Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 2.6.2020
========
Fack-Finlandia-utmärkelsen gick senast till ett verk som heter Metsä meidän jälkeemme (Skogen efter oss). Verket behandlar den finländska skogspolitiken och skogsanvändningen under de senaste decennierna. Bokennärmar sig ämnet med ett populärvetenskapligt grepp och en mycket kritisk syn på den politik som har förts.
Tjugo emeritusprofessorer inom olika sektorer av skogsvetenskaper har kritiserat valet av mottagare till Fack-Finlandia-utmärkelsen i en insändare i Maaseudun Tulevaisuus. Hälften av professorerna är bekanta för mig från studietiden och jag har läst något vetenskapligt verk av nästan alla av dem. Därför vet jag att kritiken mot valet har en djupare grund än att professorerna skulle vara förnärmade av kritiken.
Professorernas kritik riktar sig närmast mot att Metsä meidän jälkeemme till många delar kan uppfattas mera som en åsiktsyttring än en vetenskaplig framställning eller avvägning av olika vetenskapliga fakta mot varandra. Professorerna konstaterar att det inte finns egentliga eller avsiktliga faktafel i boken, men att valet av vad som framställs ser ut att ha ett syfte.
Metsä meidän jälkeemme kritiserar egentligen själva grunden för hanteringen av vårt gröna guld. Man är kritisk till omfattande kalhyggen och cellulosaframställning. Författarna erkänner att virkesinnehållet i våra skogar har ökat markant under de senaste 100 åren. Ändå säger man mer eller mindre rakt ut att vi borde gå in för så kallat ontinuitetsskogsbruk som allmän norm.
En form av kontinuitetsskogsbruk kallas också blädning. Det innebär att man i optimala situationer har ett skogsbestånd som består av träd i alla olika åldersklasser från plantor till gamla träd. Termen blädning är dock lite kontroversiell, då blädning var en av huvudorsakerna till att vår första skogslag skrevs i storfurstendömet Finland 1886. Vi hade förstört våra skogar genom ett alltför intensivt uttag av gagnvirke utan några som helst aktiva förnyelseåtgärder.
Det är en allmän missuppfattning att Finland skogar skulle ha varit gamla och täta för hundra år sedan. Sanningen är den, att skogarna till stora delar var uthuggna. De facto har virkesbeståndet ökat markant, rent av tredubblats. Det kanske kommer som en ännu större överraskning att mängden skog som är över 100 år gammal har fördubblats under självständighetstiden.
Det vi allra mest behöver är en bättre dialog. Vi måste lämna mera död ved i skogen och främja bestånd som består av flera trädslag då det är möjligt. Vi måste också förstå, att skogen är en av de viktigaste källorna till välfärd och exportintäkter i vårt land. Träråvaran är också en av de få råvaror som ens i teorin kan ersätta nästan alla slags användning av fossila råvaror. Vi måste lära oss att bli bättre på att se skogens alla ansikten.
Av alla våra samhällssektorer är det endast jord- och framför allt skogsbruk som kan binda kol. Alla andra sektorer kan i bästa fall på sin höjd minska sina klimatutsläpp.