Blogg

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.5.2017

=======

Jag är relativt aktiv på sociala medier, främst Facebook och Instagram. Mina some-profiler är ett sammelsurium av allt det som jag är. Jag berättar om vardagliga händelser, jag skriver om politik och intressebevakning, om mina hobbyn och ganska ofta om mitt jordbrukande.

Mina vänner och följare på sociala medier har de mest varierande yrken. Det är allt från europarlamentariker till bönder, från författare till vårdare och allt däremellan. De flesta berättar om sin vardag eller hobbyn och många delar med sig av intressanta tidningsartiklar med mera. Det blir en massa bilder på katter och hundar, barn och hästar.

Jag har redan en längre tid tyckt mig se vissa mönster i hur folk använder sociala medier, beroende på vilken typ av yrke de har. Därför sökte jag lite slarvigt på nätet efter undersökningar i ämnet. De undersökningar jag hittade handlade mest om hur mycket arbetstid som slösas bort på Facebook och dylikt. Jag är mera intresserad av det innehåll som människor i olika yrkesgrupper delar på sociala medier.

Mina egna högst ovetenskapliga observationer tyder på att bönder mera än andra delar med sig av sitt yrke. I de flesta andra yrkesgrupperna har arbetsrelaterade inlägg sällan annat budskap än att nu börjar semestern. Någon gång kan det vara foto på lunchen eller en födelsedagstårta med anledning av att någon på kontoret har födelsedag. Mycket sällan handlar inläggen om själva arbetet eller dess resultat.

Bland bönderna är det annorlunda. Det är själva yrket och olika arbeten som visas upp för vännerna eller följarna. Det är sådd och skörd, kalvningar och djur på bete. Då jag själv delar med mig av olika arbetsmoment inom jordbruket, så är det dels för att berätta om vad jag håller på med för andra bönder. Minst lika mycket handlar det också om att berätta för alla andra om bondens vardag. Jag tror att andra bönder som delar med sig av sitt jordbrukande tänker på samma sätt.

Varför ser vi så sällan andra grupper dela med sig av sina arbeten på sociala medier? Undantaget finns förstås i inlägg som har ett direkt marknadsföringssyfte. Har du sett sjukvårdare lägga ut fotografier på speciellt snygga stygn på some? Eller läst om hur bokföraren njuter av sina bokslut och balansräkningen som landar på centen rätt? Vad beror det på att det mest är bönder som lägger upp bilder och berättelser om sitt arbete?

Många yrken handlar om kontakt med andra människor. Det kan säkert vara lite knepigt att dela med sig av arbetssituationer, utan att samtidigt publicera fotografier på människor som kanske inte har någon lust att bli publicerade i någons flöde. Men ändå. Jag saknar faktiskt inlägg som handlar om vardagliga situationer på arbetet. Kanske det skulle öka förståelsen för andra människor. Jag tror att vi har ganska stereotypa uppfattningar om olika yrken. Kanske skulle dessa stereotypier mjukas upp av mera some-synlighet. Eller kanske de bara skulle förstärkas.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 4.4.2017

========

Jag har aldrig upplevt mig själv som någon stor konstkonsument eller förståsigpåare inom konsten. Tvärt om. När någon säger ordet konst, så tänker min ryggmärg fortfarande på dammiga muséer, stridande tjädertuppar eller konstiga föremål som inte föreställer någonting alls. Jag tänker instinktivt att det är någonting man måste förstå på ett visst sätt, kunna läsa.

Om man tänker på konst i ett lite vidare perspektiv än von Wrights fåglar, så är jag en riktig storkonsument. Jag vet inte hur många hundratusen sidor skönlitteratur jag har läst under mitt liv utöver en bedövande massa föredragningslistor. Jag lyssnar nästan dagligen flera timmar på musik medan jag arbetar. Det är konst det också. Tror jag.

Vad är konst egentligen? Jag vet inte om det är någon större vits att ens försöka definiera konst. Ändå har jag en rätt så distinkt uppfattning om varför vi människor behöver konst. Det är för att gestalta sådant som inte går att avbilda. Konstens uppgift är att måla en bild av våra känslor, av vår innersta kärna, av allt det som gör oss till människor.

Jag tänker fortfarande ofta att man ska kunna förstå konst för att kunna njuta av den. Att konst och enskilda konstverk ska gå att förstå på ett visst sätt. På det sätt som konstnären tänkte.

Bevittnade igår ”Peggy Pickit ser Guds ansikte” på Amos. Jag tilltalades mycket av pjäsen, tyckte att texten var rent av genialisk. Idag har jag läst alla recensioner jag har hittat på nätet. Ville jämföra hur andra har upplevt pjäsen, som alltså inte är ett realistiskt drama. Jag har tydligen i många avseenden upplevt ganska olika saker än recensenterna. Vem av oss har upplevt pjäsen så som dess författare tänkte? Antagligen ingen alls.

Under sportlovet besökte vår familj Kiasma, där Mona Hatoums utställning då pågick. En del stora konstverk, andra mindre. Vissa var självklara på gränsen till klichéer. Andra var svårare att ta till sig. Vi hade barnen med oss och de tilltalades av många av de ganska svårtolkade konstverken. Alla väckte inte positiva känslor, men de var ändå tilltalande, de berörde någonting som är svårt att beskriva. Kände vi det som konstnären ville uttrycka? Förstod vi hennes konst? Ingen aning, men hon lyckades beröra oss.

Diktatorer har i alla tider vart rädda för konstens makt. Konstnärer hör till de första att dödas eller ställas i maktens tjänst då man strävar till envälde. Det beror på att konsten berör oss på ett sätt som inte går att kontrollera. Makt är att kontrollera. Då kan man inte låta en massa konstnärer drälla runt och påverka folks känslor och tankar hur som helst.

Kanske vi borde våga låta andra uppleva oss själva på ett sätt som vi inte helt kan kontrollera. Våga ge uttryck för vår person, utan att utsätta oss för en strikt självcensur på förhand. Vad har vi att förlora, vilken risk finns det att ta? Det att vi blir missförstådda? Det blir vi ju ändå, oberoende. Den största risken är att någon annan ser din kärna. Hur farligt är det?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Landsbygdens Folks skogstemanummer 3.3.2017

=====

Vad är skogen för dig? Vilken betydelse har skogen för dig? I ett globalt perspektiv tror jag att vi finländare har ett ganska unikt förhållande till skogen. Den har gett oss mat, skydd och värme. I ett historiskt perspektiv har vårt förhållande till skogen förändrats en hel del.

Finland är ett stort land med bosättning nästan överallt. Vi har brett ut oss i alla vrår av landet. Man leds lätt att tro att Finland inte är speciellt urbaniserat, men i själva verket är urbaniseringen i Finland av europeisk medelnivå. Lite förvånande kanske, men Island är faktiskt Europas mest urbaniserade land. Två av tre islänningar är bosatta i tätbebyggda områden. Inte mindre än 94 % av islänningarna bor i en stad, men urbaniseringsstatistiken ser till bebyggelsens täthet, inte administrativa enheter.

På andra plats i fråga om urbanisering kommer Storbritannien. Det är något av en paradox, tycker jag. Det är nämligen så, att 71 % av Storbritanniens landyta används för jordbruk. Som jämförelse kan man nämna att endast 7,5 % av landytan i Finland används för jordbruk. Modernt jordbruk är alltså inte ett hinder för stark urbanisering. Åtminstone för mig är det också ett bevis på att min uppfattning om saker antagligen alltid är mycket skevare än jag kan förstå.

Jag kan inte låta bli att ge ännu ett frågesportsvar eller bra trivia att imponera med. Vilket är Europas minst urbaniserade land? Du gissade antagligen fel, för det är faktiskt Luxemburg, där endast 18 % av befolkningen bor i tättbebyggda områden. Hälften av landarealen i Luxemburg används för jordbruk.

Urbaniseringen är ett ganska nytt fenomen i Finland. Industrialiseringen drog folk till städerna redan på 1800-talet, men urbaniseringen tog fart på allvar först efter våra senaste krig. Det tidigare jordbrukssamhället har ersatts av ett industrialiserat servicesamhälle. Det har skett såpass sent, att relativt många finländare fortfarande har ett mycket personligt och konkret förhållande till skogen.

Mors lilla Rödluvan i skogen gick

Vi finländare har i europeiskt perspektiv haft ett ganska unikt förhållande till skogen. I många delar av Europa har skogen länge representerat någonting farligt. I skogen fanns det vilda djur och rövare. Man kunde gå vilse för evigt i skogen. I många mellaneuropeiska folksagor representerar skogen det onda.

I Finland har skogen varit en symbol för trygghet. Skogen har genom tiderna på ett mycket konkret sätt garanterat trygghet för oss. Finländarna har dragit till skogs undan förtryckare och krig. Skogen har alltid gett oss mat, också då åkerns skörd har slagit fel. Skogen har värmt våra hus och kokat vår mat. Skogen har varit en viktig källa till ekonomisk välfärd, via pälsjakt och tjärbränning till modern skogsindustri.

Man säger ofta att vi finländare är ett skogsfolk och det är säkert sant i många stycken, på gott och ont. Jag har dock en känsla av att vårt förhållande till skogen håller på att genomgå en historisk brytning. Allt färre har en personlig koppling eller ett personligt förhållande till skogen. Det är kanske lite paradoxalt, men det gäller inte enbart dem som bor på långt avstånd från skog. Allt flera barn som växer upp på landsbygden, växer upp utan att ha vistats speciellt mycket i skogen.

Romantik och rädsla

Ju sämre vi känner skogen som den är, desto mera grundar sig våra sinnebilder på konstruerade tankar. Skogen är inte längre den trygga miljö som man kan rymma till om det drar rövare eller soldater in i byn. Den är inte längre ett skafferi, den har blivit ett ställe där man svälter ihjäl. Allt flera är rädda för skogen. Vi vet inte längre hur man orienterar i skogen. För många är det en helt omöjlig tanke att gå ensam ut i en mörk skog.

Vi ser kanske inte längre skogen för träden, då vi inte känner skogen som den komplexa miljö som den är. Vi börjar fastna i detaljer. Det finns varg i skogen, därför dör man där. Det finns hotade arter i skogen, därför ska den skyddas helt och hållet och överallt. Det finns en romantisk bild av att skogen ska se ut som en illustration i en sagobok. Det ultrasnabba samhället fostrar inte till att förstå att processerna i skogen tar tiotals år.

Skogen i Finland har genom tiderna varit allas egendom i viss mån. Vi har en mycket omfattande allemansrätt, som gör det möjligt att röra sig fritt. Vi får plocka bär och svamp. Det finns mera information än någonsin om bärplockning och svampidentifiering. Det finns gps och kartprogram i varje telefon. Karta och kompass är inte svåra att använda med lite övning.

Jag trivs i skogen. Ändå slås jag allt oftare av att det också för mig ganska mycket handlar om en romantisk tanke på skogen. Alltför sällan tar jag mig själv ut i skogen längre stunder. Alltför sällan tar jag ut mina barn i skogen och visar dem allt jag kan om naturen.

Det är inte barnens fel om de ingenting kan. Det är lärarens fel. Dags att skärpa sig.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 28.2.2017

============

Jag ska börja motionera mera, äta hälsosammare, bättra på mina sovvanor, skippa sockret. Det brukar jag tänka ganska ofta. Tyvärr stannar det vid tanken. Först en riktigt liten halvtam ansträngning åt rätt håll och sen faller jag tillbaka i gamla vanor. Låter det bekant?

Många har dåligt samvete för att de inte klarar av att bli bättre människor. Det kan gälla den egna hälsan, hur vi behandlar andra, att sluta röka. Förståndet säger vad som är rätt. Det är egentligen ingen större konst att göra som förståndet säger. Ändå vinner det svaga köttet. Inte alltid, men ofta.

Jag är inte den första som har funderat på förhållandet mellan goda föresatser och faktiskt utfall. Knappast är jag den sista heller. Filosofen Immanuel Kant ägnade mycket tid åt att fundera på förhållandet mellan vår fria vilja och vårt förnuft. Han funderade på många andra saker också. Det vet jag, för han skrev nämligen en massa i stället för att bara ha för avsikt att göra det.

Vi har stor frihet. Vi kan välja vad vi äter, om vi motionerar och på vilket sätt. Vi kan välja hur vi behandlar andra. Vad är rätt och fel? Kant hade en intressant formulering som jag inte minns exakt. Vi ska alltid välja en sådan handlingsmodell, som vi kan tänka oss att ska vara allmän princip. Låter det krångligt? Som mest förenklat betyder det att man inte ska ljuga, eftersom ingen knappast vill att alla ska ljuga. Lögnen skrotar hela systemet, eftersom ingen kan lita på någonting. Lögnen kan inte vara en allmän princip.

Alla tycker säkert att frihet är bra och eftersträvansvärt på alla sätt. Total individuell frihet måste ju vara det optimala? Antagligen, om varje individ i sina handlingar skulle tillämpa tanken på att de egna handlingarna alltid ska kunna tillämpas som allmänna principer. Rent principiellt skulle det innebära ett anarkistiskt idealsamhälle, utan lagar eller stat, utan hierarkier.

Betyder allt det här att vi förlorar frihet, då vi har ett samhälle med vissa regler, skrivna och oskrivna? Nej, så enkelt är det inte. Då jag har föreläst om mötesteknik, så brukar jag påpeka att det strikt formella inte egentligen är en begränsning. Syftet med det formella och lite byråkratiska förfarandet på t.ex. kommunala möten är att trygga allas frihet. Då alla spelar med samma regler, kan var och en lita på att få sin röst hörd. Alla blir beaktade på samma villkor.

Vi har alla rätt till frihet. För att kunna förverkliga och bevara vår frihet, måste vi följa en överenskommelse, ett socialt kontrakt. Det kan bestå av lagar, men också av kulturbetingade överenskommelser. Ibland får jag en känsla av att förståelsen för frihetens randvillkor börjar minska. Respekten för lagar minskar, delvis på grund av lagstiftarens brist på respekt för befintliga lagar. Allt fler tror felaktigt att yttrandefrihet innebär frihet att säga exakt vad som helst. Det sociala kontraktet är inte en begränsning. Det tryggar vår frihet. Utan ett sådant kontrakt blir friheten en lyx för ett fåtal.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 20.12.2016

———

Jag har flera gånger på senaste tid funderat på hur vi människor pratar med varandra. På hur vi säger saker, hur det låter i mottagarens öron. Jag tror att vi rätt så ofta trycker ner och skapar dålig stämning utan avsikt. Samtidigt kanske vi fokuserar för mycket på fel och misstag, i stället för att se det som går rätt.

Det blev för en tid sedan med en vän tal om hur hen i ett arbetssammanhang pikades för snart sagt allting hen gjorde. Ingenting illa menat. De andra pikade i all välmening, men det kändes illa ändå. Det var de andras osäkerhet som ledde till pratet. Genom att själv påpeka alla brister i det som en annan gör, så kanske fokus flyttar bort från den egna osäkerheten. Genom att ifrågasätta allting, ser man själv bättre ut. Månne det?

Osäkerhet leder alltså till att man pratar fult och aggressivt med andra? Nej, så enkelt är det nog inte. Jag deltar aktivt i ett amatörteaterprojekt. Ingen av oss vet riktigt hur vi ska göra. Alla repetitioner går till en början alltså i stor osäkerhet. Men inte skäller vi på varandra för det, inte. Tvärt om. Vi uppmuntrar och försöker på nytt. Gör fel efter fel, misstag efter misstag. Låter varandra göra dem.

Osäkerhet är inte ett problem om man vågar lita på sig själv, kanske du tänker. Nå jo, ett visst mått av självsäkerhet måste man ha för att spela teater. Men det är nog i grunden fråga om någonting mera än självsäkerhet. Det är fråga om tolerans och uppmuntran. Det är fråga om att tolerera att andra gör saker på ett annat sätt än man själv skulle göra. Tolerera att andra tänker annorlunda. Tolerera risken för att man själv gör fel. Tolerera möjligheten att någon ser in i dig på ett sätt, som känns obekvämt. Uppmuntra varandra till att försöka och kanske göra fel.

Man inser också ganska lätt att kreativitet förutsätter att man gör misstag. Ingen har uppfunnit eller skapat någonting utan att först göra många, många missar. Det är så vi lär oss saker. Genom att göra misstag. Därför är det också så, att om vi inte gör misstag, så gör vi inga goda saker heller. Vi uppfinner ingenting, vi skapar ingenting. Vi gör till sist ingenting. Utom hackar på varandras oförmåga att göra någonting.

Jag har försökt förstå hur mekanismerna för hur vi kommunicerar egentligen uppstår. Jag har ingen aning. Jag har reflekterat över att jag pratar olika med mina barn. Det ena uppmuntrar jag och det andras fel och brister klankar jag på. Varför har det blivit så? Ingen aning. Jag älskar båda exakt lika mycket, men ändå uppmuntrar jag mindre det barn som behöver mera uppmuntran. Varför beter jag mig så annorlunda i olika situationer? Jag vill verkligen förstå det för att kunna ändra på mitt beteende.

Vi är i desperat behov av mera tolerans och uppmuntran i samhället. Jag brukar inte göra nyårslöften. I år ska jag göra ett undantag. Jag ska försöka bättra mig och vara mera uppmuntrande. Låta bli att säga alla elakheter som min hjärna hittar på. Säga tack och att det går nog bra.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumnn i tidningen Östnyland 25.11.2016

——–

Jag tror att vi alla ibland funderar ganska mycket på livets mening. Vad är egentligen syftet med allt? Finns det alls ett syfte eller är allting bara resultatet av en slump? Är livet kanske bara en illusion, en elektrisk impuls i plasma, min fantasi?

Frågan om livets mening är gammal och universell. Nästan alla religiösa uppfattningar ger ett svar på frågan om alltings ursprung och ett syfte för vår tillvaro. Vetenskapen förklarar hur liv har kunnat uppstå, men försöker inte ge livet en mening. Ingen har ännu kunnat svara på alla våra frågor.

Under en diskussion förra veckan nämnde min samtalspartner en gravid kvinna och att hon skulle föda ett nytt liv. Det fick mig att återgå till en gammal tanke som jag har haft. Då jag i tonåren funderade mycket på livets mening och livet i sig, kom jag till den slutsatsen, att det finns bara ett liv som vi alla delar. Ett enda gemensamt liv.

Om det finns någon sanning i vetenskapen, så har livet uppstått en enda gång. Alla organismer som har uppstått efter det delar alltså på ett och samma liv. Mitt liv är samma liv som finns i träd och buskar, spindlar och bakterier. Många naturreligioner utgår från en liknande tanke. Vi människor är ett med allt levande i naturen. Jag tilltalas av tanken på idéplanet.

Är det att förminska livet, om det varken börjar eller slutar då man föds eller dör? Jag tycker att den tanken gör livet mera unikt. Tänk om det skulle uppstå nytt liv varje gång då någonting föds. Vad skulle det vara för unikt med det? Någonting som kan återskapas gång efter annan, en dussinprodukt.

Om vi alla delar på samma liv, så är det väl inte så farligt om man spiller lite av det? Eller är det att döda lite av mig själv om jag dödar vad som helst? Jag tilltalas på idéplanet av det senare, men det går inte ihop med att jag dör om jag inte äter. Det jag äter har nyligen levt och det gäller både salladen och biffen. Salladens död upprätthåller mitt liv. Eller flyttar jag bara liv från ett ställe till ett annat då jag äter?

Vem har egentligen rätt att bestämma om liv och död? Jag gör det varje dag då jag äter. Oftast indirekt, men ibland äter jag en morot från landet. Då dödar jag ju den egenhändigt. Nämen sluta nu, kanske du tänker. Det är skillnad på att döda grisar och på att döda morötter. Vilken är egentligen skillnaden? De delar samma liv och de kan dödas utan att de ens hinner märka det. Åtminstone grisen, moroten dör väl lite småningom.

Mitt flöde av tankar når den eutanasidiskussion som har varit aktuell på grund av ett medborgarinitiativ till riksdagen och ett spörsmål till regeringen. Vem har rätt att fatta beslut om liv? Får man ta sitt eget liv om man är dödssjuk? Får någon annan hjälpa till? Jag avundas inte våra beslutsfattare. Frågan om rätten till liv och rätten att avsluta liv är mycket viktigare än skattesatser och överhastighetsböter. Jag hoppas debatten tar fart och får djup. En mening med livet är att diskutera meningen med livet.

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Lantmän och andelsfolk 11.11.2016

———-

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne

Påverkas ditt humör mycket av vädret eller årstiden? Jag hör till dem, som med stigande ålder får ett allt mera väderberoende humör. Eller det är mera än bara vädret. Det gäller årstiden också. Ljust och mörkt. Regn och tre plusgrader en grå dag känns som rena lyckan på våren, men på hösten känns samma väder som en personlig förolämpning.

Novembermörkret känns för varje år mera motbjudande. På något oförklarligt sätt känns det lättare att uthärda, efter att jag blev medveten om att jag lider av någon form av höst- eller mörkerdepression. Dessutom vet jag att våren kommer och jag vet hur det känns när våren kommer. De där första gångerna man ser takdropp fast det är tio minusgrader. De första bara fläckarna som smälter fram ur snön. Doften av den fuktiga jorden som blottas.

Visst känns hösten knäckande, men jag kan le ett överlägset leende mot mörkret. Visa tungan åt november. Försök knäcka mig om du vill, november, men om några månader kommer min bästa vän solen och ger dig stryk. Hon sopar bort det mörka, torkar upp det råkalla och våta. De där dagarna när man inte kan läsa tidningen utan konstljus blir uthärdliga, då jag vet att det inte finns ett oändligt förråd av sådana dagar.

Jag har alltså en förmåga att se framåt och fina tröst och glädje i det som jag vet att ska komma. Det är svårare att blicka bakåt och ta med sig av glädjen till i dag. Eller så är det för mig. Där jag bor, hade vi helt underbart höstväder nästan oavbrutet i september-oktober. Torrt och fint. Den glädjen varade förstås inte hur länge som helst. En dag föll det snöslask. Jag kan bara förvånas av hur illa det kändes. Det borde ju vara klart att det nån dag blir regn. Den glädje över den fina hösten som jag hade känt var som bortblåst. Jag blev riktigt arg på mig själv. Vad är det nu för fasoner att irritera sig på lite snöblandat regn efter årtiondets finaste höst? Varför är det så svårt att tänka positivt?

Tänk positivt

Min dotters skola besöktes en kväll för en tid sedan av Åse Fagerlund från Folkhälsan. Hon berättade om positiv pedagogik och hon har startat ett pilotprojekt kring positiv pedagogik i Finland. Det var kanske lärarna som var målgruppen, men vi var ett antal föräldrar på plats också. Jag kan bra erkänna att jag har rätt så stora fördomar mot simpelt hurtiga ”tänk positivt, så blir ditt liv helt super”-ideologier. Jag bestämde mig för att gå till tillställningen med en positiv attityd och lyssna på vad som sägs. En del fördomar finns nog kvar, men i övrigt stärktes en vag uppfattning som jag har haft redan länge.

Jag är övertygad om att man kan bli riktigt bra på någonting endast om man försöker utveckla de sidor av sig själv som man redan är bra på. Sina fel och brister inom något område ska man enligt min mening bara förbättra till den del de utgör ett konkret och oöverkomligt hinder för vidare utveckling eller skadar andra. Om man använder en stor del av sin tid på att försöka bli bättre på delområden som man inte är bra på, hinner man aldrig bli brilliant på sådana delområden som man har naturlig fallenhet för. Dessutom är det roligare och mera givande att förbättra sånt som man redan är bra på.

Den positiva pedagogiken utgår delvis från samma sätt att tänka. Man koncentrerar sig inte så mycket på det man gör fel, utan man koncentrerar sig i stället på sina styrkor. Neurokemiskt har man visat att hjärnans nätverk vidgas under en positiv sinnesstämning och då får hjärnan bättre tillgång till sin potential. Kreativiteten ökar vid en positiv sinnesstämning och förmågan till problemlösning likaså.

Vadå pedagogik, du är ju bonde?

Det är inte alls så självklart att människan har en positiv attityd. I själva verket har evolutionen gjort åtminstone lite av motsatsen. Rädsla, ilska, oro och misstänksamhet är egenskaper som räddar liv. Ur evolutionens synpunkt innebär det, att de som var misstänksamma och rädda för mammutar och sabeltandade tigrar har fört sina gener vidare, medan de som med glädje och positiv attityd sprang fram för att paja de söta djuren inte fick någon avkomma.

Men det kan ju inte vara riktigt så simpelt och rätlinjigt. Om de positiva känslorna inte skulle vara till nytta för vår överlevnad, så skulle de inte alls finnas kvar i våra gener. Dessutom har vi nuförtiden mycket bättre möjlighet att utveckla de positiva tankarna och den positiva nyfikenheten, då vi inte hotas av vilddjur hela tiden. Det är oerhört sällan vår överlevnad är beroende av flykt- eller stridsinstinkten.

Vad har positiv pedagogik med mig att göra, jag är ju inte lärare? Kanske inte så mycket, men jag har alltid varit vetgirig. Jag tycker om att hitta svar på frågor och förstå hur saker och ting hänger ihop. Det ger stor tillfredsställelse att observera olika orsakssamband. Men jag har märkt att då livet känns tungt för att det är vinter eller av någon annan orsak, så går jag allt oftare in i ett överlevnadstänkande. Försöker kämpa på och prestera i väntan på våren. Pressar mig framåt med en ful grimas och blodsmak i munnen.

Jag tror att jag ska försöka göra tvärtom ett par vintrar för att se om det fungerar. Försöka se allt det positiva som finns och finna den glädje som finns i de små sakerna. Låta bli att grimaserande slåss mot olusten och tungheten. Dels hoppas jag att det i sig ska lätta upp, men jag hoppas framför allt att det leder till att mitt tänkande hålls mera kreativt också då det inte annars skulle kännas så bra.

Man kan inte tvinga sig till positiva tankar men man kan kanske strunta i ogjorda saker en stund, låta bli att läsa idiotinlägg i webbdebatter, låta det snöa slask om det gör det, lämna kvar ljusen i utegranen till Valborg. Vi bönder borde kanske också i ett mera allmänt se på vilka möjligheter vi har mera än koncentrera oss på allt som är fel. För vår psykiska hälsas skull.

Inlägget har tidigare publicerats som en kolumn i tidningen Östnyland 21.10.2016

=========

Jag har tänkt mycket på ensamhet. Både relativ och absolut ensamhet. Man kan vara allena, men inte ensam ändå. Man kan vara omgiven av människor, men ensam ändå.

Lyssnade på en sång av Melissa Horn. Den handlar, som hennes sånger så ofta, om hennes trasiga förhållande till sin man. De håller ihop, men hennes man sover hellre allena i ett annat rum än med henne. Han gör det för att det känns mindre ensamt än att ligga bredvid henne.

Så är det väl ganska ofta. Man känner sig inte ensam allena i fjällen, på en holme i skären. Man känner sig ensam, då man har andra omkring sig som man  borde kunna relatera till. Då man är bland andra, vilka borde kännas nära.

Det sägs ofta, att ensamheten är ett av vår tids största gissel. Urbaniseringen leder till ensamhet. I båda ändarna dessutom och det är ju ganska hemskt. Allt flera bor i en ny omgivning, bland människor de inte känner, i en ”by” som inte har uppstått av sig själv, utan på ett ritbord. Man går på jobb, där man umgås ytligt med främlingar på dagarna. På eftermiddagen hälsar man hej vi ses i morgon. Och går hem, förstår att man inte har någon att ringa till.

I andra ändan av urbaniseringen bor ensamma människor i sina stugor, i byar som en gång fanns. Rädda för att störa sina barn i deras jäkt därborta i stan. Rädda för att inte orka gå till postlådan mer, för att falla i trappan och bli där några dagar, nu när också Greta i grannstugan har dött. Gamla ungkarlar i stora, tomma hus, ensamma både relativt och absolut.

Den ekonomiska depression som snart har pågått i tio års tid skapar också nya generationer av ensamma. Utan arbete är det svårt att hitta, skapa och upprätthålla ett sammanhang i sitt liv. Men det är mera än så. Osäkerhetskänslan gör att vi blir försiktigare, även om vi skulle ha ett arbete. Vi gör mindre än vi annars skulle göra. Vi sköter sämre om våra vänskapsband.

Alla springer omkring och jäktar. Allt oftare låter vi bli att föreslå en träff. Kalendern står i vägen. Min och din. Jag har ju så mycket. Jag låter bli att be dig på kaffe, du har ju så bråttom, du hinner inte ändå. Rädslan för att bli avvisad börjar definiera mitt umgänge.

Ensamheten är den stora massans problem. Den är ett problem för oss som vill smälta in och inte sticka ut. Vi impregneras med en uppfattning om hur man ska vara, både fysiskt och mentalt. Vi ska vara som stöpta ur samma form. Men det är vi inte. Vi är alla annorlunda. Men vi vet inte om det. Vi tror att alla andra är som dom andra. Vi tror att ingen tänker sådana tankar som jag. Rädslan gör oss ensamma.

Ensamheten är vår tids folksjukdom, en av många orsaker bakom depressioner och alkoholism. Men vad kan vi göra åt saken? Det är den enda frågan av betydelse. Jag tror att den relativa ensamheten går att lindra genom att vi bättre förstår, att dom andra tänker likadana tankar som du, känner likadant som du, är lika rädda för allt som du.

Hur viktiga saker fyller jag min kalender med? Är de viktigare än du?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 16.9.2016

————–

Började skriva en kolumn om meningen med livet, men det gick trögt och tankarna flög både högt och lågt och ofta utanför spelplanen. Stötte sedan med lite hjälp på ett nätcitat: ”Planeten behöver inte flera framgångsrika människor. Planeten är i desperat behov av fredsskapare, botare, konservatorer, berättare och älskare av alla slag.” Enligt citeraren är det Dalai Lama som har sagt så. Jag ville kolla upp saken, då det låter osannolikt att världens ledande buddistmunk skulle ha sagt något sådant.

Lille Sherlock Holmes hittade det riktiga citatet, som egentligen är ett citat av en miljöforskare som heter David Orr. Dalai Lama har ingenting med saken att göra. Orrs text fortsätter: ”Planeten behöver folk som mår bra där de bor. Den behöver människor som är villiga att delta i kampen för en beboelig och human värld. Detta har inte mycket gemensamt med framgång, så som vi definierar framgång i dag.”

Citatet får en vettig betydelse, då det uttrycks i sin helhet – mänskligheten är framgångsrik, då vi börjar trivas med vårt och inte förstör den planet vi bor på. Jag har ingen aning om varför någon har haft lust att sätta ett rumphugget citat i munnen på Dalai Lama, men nätet är fullt av dessa fejkade citat av kända personer. De har blivit dagens berättelser.

Mina tankar tar fasta på det där med berättelser. Dagens berättelser är ofta korta, osanna och osannolika, precis som det fejkade citatet. De har lite gemensamt med de berättelser man fick höra som barn. Visst, de var också ofta lite osanna och osannolika, men de var aldrig korta. Det fanns förr en del gubbar, som kunde berätta. Minns speciellt en lindkoskare, som hade utvecklat sitt berättande till en sann konstform. Efter en kort inledning (teaser skulle man kalla det i dag) brukade han ta paus, långsamt gräva fram sitt tobakspaket och tända en cigarrett mycket omsorgsfullt. Sedan några djupa bloss, medan vi som lyssnade höll på att gå upp i limningarna av förväntan. Samtidigt gav det oss lyssnare en chans att i vårt sinne ställa upp de fakta han hade gett oss i inledningen. Vem, var, när och en vink om vad som kommer att ske i berättelsen. Han hade endast gått folkskolan med dålig framgång, men han var en boren dramaturg.

En bra berättelse har flera dimensioner, ett djup. En bra berättare har förmågan att sätta in små separata anekdoter och reflektioner i sin berättelse. En bra berättelse kräver tid. Det behövs tid att berätta en berättelse och lyssnaren måste också ha tid att lyssna. Kanske dagens samhälle inte riktigt heller skapar naturliga möten, där berättelsen skulle kunna få det utrymme den behöver.

Vi ställer hårda krav på vad allt skolan ska lära. Jag hoppas att man kan ge berättandet utrymme i undervisningen. Man behöver få öva sig för att bli en bra berättare, men man måste också lära sig att lyssna på en berättelse.

Det blev en kolumn om meningen med livet, trots allt. Berättelser är en stor del av meningen med livet.

Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Östnyland 12.8.2016

————

Jag har under de senaste åren allt mera börjat uppleva, att jag inte längre förstår de skeenden som jag ser omkring mig. Kanske jag inte har gjort det förr heller, men jag har inte tidigare haft upplevelsen av att fatta noll. Då måste det ju vara sant eller hur?

Individualismen har på sätt och vis nått en nivå som den kanske inte borde tillåtas nå. Den egna åsikten är numera så värdefull och unik, att den ersätter fakta. Det verkar finnas allt flera, som har en enda sanning som de går och bär på. Den personliga sanningen är så mäktig, att den löser praktiskt taget alla samhällsproblem. Den personliga sanningen ger också en förklaring till varför livet känns surt ibland.

Vi lever i en tid av mycket långvarig ekonomisk recession med hög arbetslöshet som följd. Allt flera känner allt större otrygghet. Detta obehag måste få en förklaring och en lösning. Plötsligt är en massa hyperförenklingar gångbara sanningar på individnivå. Förenklingarna beskriver problemet och ger en enkel lösning.

Allt beror på EU och euron och alla problem löser sig bara vi går ur EU, tar marken i bruk och gräver upp Kekkonen så att vi har en ordentlig president av den gamla stammen.

Allt beror på muslimerna som sprider sig okontrollerat i Europa och spränger vem som helst när som helst. Kasta ut alla muslimer ur Europa så blir alla glada och alla problem löser sig helt av sig självt.

Allt beror på att vi har så många suvakkin i det här landet, rödgröna ultraliberala stadsbor som tycker om alla som är tillräckligt svarta eller araber eller egentligen vad som helst utom vita, heterosexuella män. Oss, ju!

Allt beror på att de sociala förmånerna är så omfattande och delas ut till alla som inte ids arbeta. Ta bort alla socialbidrag, så måste alla de där slattriga snyltarna fara på arbete. Problemet löst.

Allt beror på höga skatter. Sänk skatterna. Ta bort alla företagsskatter, så börjar företagen anställa av bara tusan.

Allt beror på att Persuna fick så mycket röster i förra riksdagsvalet. Om ingen skulle rösta på Persuna, så skulle vi inte ha några problem i det här landet.

Allt beror på att vi har skarvar i skärgården och på att det är förbjudet att sälja snus. Dessutom lite på att studentsvenskan inte är obligatorisk längre.

Jag vet faktiskt inte om fenomenet är nytt eller om det bara framträder tydligare i dagens mediala omgivning. Det känns skrämmande, att så många tycks tänka att den där ena tanken är sann, bara för att just jag råkar tycka så. Åsikten behöver inte motiveras eller vägas mot fakta eller motargument.

Jag tycker att det har hänt någonting åt vår debattkultur. Har vi tappat förmågan att argumentera, förlorat insikten om att den egna åsikten aldrig kan vara entydigt sann? Kan det faktiskt vara så, att vi inte längre riktigt vet hur man gör när man lyssnar på argument och motargument och sedan skiftar den egna hållningen en aning? Vad tycker du?