Det hade i eftermiddags gått 43 år sedan jag lämnade min mammas kropp och fick lov att börja andas och äta själv. Skönt att inte behöva komma ihåg hur det kändes. Det måste ju ha varit mitt livs antagligen tuffaste ögonblick! Tänk, att lämna en trygg och varm tillvaro och plötsligt vara ute i det fria, utsatt för atmosfären med temperaturväxlingar, olika ljud och växlingar i ljuset.
Jag har aldrig varit speciellt ivrig födelsedagsfirare. En allt stigande ålder har inte ökat min lust att fira mina födelsedagar, men för varje gång känner jag en stigande tacksamhet för att jag har fått vara med om såpass många år, så många intressanta skeenden. Nu då jag är förälder, tänker jag ofta på mina barn då jag firar min egen födelsedag. Vet inte vad det kan bero på, men som förälder man kanske definierar sin egen tillvaro genom sina barn på något sätt. De ger ett perspektiv på det hela, de ger på en mycket djup nivå en viss legitimitet åt min egen tillvaro.
Fotografiet föreställer min son för tre och ett halvt år sedan, då min dotter fortfarande fanns i sin mammas mage i väntan på att få ta sina första andetag. Fotografiet är ett av mina favoritfotografier, en liten naken kille som står där vid stranden och blickar framåt. Han har livet framför sig, allt är möjligt. Jag hoppas att han får fylla 43 år, relativt nöjd med sitt liv liksom jag.
Jag har en känsla av att jag inte är med honom då han blir 43. Det gör mig inte ledsen, men jag hoppas att jag kan ge honom det han behöver för att känna sig trygg också den dagen, liksom jag har gjort i dag.