Efterlysning: Ny matkultur

Inläggen tar tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 22.8.2017

=============

Kålskörden har nyligen inletts och det ligger unga, fina kålhuvud i butikernas grönsakslådor. De unga kålhuvudena är läckra och verklig säsongmat. De gröna bowlingkloten förvandlas till härliga grytor, lådor, coleslaw och dolmar, varför inte surkål. Dessutom är det svårt att hitta billigare mat än färsk kål.

I Finland har vi i många avseenden världens bästa matråvaror. Mindre kemikalierester än i nästan vilket land som helst, antibiotikafritt kött och ingen salmonella i äggen. Den ljusa sommaren gör att grönsakerna och bären blir mycket smakrika. Vi har också en relativt lång skördesäsong, börjande med sparris tidigt på våren och avrundande med alla våra fina rotfrukter till vintern.

Vi har alltså fina råvaror. Ändå har vi några allvarliga brister, som gör att vi inte utnyttjar den potential som finns i råvarorna. För det första äter vi finländare tillsammans mer sällan än invånarna i något annat OECD-land. Det tycker jag att är skrämmande. På jobbet äter en fjärdedel av oss vår lunch eller tar vår kaffepaus ensamma. För det andra har vi inte lyckats skapa eller återskapa en matkultur som uppskattar råvarorna.

Hur ska vi då börja äta oftare tillsammans? Att äta tillsammans föder en gemenskap som ger oss positiv energi och får oss att må bra på ett sätt som ökar vår livskvalitet. Alla familjer borde försöka äta åtminstone en måltid om dagen med alla samlade kring samma bord. Det finns bara vinnare om vi kan införa en sådan sed i varje hem.

Vi borde också äta oftare tillsammans utanför hemmen. Vi har en ganska outvecklad restaurangkultur i vårt land. Dels anses det fortfarande lite snobbigt att äta ute utan någon särskild orsak. Vi har både hög moms och höga löner, vilket gör att restaurangbesök ofta kan te sig dyra. Vi har inte heller riktigt en tradition av att köpa tjänster. Dessutom är vi ett land som har urbaniserats sent. Det har inte riktigt funnits tid att utveckla en kultur som omfattar regelbundna restaurangbesök.

Restaurangernas utbud har kanske inte heller till alla delar främjat utvecklandet av en levande restaurangkultur. Utbudet har bestått och består fortfarande långt av lunchrestauranger som erbjuder något man kan karakterisera som hemmamat. Dessutom finns det förstås en mängd kedjor som erbjuder samma maträtter, serverade på samma sätt i alla världens hörn. Restauranger som erbjuder mat från världens alla hörn har positivt nog ökat vårt intresse för mat.

Jag tror att både kunder och restauranger skulle vinna på att medvetet börja bygga upp en ny matkultur. En kultur som tar fasta på lokala råvaror och de råvaror som är aktuella för säsongen. En kultur som utgår från en sund stolthet över de råvaror och maträtter vi traditionellt har ätit i vårt land. Men inte bara det. Våra råvaror går nog att förvandla till nya maträtter också, med influenser från världens alla kök.

Varför inte bjuda hem en granne och tillsammans tillreda någonting gott av säsongens grönsaker?

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Bakom mina blå ögon

Kolumnen är tidigare publicerad som kolumn i tidningen Östnyland 24.1.2017

=====

Ingen vet hur det känns att vara den onda mannen, den ledsna mannen bakom blå ögon. Ungefär så skriver en ung Pete Townshend i en av mina favoritsånger. Sången handlar om att omgivningen uppfattar oss annorlunda än vi själva gör. Townshend förklarar att han är så mycket mera än det vi ser och det han visar.

Vi har ofta en ganska klar uppfattning om hurudana människorna i vår omgivning är. Jag tror att vi ganska långt kategoriserar människor utgående från några egenskaper som de har. Det kan vara fysiska egenskaper eller egenskaper som har en koppling till beteendet. Jag har börjat bli allt mera medveten om att vi tycks tro att andra människors känslor är kopplade till deras övriga egenskaper.

Jag läste nyligen en artikel om en medelålders man, som blev lurad på tiotusentals euro av en yngre kvinna, som låtsades fatta tycke för honom. Den stackars mannen var så ensam, att han vägrade inse faktum ens då polisen började ställa frågor om kvinnan och de pengar som hon hade ”lånat”. En sorglig historia och nätkommentarerna till nyheten gjorde mig riktigt ledsen. Många kommentatorer tycktes inte ha någon förmåga att ställa sig i mannens situation. Tänk att vara så ensam, att man tror på vad som helst, bara någon äntligen ser dig efter tiotals år av ensamhet.

Jag har också ofta funderat på mekanismerna som får folk att tro på ”Nigeriabrev”. Det är ju absurt att tro på att någon helt obekant miljardör skulle behöva just din hjälp för att flytta hundratals miljoner euro från sitt hemland till ett västerland. Ändå tror folk på breven. Jag undrar om det delvis handlar om samma fenomen som med den ensamma mannen. Man är så fruktansvärt ensam i ett fruktansvärt inrutat och tråkigt liv, att man går på vad som helst, bara för att komma bort en stund. Fantasin hjälper dig att känna dig viktig, åtråvärd eller helt enkelt bara någon som en annan människa ser på riktigt.

Men tillbaka till tanken om att vi skulle känna olika. Vi tror att vi själva aldrig skulle kunna luras av en skojare med nigeriabrev eller förlovningslöften. Men är det så? Känner vi inte alla i slutändan ganska likadana känslor? Jag tror det. Ändå tror vi att en skruttig gammal tant inte kan bli vanvettigt förälskad. Vi tror att chefer helt saknar känslor. Vi tror att artister inte är blyga. Vi tror att människor som skrattar mycket aldrig är ledsna.

Om någon har ett gott självförtroende och en stark självkänsla, så kanske vi luras att tro att den människan är alltigenom tuff. Aldrig rädd eller osäker. Vi tror att den där blyga killen inte kan ha stora drömmar.

Townshends sångtext är inte bara en önskan om att någon skulle se honom, hurudana känslor han känner på riktigt. Den handlar också om rädslan för att någon faktiskt ska göra det. Hjälp mig dölja mina känslor om jag börjar visa dem, ber han. Sådana är vi säkert alla. Vi hoppas att andra skulle se vad vi känner på riktigt. Ändå är vi livrädda för att det skulle ske, ens för ett ögonblick.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Första gången, sista gången, alla gånger däremellan

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.7.2017.

=========

Tidigare i somras blev det med en vän tal om tjusningen i att göra saker för första gången. Den har sin alldeles egna känsla som helt enkelt inte går att uppleva flera gånger. Ingen skillnad om det är den första kyssen, att få köra skördetröska som liten pojke, att ställa sig på teaterscenen, att få smaka på nyfångade räkor.

Första gången har man ingen referens, ingenting att jämföra med, så man är helt enkelt tvungen att använda alla sina sinnen. Intrycken blir äkta på ett alldeles speciellt sätt. I många fall är det också en lång förväntan som uppfylls. Ibland blir det en besvikelse, ibland en fullträff. Det blir kanske inte som man hade tänkt sig, men bra i varje fall. Man kanske minns händelsen hela livet.

Jag började fundera på att det också finns saker man egentligen bara vill göra den första gången. Sånt som man sedan i gungstolen på vårdhemmet kan säga att man har gjort, utan att behöva ljuga mera än det behövs för att krydda en bra berättelse. Det kan vara att hoppa fallskärm, springa ett maratonlopp eller se pyramiderna i Giza. Att se Neapel och sedan dö.

Jag har ibland tänkt att jag borde göra en så kallad bucket list, en förteckning över saker jag vill passa på att göra medan jag lever. Besöka Auschwitz, skriva en novellsamling, sova ensam i skogen en vinternatt. Den typen av saker. Jag vågar inte göra en sådan lista, eftersom den skulle tvinga mig att försöka pricka av alla sakerna på listan. Ganska bakvänt eller hur. Det är jag själv som hindrar mig från att göra saker som jag vill göra.

I något skede av livet börjar man göra saker för sista gången. Man köper sin sista bil, flyttar till en lägenhet därifrån man tänker fara med fötterna före, deltar för sista gången på vårmötet i en förening som har varit viktig i ens liv. Jag tror att det är en viktig del av processen. Man vänjer sig vid tanken på att allting tar slut en dag genom att medvetet göra saker för sista gången.

Jag har inte ännu kommit så långt i livet att jag skulle ha börjat göra saker för sista gången. Samtidigt gör jag allt mera sällan saker för första gången. Jag har redan gjort en massa saker i mitt liv, men visst finns det utrymme för många första gången-upplevelser ännu.

Ett stycke in i medelåldern har jag ibland haft en tendens att bli lite nedstämd över att utförsbacken på sätt och vis har börjat. Det är egentligen ganska korkat. Jag är i en sådan ålder att jag vet att jag kan en massa, jag har erfarenhet, jag bryr mig inte längre så mycket om vad folk tänker om mig och det jag gör, jag vågar göra nästan vad som helst.

Medelåldern är egentligen en skön ålder. Det är då man ska göra saker. Njuta av att man kan så mycket. Njuta av att kroppen ännu är i någorlunda skick. Njuta av att tanken ännu är lika skarp som i ungdomen. Njuta av att göra saker. Inte första gången, inte heller sista gången, utan alla gånger däremellan.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Molempi parempi – vem är jag?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 13.6.2017

Här nedan en länk till min intervju i Molempi parempi

http://<iframe src=”https://player.vimeo.com/video/222148613″ width=”640″ height=”360″ frameborder=”0″ webkitallowfullscreen mozallowfullscreen allowfullscreen></iframe>

=========

Föreningen Samarbetsforum har som syfte att främja samarbete mellan olika aktörer och nivåer i samhället. Samarbetsforum arbetar också för en levande och konstruktiv tvåspråkighet. Då Finland i år fyller 100 år, har föreningen gjort en storsatsning ”Molempi parempi – 52 klipp om två språk”.

Varje vecka presenteras ett nytt avsnitt. Det är fråga om korta filmklipp, där mer eller mindre tvåspråkiga personer berättar om sig själva och sitt förhållande till språk och tvåspråkighet. Filmerna är korta, endast två till fyra minuter, men de ger i många fall en förvånansvärt djup bild av personen.

Jag är född och uppväxt i en tvåspråkig familj. Finskan och svenskan har alltid varit relativt jämnstarka. Jag har gått skola på svenska och växt upp i en by där få pratar finska. Svenskan har under en stor del av mitt liv varit en liten aning starkare. Jag reflekterade egentligen första gången riktigt på allvar över min tvåspråkighet som ung vuxen. Då kom det en period i mitt liv, då det allra mesta i min vardag gick på finska.

Jag minns hur jag njöt av att kunna hantera finskan på ett sätt som enbart är förunnat den som lärt sig ett språk som barn. Ungefär samtidigt började jag fundera på min identitet på olika språk. Jag var och är ju egentligen trespråkig, då hembyns svenska dialekt har ett annat ordförråd och annan grammatik än standardsvenska. Utöver de här tre språken som jag behärskar, har jag på senaste tid åter kommit i kontakt med min mammas finska dialekt, som hon inte använde med oss barn. Det är ett språk som jag inte helt behärskar (ännu), men jag känner igen språket på ett sätt som är svårt att beskriva. Bekant liksom vissa dofter från barndomen.

Jag har fått delta i Molempi parempi och väntar med stor spänning på att mitt eget avsnitt ska publiceras. Med stort intresse har jag tittat på alla andra klipp. Med ungefär hälften av intervjuerna ute, förvånas jag av att det inte har blivit tjatigt. Tvärt om. De medverkande ger varje vecka någonting nytt att tänka på.

I ett av klippen säger huvudpersonen att han är exakt samma person, oberoende av vilket språk han använder. Språket är enbart ett verktyg, säger han. Då jag reflekterar över min egen finsk- och svenskspråkighet, märker jag, att jag förstås är samma person, men att det finns en skillnad. Skillnaden är hårfin, men ändå rätt så distinkt. Min personlighet förskjuts en aning, beroende på vilket språk jag använder.

Språk är ett verktyg och man ska inte ge språk någon ideologisk betydelse. Ändå är det intressant att märka, att olika språk utgår från ett lite olika sätt att gestalta omvärlden. Det avspeglar sig på mitt sätt att tänka och därför också på min person. Jag har tre pikulite olika personligheter – en östnyländsk, en standardsvensk och en finskspråkig. Jovisst, det är fråga om samma person, men han gestaltar och beskriver sin omgivning på tre olika sätt. Inget av dem är bättre än ett annat. De är bara lite olika.

 

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Bönder på some

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.5.2017

=======

Jag är relativt aktiv på sociala medier, främst Facebook och Instagram. Mina some-profiler är ett sammelsurium av allt det som jag är. Jag berättar om vardagliga händelser, jag skriver om politik och intressebevakning, om mina hobbyn och ganska ofta om mitt jordbrukande.

Mina vänner och följare på sociala medier har de mest varierande yrken. Det är allt från europarlamentariker till bönder, från författare till vårdare och allt däremellan. De flesta berättar om sin vardag eller hobbyn och många delar med sig av intressanta tidningsartiklar med mera. Det blir en massa bilder på katter och hundar, barn och hästar.

Jag har redan en längre tid tyckt mig se vissa mönster i hur folk använder sociala medier, beroende på vilken typ av yrke de har. Därför sökte jag lite slarvigt på nätet efter undersökningar i ämnet. De undersökningar jag hittade handlade mest om hur mycket arbetstid som slösas bort på Facebook och dylikt. Jag är mera intresserad av det innehåll som människor i olika yrkesgrupper delar på sociala medier.

Mina egna högst ovetenskapliga observationer tyder på att bönder mera än andra delar med sig av sitt yrke. I de flesta andra yrkesgrupperna har arbetsrelaterade inlägg sällan annat budskap än att nu börjar semestern. Någon gång kan det vara foto på lunchen eller en födelsedagstårta med anledning av att någon på kontoret har födelsedag. Mycket sällan handlar inläggen om själva arbetet eller dess resultat.

Bland bönderna är det annorlunda. Det är själva yrket och olika arbeten som visas upp för vännerna eller följarna. Det är sådd och skörd, kalvningar och djur på bete. Då jag själv delar med mig av olika arbetsmoment inom jordbruket, så är det dels för att berätta om vad jag håller på med för andra bönder. Minst lika mycket handlar det också om att berätta för alla andra om bondens vardag. Jag tror att andra bönder som delar med sig av sitt jordbrukande tänker på samma sätt.

Varför ser vi så sällan andra grupper dela med sig av sina arbeten på sociala medier? Undantaget finns förstås i inlägg som har ett direkt marknadsföringssyfte. Har du sett sjukvårdare lägga ut fotografier på speciellt snygga stygn på some? Eller läst om hur bokföraren njuter av sina bokslut och balansräkningen som landar på centen rätt? Vad beror det på att det mest är bönder som lägger upp bilder och berättelser om sitt arbete?

Många yrken handlar om kontakt med andra människor. Det kan säkert vara lite knepigt att dela med sig av arbetssituationer, utan att samtidigt publicera fotografier på människor som kanske inte har någon lust att bli publicerade i någons flöde. Men ändå. Jag saknar faktiskt inlägg som handlar om vardagliga situationer på arbetet. Kanske det skulle öka förståelsen för andra människor. Jag tror att vi har ganska stereotypa uppfattningar om olika yrken. Kanske skulle dessa stereotypier mjukas upp av mera some-synlighet. Eller kanske de bara skulle förstärkas.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Konstig konst

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 4.4.2017

========

Jag har aldrig upplevt mig själv som någon stor konstkonsument eller förståsigpåare inom konsten. Tvärt om. När någon säger ordet konst, så tänker min ryggmärg fortfarande på dammiga muséer, stridande tjädertuppar eller konstiga föremål som inte föreställer någonting alls. Jag tänker instinktivt att det är någonting man måste förstå på ett visst sätt, kunna läsa.

Om man tänker på konst i ett lite vidare perspektiv än von Wrights fåglar, så är jag en riktig storkonsument. Jag vet inte hur många hundratusen sidor skönlitteratur jag har läst under mitt liv utöver en bedövande massa föredragningslistor. Jag lyssnar nästan dagligen flera timmar på musik medan jag arbetar. Det är konst det också. Tror jag.

Vad är konst egentligen? Jag vet inte om det är någon större vits att ens försöka definiera konst. Ändå har jag en rätt så distinkt uppfattning om varför vi människor behöver konst. Det är för att gestalta sådant som inte går att avbilda. Konstens uppgift är att måla en bild av våra känslor, av vår innersta kärna, av allt det som gör oss till människor.

Jag tänker fortfarande ofta att man ska kunna förstå konst för att kunna njuta av den. Att konst och enskilda konstverk ska gå att förstå på ett visst sätt. På det sätt som konstnären tänkte.

Bevittnade igår ”Peggy Pickit ser Guds ansikte” på Amos. Jag tilltalades mycket av pjäsen, tyckte att texten var rent av genialisk. Idag har jag läst alla recensioner jag har hittat på nätet. Ville jämföra hur andra har upplevt pjäsen, som alltså inte är ett realistiskt drama. Jag har tydligen i många avseenden upplevt ganska olika saker än recensenterna. Vem av oss har upplevt pjäsen så som dess författare tänkte? Antagligen ingen alls.

Under sportlovet besökte vår familj Kiasma, där Mona Hatoums utställning då pågick. En del stora konstverk, andra mindre. Vissa var självklara på gränsen till klichéer. Andra var svårare att ta till sig. Vi hade barnen med oss och de tilltalades av många av de ganska svårtolkade konstverken. Alla väckte inte positiva känslor, men de var ändå tilltalande, de berörde någonting som är svårt att beskriva. Kände vi det som konstnären ville uttrycka? Förstod vi hennes konst? Ingen aning, men hon lyckades beröra oss.

Diktatorer har i alla tider vart rädda för konstens makt. Konstnärer hör till de första att dödas eller ställas i maktens tjänst då man strävar till envälde. Det beror på att konsten berör oss på ett sätt som inte går att kontrollera. Makt är att kontrollera. Då kan man inte låta en massa konstnärer drälla runt och påverka folks känslor och tankar hur som helst.

Kanske vi borde våga låta andra uppleva oss själva på ett sätt som vi inte helt kan kontrollera. Våga ge uttryck för vår person, utan att utsätta oss för en strikt självcensur på förhand. Vad har vi att förlora, vilken risk finns det att ta? Det att vi blir missförstådda? Det blir vi ju ändå, oberoende. Den största risken är att någon annan ser din kärna. Hur farligt är det?

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Mors lilla Olle i skogen gick

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Landsbygdens Folks skogstemanummer 3.3.2017

=====

Vad är skogen för dig? Vilken betydelse har skogen för dig? I ett globalt perspektiv tror jag att vi finländare har ett ganska unikt förhållande till skogen. Den har gett oss mat, skydd och värme. I ett historiskt perspektiv har vårt förhållande till skogen förändrats en hel del.

Finland är ett stort land med bosättning nästan överallt. Vi har brett ut oss i alla vrår av landet. Man leds lätt att tro att Finland inte är speciellt urbaniserat, men i själva verket är urbaniseringen i Finland av europeisk medelnivå. Lite förvånande kanske, men Island är faktiskt Europas mest urbaniserade land. Två av tre islänningar är bosatta i tätbebyggda områden. Inte mindre än 94 % av islänningarna bor i en stad, men urbaniseringsstatistiken ser till bebyggelsens täthet, inte administrativa enheter.

På andra plats i fråga om urbanisering kommer Storbritannien. Det är något av en paradox, tycker jag. Det är nämligen så, att 71 % av Storbritanniens landyta används för jordbruk. Som jämförelse kan man nämna att endast 7,5 % av landytan i Finland används för jordbruk. Modernt jordbruk är alltså inte ett hinder för stark urbanisering. Åtminstone för mig är det också ett bevis på att min uppfattning om saker antagligen alltid är mycket skevare än jag kan förstå.

Jag kan inte låta bli att ge ännu ett frågesportsvar eller bra trivia att imponera med. Vilket är Europas minst urbaniserade land? Du gissade antagligen fel, för det är faktiskt Luxemburg, där endast 18 % av befolkningen bor i tättbebyggda områden. Hälften av landarealen i Luxemburg används för jordbruk.

Urbaniseringen är ett ganska nytt fenomen i Finland. Industrialiseringen drog folk till städerna redan på 1800-talet, men urbaniseringen tog fart på allvar först efter våra senaste krig. Det tidigare jordbrukssamhället har ersatts av ett industrialiserat servicesamhälle. Det har skett såpass sent, att relativt många finländare fortfarande har ett mycket personligt och konkret förhållande till skogen.

Mors lilla Rödluvan i skogen gick

Vi finländare har i europeiskt perspektiv haft ett ganska unikt förhållande till skogen. I många delar av Europa har skogen länge representerat någonting farligt. I skogen fanns det vilda djur och rövare. Man kunde gå vilse för evigt i skogen. I många mellaneuropeiska folksagor representerar skogen det onda.

I Finland har skogen varit en symbol för trygghet. Skogen har genom tiderna på ett mycket konkret sätt garanterat trygghet för oss. Finländarna har dragit till skogs undan förtryckare och krig. Skogen har alltid gett oss mat, också då åkerns skörd har slagit fel. Skogen har värmt våra hus och kokat vår mat. Skogen har varit en viktig källa till ekonomisk välfärd, via pälsjakt och tjärbränning till modern skogsindustri.

Man säger ofta att vi finländare är ett skogsfolk och det är säkert sant i många stycken, på gott och ont. Jag har dock en känsla av att vårt förhållande till skogen håller på att genomgå en historisk brytning. Allt färre har en personlig koppling eller ett personligt förhållande till skogen. Det är kanske lite paradoxalt, men det gäller inte enbart dem som bor på långt avstånd från skog. Allt flera barn som växer upp på landsbygden, växer upp utan att ha vistats speciellt mycket i skogen.

Romantik och rädsla

Ju sämre vi känner skogen som den är, desto mera grundar sig våra sinnebilder på konstruerade tankar. Skogen är inte längre den trygga miljö som man kan rymma till om det drar rövare eller soldater in i byn. Den är inte längre ett skafferi, den har blivit ett ställe där man svälter ihjäl. Allt flera är rädda för skogen. Vi vet inte längre hur man orienterar i skogen. För många är det en helt omöjlig tanke att gå ensam ut i en mörk skog.

Vi ser kanske inte längre skogen för träden, då vi inte känner skogen som den komplexa miljö som den är. Vi börjar fastna i detaljer. Det finns varg i skogen, därför dör man där. Det finns hotade arter i skogen, därför ska den skyddas helt och hållet och överallt. Det finns en romantisk bild av att skogen ska se ut som en illustration i en sagobok. Det ultrasnabba samhället fostrar inte till att förstå att processerna i skogen tar tiotals år.

Skogen i Finland har genom tiderna varit allas egendom i viss mån. Vi har en mycket omfattande allemansrätt, som gör det möjligt att röra sig fritt. Vi får plocka bär och svamp. Det finns mera information än någonsin om bärplockning och svampidentifiering. Det finns gps och kartprogram i varje telefon. Karta och kompass är inte svåra att använda med lite övning.

Jag trivs i skogen. Ändå slås jag allt oftare av att det också för mig ganska mycket handlar om en romantisk tanke på skogen. Alltför sällan tar jag mig själv ut i skogen längre stunder. Alltför sällan tar jag ut mina barn i skogen och visar dem allt jag kan om naturen.

Det är inte barnens fel om de ingenting kan. Det är lärarens fel. Dags att skärpa sig.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Frihet behöver gränser

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 28.2.2017

============

Jag ska börja motionera mera, äta hälsosammare, bättra på mina sovvanor, skippa sockret. Det brukar jag tänka ganska ofta. Tyvärr stannar det vid tanken. Först en riktigt liten halvtam ansträngning åt rätt håll och sen faller jag tillbaka i gamla vanor. Låter det bekant?

Många har dåligt samvete för att de inte klarar av att bli bättre människor. Det kan gälla den egna hälsan, hur vi behandlar andra, att sluta röka. Förståndet säger vad som är rätt. Det är egentligen ingen större konst att göra som förståndet säger. Ändå vinner det svaga köttet. Inte alltid, men ofta.

Jag är inte den första som har funderat på förhållandet mellan goda föresatser och faktiskt utfall. Knappast är jag den sista heller. Filosofen Immanuel Kant ägnade mycket tid åt att fundera på förhållandet mellan vår fria vilja och vårt förnuft. Han funderade på många andra saker också. Det vet jag, för han skrev nämligen en massa i stället för att bara ha för avsikt att göra det.

Vi har stor frihet. Vi kan välja vad vi äter, om vi motionerar och på vilket sätt. Vi kan välja hur vi behandlar andra. Vad är rätt och fel? Kant hade en intressant formulering som jag inte minns exakt. Vi ska alltid välja en sådan handlingsmodell, som vi kan tänka oss att ska vara allmän princip. Låter det krångligt? Som mest förenklat betyder det att man inte ska ljuga, eftersom ingen knappast vill att alla ska ljuga. Lögnen skrotar hela systemet, eftersom ingen kan lita på någonting. Lögnen kan inte vara en allmän princip.

Alla tycker säkert att frihet är bra och eftersträvansvärt på alla sätt. Total individuell frihet måste ju vara det optimala? Antagligen, om varje individ i sina handlingar skulle tillämpa tanken på att de egna handlingarna alltid ska kunna tillämpas som allmänna principer. Rent principiellt skulle det innebära ett anarkistiskt idealsamhälle, utan lagar eller stat, utan hierarkier.

Betyder allt det här att vi förlorar frihet, då vi har ett samhälle med vissa regler, skrivna och oskrivna? Nej, så enkelt är det inte. Då jag har föreläst om mötesteknik, så brukar jag påpeka att det strikt formella inte egentligen är en begränsning. Syftet med det formella och lite byråkratiska förfarandet på t.ex. kommunala möten är att trygga allas frihet. Då alla spelar med samma regler, kan var och en lita på att få sin röst hörd. Alla blir beaktade på samma villkor.

Vi har alla rätt till frihet. För att kunna förverkliga och bevara vår frihet, måste vi följa en överenskommelse, ett socialt kontrakt. Det kan bestå av lagar, men också av kulturbetingade överenskommelser. Ibland får jag en känsla av att förståelsen för frihetens randvillkor börjar minska. Respekten för lagar minskar, delvis på grund av lagstiftarens brist på respekt för befintliga lagar. Allt fler tror felaktigt att yttrandefrihet innebär frihet att säga exakt vad som helst. Det sociala kontraktet är inte en begränsning. Det tryggar vår frihet. Utan ett sådant kontrakt blir friheten en lyx för ett fåtal.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Hur pratar jag egentligen?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 20.12.2016

———

Jag har flera gånger på senaste tid funderat på hur vi människor pratar med varandra. På hur vi säger saker, hur det låter i mottagarens öron. Jag tror att vi rätt så ofta trycker ner och skapar dålig stämning utan avsikt. Samtidigt kanske vi fokuserar för mycket på fel och misstag, i stället för att se det som går rätt.

Det blev för en tid sedan med en vän tal om hur hen i ett arbetssammanhang pikades för snart sagt allting hen gjorde. Ingenting illa menat. De andra pikade i all välmening, men det kändes illa ändå. Det var de andras osäkerhet som ledde till pratet. Genom att själv påpeka alla brister i det som en annan gör, så kanske fokus flyttar bort från den egna osäkerheten. Genom att ifrågasätta allting, ser man själv bättre ut. Månne det?

Osäkerhet leder alltså till att man pratar fult och aggressivt med andra? Nej, så enkelt är det nog inte. Jag deltar aktivt i ett amatörteaterprojekt. Ingen av oss vet riktigt hur vi ska göra. Alla repetitioner går till en början alltså i stor osäkerhet. Men inte skäller vi på varandra för det, inte. Tvärt om. Vi uppmuntrar och försöker på nytt. Gör fel efter fel, misstag efter misstag. Låter varandra göra dem.

Osäkerhet är inte ett problem om man vågar lita på sig själv, kanske du tänker. Nå jo, ett visst mått av självsäkerhet måste man ha för att spela teater. Men det är nog i grunden fråga om någonting mera än självsäkerhet. Det är fråga om tolerans och uppmuntran. Det är fråga om att tolerera att andra gör saker på ett annat sätt än man själv skulle göra. Tolerera att andra tänker annorlunda. Tolerera risken för att man själv gör fel. Tolerera möjligheten att någon ser in i dig på ett sätt, som känns obekvämt. Uppmuntra varandra till att försöka och kanske göra fel.

Man inser också ganska lätt att kreativitet förutsätter att man gör misstag. Ingen har uppfunnit eller skapat någonting utan att först göra många, många missar. Det är så vi lär oss saker. Genom att göra misstag. Därför är det också så, att om vi inte gör misstag, så gör vi inga goda saker heller. Vi uppfinner ingenting, vi skapar ingenting. Vi gör till sist ingenting. Utom hackar på varandras oförmåga att göra någonting.

Jag har försökt förstå hur mekanismerna för hur vi kommunicerar egentligen uppstår. Jag har ingen aning. Jag har reflekterat över att jag pratar olika med mina barn. Det ena uppmuntrar jag och det andras fel och brister klankar jag på. Varför har det blivit så? Ingen aning. Jag älskar båda exakt lika mycket, men ändå uppmuntrar jag mindre det barn som behöver mera uppmuntran. Varför beter jag mig så annorlunda i olika situationer? Jag vill verkligen förstå det för att kunna ändra på mitt beteende.

Vi är i desperat behov av mera tolerans och uppmuntran i samhället. Jag brukar inte göra nyårslöften. I år ska jag göra ett undantag. Jag ska försöka bättra mig och vara mera uppmuntrande. Låta bli att säga alla elakheter som min hjärna hittar på. Säga tack och att det går nog bra.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Ett liv – flera liv?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumnn i tidningen Östnyland 25.11.2016

——–

Jag tror att vi alla ibland funderar ganska mycket på livets mening. Vad är egentligen syftet med allt? Finns det alls ett syfte eller är allting bara resultatet av en slump? Är livet kanske bara en illusion, en elektrisk impuls i plasma, min fantasi?

Frågan om livets mening är gammal och universell. Nästan alla religiösa uppfattningar ger ett svar på frågan om alltings ursprung och ett syfte för vår tillvaro. Vetenskapen förklarar hur liv har kunnat uppstå, men försöker inte ge livet en mening. Ingen har ännu kunnat svara på alla våra frågor.

Under en diskussion förra veckan nämnde min samtalspartner en gravid kvinna och att hon skulle föda ett nytt liv. Det fick mig att återgå till en gammal tanke som jag har haft. Då jag i tonåren funderade mycket på livets mening och livet i sig, kom jag till den slutsatsen, att det finns bara ett liv som vi alla delar. Ett enda gemensamt liv.

Om det finns någon sanning i vetenskapen, så har livet uppstått en enda gång. Alla organismer som har uppstått efter det delar alltså på ett och samma liv. Mitt liv är samma liv som finns i träd och buskar, spindlar och bakterier. Många naturreligioner utgår från en liknande tanke. Vi människor är ett med allt levande i naturen. Jag tilltalas av tanken på idéplanet.

Är det att förminska livet, om det varken börjar eller slutar då man föds eller dör? Jag tycker att den tanken gör livet mera unikt. Tänk om det skulle uppstå nytt liv varje gång då någonting föds. Vad skulle det vara för unikt med det? Någonting som kan återskapas gång efter annan, en dussinprodukt.

Om vi alla delar på samma liv, så är det väl inte så farligt om man spiller lite av det? Eller är det att döda lite av mig själv om jag dödar vad som helst? Jag tilltalas på idéplanet av det senare, men det går inte ihop med att jag dör om jag inte äter. Det jag äter har nyligen levt och det gäller både salladen och biffen. Salladens död upprätthåller mitt liv. Eller flyttar jag bara liv från ett ställe till ett annat då jag äter?

Vem har egentligen rätt att bestämma om liv och död? Jag gör det varje dag då jag äter. Oftast indirekt, men ibland äter jag en morot från landet. Då dödar jag ju den egenhändigt. Nämen sluta nu, kanske du tänker. Det är skillnad på att döda grisar och på att döda morötter. Vilken är egentligen skillnaden? De delar samma liv och de kan dödas utan att de ens hinner märka det. Åtminstone grisen, moroten dör väl lite småningom.

Mitt flöde av tankar når den eutanasidiskussion som har varit aktuell på grund av ett medborgarinitiativ till riksdagen och ett spörsmål till regeringen. Vem har rätt att fatta beslut om liv? Får man ta sitt eget liv om man är dödssjuk? Får någon annan hjälpa till? Jag avundas inte våra beslutsfattare. Frågan om rätten till liv och rätten att avsluta liv är mycket viktigare än skattesatser och överhastighetsböter. Jag hoppas debatten tar fart och får djup. En mening med livet är att diskutera meningen med livet.

Posted in Uncategorized | Leave a comment