Sannfinländarnas utläggningar kring kultur och kulturens innehåll i sitt valprogram har väckt en hel del debatt och kommentarer. Ett av de ställen som kommenteras låter så här: ”Perussuomalaiset kokevat suomalaisen kulttuuriperinnön säilyttämisen olevan ensisijaista postmodernin nykytaiteen tukemiseen verrattuna. Valtion myöntämiä kulttuuritukirahoja on ohjattava siten, että ne vahvistavat suomalaista identiteettiä. Tekotaiteelliset postmodernit kokeilut sen sijaan olisi syytä jättää taloudellisesti yksittäisten henkilöiden ja markkinoiden vastuulle.”
Låter det bekant? Antagligen. Det finns i historien ett otal exempel på stater/politiska system som har gått in för att reglera konsten och särskilt att ställa upp gränser för vad konsten får föreställa, uttrycka eller kritisera. Den gemensamma nämnaren för dessa system har varit att de är totalitära. Kommunistregimerna, samtliga envåldshärskare och Tredje riket. Detta visar hur stor makt konsten/kulturlivet har. Ingen som vill ha total kontroll kan tillåta fri konst, den är allt för farlig för det.
Jag känner en stor motvilja mot att politiker på minsta sätt skulle ta ställning till innehållet i konsten. Spåren förskräcker verkligen. Typiskt nog vittnar Sannfinnarnas användning av termen postmodern i sitt valprogram om en stor brist på sakkunskap. Det är ju förståeligt att ett sådant språkbruk används, eftersom de flesta inte kan definiera postmodern och det skulle vara lite väl rakt på sak att skriva att man motsätter sig experimentella konstyttringar eller den egentliga poängen: man motsätter sig samhällskritisk konst i alla former!
Riktigt patetiskt blir det när valprogrammet nämner tre konstnärer; Edelfelt, Gallen-Kallela och Sibelius. Två reflektioner: valprogram som explicit nämner vilka konstnärer har gjort bra konst för tankarna till tredje rikets skapelse. Dessutom måste man ju lite fnissa åt det faktum att uppräkningen tar upp de tre av våra ”klassiska” konstnärer som kanske mest aktivt har sökt sig ut i världen för att söka influenser och nya infallsvinklar.
Odemokratiska regimer vill alltså reglera konsten och dess innehåll. Finns det annat man brukar sätta vantarna på? Innehållet i historieundervisningen naturligtvis: ”Historiantunneilla on korostettava suomalaista ihmettä, kuinka köyhästä ja syrjäisestä maasta nousi koko maailman tunnustama edistyksen ja vaurauden kansakunta – vieläpä ilman suuria luonnonrikkauksia. On myös tuotava esiin, kuinka tärkeää itsenäisyys on ollut suomalaiselle menestystarinalle, ja kuinka se onnistuttiin säilyttämään sodissa, joista selviytyminen oli sekin jo yksistään ihmeellistä.” (gissa varifrån citatet är taget). Det är stoff för en annan predikan, men politiker skall INTE säga vad det skall stå i historieböckerna!
Tro nu inte att jag är en stor vän av modern konst! Långt därifrån. Jag har besökt tex Kiasma och upplevde att det mesta som fanns där var antingen fult eller motbjudande, i regel bägge. Några få undantag tilltalade mig, i regel dock inte i estetisk mening. Ändå skulle jag inte komma på tanken att försöka begränsa människors möjligheter att försöka återspegla och kanske till och med kritisera det samhälle vi lever i och de skeenden som omger oss.
Konsten måste vara fri!