Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 15.9.2020
========
Kate Bush började skriva låtar redan före tonåren. Vid 16 års ålder gjorde hon ett demo-band med ett femtiotal egenhändigt skrivna och framförda sånger. Inget skivbolag tyckte att det fanns orsak att gå vidare med denna konstiga flicka, hennes konstiga låtar och hennes konstiga sätt att sjunga.
Av en händelse fanns det bland Kate Bushs familjebekanta en viss David Gilmour i umgängeskretsen. Gilmour var redan då en världsstjärna med sitt band Pink Floyd och en av världens mest ansedda gitarrister. Han fick höra Kate Bushs demo och identifierade genast en alldeles exceptionell talang.
Utan några som helst garantier för att själv få ut någonting annat än en fet faktura för besväret, ordnade Gilmour med en ordentlig studio. Gilmour anställde Andrew Powell som producent och Geoff Emerick som ljudtekniker. Powell och Emerick är kanske inte så kända namn för en bred allmänhet, men de var båda mycket ansedda inom sina gebit.
Kate Bush fick alltså göra en ordentlig demo med tre låtar. Skivbolaget EMI tecknade skivkontrakt med Bush och resten är historia. Bush blev den första kvinnliga artisten någonsin att nå den brittiska listan med en egenhändigt skriven låt. Alla hennes 10 studioalbum nådde UK Top 10. Det är en anmärkningsvärd prestation för en artist, vars musik och stil var och är mycket speciella.
En i vissa avseenden liknande händelse hjälpte en ung Juha Kankkunen på vägen. Kankkunen är en av världens mest begåvade rallyförare, kanske den skickligaste någonsin. Avvikande från Bush hade Kankkunen redan bevisat sin begåvning i unga år. Den stora vändningen kom hösten 1985, då Kankkunen körde för Toyota.
Peugeots stallchef Jean Todt ringde personligen upp Juha Kankkunen för att be honom byta stall. Kankkunen kunde endast konstatera att det inte går för sig, då han har ett kontrakt med Toyota. Kankkunen bad ändå Todt kontakta Ove Andersson som var stallchef för Toyota.
Ove Andersson visade sin karaktär och storhet som människa. I stället för att klamra sig fast vid den erkänt begåvade unga föraren släppte han taget. Han meddelade Kankkunen att det är fritt fram för honom att teckna kontrakt med Peugeot.
Andersson såg och insåg att Peugeot vid den här tiden hade en vinnarbil, vilket Toyota inte hade. Han ville hjälpa Kankkunen på vägen, låta honom visa sin talang med en bil som man kan vinna tävlingar med. Utan några som helst garantier ställde Andersson en förhoppning om att Kankkunen kanske en dag återvänder till Toyota.
Kankkunen tackade för handräckningen genom att ta sitt första av fyra rallyvärldsmästerskap för Peugeot 1986. Ett av sina världsmästerskap körde Kankkunen sedan för Ove Anderssons Toyota-stall. Ett värdigt sätt att tacka för hjälpen.
Jag finner en viss tröst i dylika berättelser i en tid som präglas av individualism och egennytta. Få av oss möter någonsin begåvningar som Bush eller Kankkunen, men vi kan säkert alla ta med oss någonting av det tankesätt som präglade Gilmour och Andersson.