Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidning Östnyland 2.2.2021
========
Skogsbruket och skogsbrukets metoder är föremål för allmänhetens intresse i högre grad än någonsin förr. Det är bra, tycker jag. Samtidigt innebär det naturligtvis att åsikterna börjar spreta åt allt flera håll och att åsikterna har allt mindre faktaunderlag.
I många av våra kommuner finns det idag ett politiskt tryck på att kommunerna i sina egna skogar borde avstå från kalhyggen och övergå till så kallat kontinuitetsskogsbruk. Den tillämpade skogsbruksmetoden skulle alltså väljas utgående från ett politiskt beslut, inte utgående från de rådande förhållandena i skogen.
I vårt land har skogsbruket nog också tidigare råkat ut för att en sanning tillämpas överallt, helt utan urskillnad. Det har varit fråga om blädning, dikning av alltför karga torvmarker, avlägsnande av varje björk. Det gemensamma för dessa trender har varit, att de inte gagnar helheten.
Kontinuitetsskogsbruk är en fullt gångbar metod att bedriva skogsbruk, då förutsättningarna finns. Alldeles särskilt gäller detta på bördiga torvmarker, där man kan komma ifrån behovet av att rensa diken om man avstår från kalavverkning. Det innebär att man sparar pengar, minskar risken för näringsämnesbelastning av vattendragen och klimatgasutsläpp.
Jag förstår att många tycker att ett färskt kalhygge ser eländigt ut, för det tycker jag också. Den estetiska olägenheten är dock mycket tillfällig. Efter en väl utförd förnyelse finns det ett välväxande plantbestånd på platsen mindre än tio år senare.
Kontinuitetsskogsbruk innebär att man återkommande plockar bort de största träden och att trädbeståndet hålls mycket glest för att trygga plantskjutningen. Det innebär att tillväxten blir sämre än i relativt täta, jämnåriga bestånd och att det inte finns riktigt stora träd i skogen. På lång sikt innebär det också att träd som växer dåligt får mera avkomma än träd som växer bra.
På de allra flesta boniteter blir bestånden genom kontinuitetsskogsbruk grandominerade, eftersom granen rent biologiskt är lämpad att förnya sig i skugga. Våra lövträd är också så kallade pionjärträdslag, vilka kräver mycket ljus för sin förnyelse. Det innebär att lövträdsinslaget blir allt mindre.
Grov, död ved är en av de allra viktigaste faktorerna med tanke på skogens biologiska mångfald. Alldeles särskilt gäller detta för grova lövträd, vilka det finns för lite av i alla typer av skogar. Kontinuitetsskogsbruk gör det svårare att råda bot på bristen.
Det ovan nämnda är tänkt som ett exempel. Alltid då vi väljer någonting, väljer vi samtidigt bort någonting annat. Skogsbruket är inget undantag. Vi måste förstå, att vi inte samtidigt kan uppnå maximal tillväxt, maximal biologisk mångfald, maximal vattenvård, maximal kolbindning och så vidare genom att tillämpa samma metod överallt.
Vi måste bli bättre på att variera våra metoder enligt de förutsättningar som finns. Jag tror inte att vi kan nå goda resultat genom att schablonmässigt tillämpa samma förfaringssätt överallt.