Inlägget nedan har tidigare publicerats som en kolumn i tidningen Östnyland 2.10.2015
:::::::::::
Läste en artikel om zebrafinkens parbildning. Mycket intressant om zebrafinkens preferenser då den väljer partner. Zebrafinken har ingen given modell för hur den väljer med vem den för vidare sina gener. Den väljer partner utgående från sina individuella preferenser.
Zebrafinken väljer inte sin livskamrat utgående från vem som har de längsta stjärtfjädrarna eller vem som utför den finaste dansen på vårskaren. Den bekantar sig med sina partnerkandidater och väljer någon som den trivs med. Låter det bekant?
Det borde låta bekant, eftersom människan i princip följer ett liknande mönster. Vi söker beteendekompabilitet. Vi söker inte någon speciell fysisk egenskap. Människan blir med största sannolikhet lycklig, om hon får hitta sin partner fritt. Hitta en människa som beter sig på ett sätt som tilltalar.
När jag läste artikeln, reflekterade jag över vårt utseendefixerade samhälle. Vi tutas fulla av bilder på hur vi borde se ut, hur människor skall se ut för att vi skall attraheras av dem. Skönhetsuppfattningar har i alla tider varit kulturbundna, men aldrig förr har vi så totalt impregnerats med färdigt spikade uppfattningar.
Jag undrar hur svårt det måste vara för en människa i tonåren i dag. Den biologiska verkligheten är sådan, att man kan fatta tycke för Pernilla, fast hon har jättesmå bröst. Eller för Pelle, fast han är fet och lite klumpig. Samtidigt säger den kulturella normen, att det inte borde vara möjligt, eftersom Pernilla inte har D-kupa och Pelles sixpack ligger inbäddad rätt så djupt.
Varför började jag inte plugga sociologi? Intressant det här. Är det så, att om den kulturella normen står i konflikt med den egna känslan, så följer vi den kulturella normen, även om det innebär att vi våldför oss på oss själva, vårt innersta? Jag tror att det är så, särskilt i tonåren, då vår jaguppfattning bildas. Vi försöker anpassa oss till det sammanhang vi har omkring oss. En naturlig slutsats är, att vi borde försöka skapa ett sammanhang, som tillåter oss fungera enligt våra biologiska mekanismer.
Alla fotoshoppade underklädesreklamer och TV-program som mer eller mindre utgår ifrån att vår attraktionskraft är direkt bunden till utseendet, skapar en helt felaktig bild av hur vi fungerar. Resultatet blir dålig självkänsla och snedvriden självuppfattning. Vi börjar bete oss enligt en norm som är onaturlig.
Pelle och Pernilla känner i tonåren en stark dragning till varandra, men hon har ju nästan obefintliga bröst och han en desto mera befintlig mage. Uppfattningen om vad alla andra förväntar sig leder till att det aldrig blir till mera än längtan. I efterdyningarna av klassträffen trettio år senare vänstrar Pernilla och Pelle med varandra, båda bundna i var sitt äktenskap med någon de nöjde sig med på vägen. Pelles alkoholism eskalerar. Pernilla förstår aldrig varför hon inte en enda gång har känt sig vacker, förutom den där klumpiga stunden med Pelle efter klassträffen. För att vi är zebrafinkar.