Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 24.11.2020
=======
Vi människor har olika åsikter om det mesta. Vi gillar olika saker, vi har olika preferenser, vi betraktar verkligheten från vårt eget, unika perspektiv. Det innebär, att vi måste anpassa oss till varandras åsikter och preferenser.
Ibland får man på sociala medier intrycket av att friktionen mellan oss människor är jättestor. Debattklimatet är ofta hätskt och ibland helt renons på all intellektuell växelverkan.
Jag hör själv till dem som gärna bryter arm om saker på sociala medier. Jag erkänner också att mitt beteende på some inte alltid är helt exemplariskt. Jag kör med klassikerna: lyssnar inte på de andra och försöker ibland ta en intellektuell halvnelson på mina debattkumpaner. Lite briljera, pösa i självgod överlägsenhet en stund. Urk.
Jag har börjat se kritiskt på mitt eget some-beteende. Det beror på att jag har tröttnat på debattklimatet och jag vill inte höra till dem som förpestar luften mest.
Vårt debattklimat har blivit allt mera enkelspårigt ute i realvärlden också. Alltför ofta får jag en känsla av att det är själva debatten som saknas. Debatt ska innehålla argumentation och motiveringar. Tyckande ersätter ibland både argument, logik och fakta.
Trots att debattklimatet kanske har blivit lite hårdare, är jag samtidigt lite förvånad över att så många anser att de inte vågar säga sin åsikt, eftersom någon annan kan vara av annan åsikt. Så tolkade åtminstone jag rapporteringen kring Yles projekt Hyvin sanottu – Bra sagt.
Det är mycket sorgligt om vi allt mera delas in i två grupper: de som käbblar om allting överallt och de som aldrig säger sin åsikt om någonting alls i rädsla för att alla andra människor inte delar åsikten.
Vi måste våga vara av olika åsikter om saker, tåla det faktum att vi upplever världen olika. Vi borde också lära oss att argumentera för våra åsikter och tankar. Jag kan ha fel, men det känns som vi skulle ha förlorat en del av förmågan till konstruktiv argumentation i offentligheten. Kanske också i kabinetten.
Jag får också allt oftare en känsla av att den politiska debatten har blivit allt mera enkelspårig i en allt mera komplicerad värld. I stället för att försöka väga in så många aspekter som möjligt i motiveringarna, ser allt flera politiker och partier sakerna ur ett mycket snävt perspektiv.
Världen är mera komplicerad och komplex än någonsin tidigare. Det finns ett skriande behov av människor som beskriver och förklarar. Den rollen hade våra rikspolitiker tidigare. Jag tycker mig se att allt flera av våra riksdagsmän och opinionspåverkare förfaller till sämsta sortens simplifiering.
Man försöker inte ens beskriva hela verkligheten, utan hoppar direkt till en enögd förenkling som tilltalar lyssnarens känslor. Retoriken börjar kretsa kring oss och dem. Det är opportunt i en komplex värld. Dessutom är det mycket krävande att både förstå och förklara världen av idag. Argumentera och lyssna in åsikter. Men ändå. Det börjar vara dags. Annars står vi där en dag och ropar dumheter och slår ihjäl varandra.