Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 8.7.2016
———————
Som jordbrukare måste man planera en massa på förhand. Vissa saker går förstås att göra som de kommer, andra saker måste man ta sig an just då de kommer på. Men större saker måste man planera på ett eller flera års sikt. Många saker kräver att siktet är inställt till och med tiotals år i framtiden.
Häng kvar en stund ännu, min kolumn ska inte handla om jordbruk, men jag ska ta avstamp från något jag känner till. Jag har alltså redan odlingsplanen i stort sett färdig inför nästa år. Om det sker stora förändringar i världen, kommer jag förstås att ändra mina planer. Men om det går ungefär som jag har tänkt, så följer jag min plan, som inte avviker särskilt mycket från tidigare år.
Producentpriserna är ovanligt låga för våra vanligaste odlingsväxter och det finns ingenting som tyder på att priserna skulle stiga varken markant eller snabbt. Det skulle alltså vara läge för att försöka på odling av någonting helt nytt, eftersom förlusten jämfört med till exempel vete inte kan bli speciellt stor. Ändå reagerar jag och mången annan nästan tvärtom. Vi blir ännu försiktigare än vanligt. Man försöker kanske välja växter som har en säker avsättning, men håller sig vid de invanda växterna.
Jag har för mig att det samma gäller samhället överlag. Vi har en långvarig recession över oss och ingenting tyder på varken snabba eller stora förändringar. Rationellt tänkt är det sämsta alternativet alltså att tröska på i gamla spår. Ändå är det just det vi gör. Den allmänna osäkerheten gör att vi fokuserar på rädslan för att det ska gå på tok och lyder ryggmärgen, som säger att det gick ju bra att göra så här också tidigare.
Jag känner ibland en viss samhörighet med en skotsk jordbrukare, som hette Robert Burns. Han blev dock mera känd som skald än som bonde. Han skrev sin mest kända dikt ”To a mouse, on turning her up in her nest with a plough” medan han ännu stod kvar vid plogen (detta hände alltså redan 1785). Burns hade nyss förstört boet för en liten mus, som hade varit fullt upptagen med att förbereda sig för den annalkande vintern. Han konstaterar lakoniskt att så går det ibland för både möss och människor. Allting går i stöpet trots bästa möjliga planering och förberedelser.
Diktens poäng kommer i sista versen, då poeten konstaterar att musen trots allt är lyckligare lottad än han, människan. Musen lever i nuet, medan vi människor är fångar i det förgångna, i allt det som kunde ha varit, och i rädslan inför det som skall komma, trots att vi ingenting vet om morgondagen.
Jag tycker mig se just sådana tendenser. Vi sörjer det som kunde ha varit, längtar tillbaka till en tid då vi betalade med mark och kunde sälja vilket skräp som helst till Sovjetunionen. Samtidigt är vi rädda för morgondagen, rädda för allt som kan gå på tok. Vi vågar inte ta tag i de möjligheter som ligger framför oss. Vi är inte möss, vi är människor. På gott och ont.