Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Östnyland i januari 2016
————-
För dig som inte känner mig är det kanske bäst att först berätta att jag är mycket fosterländsk. Det har jag varit största delen av mitt liv. Jag är av många orsaker stolt över mitt hemland. ”Vi” har byggt upp det här landet från ett fattigt land i sviterna av ett slitande inbördeskrig till en av världens rikaste nationer. Vi har utvecklat världens kanske bästa hälsovårdssystem och skolor. De akademiska meriterna och spetskunnandet inom många branscher hör till de främsta i världen.
Jag ser med stolthet på våra nationella symboler – flaggan, lejonet, nationalsången och så vidare. De är symboler som vi använder för att visa vår stolthet och tacksamhet för de generationer som har byggt upp vårt land. För mig är dessa symboler också ett personligt löfte. De är mitt löfte om att jag enligt bästa förmåga tänker fortsätta på det nationsbygge som andra har påbörjat.
Nationella symboler är gemensamma. De är inte dina, inte mina, men de är våra. Därför blir jag arg när vissa grupper tar allt flera av dessa gemensamma symboler och gör dem till sina. Jag kan med min habitus inte längre bära Finlands lejon kring halsen, då alltför många tolkar min symbol helt fel. Jag blir tagen för ett skinnhuvud med snedvriden syn på patriotism.
En del har börjat använda Finlands flagga som profilbild på Facebook. Många av dem anser sig vara mycket patriotiska. Tyvärr begränsar sig patriotismen i många fall till att se ner på andra, i stället för att med stolthet delta i nationsbygget. Med vilken rätt tar någon vår gemensamma flagga till sin egen? Till en symbol för något som min flagga inte alls representerar.
Alldeles för ofta får man höra någon göra sig till talesman för vad veteranerna anser om saker och ting. Veteranernas åsikter sammanfaller alltid med sagesmannens åsikt, vilken i regel är värdekonservativ och negativ till alla utlänningar. Jag blir arg. För det första är veteranerna till största delen döda, men framför allt är och var de vanliga människor, precis som du och jag. Alla olika. Inte en enhetlig massa med en kollektiv åsikt om moderna skeenden. Dessutom är vinter- och fortsättningskrigets veteraner en nationell symbol. Veteranerna som symbol tillhör oss alla, inte endast ett fåtal som inte har mera skam i kroppen än att de tar veteranerna till sina egna och sätter ord i munnen på dem.
I slutet av fjolåret stötte jag på en film, där några svarta män på klingande finska hyllade olika nationssymboler. Reaktionerna var väntade, då många sade att de inte har någon rätt till dessa symboler, eftersom de inte har deltagit i nationsbygget. Kritikerna har själva deltagit i nationsbygget främst genom att råka födas i det här landet. Jag har svårt att se varför det skulle ge någon rätt att ta åt sig äran för att vi har ett fint land.
Ingen har rätt att ta våra gemensamma symboler och göra dem till sina.