Texten nedan har publicerats i en kolumn i tidningen Östnyland 6.3.2015
————
————
Det är snart riksdagsval. Partierna skriver program. Kandidater filar på sina teser, sina valteman. För fyra år sedan var jag själv kandidat. Jag fick orsak att reflektera över en massa olika begrepp. Jag tänkte och tänker mycket på begreppet ”trygghet”.
Mat och vatten, i dag och i morgon. Ingen rädsla för fysiskt våld. Skydd för vädrets makter. Att få sova utan oro för morgondagen. Att känna sig älskad, att få älska dem man älskar utan fördömande. Att få uttrycka sina åsikter utan rädsla för obehagliga konsekvenser. Frihet att göra självständiga val.
Förteckningen över saker som skapar trygghet kunde göras flera sidor lång. Vårt välfärdssamhälle borde vara en god garant för trygghet. I grund och botten tror jag att trygghet innebär att man kan vara säker på att det finns ett skyddsnät. Trygghet är också att våga lita på att man kan möta de krav som omgivningen ställer.
Då jag grubblar vidare, inser jag att materiell välfärd inte ensamt kan utgöra grunden för trygghet. Kan det vara så att dagens samhälle, trots sina många fina sidor, i vissa hänseenden är ett hinder för upplevelsen av trygghet?
Kan du lita på att du klarar av arbetslivets utmaningar, utan att en dag klappa ihop? Vågar du vara dig själv eller försöker du anpassa dig till det du antar att andra förväntar sig av dig? Vågar du berätta om din homosexualitet? Kan du berätta att du har haft en svår depression, så svår att du var intagen på mentalvårdsanstalt? Låter du bli att berätta att din pappa satt i fängelse när du var barn?
Dagens samhälle hyllar individen, men paradoxalt nog ställer samma samhälle hårda krav på likriktning. Det är okej att vara lite sådär kitchigt annorlunda, men att på riktigt avvika från normen, det är inte tillåtet. Inte alls!
All osäkerhet rubbar tryggheten. Det finns en massa som hotar tryggheten i dag. Arbetslöshet, krig i Europa. Flyttningsrörelsen gör att man inte känner sina grannar på inflyttningsorterna. På utflyttningsorterna har man inte längre några grannar att känna. Vi har vant oss vid att samhället står för det sista skyddsnätet. Inte ens det är alltid självklart.
Otrygghet gör att vi börjar må illa. Vi människor är olika funtade. Därför tar sig illamåendet olika uttryck. En blir deprimerad, en annan rånar kiosker, en tredje slår sin fru. Otrygghet och osäkerhet känns extremt obehagligt. Därför söker vi en skyldig till obehaget. Jag mår illa och det måste vara någons fel: det beror på invandrare, politiker, muslimer, nallewahlroosar, skolsvenskan, bilskatten, mörkhyade. Sådana simplifieringar skapar pseudotrygghet, obehaget blir hanterbart. Mest av allt leder de dock till större rädsla, större otrygghet. En dödsspiral.
Min slutsats blir kanske lite av en paradox. Vi måste våga möta det otrygga, hitta den trygghet som finns i att tolerera det som är annorlunda. Våga vara annorlunda och låta andra vara annorlunda. Då kommer man så nära varandra att man kan hjälpa varandra till trygghet.