Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 28.4.2020
===========
Coronakrisen känns ibland som ett enormt experiment som blottlägger samband som annars inte skulle ha nått den breda allmänhetens medvetande. Vi lever i och är beroende av en ganska osynlig ekonomisk verklighet.
Den rådande situationen har tydliggjort en mängd problem inom vår arbetsmarknad. Den har också tydliggjort vart det leder med offentlig konkurrensutsättning med priset som viktigaste faktor. Den leder till att livsnödvändig skydds- och annan utrustning som vi är beroende av tillverkas i länder som egentligen kan klassas som u-länder. Vi köper förenklat sagt nödvändigheter så billigt som möjligt för att ha råd med onödigheter.
Den nya situationen har på en mycket kort tid visat hur känsligt vårt servicesamhälle är. En allt större del av vår ekonomi kretsar kring företag och företagare som säljer tjänster. Det har sina fördelar, eftersom verksamheterna sällan kräver riktigt stora investeringar. Verksamheten är i regel inte heller särskilt starkt knuten till en plats eller produktionsanläggning. Det har också sina nackdelar, då en relativt liten störning kan slå ut hela branscher. Det vet vi nu inom restaurangbranschen och många andra tjänster som förutsätter mänsklig kontakt. Man kan leva på att tvätta skjortor endast om det finns sådana som inte tvättar sina skjortor själv.
Min senaste kreditkortsräkning blev en veritabel tankeställare för mig. Jag håller naturligtvis som företagare reda på mina inkomster och utgifter. Det gör att jag med ganska litet extra besvär har haft någorlunda god koll också på mina privata utgifter. Vår familj har under flera års tid använt en massa pengar på allt möjligt, som har känts ens lite viktigt på någon nivå, men strängt taget är helt onödigt.
Under en månads tid har mitt kreditkort kommit mycket lättare undan än normalt, då vår familj inte kan åka runt och köpa en massa varor och tjänster. Den stora frågan är, om vi är mycket olyckligare nu, då vi inte konsumerar stup i kvarten. Svaret är entydigt nej. Man kan kanske inte säga att vi är lyckligare heller, eftersom vi liksom alla andra har varit tvungen att ändra på en massa rutiner i våra liv. Det är ändå entydigt klart att mycket av allt det onödiga vi i normala fall brukar köpa, inte bidrar till någon nämnvärd lycka eller känsla av välmående.
Jag hoppas av högst personliga skäl att jag och min familj framledes ska köpa mindre bara för att vi har råd till det och mera för att det finns någon vara eller tjänst vi verkligen vill ha. Sannolikt leder det här till att vi köper mindre konsumtionsvaror och mera långlivade saker av investeringskaraktär. Kanske vi till och med sparar en slant. Lägger undan för sämre dagar.
Jag tror att många kommer att ändra på sitt sätt att använda pengar och sin tid. Jag vet inte vilken nationalekonomisk effekt det har om våra konsumtions- och tidsanvändningsvanor förändras. En sak är säker. Hela den dolda grund som vårt samhälle rullar på kommer att förändras. Det är spännande.