Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 5.10.2021
========
Jag har relativt ofta kommit i kontakt med depressioner och andra mentala störningar genom mina förtroendeuppdrag inom primärproduktionen. Jag har i flera sammanhang sagt, att det är viktigt att minska det tabu som finns kring dålig psykisk hälsa.
Diskussionen om depressioner och utbrändhet bland våra bönder har igen tagit fart. Större gårdar betyder större ekonomiskt ansvar, större skulder, mera arbete och en allt vanligare ensamhet. Detta i kombination med den gångna sommarens torka och en viss skuldbeläggning i klimatdebatten har fått den mentala kraften att ebba ut helt och hållet för en del.
Till all lycka är skammen kring mental ohälsa mindre bland yngre bönder, åtminstone på sociala medier. Det kan hända att det är lättare att öppna sig för mer eller mindre okända människor än för din granne eller vän. Varför är det så mycket lättare att berätta om ett brutet ben än det är att säga att man inte orkar mera?
Det är naturligtvis inte endast bönder som drabbas av depressioner. Depressioner och annan mental ohälsa är litet av en folksjukdom. Det är inte småpotatis vi talar om.
Varje år beviljas cirka 4 000 personer i vårt land arbetsoförmögenhetspension på grund av depression. Det innebär cirka tio personer varje dag. Dessa människor återvänder sannolikt inte till arbetslivet. Den naturliga frågan är vad man kunde göra åt saken.
Enligt hur jag har uppfattat saken har vi stora brister i hur vårt sjukvårdssystem klarar av att hantera och hjälpa människor med mentala problem. Om man kontaktar bas- eller arbetsplatshälsovården, brukar resultatet vara sjukledighet under en viss tid. Det är lättare sagt än gjort för många företagare som till exempel jordbrukare. Alla kan helt enkelt inte ta ut en sjukledighet som skulle innebära en reell ledighet.
För många kan också arbetsplatsen vara den huvudsakliga eller till och med enda källan till sociala kontakter. Där sitter man sedan, ensam hemma med sitt mentala blytäcke över axlarna, i värsta fall oförmögen att företa sig någonting alls.
Den som kontaktar vilken som helst hälsovårdsinstans på grund av mental ohälsa borde genast få en personlig handledare. En människa som koordinerar och tar hand om processerna kring arbetsförhållande, Folkpensionsanstaltens ekonomiska stödsystem och framför allt med den fortsatta vården. Den sjuka måste idag själv ta ett alltför stort ansvar för sin vård.
Analogt med ett brutet ben, berättar man var gipset finns och nämner att kryckor skulle vara bra, i stället för att gipsa benet och sätta kryckor i handen på den drabbade. Det säger sig självt att alla inte går att hjälpa, men jag har en stark känsla av att onödigt många blir arbetsoförmögna, alkoholiserade eller tar sitt liv.
Vad kan jag göra, vad kan du göra? Vi kan alla hjälpa till med att bryta det tabu som fortfarande finns kring mentala sjukdomar. Det är ingenting att vara rädd för, det smittar inte. Det är inte heller någonting att skämmas för.