Inlägget har tidigare publicerats som kolumnn i tidningen Östnyland 25.11.2016
——–
Jag tror att vi alla ibland funderar ganska mycket på livets mening. Vad är egentligen syftet med allt? Finns det alls ett syfte eller är allting bara resultatet av en slump? Är livet kanske bara en illusion, en elektrisk impuls i plasma, min fantasi?
Frågan om livets mening är gammal och universell. Nästan alla religiösa uppfattningar ger ett svar på frågan om alltings ursprung och ett syfte för vår tillvaro. Vetenskapen förklarar hur liv har kunnat uppstå, men försöker inte ge livet en mening. Ingen har ännu kunnat svara på alla våra frågor.
Under en diskussion förra veckan nämnde min samtalspartner en gravid kvinna och att hon skulle föda ett nytt liv. Det fick mig att återgå till en gammal tanke som jag har haft. Då jag i tonåren funderade mycket på livets mening och livet i sig, kom jag till den slutsatsen, att det finns bara ett liv som vi alla delar. Ett enda gemensamt liv.
Om det finns någon sanning i vetenskapen, så har livet uppstått en enda gång. Alla organismer som har uppstått efter det delar alltså på ett och samma liv. Mitt liv är samma liv som finns i träd och buskar, spindlar och bakterier. Många naturreligioner utgår från en liknande tanke. Vi människor är ett med allt levande i naturen. Jag tilltalas av tanken på idéplanet.
Är det att förminska livet, om det varken börjar eller slutar då man föds eller dör? Jag tycker att den tanken gör livet mera unikt. Tänk om det skulle uppstå nytt liv varje gång då någonting föds. Vad skulle det vara för unikt med det? Någonting som kan återskapas gång efter annan, en dussinprodukt.
Om vi alla delar på samma liv, så är det väl inte så farligt om man spiller lite av det? Eller är det att döda lite av mig själv om jag dödar vad som helst? Jag tilltalas på idéplanet av det senare, men det går inte ihop med att jag dör om jag inte äter. Det jag äter har nyligen levt och det gäller både salladen och biffen. Salladens död upprätthåller mitt liv. Eller flyttar jag bara liv från ett ställe till ett annat då jag äter?
Vem har egentligen rätt att bestämma om liv och död? Jag gör det varje dag då jag äter. Oftast indirekt, men ibland äter jag en morot från landet. Då dödar jag ju den egenhändigt. Nämen sluta nu, kanske du tänker. Det är skillnad på att döda grisar och på att döda morötter. Vilken är egentligen skillnaden? De delar samma liv och de kan dödas utan att de ens hinner märka det. Åtminstone grisen, moroten dör väl lite småningom.
Mitt flöde av tankar når den eutanasidiskussion som har varit aktuell på grund av ett medborgarinitiativ till riksdagen och ett spörsmål till regeringen. Vem har rätt att fatta beslut om liv? Får man ta sitt eget liv om man är dödssjuk? Får någon annan hjälpa till? Jag avundas inte våra beslutsfattare. Frågan om rätten till liv och rätten att avsluta liv är mycket viktigare än skattesatser och överhastighetsböter. Jag hoppas debatten tar fart och får djup. En mening med livet är att diskutera meningen med livet.