kehäteiden ja pääkaupungin sisääntuloväylien ruuhkissa istumiseen on olemassa. Kaikkien ei kuitenkaan ole pakko asua kehäteiden sisäpuolella. Kaikkien ei ole pakko olla töissä pääkaupunkiseudulla. Siellä ei edes ole pakko käydä kääntymässä. Tai no, ehkä kuitenkin teatterissa tai konsertissa. Tunnissa pääsee.

Texten nedan har tidigare publicerats 15.5.2015 på den sk Lappträskbloggen

———
———

Om jag räknar rätt, så är våren 2015 den sjuttonde för mig som jordbrukare. Våren och försommaren är min favoritårstid och vårbruket den finaste tiden på ett jordbruk. Det borde ju egentligen vara så, att hösten, då man skördar resultatet av sitt arbete borde vara den mest belönande tiden. Men det är inte så.

För mig är vårbruket långt mera belönande än skörden. Visst, jag gillar också skördearbetet, men på ett helt annat sätt. Jag har många gånger funderat på vad det är med våren som gör att den är så underbar, både allt som allt och för mig som bonde. Uppväxt mitt i naturen har jag blivit van med att se naturen vakna upp, se hur solen växer sig stark och får naturen att formligen explodera. Njuta av att se det lilla gröna tränga fram med en obändig kraft ur vinterbrun mark.

Känna doften av jord då snön smälter bort.

Det ökande ljuset tänder någonting inne i mig. All den styrka som finns i livet självt, som har fått livet att överleva årmiljoner gör sig påmind. Allting inne i mig påminner mig om att det är dags att föra sina gener vidare, hopi hopi. Det finns inte ett spår av det tunga alltomslutande mörker som har tryckt på hela vintern. Bara ljus och möjligheter. Hela kroppen kokar och den atavistiska hjärnan eldar på, skynda! skynda!, innan det är höst igen.

Som bonde är det lite samma sak. När skörden är som ett bokslut som bekräftar resultatet, så är våren ett oskrivet blad. Allting är möjligt, ingenting är förlorat. Jag känner kraften i myllan, jag vet att jag kan. Jag kollar hur fröna ligger i jorden och känner en djup tillfredsställelse. Snart, riktigt snart är allting grönt och växer så det knakar. Just då är jag kung, starkare än någon annan.

Om några dagar börjar det. Vårbruket. Några intensiva dagar som avgör hurudana sommarens växter blir.
De bästa dagarna på året. Basta.