Inlägget har tidigare publicerats i tidningen Landsbygdens Folk
==========
Beredningen av en ny landskapsplan för Nyland, den sk. Nylandsplanen 2050 är på slutrakan. Tanken var att planen skulle vara fastställd vid det här laget, men behandlingen av ärendet har dragit ut på tiden i landskapsfullmäktige. I skrivande stund ser landskapsplanen ut att bli fastställd i augusti. De första omröstningarna i landskapsfullmäktige visar vad vi har att vänta.
SLC Nyland, SLC och MTK har med oro följt med planeringsprocessen och försökt påverka den på olika sätt. Orsaken är att Nylands förbund med största sannolikhet kommer att fastställa en landskapsplan, som innehåller skyddsområdesbeteckningar på områden som inte har skyddats genom lag och vilka inte heller omfattas av initierade skyddsåtgärder. Jag vill med några ord nedan beskriva några aspekter som gör det svårt för mig och vår rörelse att omfatta dylika planbeteckningar.
Skyddsbeteckningarnas förhållande till grundlagens egendomsskydd problematiskt
Andra kapitlet av Finlands grundlag behandlar medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Grundlagens 15 § tryggar vårt egendomsskydd och den låter så här: ”Vars och ens egendom är tryggad. Angående expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning bestäms genom lag.” Landskapsfullmäktiges beslut kommer inte att innebära expropriation. Ägarnas rätt att utnyttja sin mark beskärs dock de facto på ett sätt som gör att situationen kan jämföras med en expropriation.
Grundlagen tryggar alltså vår rätt till egendom och förutsätter att tagande av egendom för gemensamt bruk ska grunda sig på lag och att det ska ske mot full ersättning. Enligt min uppfattning uppfylls ingetdera av grundlagens två enkla krav.
Naturvårdslagens 24 § lyder så här: ”Närings-, trafik- och miljöcentralen kan på markägarens ansökan eller med markägarens samtycke inrätta ett sådant naturskyddsområde som avses i 10 § 1 mom. 3 punkten i ett område som avses i 10 § 2 mom.”
Lagen förutsätter alltså att markägaren ska vara den som tar initiativ eller åtminstone ger sitt samtycke till skyddande av sin mark. Landskapsfullmäktiges beslut kommer inte att fylla naturvårdslagens krav. Markägarna har inte tagit initiativ, inte heller har landskapsfullmäktige eller någon myndighet informerat markägarna om skyddsplanerna, än mindre begärt samtycke.
Grundlagen förutsätter att tagande av egendom för gemensamt bruk ska ske emot full ersättning. Landskapsfullmäktiges beslut kommer inte att fylla detta krav heller. Planbeteckningen tryggar inte att markägaren skulle få någon ersättning för att markägaren mister bestämmanderätten över sin egendom.
Om markägaren anser att område som försetts med skyddsområdesbeteckning i landskapsplanen inte är skyddsvärt, blir det markägarens skyldighet att bevisa, att området inte är skyddsvärt. Bevisbördan har ställts på ända.
Planbeteckningen ändras dock inte, även om ingenting skyddsvärt hittas vid en noggrannare inventering. Marken är fortfarande skyddad i landskapsplanen. Situationen är minst sagt absurd och i strid med normal rättsuppfattning.
Landskapsplanen uppfyller inte MBL:s krav på innehåll
I markanvändnings- och bygglagens (MBL) 28 § föreskrivs att markägare eller andra rättsinnehavare inte får orsakas oskäliga olägenheter när planen utarbetas. I beredningen av landskapsplanen har man inte hört de berörda markägarna eller utvärderat planbeteckningarnas skälighet för enskilda markägare.
Det ovan sagda innebär också implicit, att planen inte grundar sig på tillräckliga utredningar. Man kan säkert bryta arm om i vilken omfattning enskilda markägare på en allmän nivå ska informeras om landskapsplanering. Jag anser dock att det vore förenligt med god förvaltning att åtminstone informera de berörda markägarna om att man tänker ta bestämmanderätten över deras mark av dem.
Oklart vad beslutet egentligen innebär
Jag har frågat tjänstemän på landskapsförbundet vad skyddsbeteckningarna egentligen innebär för den enskilda markägaren. MBL beskriver nämligen entydigt landskapsplanens rättsverkningar för annan planering och för myndigheternas verksamhet, men lagen säger ingenting om huruvida privatpersoner är bundna av planen.
De svar jag har fått bekräftar att landskapsplanen inte är bindande för privatpersoner eller privata aktörer, endast för myndigheter. Om planen ska ha rättsverkningar för enskilda markägare, måste dessa alltså uppstå genom myndigheternas verksamhet, inte genom planbeteckningen i sig.
Landskapsplanen tvingar inte någon myndighet till att aktivt inleda ett lagligt skyddsförfarande. Inte heller är planen juridiskt bindande för den berörda markägaren, som blir hängande i en lös snara.
Hur kan en så luddig situation då uppstå? Det beror enbart på att man använder helt fel verktyg. Planeringsverktyget är inte tänkt att användas för att förverkliga naturskydd. Vi har en mängd mekanismer och lagar som är avsedda för det. Varför då inte tillämpa någon av dem.
Vid all myndighetsverksamhet borde man tillämpa proportionalitetsprincipen. Den innebär till exempel att man först tillgriper lindrigare åtgärder och sedan tar till strängare åtgärder om de inte har åsyftad verkan. Man kan med fog fråga, om landskapsförbundet hade lindrigare åtgärder än bindande planbeteckningar att tillgå för att uppnå sitt syfte.
Skogslagen är inte i kraft på områden som försetts med skyddsbeteckning
Skogslagen är inte i kraft på områden som i landskapsplanen har försetts med skyddsområdesbeteckning (utom i det fall att det finns en gällande kommunal plan, där området är definierat som skogsbruksområde). Detta innebär att markägaren inte är bunden av skogslagens krav på anmälan om användning av skog inför en på behandlingsområdet planerad beståndsvårdande avverkning, förnyelseavverkning, avverkning till följd av skogsskada och annan avverkning och om behandling av särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagens 10 § 2 mom.
På de berörda skyddsområdena är skogsägaren inte heller bunden av skogslagens krav på bevarande av mångfalden och särskilt viktiga livsmiljöer. Förnyelsekravet belastar inte heller skogsägaren. Skogsskadelagen upphör också att gälla.
Det ovan nämnda är en direkt följd av de planbeteckningar jag avser. Det har knappast varit landskapsförbundets syfte att nollställa skogslagen samtidigt som man förser ett område med en beteckning som inte den heller binder skogsägaren.
Sambandet till kompletteringen av myrskyddsprogrammet
I slutskedet av beredningen av landskapsplanen har man lyft in objekt från myrskyddets kompletteringsprogram i landskapsplanen och försett dem med skyddsområdesbeteckning. Myrskyddsarbetsgruppen har framfört att myrskyddsprogrammet inte ska förverkligas utan markägarens samtycke genom planering med rättsverkan.
Landskapsfullmäktiges beslut kommer att stå i strid med myrskyddsarbetsgruppens linjeringar. Beslutet kommer också att stå i strid med en uttalad politisk vilja att i mån av möjlighet genomföra skydd genom frivilliga åtgärder (METSO och HELKA).
Jämlik behandling av medborgarna
Österbottens förbund har också en ny landskapsplan under beredning. Det är beaktansvärt, att de planutkast som Österbottens förbund har lämnat, inte innehåller skyddsområdesbeteckningar för områden som inte har skyddats genom lag.
Österbottens förbund har inte av miljöministeriet eller någon annan fått anvisningar om att områden från till exempel myrskyddets kompletteringsprogram borde lyftas in i planen. Man kan med fog fråga sig om medborgarna behandlas jämlikt, då landskapsplanering utförs med så olika principer i olika delar av landet
Landskapsförbundet använder sådan makt som det inte har
Många av de juridiska dryftanden jag framför ovan kommer sannolikt och förhoppningsvis att avgöras av vårt domstolsväsende.
En skyddsbeteckning i landskapsplanen innebär kanske inte rent juridiskt att området är skyddat. Det kan till och med tänkas att beteckningen i en teoretisk referensram innebär att skogsägaren kan agera friare än tidigare, då skogslagen inte längre begränsar verksamheten.
Oberoende av juridiskt finlir innebär en skyddsbeteckning i landskapsplanen de facto skydd ur markägarens synpunkt. Det finns ingen seriös köpare som skulle vara beredd att köpa virke från ett område som har skyddsbeteckning i landskapsplanen.
Den faktiska situationen innebär att landskapsförbundet har fattat ett skyddsbeslut utan ingående inventering, utan att höra markägaren, utan skyddsplan, utan konsekvensbedömning och utan att ersätta markägaren. Landskapsförbundet utövar sådan makt som förbundet inte har, på ett sätt som ingen i vårt samhälle borde ha laglig rätt till.