Texten nedan har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 24.4.2015
——————-
Vi lever i en tid som känns paradoxal för mig. Individen hyllas mera än någonsin tidigare. Alla skall få vara som de är, alla skall få utveckla sig själva som individer. Samtidigt är det ju inte så på riktigt. Inte alls. Vi är rädda för allt som är annorlunda. Alla skall vara lika, fylla normen.
Jag har intresserat mig för samhällsfrågor största delen av mitt liv. Jag försöker förstå samhället och dess processer. Jag är ingen sociolog, jag är bonde, men det är med växande förvåning som jag ser omkring mig. Ser ingen det jag ser? Eller är det jag som ser fel?
Jag tänker inte på alla främlingsfientliga, som vi i vår fullkomlighet kallar inskränkta. Dem som är rädda för främmande språk, mörka hudfärger, bögar och minareter. Nej. Det som oroar mig är den inskränkthet som präglas av normen. Av det liberala. Av det toleranta. Av medeltalet.
Jag blir allt räddare för den intolerans som finns inbyggd i toleransen. Det annorlunda får inte vara annorlunda på vilket sätt som helst. Det är bara vissa sorters annorlunda som har existensberättigande. Alla blommor skall få blomma, men vi ser inte att gräsen också har blommor. De är alltför annorlunda. Vi ser inte att gräsets blommor är blommor. Därför struntar vi i om de blommar eller inte. Vi har ställt alltför strikta ramar för vilka blommor vi uppfattar som blommor, vilka blommor vi låter blomma.
I dag blir de annorlunda ofta utslagna. Det finns inte utrymme eller plats för dem som inte passar in i normen. Jag pratar fortfarande inte om människor som till exempel har ett handikapp. Jag pratar om dem som inte fyller den osynliga, alltomfattande norm som genomsyrar samhället. Dem som ser på världen med lite annorlunda ögon.
Jag vet inte vad eller vem man skall skylla på. Vi har på många sätt världens bästa skola, som ger alla likadana möjligheter till utbildning. Jag är ändå lite rädd för att vi har gjort skolan till en fabrik, där man tillverkar och kvalitetskontrollerar den färdiga produkten på ett sätt som kanske inte är optimalt med tanke på samhällets bästa i längden. Alla korvar stoppas på samma sätt, även om skinnen kan vara ganska olika. Jag tror att den likriktande skolan slipar bort en del sådant som vi skulle behöva. En del blir blommor som man ansar bort redan i knoppstadiet. Knoppar av kritiskt tänkande och ifrågasättande av normen.
Det är meningslöst att försöka hitta en skyldig. Vi måste bli bättre på att ta vara på det osynligt annorlunda. Tolerans är farligt. Att tolerera betyder att man står ut med någonting. Vi måste våga ta det annorlunda till oss. Vi måste våga värna om dem som är annorlunda.
Det som är annorlunda är värdefullt, både materiellt och immateriellt. Det som är annorlunda berikar vår tillvaro, ger den innehåll. Endast nya sätt att tänka leder till nya sätt att göra saker. Allt står stilla och samhället stagnerar om alla skall vara lika som alla andra.
Thomas Antas är jordbrukare och frilansöversättare