Jag blev tidigare i kväll ombedd att skriva ett blogginlägg om livskvalitet. ”Pikku juttu” tänkte jag för mig själv, inga problem, pas de problème, njema probljema. Strax innan jag började trycka på tangenterna insåg jag att rubriken är långt ifrån lätt eller enkel (observera distinktionen mellan lätt och enkel). Vad är livskvalitet? Uppfyller mitt liv kriterierna för god livskvalitet? Kan man leva ett kvalitetsliv utan livskvalitet? Finns det ett samband mellan livskvalitet och välfärd?
Trygghet. Det är livskvalitet. Skulle jag vara poet, så skulle jag skriva en dikt som på ett enkelt och verbalt briljant sätt skulle beskriva livskvalitet som trygghet med allt vad det innebär. Några ord kan ibland beskriva mer och effektivare än långa haranger. Tyvärr är jag ingen poet. Måste alltså hålla mig till prosa.
Mat och vatten, i dag och i morgon. Ingen rädsla för fysiskt våld eller att bli uppäten. Värme. Skydd för vädrets makter också i övrigt. Att få sova utan oro för morgondagen. Att kunna sova. Att känna sig älskad, att få älska dem man älskar utan omgivningens fördömande. Att få uttrycka sina åsikter utan rädsla för obehagliga konsekvenser. Frihet att göra självständiga val.
Förteckningen över saker som bidrar till livskvalitet kunde säkert med lätthet göras flera sidor lång. Ändå knyter allt åter till ett enda ord,
trygghet.
Det är livskvalitet. Vårt välfärdssamhälle borde alltså vara en god garant för livskvalitet. I grund och botten tror jag att livskvalitet innebär att man kan vara säker på att det finns ett skyddsnät, men också att man vågar lita på att man kan möta de krav som omgivningen ställer. Då jag grubblar vidare på den linjen, börjar jag inse att materiell välfärd inte ensamt kan utgöra grunden för livskvalitet. Det visste jag ju redan då jag började skriva, men på riktigt? Kan det vara så att dagens samhälle, trots sina många fina sidor, i vissa hänseenden är ett hinder för verklig livskvalitet?
Kan du lita på att du klarar av de utmaningar som arbetslivet ställer, utan att en dag klappa ihop? Vågar du vara dig själv eller försöker du konstant anpassa dig till det du antar att andra förväntar sig av dig? Vågar du berätta om din homosexualitet? Kan du berätta att du har haft en svår depression, så svår att du var intagen på mentalvårdsanstalt? Låter du bli att berätta att din pappa satt i fängelse när du var barn?
Dagens samhälle hyllar individen, men paradoxalt nog verkar det som om samma samhälle skulle ställa hårda krav på likriktning. Det är liksom okej att vara lite sådär kitchigt annorlunda, men att på riktigt avvika från normen, det är inte tillåtet. Inte alls!
Bloggtexten tog mig till ett helt annat ställe än jag tänkte mig då jag började. Jag kommer ju ingen vart, det blev mest ett flöde av tankar. Bristen på syntes är påfallande.
Kanske kärnan ändå kan stå kvar: trygghet är livskvalitet.