Texten nedan har tidigare publicerats i en kolumn i tindningen Östnyland 28.8.2015
———
”Hej på dig, gamle vän.
Alldeles för länge sen senast. Jag skriver till dig för att höra hur det blev med ditt liv. Blev allt som du hade tänkt dig? Uppfylldes dina drömmar?
Jag kom plötsligt att tänka på dig här om dagen, utan någon speciell orsak. Vi tillbringade så många timmar tillsammans, nästan oskiljbara. Vi pratade om våra drömmar, om vår framtid, hurdant våra liv skulle bli. Alla våra äventyr, alla timmar tillsammans. Jag saknar dig och det liv som var, kanske också det liv som inte blev av. Vad hände med oss?
Jag kom förstås ihåg Kalle när jag kom att tänka på dig. Hans olycka fick mitt sjuttonåriga jag att inse, att vi inte är odödliga. Jag förstod plötsligt, att det kan hända vem som helst. Alla de där smånotiserna i tidningarna – medelålders man överkörd av tåget, kvinna gick genom isen, barn som har drunknat. De är alla människor som fanns på riktigt, det kan hända mig också. Det tog så oändligt sjukt att inse att vi kan dö när som helst. Ändå naturligt på ett oförklarligt sätt.
Nu när jag kom att tänka på Kalle, så insåg jag att jag inte har kommit över det ännu, fast det redan är 30 år sedan. Ett litet felbeslut, en korkad tanke och han finns inte längre. Så jäkla orättvist. Många klåpar så det står härliga till, men ändå händer ingenting.
Vi skulle ju göra saker tillsammans, alla tre. Men varför just han? Varför inte jag eller du? Varför? Jag har inte helt lärt mig att leva med slumpmässigheten, särskilt inte med att det ibland känns som slumpen skulle välja det mest orättvisa alternativet.
På tal om slumpen: jag läste nyligen en artikel om första världskriget. Vet du varför det bröt ut? Jo, för att en Gavrilo Princip av misstag svängde in på fel gata i Sarajevo 1914 och det råkade sig inte bättre än att Franz Ferdinands chaufför också hade svängt fel. Gavrilo Princip kom tack vare missarna åt att skjuta Franz Ferdinand och det ledde till att första världskriget bröt ut. Helt otroligt. Vad skulle ha hänt om Princip skulle ha kört dit han tänkte köra? Skulle det alls ha blivit ett världskrig? Antagligen, men du fattar min poäng, eller hur? Nå, det om det.
Förstå mig inte fel nu! Jag är inte besviken på mitt liv, tvärtom, hur nöjd som helst. Började bara fundera på att det sällan blir som man hade tänkt sig, men bra ändå. Tänk nu på dig själv till exempel. Du som aldrig i livet skulle bli bonde är nu jordbrukare. Du verkar stolt över ditt yrke dessutom och verkar njuta av det. Eller det är bilden jag får när jag ser dig i tidningarna. Hur gick det till?
Du kommer säkert ihåg att jag aldrig skulle ha barn. Såna där snoriga individer som skriker på alla ställen. Men slumpen ville annorlunda en sammetslen natt i augusti 1997. Jag har sex barn nu, stugan full. Fyra pojkar och två flickor. Jag visste ju aldrig, att man kan älska en annan människa som man älskar sina barn.
Vi måste träffas, prata om allt. Jag hoppas få höra av dig snart, vad det hände sen, om ditt liv! Hälsningar, din vän Fjalar.”