Blogg

Inlägget har tidigare publicerats som en kolumn i tidningen Östnyland 21.10.2016

=========

Jag har tänkt mycket på ensamhet. Både relativ och absolut ensamhet. Man kan vara allena, men inte ensam ändå. Man kan vara omgiven av människor, men ensam ändå.

Lyssnade på en sång av Melissa Horn. Den handlar, som hennes sånger så ofta, om hennes trasiga förhållande till sin man. De håller ihop, men hennes man sover hellre allena i ett annat rum än med henne. Han gör det för att det känns mindre ensamt än att ligga bredvid henne.

Så är det väl ganska ofta. Man känner sig inte ensam allena i fjällen, på en holme i skären. Man känner sig ensam, då man har andra omkring sig som man  borde kunna relatera till. Då man är bland andra, vilka borde kännas nära.

Det sägs ofta, att ensamheten är ett av vår tids största gissel. Urbaniseringen leder till ensamhet. I båda ändarna dessutom och det är ju ganska hemskt. Allt flera bor i en ny omgivning, bland människor de inte känner, i en ”by” som inte har uppstått av sig själv, utan på ett ritbord. Man går på jobb, där man umgås ytligt med främlingar på dagarna. På eftermiddagen hälsar man hej vi ses i morgon. Och går hem, förstår att man inte har någon att ringa till.

I andra ändan av urbaniseringen bor ensamma människor i sina stugor, i byar som en gång fanns. Rädda för att störa sina barn i deras jäkt därborta i stan. Rädda för att inte orka gå till postlådan mer, för att falla i trappan och bli där några dagar, nu när också Greta i grannstugan har dött. Gamla ungkarlar i stora, tomma hus, ensamma både relativt och absolut.

Den ekonomiska depression som snart har pågått i tio års tid skapar också nya generationer av ensamma. Utan arbete är det svårt att hitta, skapa och upprätthålla ett sammanhang i sitt liv. Men det är mera än så. Osäkerhetskänslan gör att vi blir försiktigare, även om vi skulle ha ett arbete. Vi gör mindre än vi annars skulle göra. Vi sköter sämre om våra vänskapsband.

Alla springer omkring och jäktar. Allt oftare låter vi bli att föreslå en träff. Kalendern står i vägen. Min och din. Jag har ju så mycket. Jag låter bli att be dig på kaffe, du har ju så bråttom, du hinner inte ändå. Rädslan för att bli avvisad börjar definiera mitt umgänge.

Ensamheten är den stora massans problem. Den är ett problem för oss som vill smälta in och inte sticka ut. Vi impregneras med en uppfattning om hur man ska vara, både fysiskt och mentalt. Vi ska vara som stöpta ur samma form. Men det är vi inte. Vi är alla annorlunda. Men vi vet inte om det. Vi tror att alla andra är som dom andra. Vi tror att ingen tänker sådana tankar som jag. Rädslan gör oss ensamma.

Ensamheten är vår tids folksjukdom, en av många orsaker bakom depressioner och alkoholism. Men vad kan vi göra åt saken? Det är den enda frågan av betydelse. Jag tror att den relativa ensamheten går att lindra genom att vi bättre förstår, att dom andra tänker likadana tankar som du, känner likadant som du, är lika rädda för allt som du.

Hur viktiga saker fyller jag min kalender med? Är de viktigare än du?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 16.9.2016

————–

Började skriva en kolumn om meningen med livet, men det gick trögt och tankarna flög både högt och lågt och ofta utanför spelplanen. Stötte sedan med lite hjälp på ett nätcitat: ”Planeten behöver inte flera framgångsrika människor. Planeten är i desperat behov av fredsskapare, botare, konservatorer, berättare och älskare av alla slag.” Enligt citeraren är det Dalai Lama som har sagt så. Jag ville kolla upp saken, då det låter osannolikt att världens ledande buddistmunk skulle ha sagt något sådant.

Lille Sherlock Holmes hittade det riktiga citatet, som egentligen är ett citat av en miljöforskare som heter David Orr. Dalai Lama har ingenting med saken att göra. Orrs text fortsätter: ”Planeten behöver folk som mår bra där de bor. Den behöver människor som är villiga att delta i kampen för en beboelig och human värld. Detta har inte mycket gemensamt med framgång, så som vi definierar framgång i dag.”

Citatet får en vettig betydelse, då det uttrycks i sin helhet – mänskligheten är framgångsrik, då vi börjar trivas med vårt och inte förstör den planet vi bor på. Jag har ingen aning om varför någon har haft lust att sätta ett rumphugget citat i munnen på Dalai Lama, men nätet är fullt av dessa fejkade citat av kända personer. De har blivit dagens berättelser.

Mina tankar tar fasta på det där med berättelser. Dagens berättelser är ofta korta, osanna och osannolika, precis som det fejkade citatet. De har lite gemensamt med de berättelser man fick höra som barn. Visst, de var också ofta lite osanna och osannolika, men de var aldrig korta. Det fanns förr en del gubbar, som kunde berätta. Minns speciellt en lindkoskare, som hade utvecklat sitt berättande till en sann konstform. Efter en kort inledning (teaser skulle man kalla det i dag) brukade han ta paus, långsamt gräva fram sitt tobakspaket och tända en cigarrett mycket omsorgsfullt. Sedan några djupa bloss, medan vi som lyssnade höll på att gå upp i limningarna av förväntan. Samtidigt gav det oss lyssnare en chans att i vårt sinne ställa upp de fakta han hade gett oss i inledningen. Vem, var, när och en vink om vad som kommer att ske i berättelsen. Han hade endast gått folkskolan med dålig framgång, men han var en boren dramaturg.

En bra berättelse har flera dimensioner, ett djup. En bra berättare har förmågan att sätta in små separata anekdoter och reflektioner i sin berättelse. En bra berättelse kräver tid. Det behövs tid att berätta en berättelse och lyssnaren måste också ha tid att lyssna. Kanske dagens samhälle inte riktigt heller skapar naturliga möten, där berättelsen skulle kunna få det utrymme den behöver.

Vi ställer hårda krav på vad allt skolan ska lära. Jag hoppas att man kan ge berättandet utrymme i undervisningen. Man behöver få öva sig för att bli en bra berättare, men man måste också lära sig att lyssna på en berättelse.

Det blev en kolumn om meningen med livet, trots allt. Berättelser är en stor del av meningen med livet.

Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Östnyland 12.8.2016

————

Jag har under de senaste åren allt mera börjat uppleva, att jag inte längre förstår de skeenden som jag ser omkring mig. Kanske jag inte har gjort det förr heller, men jag har inte tidigare haft upplevelsen av att fatta noll. Då måste det ju vara sant eller hur?

Individualismen har på sätt och vis nått en nivå som den kanske inte borde tillåtas nå. Den egna åsikten är numera så värdefull och unik, att den ersätter fakta. Det verkar finnas allt flera, som har en enda sanning som de går och bär på. Den personliga sanningen är så mäktig, att den löser praktiskt taget alla samhällsproblem. Den personliga sanningen ger också en förklaring till varför livet känns surt ibland.

Vi lever i en tid av mycket långvarig ekonomisk recession med hög arbetslöshet som följd. Allt flera känner allt större otrygghet. Detta obehag måste få en förklaring och en lösning. Plötsligt är en massa hyperförenklingar gångbara sanningar på individnivå. Förenklingarna beskriver problemet och ger en enkel lösning.

Allt beror på EU och euron och alla problem löser sig bara vi går ur EU, tar marken i bruk och gräver upp Kekkonen så att vi har en ordentlig president av den gamla stammen.

Allt beror på muslimerna som sprider sig okontrollerat i Europa och spränger vem som helst när som helst. Kasta ut alla muslimer ur Europa så blir alla glada och alla problem löser sig helt av sig självt.

Allt beror på att vi har så många suvakkin i det här landet, rödgröna ultraliberala stadsbor som tycker om alla som är tillräckligt svarta eller araber eller egentligen vad som helst utom vita, heterosexuella män. Oss, ju!

Allt beror på att de sociala förmånerna är så omfattande och delas ut till alla som inte ids arbeta. Ta bort alla socialbidrag, så måste alla de där slattriga snyltarna fara på arbete. Problemet löst.

Allt beror på höga skatter. Sänk skatterna. Ta bort alla företagsskatter, så börjar företagen anställa av bara tusan.

Allt beror på att Persuna fick så mycket röster i förra riksdagsvalet. Om ingen skulle rösta på Persuna, så skulle vi inte ha några problem i det här landet.

Allt beror på att vi har skarvar i skärgården och på att det är förbjudet att sälja snus. Dessutom lite på att studentsvenskan inte är obligatorisk längre.

Jag vet faktiskt inte om fenomenet är nytt eller om det bara framträder tydligare i dagens mediala omgivning. Det känns skrämmande, att så många tycks tänka att den där ena tanken är sann, bara för att just jag råkar tycka så. Åsikten behöver inte motiveras eller vägas mot fakta eller motargument.

Jag tycker att det har hänt någonting åt vår debattkultur. Har vi tappat förmågan att argumentera, förlorat insikten om att den egna åsikten aldrig kan vara entydigt sann? Kan det faktiskt vara så, att vi inte längre riktigt vet hur man gör när man lyssnar på argument och motargument och sedan skiftar den egna hållningen en aning? Vad tycker du?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 8.7.2016

———————

Som jordbrukare måste man planera en massa på förhand. Vissa saker går förstås att göra som de kommer, andra saker måste man ta sig an just då de kommer på. Men större saker måste man planera på ett eller flera års sikt. Många saker kräver att siktet är inställt till och med tiotals år i framtiden.

Häng kvar en stund ännu, min kolumn ska inte handla om jordbruk, men jag ska ta avstamp från något jag känner till. Jag har alltså redan odlingsplanen i stort sett färdig inför nästa år. Om det sker stora förändringar i världen, kommer jag förstås att ändra mina planer. Men om det går ungefär som jag har tänkt, så följer jag min plan, som inte avviker särskilt mycket från tidigare år.

Producentpriserna är ovanligt låga för våra vanligaste odlingsväxter och det finns ingenting som tyder på att priserna skulle stiga varken markant eller snabbt. Det skulle alltså vara läge för att försöka på odling av någonting helt nytt, eftersom förlusten jämfört med till exempel vete inte kan bli speciellt stor. Ändå reagerar jag och mången annan nästan tvärtom. Vi blir ännu försiktigare än vanligt. Man försöker kanske välja växter som har en säker avsättning, men håller sig vid de invanda växterna.

Jag har för mig att det samma gäller samhället överlag. Vi har en långvarig recession över oss och ingenting tyder på varken snabba eller stora förändringar. Rationellt tänkt är det sämsta alternativet alltså att tröska på i gamla spår. Ändå är det just det vi gör. Den allmänna osäkerheten gör att vi fokuserar på rädslan för att det ska gå på tok och lyder ryggmärgen, som säger att det gick ju bra att göra så här också tidigare.

Jag känner ibland en viss samhörighet med en skotsk jordbrukare, som hette Robert Burns. Han blev dock mera känd som skald än som bonde. Han skrev sin mest kända dikt ”To a mouse, on turning her up in her nest with a plough” medan han ännu stod kvar vid plogen (detta hände alltså redan 1785). Burns hade nyss förstört boet för en liten mus, som hade varit fullt upptagen med att förbereda sig för den annalkande vintern. Han konstaterar lakoniskt att så går det ibland för både möss och människor. Allting går i stöpet trots bästa möjliga planering och förberedelser.

Diktens poäng kommer i sista versen, då poeten konstaterar att musen trots allt är lyckligare lottad än han, människan. Musen lever i nuet, medan vi människor är fångar i det förgångna, i allt det som kunde ha varit, och i rädslan inför det som skall komma, trots att vi ingenting vet om morgondagen.

Jag tycker mig se just sådana tendenser. Vi sörjer det som kunde ha varit, längtar tillbaka till en tid då vi betalade med mark och kunde sälja vilket skräp som helst till Sovjetunionen. Samtidigt är vi rädda för morgondagen, rädda för allt som kan gå på tok. Vi vågar inte ta tag i de möjligheter som ligger framför oss. Vi är inte möss, vi är människor. På gott och ont.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Lantmän och Andelsfolk 17.6.2016

———

På Facebook finns en sluten grupp för bönder. Gruppen har redan över 7 000 medlemmar och där diskuteras det mesta som har anknytning till jordbruk i alla sina former. Dessutom behandlas förstås en massa annat, sakligt och osakligt. Medlemmarna är i huvudsak jordbrukare, men det finns en massa sympatisörer bland oss aktiva bönder.

Gruppen har blivit en källa för intressanta iakttagelser för mig. Det är helt omöjligt att säga hur väl en sådan grupp representerar bondekåren eller hur bra de som är aktiva representerar alla medlemmar. Trots det tror jag att man säkert kan dra vissa slutsatser om oss människor, om oss bönder och om vårt beteende på nätet (jämfört med hur vi beter oss då vi fysiskt möter andra människor).

Det har roat mig hur stor diversiteten är bland oss bönder. Vi är konservativa, vi är liberala, vi är lyckliga, vi är olyckliga. Även om jag av naturliga orsaker känner en massa bönder, så har jag märkt att också jag ibland förfaller till stereotypier. Men vi är verkligen inte stöpta i samma form och det är nog en välsignelse. Jag tror dessutom att vi mera aktivt kunde ge vår olikhet och våra personligheter utrymme.

Jag är vad jag gör

Visst har vi gemensamma drag också, vi bönder. Vi tycker om vår vardag, om man får tro hur det ser ut på Facebook och Instagram. Vi vill visa upp våra broddar, våra kalvar, våra grisar och våra maskiner. Vi känner stolthet över det vi gör, vill dela glädjen över kalvningar och sådant. Vi definierar av allt att döma oss själva mera än andra genom det vi gör. Eller när såg du senast en sjukvårdare lägga upp ett foto på de snygga stygnen på Instagram? Nä, just det.

Den starka identifieringen med yrket har också en baksida. Någon kan ta det som en personlig förolämpning att någon annan är vegan. Man får inte säga att skit luktar skit, eftersom skit är en del av mig och min vardag. På det hela taget tror jag ändå att den starka yrkesidentiteten är en styrka och en välsignelse, särskilt då det går bra och då bonden har en sund självkänsla.

Många vågar nuförtiden också skapa sig en annan identitet vid sidan av sin bondeidentitet, utan att vara rädda för att förlora den. Det ger sig uttryck i nya sätt att göra saker, nya typer av affärsverksamhet, nya sätt att söka framgång. Man är inte mindre bonde för att man gör också annat, för att man utvecklar sina andra kunskapsområden och talanger.

Att njuta av sig själv

Vi hade nyligen ett utvecklingsseminarium för förtroendevalda och kommuninvånare i min hemkommun Lappträsk. Vi försökte i smågrupper bland annat identifiera hinder för framgång. Det var hur lätt som helst. Det finns oändligt många små tuvor som stjälper lass av alla storlekar. Vi försökte också hitta på saker som kunde leda till framgång. Det fanns en massa. De flesta går att läsa i en broschyr för vilken kommun som helst i Finland. Bra läge och kiva människor och en dynamisk kommun. Jep, jep. Liksom 300 andra kommuner, välkommen.

I min arbetsgrupp började vi grubbla på att båda våra nationalspråk behöver ett nytt ord. Vi behöver ett ord, som beskriver den där känslan man ibland har när man kan sin sak. Den där känslan, då man redan på förhand njuter av hur bra det kommer att gå. Jag vet vad jag kan. Jag vet att det kan gå på tok, det hör till, men jag är inte det minsta rädd för det. Den känslan ska inte förväxlas med omotiverad superpositivitet – det att man med positiv attityd och ett leende lappar i där förmågan tryter.

Jag minns Valentin Kononen på 50 km gång i friidrotts-VM i Göteborg 1995. I en intervju före tävlingen sade Kononen någonting i stil med att: ”Jag kan ingenting till det om någon annan är snabbare än jag, men om någon tänker vara snabbare än jag, så ska den personen nog vara i otroligt bra skick”. Kononen njöt av sig själv och sin förmåga på ett sunt sätt redan på förhand. Under tävlingen gick Kononen taktiskt perfekt. Han vann och knäckte sin kinesiska rival totalt. Men det är egentligen trivialt, det jag minns bäst är Kononens attityd och sällsynta förmåga att lita totalt på sin egen förmåga. Han njöt på förhand av att äntligen få leverera.

Brytningsskede

Jag har en allt starkare känsla av att vi på många sätt lever i ett brytningsskede. Det gäller till exempel traditionell föreningsverksamhet. Föreningsverksamheten håller på att ersättas av mer eller mindre tidsbundna grupper som samlas för att göra någonting specifikt, som att ställa till med ett evenemang. Gruppen upplöses efter evenemanget (eller tar tag i följande), men ingen sitter fast med ett styrelseuppdrag följande 115 år. Man kan med gott samvete titta sig omkring efter följande intressanta projekt.

Mediefältet är i en stark brytning. Det gäller mera än att papperstidningarna försvinner. Hela den mediala verkligheten kommer att omformas från grunden, då var och en är innehållsproducent i sociala medier och de beskrivande och rotande journalisterna har blivit för dyra och skenbart(!) överflödiga. Alla tomrum fylls av någonting, vilket ger utrymme för helt nya uppslag.

Den västerländska industrialiseringen har också nått en slutpunkt av något slag. Återstår att se vad som uppstår och växer fram i en värld, där tillverkning av vanliga varor plötsligt har blivit alltför dyr. Det känns skrämmande att den värld, i vilken jag växte upp, inte längre finns. Men jag är inte rädd.

Vi bönder kan allt möjligt och vi har tack vare en relativt stor frihet möjlighet att utveckla nya lösningar. Den diversitet som jag beskrev ovan är en nyckel till framgång. Kombinerat med en sund självkänsla och stolthet kan vi göra vad som helst.

Inlägget har tidigre publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 3.6.2016

——–

Facebook har en funktion, som påminner om uppdateringar under tidigare år. Jag blev nyligen påmind om en uppdatering som jag gjorde för några år sen, med anknytning till min studentdimission för rätt så länge sedan. Jag skulle inte bli student och jag tyckte då att det inte var någonting märkvärdigt. Senare har jag satt in också den saken i ett lite större sammanhang.

I en av kommentarerna till uppdateringen gör jag en rätt så viktig observation. Mina föräldrar är inte studenter, inte deras syskon heller. Noterade vidare, att trots att ingen av min fars syskon tog studenten, så är samtliga barn till syskonskaran med ett undantag studenter. Undantaget blev sjökapten.

Det har alltså hänt någonting. Trots att läsning, böcker och allmänbildning har stått högt i kurs, så har det inte tidigare varit självklart att det har materialiserats i studentexamen eller annan utbildning. Förändringen har varit till det bättre. I dag är utbildning tillgänglig för alla, oberoende av social bakgrund.

Vi har utan tvivel ett av världens bästa utbildningssystem. På det hela taget har vi ett system som tryggar en mycket högklassig undervisning för alla. Varje liten kotte får samma möjligheter. Mycket av den framgång som vårt samhälle och vårt samhällssystem har haft, grundar sig på att alla får en möjlighet att utnyttja sin potential.

Ungefär hälften av årskullarna tar studenten, men de lokala variationerna är stora. Yrkesutbildningen har aldrig fått den uppskattning den borde få, vilket konkretiseras till exempel i att bänkskuddardagen och studenternas namn fyller tidningarna år efter år. Uppståndelsen kring att någon har blivit rörmokare, elektriker eller kock är aldrig lika stor i pressen, men visst firas yrkesexamina också.

Den blomstertid nu kommer och jag vill tacka livet? Frid och fröjd – Strömsö från Hangö till Utsjoki? Kanske inte riktigt. Försommaren och skolavslutningarna är också förknippade med en massa ångest. För många innebär det början på en obestämd tid av ekonomisk osäkerhet och framför allt en ganska total otrygghet. Inget arbete, ingen studieplats, ingenting att göra på dagarna kombinerat med att du förväntas skrika ut din livsglädje och blicka framåt.

Jag blickar lite tillbaka till min föräldrageneration. Det fanns alldeles säkert människor som föll emellan då också, men jag tror inte att det någonsin förr har varit så lätt att falla ut ur samhället som i dag. Förr fanns det en massa relativt enkla arbeten av typen hantlangare. De var en livlina för en del, en väg in i arbetslivet för andra.

Vårt arbete har blivit så värdefullt, att vi inte har råd med det mera. Det är förstås inte hållbart i längden. Allt var inte bättre förr, men jag tror att vi måste försöka återskapa en arbetsmarknad som har behov av hantlangare. En arbetsmarknad som kompletterar världens bästa undervisningssystem så att den kan snappa upp dem, som av olika orsaker tillfälligt eller permanent inte kan ta till vara undervisningens möjligheter.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 29.4.2016

————-

Pripjat, Auschwitz-Birkenau, Somme. Det är namnet på tre orter i Europa som jag drömmer om att få besöka.

Somme är en ort i Frankrike, känd för krigshändelser under första världskriget. Slaget i Somme är inte ett enskilt slag, utan sträcker sig över 141 dagar. Engelska och franska trupper försökte skjuta tillbaka tyska trupper som hade invaderat Frankrike redan två år tidigare. Under slagen i Somme stupade eller skadades över en miljon människor. På en enda dag, slagets första dag, den 1 juli 1916, förlorade den brittiska armén 40 000 man i skadade och 20 000 man i stupade.

Krigshistoriker är oense om Sommeslagets betydelse för kriget. En del hävdar att det var en katastrof ur brittisk synvinkel, medan andra säger att slaget var ett led i att besegra den tyska armén. Vare hur det vill med den saken, men ur mitt perspektiv är det fråga om ett minnesmärke över extrem mänsklig idioti. Vilka intressen kan vara så stora, att de berättigar krigshandlingar som förstör livet för en miljon människor?

Auschwitz-Birkenau är världens mest kända förintelseläger. Där gasade nazisterna ihjäl över en miljon judar i gott sällskap av polacker, romer och sovjetiska krigsfångar. De tyska förintelselägren är fascinerande, eftersom de byggdes upp planerat, systematiskt och i gigantiska proportioner i ett enda syfte: att döda andra människor som inte hade andra synder på sitt hjärta än att de hade blivit födda av sina föräldrar. Föräldrar av fel sort.

De massiva förintelselägren byggdes inte upp i smyg av några elaka nazister. Nej, det är fråga om stora byggen som inte har utförts i smyg. Många människor visste vad lägren fanns till för. Otroligt många lät det ske. Det fascinerar mig hur det kan vara möjligt att dylik verksamhet hade allmänhetens stöd.

Pripjat är en stad i norra Ukraina, som ännu för 30 år sedan hade inemot 50 000 invånare. En stad av Borgås storlek, låt vara att Pripjat var tätare bebyggt. Staden är mest känd för kärnkraftverket utanför staden, Tjernobyl.

I Sovjetunionen trodde man hårt på kärnkraft och man var övertygad om energiformens överlägsenhet jämfört med andra sätt att producera energi. Vid kraftverket i Tjernobyl utförde man olika försök 1986, under vilka personalen stängde av flera säkerhetssystem. Det ledde i slutändan till en katastrof, där det radioaktiva utsläppet regnade ner till och med hos oss, över 1 000 km borta.

Ingen bor mera i Pripjat och ingen kommer någonsin mera att bo där. Ingen kommer att odla markerna runt staden, som sakta övertas av naturen. Tron på energiformens överlägsenhet lever kvar, fast inte i Sovjetunionen nu längre.

Jag vill alltså besöka dessa tre orter i Europa. De har en sak gemensamt. De är alla mått på hur gigantiska proportioner kollektiv dumhet kan uppnå. Därför vill jag se dem. Inte för att frossa i elände, utan för att påminna mig själv om att jag för egen del ska försöka se till att jag inte bidrar till kollektiva idiotiska handlingar.

Inägget har tidigare publicerats som kolumn på långfredagen 25.3.2016 i tidningen Östnyland

————

Jag skrev inför jul en kolumn om den historiska Jesus. Jag tar inte ställning till huruvida han var gudomlig eller inte. Han hade ett budskap om likavärde som det är värt att ta till sig. Jag fascineras av Jesu annorlundaskap i sin tid.

Påskens händelser utgör ram för den kristna tanken på att någon annan redan har sonat våra synder. Jag tycker att det är lite orättvist att Jesus får sitta i himlen och njuta av både himlen och äran, medan Judas, vars gärning var lika nödvändig, får brinna i helvetet för sin insats. Oberoende av korsfästelsens religiösa innebörd, så kan man kanske lära sig något av påsken för 2000 år sedan.

Det är lätt att föreställa sig den sista kvällen tillsammans med lärjungarna. Där har de suttit samlade kring en bit mat och lite vin. En del av dem har kanske förstått att deras rebelliska kringflackande kommer att få ett slut. Jesus har åtminstone insett det. Han utgör ett hot mot etablissemanget och måste elimineras innan hans för tiden liberala och oerhörda idéer får större genomslagskraft. Han hotar maktstrukturer och det går inte för sig.

Där sitter de alltså och äter, en grupp män i trettioårsåldern, med sina revolutionerande idéer om allmänskligt likavärde. Jag roas av hur kraftigt min bild av dessa skäggiga män som dricker vin och skrattar bullriga skratt står i kontrast med bilden av fromma gamla tanter i hucklen på väg till nattvarden för att minnas denna händelse.

Judas är på sätt och vis ganska ointressant i sammanhanget. Förrädare finns alltid, särskilt om förrädaren kan vänta sig personlig fördel, materiell eller annan. Judas är egentligen intressant bara i filosofisk mening. Varför tackar inte kristna honom för sin uppoffring för att de har fått syndernas förlåtelse? Evig förtappelse är inte småsaker. En annan intressant fråga är förstås varför Judas alls behövs. Varför steg inte Jesus själv fram och försvarade sitt budskap?

Simon Petrus förnekelse av Jesus är en intressant bit av berättelsen. Det framgår redan tidigt att den som förnekar Jesu budskap och det som lärjungarna förkunnar inte är värd att dela gemenskapen. Man ska vara beredd att stå vid sina bröders sida också i svåra stunder, annars förnekas man själv. Petrus bedyrar sin trohet till Jesus.

Ändå är det just Petrus, den trognaste av anhängarna, som tre gånger förnekar Jesus i trädgården utanför översteprästens palats, där Jesu öde håller på att förseglas. Bara för att det är lättast för Petrus då han har att välja mellan att stå för sina ideal eller slinka undan utan konflikt. Han tar den lätta vägen ut.

Jag tar berättelsen som en liknelse om hur lätt det är att glömma sina ideal för att inte råka ut för obehag. Vi är ganska många som gör det också i dag. Vi väljer att inte försvara våra ideal då någon trampar på dem. Vi väljer att inte försvara alla människors lika värde, då det kunde innebära obehag och obekväma situationer. Vill jag likt Petrus komma till insikt om min svaghet först då tuppen gal?

Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Östnyland i januari 2016

————-

För dig som inte känner mig är det kanske bäst att först berätta att jag är mycket fosterländsk. Det har jag varit största delen av mitt liv. Jag är av många orsaker stolt över mitt hemland. ”Vi” har byggt upp det här landet från ett fattigt land i sviterna av ett slitande inbördeskrig till en av världens rikaste nationer. Vi har utvecklat världens kanske bästa hälsovårdssystem och skolor. De akademiska meriterna och spetskunnandet inom många branscher hör till de främsta i världen.
Jag ser med stolthet på våra nationella symboler – flaggan, lejonet, nationalsången och så vidare. De är symboler som vi använder för att visa vår stolthet och tacksamhet för de generationer som har byggt upp vårt land. För mig är dessa symboler också ett personligt löfte. De är mitt löfte om att jag enligt bästa förmåga tänker fortsätta på det nationsbygge som andra har påbörjat.

Nationella symboler är gemensamma. De är inte dina, inte mina, men de är våra. Därför blir jag arg när vissa grupper tar allt flera av dessa gemensamma symboler och gör dem till sina. Jag kan med min habitus inte längre bära Finlands lejon kring halsen, då alltför många tolkar min symbol helt fel. Jag blir tagen för ett skinnhuvud med snedvriden syn på patriotism.

En del har börjat använda Finlands flagga som profilbild på Facebook. Många av dem anser sig vara mycket patriotiska. Tyvärr begränsar sig patriotismen i många fall till att se ner på andra, i stället för att med stolthet delta i nationsbygget. Med vilken rätt tar någon vår gemensamma flagga till sin egen? Till en symbol för något som min flagga inte alls representerar.

Alldeles för ofta får man höra någon göra sig till talesman för vad veteranerna anser om saker och ting. Veteranernas åsikter sammanfaller alltid med sagesmannens åsikt, vilken i regel är värdekonservativ och negativ till alla utlänningar. Jag blir arg. För det första är veteranerna till största delen döda, men framför allt är och var de vanliga människor, precis som du och jag. Alla olika. Inte en enhetlig massa med en kollektiv åsikt om moderna skeenden. Dessutom är vinter- och fortsättningskrigets veteraner en nationell symbol. Veteranerna som symbol tillhör oss alla, inte endast ett fåtal som inte har mera skam i kroppen än att de tar veteranerna till sina egna och sätter ord i munnen på dem.

I slutet av fjolåret stötte jag på en film, där några svarta män på klingande finska hyllade olika nationssymboler. Reaktionerna var väntade, då många sade att de inte har någon rätt till dessa symboler, eftersom de inte har deltagit i nationsbygget. Kritikerna har själva deltagit i nationsbygget främst genom att råka födas i det här landet. Jag har svårt att se varför det skulle ge någon rätt att ta åt sig äran för att vi har ett fint land.

Ingen har rätt att ta våra gemensamma symboler och göra dem till sina.

Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Lantmän och andelsfolk 26.2.2016

———–

Lilla Lappträsk kommun i östra Nyland ordnar ett frierijippo på skottd.agen. De par som gifter sig till följd av sitt offentliga frieri får en tomt av kommunen till h.alva priset. Det är redan en tradition att kommunen ordnar ett sådant jippo och det har tidigare gånger fåttgenomslag till och med i nationella medier. Det är också avsikten. Avsikten med hela jippot är att göra Lappträsk känt på ett positivt sätt. Avsikten är i förlängningen att locka nya invånare.

Många landsortskommuner har liksom Lappträsk lidit av avfolkning under tiotals år. Butik, bank och skola försvinner från byarna, de anrika andelsmejerierna står som ståtliga monument över forna glansdagar. Så ser det ut på den östnyländska landsbygden. Det är bilden av stora delar av Finland i dag. Största delen i själva verket.

Även om landets befolkning ökar hela tiden, så har det skett en snabb urbanisering som pågår alltjämt. Kommunerna utanför tillväxtorterna försöker hitta på det ena mera fantasifulla knepet än det andra för att locka nya invånare. Alla dessa knep har ett gemensamt drag – de fungerar inte på önskat sätt.

Avfolkningen är en dynamik som matar sig själv. Då allt flera flyttar bort, finns det allt färre att sälja service till, vilket leder till att servicen försvinner och att ännu flera flyttar bort. Människor vill bo ganska nära sin arbetsplats och ha ett rimligt avstånd till matbutiken. De struntar i vacker miljö, trevliga människor och ett friarjippo vart fjärde år när de väljer boplats.

Jag har många gånger som kommunal beslutsfattare funderat på vilken effekt våra blygsamma marknadsföringsåtgärder kan ha. I Finland finns det några hundra vackra kommuner invid goda förbindelser som alla förlorar folk, trots att de är vackra kommuner invid goda förbindelser. Hur mycket pengar kan man offra på att locka folk när pengarna inte vill räcka till för skola, sjukvård eller åldringsvård? Skulle slutresultatet vara det samma om vi inte skulle göra någonting alls för att locka folk? Jag vet inte.

Landsbygdens framtid

Ingenting tyder på att man inom en rimlig framtid med politiska medel skulle börja styra utvecklingen i en annan riktning än den nuvarande. De riksomfattande målen för markanvändning, landskapsplanerna och alla planer på lägre nivå kommer att sträva till en allt tätare samhällsstruktur. Alla betydande satsningar på trafikinfrastruktur kommer att göras så att de stöder tillväxten i befintliga befolkningscentra.

Hur ser då framtidens landsbygd ut? Kommer landsbygden att avfolkas helt? Det tror jag inte, även om det redan finns områden i landet som är praktiskt taget helt tömda på folk. Kanske borde man i sina funderingar gå tillbaka till de primära bakomliggande orsakerna till avfolkningen. Folk lämnar landsbygden för att det inte finns arbete på landsbygden. Arbete är alltså nyckeln.

Jag är övertygad om att landsbygden alltid kommer att ha kvar en stomme av jordbrukare. Vår arbetsplats är och förblir på landsbygden. Skogsindustrins nya våg är här, vilket skapar nya arbetsplatser i virkesanskaffningen. Det talas om cirka 1 000 nya arbetsplatser per år, trots att den mekaniserade drivningen är otroligt effektiv. Men det skulle vara naivt att tro att landsbygdens befolkning skulle öka av några bönder och skogshuggare.

Landsbygdens folk

Det var arbetsplatser jag efterlyste. Jag är så pass naiv att jag tror på så kallade skapande branscher. Det betyder arkitekter, reklambyråer, animation, ingenjörsbyråer, översättare, produktion av ljud, musik och spel och så vidare. Begreppet skapande branscher är inte noggrant definierat, men uppgifterna utgår i regel från professionellt utnyttjande av specialkunnande inom branscher, där slutprodukten är mera immateriell än materiell.

Ett typiskt drag för de skapande branscherna är, att kunderna kanske aldrig besöker leverantören. Kunderna finns också på en global marknad. Det betyder att leverantörsföretaget kan finnas var som helst. Det finns inget behov av fina och lockande utrymmen. Det finns inget behov av en ström av potentiella kunder som dagligen fysiskt strövar förbi din butik. Kunderna finns där ute. De hittar dig och ditt företag på internet och i kontakter med dina tidigare kunder.

Företag i de skapande branscherna behöver inte så mycket annat än lite arbetsutrymmen och goda dataförbindelser. Därutöver behöver de en impuls för att placera sig ett visst ställe. Dessa företag och företagare gör som vi andra, de söker sig i närheten av varandra. Det gäller att hitta några och skapa ett andligt klimat som lockar till sig flera.

Jag har försökt gissa mig fram till olika scenarier för hur världen kommer att se ut i framtiden. Det är förstås helt omöjligt. Det finns ingen som kan se alla möjligheter och välja ett sannolikt utfall. Men jag är säker på att landsbygdens framtid kommer att grunda sig på sådana funktioner som är oberoende av plats och tid. Med dagens teknik är vi friare från plats än någonsin tidigare. Låt oss ta vara på den möjligheten. Vi behöver den mest, vi som kommer att bo på landsbygden oberoende.