Blogg

Jag har i olika sammanhang i dag varit tvungen att fundera på vad fosterländskhet innebär (strängt taget igår faktiskt, klockan är mycket…). Läste att någon hade räknat, att Sannfinländarna nämner krigsveteranerna 11 gånger i sitt valprogram. Jag har inte räknat själv, men utgår ifrån att han som har räknat, har räknat rätt. Bra så, fint att veteranerna respekteras. Jag har dock utvecklat en viss allergi mot att tex. min respekt för våra veteraner utnyttjas för att polera den egna skölden.

Jag har också börjat känna en viss aversion mot dessa “Kiitos 1939-1945”-skjortor som många bär. Missförstå mig inte, snälla ni. Jag känner också stor tacksamhet och alla som bär en sådan skjorta väcker inte automatiskt negativa känslor. Ändå kan jag inte riktigt tåla, att minnet av händelserna 1939-1945 utnyttjas för att ge stöd för en främlingsfientlig hållning. Minnet av krigen är enligt min uppfattning alltför värdefullt för att utnyttjas för sådana ändamål. Jag har också svårt att tro, att alla de unga vuxna som försvarade vårt land och framför allt vår samhällsordning, skulle vara speciellt glada för att vissa vill utnyttja deras gärningar för att ge uttryck för negativ nationalism. Jag har svårt att stå ut med att någon utnyttjar den känsla tex. jag har gentemot våra veteraner för att rättfärdiga någonting, som många av dessa veteraner antagligen aldrig skulle ha tolererat.

Vad är då sund fosterländskhet? Hur värna vår fosterländskhet och vår självständighet?

Genom vårt dagliga arbete. Genom att dagligen utföra vårt värv och våra uppgifter enligt bästa förmåga. Arbetet är viktigt för oss som individer, samtidigt som det i mycket utgör individens bidrag till det gemensamma. Det är också en fråga om respekt. Respekt för dem som är beroende och i behov av de arbetsuppgifter som vi utför. Respekt för allt arbete som andra utför i sin vardag.

Genom att utbilda oss själva och våra barn. Vi bör naturligtvis utveckla vårt yrkeskunnande, men jag tänker också på kunskap i en vidare bemärkelse. Det som ofta kan sammanfattas i ordet civilisation. Vi bör känna vår egen historia, våra egna traditioner och litteratur. Vi bör göra oss bekanta med främmande länder, främmande folk, deras traditioner och trosuppfattningar. Endast på det sättet kan vi lära oss att visa andra människor den respekt, som vi förväntar att de skall visa oss.

Genom att ta ansvar för det gemensamma. Vi är var och en skyldiga att enligt förmåga ta ansvar för gemensamma uppgifter, vilka ofta grundar sig på frivillighet. Det kan vara fråga om lokalpolitik, ungdomsföreningsverksamhet, frivillig brandkår, Röda Korset; det finns hur många exempel som helst. Ingen enskild person kan kanske i juridisk mening anses vara skyldig att utföra dylikt frivilligt arbete för det gemensamma. Det är ändå så, att vår samhällsordning och kultur i många hänseenden bygger på individens uppoffringar för det egna samhället. Det finns alldeles säkert en uppgift för var och en att fylla. Väglaget, byaföreningen, vägtjänst, blodgivning….

Vi måste också våga vara stolta över oss själva. Stolta på ett sådant sätt, att vi vågar möta det främmande utan att känna rädsla.

Så ser jag på fosterländskhet en natt då John Blund åter låter mig vara ifred.

Det blev under veckoslutet kort tal om att pilka lake. Skäl att reda ut begreppen? Pilka är finlandssvenska för pimpelfiske och lake är en god men förbaskat ful fisk. Lakpilke kan säkert göras på många sätt och jag har inte själv prövat ett enda. Ett av sätten är dock att i februari-mars borra ett hål i isen (obviously!) och sänka ner en riktigt stor dubbelkrok till bottnen av vattendraget. Kroken låter man sedan hoppa på bottnen och strax kommer en lake och lägger sig på kroken och sedan är det bara att dra upp den.

Varför beter sig laken så klantigt? Jo, för att den leker på vintern och tror att den stora kroken som klappar bottnen vid dess lekplats är en möjlighet att föra sina gener vidare. Laken simmar alltså ovanpå kroken i tro och förhoppning av att den har hittat en potentiell partner. Grymt att snabbt dra upp krokarna i magen på den pilska fisken!

Men till saken! Hur i världen har någon hittat på att man kan göra så här? Den som hittade på fiskemetoden visste knappast att laken leker vid denna årstid. Inte heller visste han eller hon var laken i så fall tycker om att leka. Vem har alltså kommit på tanken att hugga ett hål i isen och sedan fiska med så stor krok att inga vanliga fiskar skulle kunna fångas på vanligt sätt? Det är ju inte så att man av misstag råkar hugga ett hål i isen och sedan petar ner en överstor krok.

Läste en gång i Illustrerad Vetenskap eller dylikt om sydamerikanska indianer som fiskade ett slags räkor (eller dylikt, förlåt mig alla biologer!) med hjälp av långa vässade, uppspjälkta stammar av någon växt med trästam. Dessa räkor är bosatta i ett skal som de inte kan lämna på ett djup som människan i praktiken inte kan nå dykande. Ändå har någon hittat på att en lång men riktigt smal trädstam kan användas för att ta upp färska proteiner från flodbottnen. Vem gjorde det först och vad i all världen kan ha gjort att någon har kommit på idén att försöka? Denna någon har inte haft en chans att veta att det finns färsk mat därnere.

Varför jag grubblar på sådana underliga saker? Insomnia gott folk, insomnia!

Jag tänker inte förstöra stämningen på bloggen med några långa utredningar om skattefrågor och vilken hållning jag har. Skattefrågorna kommer dock att vara en stor fråga i vårens riksdagsval. Den som är intresserad av skattefrågor och mina synpunkter kan gärna ta en titt här: http://www.facebook.com/note.php?note_id=180195962002839

Inlägget är en lång kommentar till den sk. Hetemäkiarbetsgruppens förslag. Detta inlägg skulle säkert må bra av att förkortas en aning, men jag vill ge lite bakgrund också. Läs själv och kommentera gärna!

Det hade i eftermiddags gått 43 år sedan jag lämnade min mammas kropp och fick lov att börja andas och äta själv. Skönt att inte behöva komma ihåg hur det kändes. Det måste ju ha varit mitt livs antagligen tuffaste ögonblick! Tänk, att lämna en trygg och varm tillvaro och plötsligt vara ute i det fria, utsatt för atmosfären med temperaturväxlingar, olika ljud och växlingar i ljuset.

Jag har aldrig varit speciellt ivrig födelsedagsfirare. En allt stigande ålder har inte ökat min lust att fira mina födelsedagar, men för varje gång känner jag en stigande tacksamhet för att jag har fått vara med om såpass många år, så många intressanta skeenden. Nu då jag är förälder, tänker jag ofta på mina barn då jag firar min egen födelsedag. Vet inte vad det kan bero på, men som förälder man kanske definierar sin egen tillvaro genom sina barn på något sätt. De ger ett perspektiv på det hela, de ger på en mycket djup nivå en viss legitimitet åt min egen tillvaro.

Fotografiet föreställer min son för tre och ett halvt år sedan, då min dotter fortfarande fanns i sin mammas mage i väntan på att få ta sina första andetag. Fotografiet är ett av mina favoritfotografier, en liten naken kille som står där vid stranden och blickar framåt. Han har livet framför sig, allt är möjligt. Jag hoppas att han får fylla 43 år, relativt nöjd med sitt liv liksom jag.

Jag har en känsla av att jag inte är med honom då han blir 43. Det gör mig inte ledsen, men jag hoppas att jag kan ge honom det han behöver för att känna sig trygg också den dagen, liksom jag har gjort i dag.

Jag har i dag uppvaktat Peter Backman som fyllde 50 år tidigare i veckan. Det var en uppvaktning jag gjorde med glädje, även om jag uppvaktade å Lappträsk kommuns vägnar. Peter Backman är numera bankdirektör på Aktia i Lovisa, men han hann vara nära nog 20 år i Lappträsk kommuns tjänst, senast som kommundirektör.

Peter var kommundirektör då jag kom med i kommunalpolitiken och han jobbade under den tid då vi förhandlade om en kommunsammanslagning med de andra kommunerna i Lovisanejden. Peter talade liksom jag varmt för en samgång. Lappträsk stannade som bekant utanför sammanslagningen.  Han kunde också meddela att han lämnar sin post vid samma fullmäktigemöte där det slutliga beslutet om att inte delta i samgången fattades. Hans avgång hade inte ett direkt samband med det beslut som fullmäktige fattade, utan det var mera av en händelse som allt gick som det gick. Jag hade själv aldrig förmånen att få verka som kommunstyrelseordförande med Peter som kommundirektör.

Jag fyller själv 43 år i morgon och den slitna vitsen om att det är allt yngre män som fyller 50 år börjar ha en annan grundton än tidigare. Man märker liksom inte av det, men tiden går och folk omkring en börjar komma i en ålder som man tidigare kopplade ihop med “gammal”. Grmpff. Man känner sig inte speciellt gammal, men antagligen börjar exteriören småningom vittna om diskrepansen mellan känsla och faktum :).

Jag har under några kvällar försökt bygga upp en hemsida med en integrerad blogg. Någonting går hela tiden på tok och de program som används för dylikt fungerar inte enligt något som jag är van med (Läs: Windows föreslår ngt, tryck Ok). Det blev till att göra en skild blogg först (det kan ju inte vara svårt :)) och sedan länka in den på hemsidan. If I can dream. Få se nu…