Blogg

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 5.10.2021

========

Jag har relativt ofta kommit i kontakt med depressioner och andra mentala störningar genom mina förtroendeuppdrag inom primärproduktionen. Jag har i flera sammanhang sagt, att det är viktigt att minska det tabu som finns kring dålig psykisk hälsa.

Diskussionen om depressioner och utbrändhet bland våra bönder har igen tagit fart. Större gårdar betyder större ekonomiskt ansvar, större skulder, mera arbete och en allt vanligare ensamhet. Detta i kombination med den gångna sommarens torka och en viss skuldbeläggning i klimatdebatten har fått den mentala kraften att ebba ut helt och hållet för en del.

Till all lycka är skammen kring mental ohälsa mindre bland yngre bönder, åtminstone på sociala medier. Det kan hända att det är lättare att öppna sig för mer eller mindre okända människor än för din granne eller vän. Varför är det så mycket lättare att berätta om ett brutet ben än det är att säga att man inte orkar mera?

Det är naturligtvis inte endast bönder som drabbas av depressioner. Depressioner och annan mental ohälsa är litet av en folksjukdom. Det är inte småpotatis vi talar om.

Varje år beviljas cirka 4 000 personer i vårt land arbetsoförmögenhetspension på grund av depression. Det innebär cirka tio personer varje dag. Dessa människor återvänder sannolikt inte till arbetslivet. Den naturliga frågan är vad man kunde göra åt saken.

Enligt hur jag har uppfattat saken har vi stora brister i hur vårt sjukvårdssystem klarar av att hantera och hjälpa människor med mentala problem. Om man kontaktar bas- eller arbetsplatshälsovården, brukar resultatet vara sjukledighet under en viss tid. Det är lättare sagt än gjort för många företagare som till exempel jordbrukare. Alla kan helt enkelt inte ta ut en sjukledighet som skulle innebära en reell ledighet.

För många kan också arbetsplatsen vara den huvudsakliga eller till och med enda källan till sociala kontakter. Där sitter man sedan, ensam hemma med sitt mentala blytäcke över axlarna, i värsta fall oförmögen att företa sig någonting alls.

Den som kontaktar vilken som helst hälsovårdsinstans på grund av mental ohälsa borde genast få en personlig handledare. En människa som koordinerar och tar hand om processerna kring arbetsförhållande, Folkpensionsanstaltens ekonomiska stödsystem och framför allt med den fortsatta vården. Den sjuka måste idag själv ta ett alltför stort ansvar för sin vård.

Analogt med ett brutet ben, berättar man var gipset finns och nämner att kryckor skulle vara bra, i stället för att gipsa benet och sätta kryckor i handen på den drabbade. Det säger sig självt att alla inte går att hjälpa, men jag har en stark känsla av att onödigt många blir arbetsoförmögna, alkoholiserade eller tar sitt liv.

Vad kan jag göra, vad kan du göra? Vi kan alla hjälpa till med att bryta det tabu som fortfarande finns kring mentala sjukdomar. Det är ingenting att vara rädd för, det smittar inte. Det är inte heller någonting att skämmas för.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland

=====

Vi har väl alla stött på konspirationsteorier. En del är oskyldiga, så som att jorden egentligen är platt, men att det finns en elit som vill få oss att tro att den är ett klot. Andra konspirationsteorier kan vara mycket farliga och leda till angrepp mot en utpekad minoritet. Till exempel judarna har i århundraden varit föremål för en mängd konspirationsteorier.

Konspirationsteorierna kan delas upp i tre olika kategorier. Händelsekonspirationer är teorier som försöker förklara en händelse med en konspiration. Mordet på John F Kennedy eller till exempel 9/11 är exempel på händelsekonspirationer, där den skyldiga egentligen är en av de egna makthavarna.

Systemkonspiratoriska teorier innebär att olika händelser och teorier kopplas samman för att påvisa, att det finns en grupp som vill utplåna eller tränga undan majoriteten, oss. Förr var det ofta judarna som var skyldiga, idag allt oftare muslimerna.

Dom som går längst, tror på en superkonspiration. Den utgår ifrån att det finns en liten grupp som styr hela världen. Dessa superkonspirationsteorier lever på en slags treenighet – ingenting sker av en slump, ingenting är vad det ser ut att vara och allting har ett samband.

Konspirationsteorier är i regel inte svåra att motbevisa, men det är näst intill omöjligt att få en konspirationsteoretiker att avstå sin teori. För det första är kravet på bevisbörda helt bakvänd. Om du inte kan bevisa att det inte lever utomjordingar bland oss, så innebär det ju att sådana måste finnas. För det andra är bristen på bevis i sig ett bevis för att teorin stämmer. Det är klart att ett hemligt sällskap som styr hela världen inte lämnar några spår.

Varför tror vi på konspirationsteorier? Det finns väl inget egentligt svar på den frågan. Alla människor har en nedärvd vilja och förmåga att se mönster och sammanhang. Det är en av orsakerna till vår evolutionära överlägsenhet. Det är samtidigt en förmåga som gör det svårt att hantera slumpen. Vi ser mönster också där de inte finns, utan att förstå slumpens väsen.

Om jag trippar ut på en smal åsnebrygga, kommer jag till kritiken av makthavarna i vårt land. Ibland och i vissa sammanhang tar den en lite konspirationsteoretisk form. Tidigare pratade man om att makthavarna roffar åt sig själva, driver sina personliga intressen. Det elementet finns fortfarande kvar, men jag tycker att makthavarna oftare än förr beskylls för en hemlig agenda.

Den hemliga agendan är att göra livet så surt som möjligt för oss finländare. I det moderna pluralistiska samhället är det svårare än någonsin att överblicka de processer som påverkar våra liv. Konspirationstänkande kan ge svar på svåra frågor. Det ger en förklaring till vad som sker omkring oss. En mening i kaoset.

Den stora frågan är den samma som i fråga om en platt jord. Varför? Varför skulle demokratiskt valda politiker ha som mål att göra oss illa? En del beslut känns dåliga och korkade, men det är knappast deras primära syfte.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningewn Östnyland 27.7.2021

=======

Jag var först lite road av Nordkoreas diktator Kim Jong-uns senaste tilltag. Han förbjöd i juni bland annat långt nackhår, jeans med smala ben och användning av sydkoreanska slanguttryck i tal och skrift. Det är så absurt att det är svårt att inte lite dra på mun.

Skrattet stockar sig i halsen då man låter informationen sjunka in. Statsmakten bestämmer hur du ska klä dig, hurudana byxor du ska ha, vilken underhållning du ska se på. Det sista är inte enbart absurt, det är dessutom helt makabert.

Det är förbjudet att se på, sprida eller importera sydkoreanska underhållningsprogram eller filmer i Nordkorea. När Kim Jong-un förbjuder någonting, så är det inte med ett hot om att någon lite hötter på fingret. Nej då. Straffet kan bestå av att du avrättas medan dina grannar tvingas se på. Att bryta mot normen är ingenting att leka med.

Att bli avrättad för att man har importerat helt oskyldiga filmer från ett grannland? Det är för mig totalt obegripligt att en hel nation kan gå med på sådan underkastelse. Hur är så totalt maktutövande möjligt, att man kan stärka makten genom att hindra tillgång till alla annan information än den som makthavarna ger?

Det är förstås möjligt i ett totalt slutet samhälle. Det som fascinerar och förbryllar mig är den beredskap till underkastelse som vi människor som sociala varelser och flockdjur går och bär på. Vi går med på nästan vad som helst för att bli accepterade av flocken. Diktatorer och andra maktutövare utnyttjar denna egenskap.

Man kan inte styra ett samhälle med enbart skräck eller våld. För att ett diktatoriskt samhälle ska fungera, måste individens lust att vara en del av flocken göras till det klister som håller ihop bygget.

Nordkorea blir lite lättare att förstå, då man flyttar blicken lite närmare. Se på ditt eget lilla närsamhälle, tänk på religiöst eller politiskt färgade grupper eller varför inte den enorma gruppen av köttätande heterosexuella män på sociala medier. Den sistnämnda gruppen finns naturligtvis inte organiserat, men alla som är aktiva på some har sett den mentala konstruktion jag avser.

Vi människor är villiga att helt frivilligt begränsa vår egen åsiktsfrihet och våra liv, bara för att känna oss accepterade av det som vi uppfattar som vår flock. Det handlar om känslan av acceptans men också en ibland irrationell rädsla för någonting. En rädsla för att betraktas som konstig, rädsla för att förskjutas av familjen eller till och med brinna i helvetet, en rädsla för att någon annan människas homosexualitet eller veganism på något sätt begränsar min rätt att vara heterosexuell eller köttätare.

Ett visst mått av självvald åsiktsdiktatur tycks vara någonting av ett naturligt tillstånd för oss människor. Det finns en styrka i att agera gemensamt och för det gemensamma. Ändå måste vi förstå, att vårt liv och samhälle inte faller sönder av att någon tänker annorlunda. Tvärtom. Vill jag vara en av dem som stenar dem som är annorlunda?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.5.2021

=========

Snart sjunger vi åter Den blomstertid i olika skolor. Eleverna springer ut på grönbete, en del för att jobba, andra för att plugga till inträdesförhör. Många får svara på frågan vad ska du bli när du blir stor.

Världen har förändrats sedan jag själv valde gymnasiet, utan någon stark lust att bli någonting särskilt. När jag ser tillbaka, är jag lite förvånad över att det har slutat så pass bra som det har gjort. Hur ska man som sexton- eller nittonåring kunna veta vad man vill göra i livet? Hur ska man ens veta vad man åtminstone inte vill göra?

Jag har till min glädje konstaterat att man i dagens grundskola har satsat på lite bättre möjligheter att testa på arbetslivet. Dessutom talar man nuförtiden om livslångt lärande. Ingen tänker väl mera att man efter utexaminering från en yrkes- eller annan skola ska arbeta till pensioneringen på ett och samma ställe.

Med två tonåringar i huset och en viss leda på mitt eget företagande som översättare har jag ibland tittat på någonting som heter Yrkesbarometern. Det är intressant för vem som helst. Yrkesbarometern innehåller inget annat än statistik över lediga arbetsplatser och antal arbetssökande under olika yrkesbeteckningar.

Om man söker lite på måfå, ser man att det finns ett stort underutbud av till exempel alla slags byggarbetare och sjukskötare. Många av de yrken inom vilka det råder brist på arbetskraft, är traditionella vanliga yrken, där man utför en ganska konkret uppgift. Vanliga yrken, som fanns på listan över drömyrken bland barnen när jag själv var barn.

Yrkesbarometern har också en kartfunktion, där man med färgkoder visar den regionala bristen eller överskottet på arbetssökande inom det valda yrket. Det är både slående och skrämmande hur ojämnt behovet av arbetskraft är fördelat i förhållande till utbud. I en mängd yrken kan det råda ett stort nationellt överskott på arbetssökanden, samtidigt som det lokalt kan råda till och med stor arbetskraftsbrist inom samma yrke.

Jag blir riktigt konfys när jag sitter med mina tankar och lyssnar på partiledarnas prat om sysselsättande åtgärder. Vi har samtidigt ett överutbud av arbetssökande och brist på arbetskraft. Jag har lite svårt att förstå hur man ska kunna lösa problemet genom diffusa åtgärder, som främst har så kallade dynamiska effekter. Samtidigt tvistar de lärda om hur stora de dynamiska effekterna av olika åtgärder kunde tänkas vara.

Vad ska de där eleverna tänka, som snart tågar ut ur sina skolor? Vad ska de välja? Hur ska de veta vad de vill göra som stora? Det finns inga svar att ge. Jag hoppas att ungdomarna lär sig läsa statistik på utbud och efterfrågan i olika yrken. Kombinera detta med egna intressen och en kvalificerad gissning på hur framtiden utvecklas. Våga pröva på någonting, man kan ändra sig tills man dör.

Framför allt hoppas jag att dagens ungdomar möter ett flexibelt arbetsliv, där ingången till och utträdet ur arbetslivet är smidigt. Jag hoppas att de vågar ta risker, sysselsätta åtminstone sig själva genom företagande. Att de lär sig, att alla arbeten är värdefulla.

Inlägget har tidigare publicetrats som kolumn  i tidningen Östnyland 13.4.2021

=========

Minnet är en fascinerande egenskap. Vi människor har en förmåga att komma ihåg en massa, både länge och på stor detaljnivå. Det är fascinerande och ingen vet riktigt exakt hur vårt minne fungerar.

Jag, liksom så många andra, har minnessjukdom i närkretsen. Det har fått mig att inse hur viktigt vårt minne är för att vi ska kunna fungera någorlunda normalt. Jag, liksom så många andra, har tidvis stora problem med att minnas saker på grund av stress. Det är lätt att inse hur lätt minnet påverkas av yttre faktorer.

När jag har försökt lära mig mera om minnet, har jag bland annat lärt mig att våra minnen från till exempel barndomen alltid är mer eller mindre konstruerade. Varje gång vi minns en händelse, behandlas den och påverkas av nuet. Minnet av en viss händelse förändras hela tiden. Därför kan syskon eller vänner i vuxen ålder ha mycket olika uppfattningar om ett specifikt händelseförlopp.

Dagens samhälle och livsrytm är ganska besvärliga för minnet. Vårt minne är som vilken annan egenskap eller förmåga som helst. En del är mera begåvade än andra, dvs. alla är inte lika bra på att minnas, lika lite som vi är lika bra på att springa eller räkna.

Minnet är en egenskap som drar nytta av träning. Vi minns bättre och bättre, ju mera vi minns. Vår hjärna är inte en dator med en viss mängd minneskapacitet som kan förbrukas helt. Minnet är mera som muskelstyrka. Den förtvinar oanvänd och ökar utan en specifik eller absolut övre gräns om den används.

Jag minns inga telefonnummer, utöver mitt eget. Det finns inget behov av att minnas att freden i Nöteborg slöts 1323 eller att Ugandas huvudstad heter Kampala. Den informationen och en massa annat gräver jag fram från min telefon på några sekunder. Min hjärna är lat. Den struntar i att minnas saker som den vet att jag kan hitta på andra ställen.

Jag kan en massa sångtexter utantill. Det intressanta är att jag minns texter jag hört i yngre år. Jag lärde mig texterna utan ansträngning, efter ett par lyssningar fanns största delen där. Numera kan jag lyssna på en låt tiotals gånger, utan att jag skulle lära mig texten utantill. Vad har hänt?

Vår förmåga att minnas saker har inte försvunnit. Vi kan fortfarande lära oss Fänrik Ståhls sägner utantill på relativt kort tid. Det är egentligen endast fråga om träning och koncentration.

Jag grubblar vidare utgående från ett antagande om att vi präntar in allt mindre i minnet. Vilken betydelse har det i så fall att vi minns mindre? I mina mörkaste stunder tänker jag att den outnyttjade minneskapaciteten inte utnyttjas eller befrias för annat.

Är ett liv utan aktiv minnesansträngning lite som socker för kroppen? Det känns bra, men vi saknar förmågan att märka skadligheten i stora doser? Jag har en uppfattning om att våra civilisationer har växt upp kring den för människan unika förmågan att minnas berättelser utantill, återge dem och stimulera fantasin på det sättet. Kan minneslättja leda till civilisationers förfall?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.3.2021

==========

Mat och livsmedel intresserar oss västerlänningar mera än kanske någonsin tidigare. Trender kommer och trender går, men av allt att döma kommer pendeln av en mängd orsaker att svänga mot en mera vegetarisk kost. Det ställer hela livsmedelskedjan inför helt nya utmaningar.

Människan har alltid ätit olika växtdelar. Det var stapelfödan redan då vår ras för 100 000 år sedan vandrade ut från Afrika. Den stora skillnaden består av att vi idag är mycket medvetna om vad en hälsosam kost innebär. Det är skillnad på att äta de rötter och larver man råkar hitta och på att välja bland tusentals artiklar i en supermarket.

Jag har flera roller i samhället, men den viktigaste för mig är att vara matproducent. Därför försöker jag följa med vilka trender som är aktuella. Proteinväxter i olika former är definitivt framtidsgrödor. Ärtor, bönor, linser, kikärter, lupiner, hampa, soja. Förteckningen av växter som vi äter för deras höga proteininnehåll är lång.

Bland andra nya trender kan man kanske nämna glutenfria pseudospannmål, så som bovete, quinoa, amarant och chia. Vi använder också nya, glutenfria spannmålsslag, så som hirs.

Många proteinväxter går att odla i Finland. Ändå har vi betydande odlingsarealer endast av ärtor och bönor. Det är ett problem, eftersom ingen vill äta ärtor varje dag. Vi vill ha variation. Varför odlas då inte flera proteingrödor i vårt land?

Finland är världens nordligaste land där man odlar mat på åker. Det innebär inte endast att somrarna är korta med nyckfulla regn. Det innebär också att våra somrar är ljusa. Vi gillar det, men för många växter är det ett problem. Många växter vill ha tydlig natt och dag, med kortare dagar än vi är vana vid under sommaren.

Dessa nya växter går i de flesta fall att odla i Finland, men skördesäkerheten är obefintlig och det finns ingen egentlig förädling av skörden. I fråga om förädlingen har vi ett ägget-hönan-dilemma. Det finns inte odling, eftersom ingen förädlar och det finns ingen livsmedelsförädling, eftersom ingen odlar. Problemet går dock att lösa, då producent och förädlare hittar en gemensam vilja.

Det behövs egentligen två saker för att odlingen av dessa nya växter ska ta fart. Dels måste vi lära oss själva odlingstekniken, dels behövs det växtförädling för att ta fram sorter som är framgångsrika i våra förhållanden.

Coronapandemin har gjort oss påminda om försörjningsberedskapens betydelse. Jag har förvånats över att livsmedelsförsörjningens grunder har fått ett så litet utrymme i diskussionen om och satsningarna på försörjningsberedskapen.

Vi behöver betydande mersatsningar på växtförädling samt forskning i odlingsteknik och livsmedelsförädling. Många bönder har konstaterat att vi inte behöver en enda ny kornsort i Finland, men vi behöver odlingssäkra sorter av snart sagt alla proteinväxter som har minsta lilla potential att ha framgång i vårt klimat.

Vi ska inte låta oss bli alltför beroende av andra länder då våra matvanor förändras.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidning Östnyland 2.2.2021

========

Skogsbruket och skogsbrukets metoder är föremål för allmänhetens intresse i högre grad än någonsin förr. Det är bra, tycker jag. Samtidigt innebär det naturligtvis att åsikterna börjar spreta åt allt flera håll och att åsikterna har allt mindre faktaunderlag.

I många av våra kommuner finns det idag ett politiskt tryck på att kommunerna i sina egna skogar borde avstå från kalhyggen och övergå till så kallat kontinuitetsskogsbruk. Den tillämpade skogsbruksmetoden skulle alltså väljas utgående från ett politiskt beslut, inte utgående från de rådande förhållandena i skogen.

I vårt land har skogsbruket nog också tidigare råkat ut för att en sanning tillämpas överallt, helt utan urskillnad. Det har varit fråga om blädning, dikning av alltför karga torvmarker, avlägsnande av varje björk. Det gemensamma för dessa trender har varit, att de inte gagnar helheten.

Kontinuitetsskogsbruk är en fullt gångbar metod att bedriva skogsbruk, då förutsättningarna finns. Alldeles särskilt gäller detta på bördiga torvmarker, där man kan komma ifrån behovet av att rensa diken om man avstår från kalavverkning. Det innebär att man sparar pengar, minskar risken för näringsämnesbelastning av vattendragen och klimatgasutsläpp.

Jag förstår att många tycker att ett färskt kalhygge ser eländigt ut, för det tycker jag också. Den estetiska olägenheten är dock mycket tillfällig. Efter en väl utförd förnyelse finns det ett välväxande plantbestånd på platsen mindre än tio år senare.

Kontinuitetsskogsbruk innebär att man återkommande plockar bort de största träden och att trädbeståndet hålls mycket glest för att trygga plantskjutningen. Det innebär att tillväxten blir sämre än i relativt täta, jämnåriga bestånd och att det inte finns riktigt stora träd i skogen. På lång sikt innebär det också att träd som växer dåligt får mera avkomma än träd som växer bra.

På de allra flesta boniteter blir bestånden genom kontinuitetsskogsbruk grandominerade, eftersom granen rent biologiskt är lämpad att förnya sig i skugga. Våra lövträd är också så kallade pionjärträdslag, vilka kräver mycket ljus för sin förnyelse. Det innebär att lövträdsinslaget blir allt mindre.

Grov, död ved är en av de allra viktigaste faktorerna med tanke på skogens biologiska mångfald. Alldeles särskilt gäller detta för grova lövträd, vilka det finns för lite av i alla typer av skogar. Kontinuitetsskogsbruk gör det svårare att råda bot på bristen.

Det ovan nämnda är tänkt som ett exempel. Alltid då vi väljer någonting, väljer vi samtidigt bort någonting annat. Skogsbruket är inget undantag. Vi måste förstå, att vi inte samtidigt kan uppnå maximal tillväxt, maximal biologisk mångfald, maximal vattenvård, maximal kolbindning och så vidare genom att tillämpa samma metod överallt.

Vi måste bli bättre på att variera våra metoder enligt de förutsättningar som finns. Jag tror inte att vi kan nå goda resultat genom att schablonmässigt tillämpa samma förfaringssätt överallt.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 24.11.2020

=======

Vi människor har olika åsikter om det mesta. Vi gillar olika saker, vi har olika preferenser, vi betraktar verkligheten från vårt eget, unika perspektiv. Det innebär, att vi måste anpassa oss till varandras åsikter och preferenser.

Ibland får man på sociala medier intrycket av att friktionen mellan oss människor är jättestor. Debattklimatet är ofta hätskt och ibland helt renons på all intellektuell växelverkan.

Jag hör själv till dem som gärna bryter arm om saker på sociala medier. Jag erkänner också att mitt beteende på some inte alltid är helt exemplariskt. Jag kör med klassikerna: lyssnar inte på de andra och försöker ibland ta en intellektuell halvnelson på mina debattkumpaner. Lite briljera, pösa i självgod överlägsenhet en stund. Urk.

Jag har börjat se kritiskt på mitt eget some-beteende. Det beror på att jag har tröttnat på debattklimatet och jag vill inte höra till dem som förpestar luften mest.

Vårt debattklimat har blivit allt mera enkelspårigt ute i realvärlden också. Alltför ofta får jag en känsla av att det är själva debatten som saknas. Debatt ska innehålla argumentation och motiveringar. Tyckande ersätter ibland både argument, logik och fakta.

Trots att debattklimatet kanske har blivit lite hårdare, är jag samtidigt lite förvånad över att så många anser att de inte vågar säga sin åsikt, eftersom någon annan kan vara av annan åsikt. Så tolkade åtminstone jag rapporteringen kring Yles projekt Hyvin sanottu – Bra sagt.

Det är mycket sorgligt om vi allt mera delas in i två grupper: de som käbblar om allting överallt och de som aldrig säger sin åsikt om någonting alls i rädsla för att alla andra människor inte delar åsikten.

Vi måste våga vara av olika åsikter om saker, tåla det faktum att vi upplever världen olika. Vi borde också lära oss att argumentera för våra åsikter och tankar. Jag kan ha fel, men det känns som vi skulle ha förlorat en del av förmågan till konstruktiv argumentation i offentligheten. Kanske också i kabinetten.

Jag får också allt oftare en känsla av att den politiska debatten har blivit allt mera enkelspårig i en allt mera komplicerad värld. I stället för att försöka väga in så många aspekter som möjligt i motiveringarna, ser allt flera politiker och partier sakerna ur ett mycket snävt perspektiv.

Världen är mera komplicerad och komplex än någonsin tidigare. Det finns ett skriande behov av människor som beskriver och förklarar. Den rollen hade våra rikspolitiker tidigare. Jag tycker mig se att allt flera av våra riksdagsmän och opinionspåverkare förfaller till sämsta sortens simplifiering.

Man försöker inte ens beskriva hela verkligheten, utan hoppar direkt till en enögd förenkling som tilltalar lyssnarens känslor. Retoriken börjar kretsa kring oss och dem. Det är opportunt i en komplex värld. Dessutom är det mycket krävande att både förstå och förklara världen av idag. Argumentera och lyssna in åsikter. Men ändå. Det börjar vara dags. Annars står vi där en dag och ropar dumheter och slår ihjäl varandra.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 20.10.2020

======

Vi får dagligen läsa nyheter om presidentvalet i USA. Valet är onekligen spännande och vi kommer säkert att få se en massa intressanta vändningar både innan valet och innan dess resultat är klart.

Det har också varit intressant att försöka förstå det amerikanska valsättet, som avviker mycket från vårt. Valsystemet är från en tid då det inte fanns något befolkningsregister, då ingen egentligen ens visste vem som bodde i USA. Systemet har stora svagheter i modern tid och för en europé ter det sig ganska konstigt att den som får flest röster inte alltid blir vald.

Kandidatfältet i USA är också intressantare än i de allra flesta andra länder. Den sittande presidentens uttalanden och tankar ger nästan dagligen material för nyhetsrapporteringen. Många i vårt land är ganska väl informerade om det amerikanska presidentvalet. Bra så.

Som tidigare aktiv kommunalpolitiker är jag besviken på att det kommande kommunalvalet inte verkar intressera vare sig medier eller allmänheten. Kanske det är för tidigt, valet går ju av stapeln först i april. Det är nästan på dagen ett halvt år till valdagen.

Det amerikanska presidentvalet påverkar säkert världen på många sätt. Ändå kommer resultatet i kommunalvalet att påverka vår vardag och vår omgivning mycket mera än något presidentval i något land, inklusive vårt eget.

Alla kommuner är tvungna att prioritera sin verksamhet. Den prioriteringen utförs av de kommunala förtroendevalda. Det skulle vara rimligt att anta, att vi är intresserade av hur vården av sjuka, åldringar och barn ordnas, var våra barn går i skola, hur och var nya bostadsområden planeras och så vidare.

Det är ibland lite svårt för mig att förstå, varför det kommunala beslutsfattandet ändå inte riktigt intresserar, trots att det gäller vår närmiljö och vardag. Alla partier har svårt att hitta kandidater i kommunalvalet, särskilt i mindre kommuner.

Det gemensamma sköts alltid av någon. Förtroendeuppdrag är krävande och de kräver att man är beredd att sätta ner lite tid, det må sedan gälla väglag, föreningar, klubbar eller kommunalpolitik.

Enligt mitt sätt att se på världen är vi alla skyldiga att bära vårt strå till den gemensamma stacken. Alla måste inte bli kommunalpolitiker, man kan också donera blod, verka i den frivilliga brandkåren eller byns ungdomsförening. Det finns en uppgift för var och en.

Kommunala och andra förtroendeuppdrag kan vara tunga, det kan jag inte förneka. Liksom alla andra bördor blir den också lättare att bära om man är flera som bär. Det blir inte för mycket för någon enskild om vi alla drar lasset i vår tur. Alla kan inte bara sitta i vagnen och utgå ifrån att någon annan ställer sig för skaklarna.

Tungt och krävande? Jovisst, men kommunalpolitik är också både intressant och givande, det vet jag. Jag hoppas att du tänker efter om någon frågar om du är intresserad av att ställa upp i kommunalvalet. Tänk efter först, säg inte nej direkt. Kanske det är din tur nu?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 15.9.2020

========

Kate Bush började skriva låtar redan före tonåren. Vid 16 års ålder gjorde hon ett demo-band med ett femtiotal egenhändigt skrivna och framförda sånger. Inget skivbolag tyckte att det fanns orsak att gå vidare med denna konstiga flicka, hennes konstiga låtar och hennes konstiga sätt att sjunga.

Av en händelse fanns det bland Kate Bushs familjebekanta en viss David Gilmour i umgängeskretsen. Gilmour var redan då en världsstjärna med sitt band Pink Floyd och en av världens mest ansedda gitarrister. Han fick höra Kate Bushs demo och identifierade genast en alldeles exceptionell talang.

Utan några som helst garantier för att själv få ut någonting annat än en fet faktura för besväret, ordnade Gilmour med en ordentlig studio. Gilmour anställde Andrew Powell som producent och Geoff Emerick som ljudtekniker. Powell och Emerick är kanske inte så kända namn för en bred allmänhet, men de var båda mycket ansedda inom sina gebit.

Kate Bush fick alltså göra en ordentlig demo med tre låtar. Skivbolaget EMI tecknade skivkontrakt med Bush och resten är historia. Bush blev den första kvinnliga artisten någonsin att nå den brittiska listan med en egenhändigt skriven låt. Alla hennes 10 studioalbum nådde UK Top 10. Det är en anmärkningsvärd prestation för en artist, vars musik och stil var och är mycket speciella.

En i vissa avseenden liknande händelse hjälpte en ung Juha Kankkunen på vägen. Kankkunen är en av världens mest begåvade rallyförare, kanske den skickligaste någonsin. Avvikande från Bush hade Kankkunen redan bevisat sin begåvning i unga år. Den stora vändningen kom hösten 1985, då Kankkunen körde för Toyota.

Peugeots stallchef Jean Todt ringde personligen upp Juha Kankkunen för att be honom byta stall. Kankkunen kunde endast konstatera att det inte går för sig, då han har ett kontrakt med Toyota. Kankkunen bad ändå Todt kontakta Ove Andersson som var stallchef för Toyota.

Ove Andersson visade sin karaktär och storhet som människa. I stället för att klamra sig fast vid den erkänt begåvade unga föraren släppte han taget. Han meddelade Kankkunen att det är fritt fram för honom att teckna kontrakt med Peugeot.

Andersson såg och insåg att Peugeot vid den här tiden hade en vinnarbil, vilket Toyota inte hade. Han ville hjälpa Kankkunen på vägen, låta honom visa sin talang med en bil som man kan vinna tävlingar med. Utan några som helst garantier ställde Andersson en förhoppning om att Kankkunen kanske en dag återvänder till Toyota.

Kankkunen tackade för handräckningen genom att ta sitt första av fyra rallyvärldsmästerskap för Peugeot 1986. Ett av sina världsmästerskap körde Kankkunen sedan för Ove Anderssons Toyota-stall. Ett värdigt sätt att tacka för hjälpen.

Jag finner en viss tröst i dylika berättelser i en tid som präglas av individualism och egennytta. Få av oss möter någonsin begåvningar som Bush eller Kankkunen, men vi kan säkert alla ta med oss någonting av det tankesätt som präglade Gilmour och Andersson.