Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Lantmän och Andelsfolk 17.6.2016
———
På Facebook finns en sluten grupp för bönder. Gruppen har redan över 7 000 medlemmar och där diskuteras det mesta som har anknytning till jordbruk i alla sina former. Dessutom behandlas förstås en massa annat, sakligt och osakligt. Medlemmarna är i huvudsak jordbrukare, men det finns en massa sympatisörer bland oss aktiva bönder.
Gruppen har blivit en källa för intressanta iakttagelser för mig. Det är helt omöjligt att säga hur väl en sådan grupp representerar bondekåren eller hur bra de som är aktiva representerar alla medlemmar. Trots det tror jag att man säkert kan dra vissa slutsatser om oss människor, om oss bönder och om vårt beteende på nätet (jämfört med hur vi beter oss då vi fysiskt möter andra människor).
Det har roat mig hur stor diversiteten är bland oss bönder. Vi är konservativa, vi är liberala, vi är lyckliga, vi är olyckliga. Även om jag av naturliga orsaker känner en massa bönder, så har jag märkt att också jag ibland förfaller till stereotypier. Men vi är verkligen inte stöpta i samma form och det är nog en välsignelse. Jag tror dessutom att vi mera aktivt kunde ge vår olikhet och våra personligheter utrymme.
Jag är vad jag gör
Visst har vi gemensamma drag också, vi bönder. Vi tycker om vår vardag, om man får tro hur det ser ut på Facebook och Instagram. Vi vill visa upp våra broddar, våra kalvar, våra grisar och våra maskiner. Vi känner stolthet över det vi gör, vill dela glädjen över kalvningar och sådant. Vi definierar av allt att döma oss själva mera än andra genom det vi gör. Eller när såg du senast en sjukvårdare lägga upp ett foto på de snygga stygnen på Instagram? Nä, just det.
Den starka identifieringen med yrket har också en baksida. Någon kan ta det som en personlig förolämpning att någon annan är vegan. Man får inte säga att skit luktar skit, eftersom skit är en del av mig och min vardag. På det hela taget tror jag ändå att den starka yrkesidentiteten är en styrka och en välsignelse, särskilt då det går bra och då bonden har en sund självkänsla.
Många vågar nuförtiden också skapa sig en annan identitet vid sidan av sin bondeidentitet, utan att vara rädda för att förlora den. Det ger sig uttryck i nya sätt att göra saker, nya typer av affärsverksamhet, nya sätt att söka framgång. Man är inte mindre bonde för att man gör också annat, för att man utvecklar sina andra kunskapsområden och talanger.
Att njuta av sig själv
Vi hade nyligen ett utvecklingsseminarium för förtroendevalda och kommuninvånare i min hemkommun Lappträsk. Vi försökte i smågrupper bland annat identifiera hinder för framgång. Det var hur lätt som helst. Det finns oändligt många små tuvor som stjälper lass av alla storlekar. Vi försökte också hitta på saker som kunde leda till framgång. Det fanns en massa. De flesta går att läsa i en broschyr för vilken kommun som helst i Finland. Bra läge och kiva människor och en dynamisk kommun. Jep, jep. Liksom 300 andra kommuner, välkommen.
I min arbetsgrupp började vi grubbla på att båda våra nationalspråk behöver ett nytt ord. Vi behöver ett ord, som beskriver den där känslan man ibland har när man kan sin sak. Den där känslan, då man redan på förhand njuter av hur bra det kommer att gå. Jag vet vad jag kan. Jag vet att det kan gå på tok, det hör till, men jag är inte det minsta rädd för det. Den känslan ska inte förväxlas med omotiverad superpositivitet – det att man med positiv attityd och ett leende lappar i där förmågan tryter.
Jag minns Valentin Kononen på 50 km gång i friidrotts-VM i Göteborg 1995. I en intervju före tävlingen sade Kononen någonting i stil med att: ”Jag kan ingenting till det om någon annan är snabbare än jag, men om någon tänker vara snabbare än jag, så ska den personen nog vara i otroligt bra skick”. Kononen njöt av sig själv och sin förmåga på ett sunt sätt redan på förhand. Under tävlingen gick Kononen taktiskt perfekt. Han vann och knäckte sin kinesiska rival totalt. Men det är egentligen trivialt, det jag minns bäst är Kononens attityd och sällsynta förmåga att lita totalt på sin egen förmåga. Han njöt på förhand av att äntligen få leverera.
Brytningsskede
Jag har en allt starkare känsla av att vi på många sätt lever i ett brytningsskede. Det gäller till exempel traditionell föreningsverksamhet. Föreningsverksamheten håller på att ersättas av mer eller mindre tidsbundna grupper som samlas för att göra någonting specifikt, som att ställa till med ett evenemang. Gruppen upplöses efter evenemanget (eller tar tag i följande), men ingen sitter fast med ett styrelseuppdrag följande 115 år. Man kan med gott samvete titta sig omkring efter följande intressanta projekt.
Mediefältet är i en stark brytning. Det gäller mera än att papperstidningarna försvinner. Hela den mediala verkligheten kommer att omformas från grunden, då var och en är innehållsproducent i sociala medier och de beskrivande och rotande journalisterna har blivit för dyra och skenbart(!) överflödiga. Alla tomrum fylls av någonting, vilket ger utrymme för helt nya uppslag.
Den västerländska industrialiseringen har också nått en slutpunkt av något slag. Återstår att se vad som uppstår och växer fram i en värld, där tillverkning av vanliga varor plötsligt har blivit alltför dyr. Det känns skrämmande att den värld, i vilken jag växte upp, inte längre finns. Men jag är inte rädd.
Vi bönder kan allt möjligt och vi har tack vare en relativt stor frihet möjlighet att utveckla nya lösningar. Den diversitet som jag beskrev ovan är en nyckel till framgång. Kombinerat med en sund självkänsla och stolthet kan vi göra vad som helst.