Inlägget har ursprungligen publicerats i tidningen Lantmän och andelsfolk
———
Inför riksdagsvalet har jag hört olika diskussioner och påståenden om Östersjöns tillstånd och böndernas roll i sammanhanget och särskilt de finländska böndernas roll. Ofta är slutsatsen den att bonden är skyldig till att Östersjön mår dåligt.
Många tycker att bönderna måste göra ännu större satsningar på miljön, frivilligt eller med tvång, med stöd eller utan. Andra tycker att problemet skulle vara löst om bönderna helt enkelt skulle sluta upp att skita ner omgivningen. Sluta upp med produktionen, alltså. Vi skulle leva på importerad mat. Inga utsläpp!
Jag tror att en av bovarna i dramat är att vi i vissa sammanhang använder verktyg för att mäta relevanta saker, utan att riktigt förstå vad det är vi de facto mäter och räknar. Vi mäter trappan och tror att vi fick en uppfattning om hur stort huset är.
Jag har inte köpt fosfor på många år – skörden suger alltså upp fosfor. Varje år dammsuger jag fosfor från mina åkrar, vilket innebär att risken för att fosforn hamnar i Östersjön borde minska. Men vad händer egentligen med de näringsämnen som finns i min spannmål?
Vad kalkylerar vi?
Fosforbalanserna ligger överlag på en mycket moderat nivå i vårt land, endast några få kilogram överskott per hektar i Nyland. Överskottet är betydligt större på de husdjursintesiva områdena i Österbotten och norra Finland. Fosforbalansen ger alltså ett överskott då det finns djur. Husdjursbonden är alltså boven? Nej.
Ett av problemen i hela diskussionen är just i den del av näringsflödet, som äts av oss människor. Då försvinner näringsämnena nämligen helt från kalkylen. Djurspillningen återförs däremot till åkern, vilket är vettigt med tanke på de värdefulla näringsämnena. Men där belastar den också skiftets fosforbalans. Människospillningen tar man helt enkelt bort från kalkylen. Men inte försvann väl näringsämnena någonstans? Nej, det gjorde de förstås inte. De försvann endast från åkerns näringsbalans.
Vi antar att det blir flingor av min havre, som sedan blir gröt, som sedan blir avföring, som blir avloppsvattenverksslam, som blir växtunderlag för en vägslänt. Kalkylen visar att jag har bortfört i storleksordningen 12 kg fosfor från varje hektar som jag odlade havre på. Den fosforn försvinner från kalkylen. Ingen belastning, visar kalkylen. Östersjön räddas.
Vi antar att det blir foder av min havre, som sedan blir mjölk eller kött, som sedan blir avföring, som blir avloppsvattenverksslam, som blir växtunderlag för en vägslänt. Den fosforn försvinner från kalkylen. En stor del av fosforn blir dock inte kött eller mjölk, utan djurspillning. Den återförs till åkern, där den belastar kalkylen. Den beaktas också vid eventuell övrig gödsling, så att inte ett överskott av fosfor skall uppstå. Därifrån bärgas skörden för att bli foder eller mat. Men: kalkylen visar ett fosforöverskott, som potentiellt förstör Östersjön.
Den del av fosforn som ingår i ett kretslopp läggs alltså bonden till last, medan den del av fosforn som vi helt enkelt slänger bort renar vårt samvete? Karrikerat sagt, så är det just så som det går. Ingen vet hur stor del av den fosfor som finns i vattenreningsverksslammet rinner ut någonstans. Ingen bokför varje kilogram, ingen vet var forsforn finns. Ingen. Detta i motsats till varje kilogram fosfor som används inom jordbruket.
Förstå mig inte fel nu. Olika kalkyler och uppföljning av näringsämnesanvändning är oumbärliga verktyg. Vi som är jordbrukare behöver dem, vi vill ju inte kasta pengar i sjön. Det finns dock en uppenbar risk för att alla inte alls förstår vad vi har kalkylerat fram.
Viktigare att hitta lösningar än att hitta skyldiga
Jag hoppas att man mera kunde koncentrera sig på att hitta lösningar än på att hitta skyldiga. Vi jordbrukare skall fortsätta att bidra med vår andel av lösningen på problemet. Vi skall göra vad vi kan för att minska på näringsläckaget.
Vi skall inte göra det misstaget, att vi glömmer kretsloppstänkandet bara för att vi kalkylerar en detalj och andra tror att den beskriver helheten. För det är just det som sker i dag. Man tittar på jordbrukets in- och utflöden och tror att man tittar på samhällets in- och utflöden. Slutsatserna kan inte bli något annat än fel.
Vi måste alltså hitta lösningar som utgår från att förbrukade näringsämnen återförs till produktionen. Vi returnerar största delen av allt papper. Varför returnerar vi inte näringsämnen? I motsats till fibrerna i returpapper, så slits inte näringsämnena av återanvändningen. De kan alltså i princip återanvändas i det oändliga. Från jord till bord – från bord till jord.