Inägget har tidigare publicerats som kolumn på långfredagen 25.3.2016 i tidningen Östnyland
————
Jag skrev inför jul en kolumn om den historiska Jesus. Jag tar inte ställning till huruvida han var gudomlig eller inte. Han hade ett budskap om likavärde som det är värt att ta till sig. Jag fascineras av Jesu annorlundaskap i sin tid.
Påskens händelser utgör ram för den kristna tanken på att någon annan redan har sonat våra synder. Jag tycker att det är lite orättvist att Jesus får sitta i himlen och njuta av både himlen och äran, medan Judas, vars gärning var lika nödvändig, får brinna i helvetet för sin insats. Oberoende av korsfästelsens religiösa innebörd, så kan man kanske lära sig något av påsken för 2000 år sedan.
Det är lätt att föreställa sig den sista kvällen tillsammans med lärjungarna. Där har de suttit samlade kring en bit mat och lite vin. En del av dem har kanske förstått att deras rebelliska kringflackande kommer att få ett slut. Jesus har åtminstone insett det. Han utgör ett hot mot etablissemanget och måste elimineras innan hans för tiden liberala och oerhörda idéer får större genomslagskraft. Han hotar maktstrukturer och det går inte för sig.
Där sitter de alltså och äter, en grupp män i trettioårsåldern, med sina revolutionerande idéer om allmänskligt likavärde. Jag roas av hur kraftigt min bild av dessa skäggiga män som dricker vin och skrattar bullriga skratt står i kontrast med bilden av fromma gamla tanter i hucklen på väg till nattvarden för att minnas denna händelse.
Judas är på sätt och vis ganska ointressant i sammanhanget. Förrädare finns alltid, särskilt om förrädaren kan vänta sig personlig fördel, materiell eller annan. Judas är egentligen intressant bara i filosofisk mening. Varför tackar inte kristna honom för sin uppoffring för att de har fått syndernas förlåtelse? Evig förtappelse är inte småsaker. En annan intressant fråga är förstås varför Judas alls behövs. Varför steg inte Jesus själv fram och försvarade sitt budskap?
Simon Petrus förnekelse av Jesus är en intressant bit av berättelsen. Det framgår redan tidigt att den som förnekar Jesu budskap och det som lärjungarna förkunnar inte är värd att dela gemenskapen. Man ska vara beredd att stå vid sina bröders sida också i svåra stunder, annars förnekas man själv. Petrus bedyrar sin trohet till Jesus.
Ändå är det just Petrus, den trognaste av anhängarna, som tre gånger förnekar Jesus i trädgården utanför översteprästens palats, där Jesu öde håller på att förseglas. Bara för att det är lättast för Petrus då han har att välja mellan att stå för sina ideal eller slinka undan utan konflikt. Han tar den lätta vägen ut.
Jag tar berättelsen som en liknelse om hur lätt det är att glömma sina ideal för att inte råka ut för obehag. Vi är ganska många som gör det också i dag. Vi väljer att inte försvara våra ideal då någon trampar på dem. Vi väljer att inte försvara alla människors lika värde, då det kunde innebära obehag och obekväma situationer. Vill jag likt Petrus komma till insikt om min svaghet först då tuppen gal?