Den blomstertid nu kommer

Inlägget har tidigre publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 3.6.2016

——–

Facebook har en funktion, som påminner om uppdateringar under tidigare år. Jag blev nyligen påmind om en uppdatering som jag gjorde för några år sen, med anknytning till min studentdimission för rätt så länge sedan. Jag skulle inte bli student och jag tyckte då att det inte var någonting märkvärdigt. Senare har jag satt in också den saken i ett lite större sammanhang.

I en av kommentarerna till uppdateringen gör jag en rätt så viktig observation. Mina föräldrar är inte studenter, inte deras syskon heller. Noterade vidare, att trots att ingen av min fars syskon tog studenten, så är samtliga barn till syskonskaran med ett undantag studenter. Undantaget blev sjökapten.

Det har alltså hänt någonting. Trots att läsning, böcker och allmänbildning har stått högt i kurs, så har det inte tidigare varit självklart att det har materialiserats i studentexamen eller annan utbildning. Förändringen har varit till det bättre. I dag är utbildning tillgänglig för alla, oberoende av social bakgrund.

Vi har utan tvivel ett av världens bästa utbildningssystem. På det hela taget har vi ett system som tryggar en mycket högklassig undervisning för alla. Varje liten kotte får samma möjligheter. Mycket av den framgång som vårt samhälle och vårt samhällssystem har haft, grundar sig på att alla får en möjlighet att utnyttja sin potential.

Ungefär hälften av årskullarna tar studenten, men de lokala variationerna är stora. Yrkesutbildningen har aldrig fått den uppskattning den borde få, vilket konkretiseras till exempel i att bänkskuddardagen och studenternas namn fyller tidningarna år efter år. Uppståndelsen kring att någon har blivit rörmokare, elektriker eller kock är aldrig lika stor i pressen, men visst firas yrkesexamina också.

Den blomstertid nu kommer och jag vill tacka livet? Frid och fröjd – Strömsö från Hangö till Utsjoki? Kanske inte riktigt. Försommaren och skolavslutningarna är också förknippade med en massa ångest. För många innebär det början på en obestämd tid av ekonomisk osäkerhet och framför allt en ganska total otrygghet. Inget arbete, ingen studieplats, ingenting att göra på dagarna kombinerat med att du förväntas skrika ut din livsglädje och blicka framåt.

Jag blickar lite tillbaka till min föräldrageneration. Det fanns alldeles säkert människor som föll emellan då också, men jag tror inte att det någonsin förr har varit så lätt att falla ut ur samhället som i dag. Förr fanns det en massa relativt enkla arbeten av typen hantlangare. De var en livlina för en del, en väg in i arbetslivet för andra.

Vårt arbete har blivit så värdefullt, att vi inte har råd med det mera. Det är förstås inte hållbart i längden. Allt var inte bättre förr, men jag tror att vi måste försöka återskapa en arbetsmarknad som har behov av hantlangare. En arbetsmarknad som kompletterar världens bästa undervisningssystem så att den kan snappa upp dem, som av olika orsaker tillfälligt eller permanent inte kan ta till vara undervisningens möjligheter.

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *