Texten nedan har tidigare publicerats 15.5.2015 på den sk Lappträskbloggen
———
———
Om jag räknar rätt, så är våren 2015 den sjuttonde för mig som jordbrukare. Våren och försommaren är min favoritårstid och vårbruket den finaste tiden på ett jordbruk. Det borde ju egentligen vara så, att hösten, då man skördar resultatet av sitt arbete borde vara den mest belönande tiden. Men det är inte så.
För mig är vårbruket långt mera belönande än skörden. Visst, jag gillar också skördearbetet, men på ett helt annat sätt. Jag har många gånger funderat på vad det är med våren som gör att den är så underbar, både allt som allt och för mig som bonde. Uppväxt mitt i naturen har jag blivit van med att se naturen vakna upp, se hur solen växer sig stark och får naturen att formligen explodera. Njuta av att se det lilla gröna tränga fram med en obändig kraft ur vinterbrun mark.
Känna doften av jord då snön smälter bort.
Det ökande ljuset tänder någonting inne i mig. All den styrka som finns i livet självt, som har fått livet att överleva årmiljoner gör sig påmind. Allting inne i mig påminner mig om att det är dags att föra sina gener vidare, hopi hopi. Det finns inte ett spår av det tunga alltomslutande mörker som har tryckt på hela vintern. Bara ljus och möjligheter. Hela kroppen kokar och den atavistiska hjärnan eldar på, skynda! skynda!, innan det är höst igen.
Som bonde är det lite samma sak. När skörden är som ett bokslut som bekräftar resultatet, så är våren ett oskrivet blad. Allting är möjligt, ingenting är förlorat. Jag känner kraften i myllan, jag vet att jag kan. Jag kollar hur fröna ligger i jorden och känner en djup tillfredsställelse. Snart, riktigt snart är allting grönt och växer så det knakar. Just då är jag kung, starkare än någon annan.
Om några dagar börjar det. Vårbruket. Några intensiva dagar som avgör hurudana sommarens växter blir.
De bästa dagarna på året. Basta.