Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Östnyland 12.8.2016
————
Jag har under de senaste åren allt mera börjat uppleva, att jag inte längre förstår de skeenden som jag ser omkring mig. Kanske jag inte har gjort det förr heller, men jag har inte tidigare haft upplevelsen av att fatta noll. Då måste det ju vara sant eller hur?
Individualismen har på sätt och vis nått en nivå som den kanske inte borde tillåtas nå. Den egna åsikten är numera så värdefull och unik, att den ersätter fakta. Det verkar finnas allt flera, som har en enda sanning som de går och bär på. Den personliga sanningen är så mäktig, att den löser praktiskt taget alla samhällsproblem. Den personliga sanningen ger också en förklaring till varför livet känns surt ibland.
Vi lever i en tid av mycket långvarig ekonomisk recession med hög arbetslöshet som följd. Allt flera känner allt större otrygghet. Detta obehag måste få en förklaring och en lösning. Plötsligt är en massa hyperförenklingar gångbara sanningar på individnivå. Förenklingarna beskriver problemet och ger en enkel lösning.
Allt beror på EU och euron och alla problem löser sig bara vi går ur EU, tar marken i bruk och gräver upp Kekkonen så att vi har en ordentlig president av den gamla stammen.
Allt beror på muslimerna som sprider sig okontrollerat i Europa och spränger vem som helst när som helst. Kasta ut alla muslimer ur Europa så blir alla glada och alla problem löser sig helt av sig självt.
Allt beror på att vi har så många suvakkin i det här landet, rödgröna ultraliberala stadsbor som tycker om alla som är tillräckligt svarta eller araber eller egentligen vad som helst utom vita, heterosexuella män. Oss, ju!
Allt beror på att de sociala förmånerna är så omfattande och delas ut till alla som inte ids arbeta. Ta bort alla socialbidrag, så måste alla de där slattriga snyltarna fara på arbete. Problemet löst.
Allt beror på höga skatter. Sänk skatterna. Ta bort alla företagsskatter, så börjar företagen anställa av bara tusan.
Allt beror på att Persuna fick så mycket röster i förra riksdagsvalet. Om ingen skulle rösta på Persuna, så skulle vi inte ha några problem i det här landet.
Allt beror på att vi har skarvar i skärgården och på att det är förbjudet att sälja snus. Dessutom lite på att studentsvenskan inte är obligatorisk längre.
Jag vet faktiskt inte om fenomenet är nytt eller om det bara framträder tydligare i dagens mediala omgivning. Det känns skrämmande, att så många tycks tänka att den där ena tanken är sann, bara för att just jag råkar tycka så. Åsikten behöver inte motiveras eller vägas mot fakta eller motargument.
Jag tycker att det har hänt någonting åt vår debattkultur. Har vi tappat förmågan att argumentera, förlorat insikten om att den egna åsikten aldrig kan vara entydigt sann? Kan det faktiskt vara så, att vi inte längre riktigt vet hur man gör när man lyssnar på argument och motargument och sedan skiftar den egna hållningen en aning? Vad tycker du?