Då jag har följt med den kärnskraftsdebatt som uppstod efter katastrofen i Japan, så slår det mig att många skyller på naturen, inte människan, för det skedda. Kärnkraftsolyckan berodde på att naturen ville göra illa. Den berodde liksom inte på att människan har byggt en kärnkraftsanläggning (på ett sådant ställe). Vi har en tendens att göra så. Det kan gälla till exempel den första vinterhalkan. I tidningarna får vi läsa att ”blixthalka förorsakade dikeskörningar”. Ja men fy på dig blixthalka! På riktigt förorsakade halkan ingenting alls, lika lite som jordbävning eller tsunami förorsakade risk för radioaktiva utsläpp.
Jag har svårt att förstå varför vi gör så. Jag har kört min bil i diket en gång, kört på min egen bil med traktor en gång och kört mot olika hinder några gånger. Ingen av dessa händelser har varit sådana, att jag skulle ha suttit maktlös medan naturens makter har varit elak med mig. Dikeskörningen skedde i hög hastighet med mycket snösörja på vägen. ”Snösörja förorsakade dikeskörning”? Nä, dikeskörningen förorsakades av att jag missbedömde situationen, gjorde att misstag, körde hårdare än det gick att köra med min bil (läs pappas, den gången för 25 år sedan) på det stället.
Jag har grubblat över om det är samma mekanism bakom tendensen att skylla på blixthalkan och tendensen att skylla på en jordbävning. Jag antar att det är fråga om samma sak. Vi vill inte erkänna att vi har gjort en misslyckad riskbedömning. Det rubbar vår trygghet att veta att vi egentligen alla kör alldeles för hårt med våra bilar. Det rubbar vår trygghet att inse att vi inte kan förutse alla de händelser som kan förstöra ett kärnkraftverk.
Det vill vi INTE göra. Vi vill inte rubba vår trygghet, eftersom tryggheten är grunden för livskvalitet (se mitt blogginlägg från den 10 mars).