Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Lantmän och andelsfolk 11.11.2016
———-
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne
Påverkas ditt humör mycket av vädret eller årstiden? Jag hör till dem, som med stigande ålder får ett allt mera väderberoende humör. Eller det är mera än bara vädret. Det gäller årstiden också. Ljust och mörkt. Regn och tre plusgrader en grå dag känns som rena lyckan på våren, men på hösten känns samma väder som en personlig förolämpning.
Novembermörkret känns för varje år mera motbjudande. På något oförklarligt sätt känns det lättare att uthärda, efter att jag blev medveten om att jag lider av någon form av höst- eller mörkerdepression. Dessutom vet jag att våren kommer och jag vet hur det känns när våren kommer. De där första gångerna man ser takdropp fast det är tio minusgrader. De första bara fläckarna som smälter fram ur snön. Doften av den fuktiga jorden som blottas.
Visst känns hösten knäckande, men jag kan le ett överlägset leende mot mörkret. Visa tungan åt november. Försök knäcka mig om du vill, november, men om några månader kommer min bästa vän solen och ger dig stryk. Hon sopar bort det mörka, torkar upp det råkalla och våta. De där dagarna när man inte kan läsa tidningen utan konstljus blir uthärdliga, då jag vet att det inte finns ett oändligt förråd av sådana dagar.
Jag har alltså en förmåga att se framåt och fina tröst och glädje i det som jag vet att ska komma. Det är svårare att blicka bakåt och ta med sig av glädjen till i dag. Eller så är det för mig. Där jag bor, hade vi helt underbart höstväder nästan oavbrutet i september-oktober. Torrt och fint. Den glädjen varade förstås inte hur länge som helst. En dag föll det snöslask. Jag kan bara förvånas av hur illa det kändes. Det borde ju vara klart att det nån dag blir regn. Den glädje över den fina hösten som jag hade känt var som bortblåst. Jag blev riktigt arg på mig själv. Vad är det nu för fasoner att irritera sig på lite snöblandat regn efter årtiondets finaste höst? Varför är det så svårt att tänka positivt?
Tänk positivt
Min dotters skola besöktes en kväll för en tid sedan av Åse Fagerlund från Folkhälsan. Hon berättade om positiv pedagogik och hon har startat ett pilotprojekt kring positiv pedagogik i Finland. Det var kanske lärarna som var målgruppen, men vi var ett antal föräldrar på plats också. Jag kan bra erkänna att jag har rätt så stora fördomar mot simpelt hurtiga ”tänk positivt, så blir ditt liv helt super”-ideologier. Jag bestämde mig för att gå till tillställningen med en positiv attityd och lyssna på vad som sägs. En del fördomar finns nog kvar, men i övrigt stärktes en vag uppfattning som jag har haft redan länge.
Jag är övertygad om att man kan bli riktigt bra på någonting endast om man försöker utveckla de sidor av sig själv som man redan är bra på. Sina fel och brister inom något område ska man enligt min mening bara förbättra till den del de utgör ett konkret och oöverkomligt hinder för vidare utveckling eller skadar andra. Om man använder en stor del av sin tid på att försöka bli bättre på delområden som man inte är bra på, hinner man aldrig bli brilliant på sådana delområden som man har naturlig fallenhet för. Dessutom är det roligare och mera givande att förbättra sånt som man redan är bra på.
Den positiva pedagogiken utgår delvis från samma sätt att tänka. Man koncentrerar sig inte så mycket på det man gör fel, utan man koncentrerar sig i stället på sina styrkor. Neurokemiskt har man visat att hjärnans nätverk vidgas under en positiv sinnesstämning och då får hjärnan bättre tillgång till sin potential. Kreativiteten ökar vid en positiv sinnesstämning och förmågan till problemlösning likaså.
Vadå pedagogik, du är ju bonde?
Det är inte alls så självklart att människan har en positiv attityd. I själva verket har evolutionen gjort åtminstone lite av motsatsen. Rädsla, ilska, oro och misstänksamhet är egenskaper som räddar liv. Ur evolutionens synpunkt innebär det, att de som var misstänksamma och rädda för mammutar och sabeltandade tigrar har fört sina gener vidare, medan de som med glädje och positiv attityd sprang fram för att paja de söta djuren inte fick någon avkomma.
Men det kan ju inte vara riktigt så simpelt och rätlinjigt. Om de positiva känslorna inte skulle vara till nytta för vår överlevnad, så skulle de inte alls finnas kvar i våra gener. Dessutom har vi nuförtiden mycket bättre möjlighet att utveckla de positiva tankarna och den positiva nyfikenheten, då vi inte hotas av vilddjur hela tiden. Det är oerhört sällan vår överlevnad är beroende av flykt- eller stridsinstinkten.
Vad har positiv pedagogik med mig att göra, jag är ju inte lärare? Kanske inte så mycket, men jag har alltid varit vetgirig. Jag tycker om att hitta svar på frågor och förstå hur saker och ting hänger ihop. Det ger stor tillfredsställelse att observera olika orsakssamband. Men jag har märkt att då livet känns tungt för att det är vinter eller av någon annan orsak, så går jag allt oftare in i ett överlevnadstänkande. Försöker kämpa på och prestera i väntan på våren. Pressar mig framåt med en ful grimas och blodsmak i munnen.
Jag tror att jag ska försöka göra tvärtom ett par vintrar för att se om det fungerar. Försöka se allt det positiva som finns och finna den glädje som finns i de små sakerna. Låta bli att grimaserande slåss mot olusten och tungheten. Dels hoppas jag att det i sig ska lätta upp, men jag hoppas framför allt att det leder till att mitt tänkande hålls mera kreativt också då det inte annars skulle kännas så bra.
Man kan inte tvinga sig till positiva tankar men man kan kanske strunta i ogjorda saker en stund, låta bli att läsa idiotinlägg i webbdebatter, låta det snöa slask om det gör det, lämna kvar ljusen i utegranen till Valborg. Vi bönder borde kanske också i ett mera allmänt se på vilka möjligheter vi har mera än koncentrera oss på allt som är fel. För vår psykiska hälsas skull.