Inlägget har tidigare publicerats som en kolumn i tidningen Östnyland 21.10.2016
=========
Jag har tänkt mycket på ensamhet. Både relativ och absolut ensamhet. Man kan vara allena, men inte ensam ändå. Man kan vara omgiven av människor, men ensam ändå.
Lyssnade på en sång av Melissa Horn. Den handlar, som hennes sånger så ofta, om hennes trasiga förhållande till sin man. De håller ihop, men hennes man sover hellre allena i ett annat rum än med henne. Han gör det för att det känns mindre ensamt än att ligga bredvid henne.
Så är det väl ganska ofta. Man känner sig inte ensam allena i fjällen, på en holme i skären. Man känner sig ensam, då man har andra omkring sig som man borde kunna relatera till. Då man är bland andra, vilka borde kännas nära.
Det sägs ofta, att ensamheten är ett av vår tids största gissel. Urbaniseringen leder till ensamhet. I båda ändarna dessutom och det är ju ganska hemskt. Allt flera bor i en ny omgivning, bland människor de inte känner, i en ”by” som inte har uppstått av sig själv, utan på ett ritbord. Man går på jobb, där man umgås ytligt med främlingar på dagarna. På eftermiddagen hälsar man hej vi ses i morgon. Och går hem, förstår att man inte har någon att ringa till.
I andra ändan av urbaniseringen bor ensamma människor i sina stugor, i byar som en gång fanns. Rädda för att störa sina barn i deras jäkt därborta i stan. Rädda för att inte orka gå till postlådan mer, för att falla i trappan och bli där några dagar, nu när också Greta i grannstugan har dött. Gamla ungkarlar i stora, tomma hus, ensamma både relativt och absolut.
Den ekonomiska depression som snart har pågått i tio års tid skapar också nya generationer av ensamma. Utan arbete är det svårt att hitta, skapa och upprätthålla ett sammanhang i sitt liv. Men det är mera än så. Osäkerhetskänslan gör att vi blir försiktigare, även om vi skulle ha ett arbete. Vi gör mindre än vi annars skulle göra. Vi sköter sämre om våra vänskapsband.
Alla springer omkring och jäktar. Allt oftare låter vi bli att föreslå en träff. Kalendern står i vägen. Min och din. Jag har ju så mycket. Jag låter bli att be dig på kaffe, du har ju så bråttom, du hinner inte ändå. Rädslan för att bli avvisad börjar definiera mitt umgänge.
Ensamheten är den stora massans problem. Den är ett problem för oss som vill smälta in och inte sticka ut. Vi impregneras med en uppfattning om hur man ska vara, både fysiskt och mentalt. Vi ska vara som stöpta ur samma form. Men det är vi inte. Vi är alla annorlunda. Men vi vet inte om det. Vi tror att alla andra är som dom andra. Vi tror att ingen tänker sådana tankar som jag. Rädslan gör oss ensamma.
Ensamheten är vår tids folksjukdom, en av många orsaker bakom depressioner och alkoholism. Men vad kan vi göra åt saken? Det är den enda frågan av betydelse. Jag tror att den relativa ensamheten går att lindra genom att vi bättre förstår, att dom andra tänker likadana tankar som du, känner likadant som du, är lika rädda för allt som du.
Hur viktiga saker fyller jag min kalender med? Är de viktigare än du?