Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 9.3.2021
==========
Mat och livsmedel intresserar oss västerlänningar mera än kanske någonsin tidigare. Trender kommer och trender går, men av allt att döma kommer pendeln av en mängd orsaker att svänga mot en mera vegetarisk kost. Det ställer hela livsmedelskedjan inför helt nya utmaningar.
Människan har alltid ätit olika växtdelar. Det var stapelfödan redan då vår ras för 100 000 år sedan vandrade ut från Afrika. Den stora skillnaden består av att vi idag är mycket medvetna om vad en hälsosam kost innebär. Det är skillnad på att äta de rötter och larver man råkar hitta och på att välja bland tusentals artiklar i en supermarket.
Jag har flera roller i samhället, men den viktigaste för mig är att vara matproducent. Därför försöker jag följa med vilka trender som är aktuella. Proteinväxter i olika former är definitivt framtidsgrödor. Ärtor, bönor, linser, kikärter, lupiner, hampa, soja. Förteckningen av växter som vi äter för deras höga proteininnehåll är lång.
Bland andra nya trender kan man kanske nämna glutenfria pseudospannmål, så som bovete, quinoa, amarant och chia. Vi använder också nya, glutenfria spannmålsslag, så som hirs.
Många proteinväxter går att odla i Finland. Ändå har vi betydande odlingsarealer endast av ärtor och bönor. Det är ett problem, eftersom ingen vill äta ärtor varje dag. Vi vill ha variation. Varför odlas då inte flera proteingrödor i vårt land?
Finland är världens nordligaste land där man odlar mat på åker. Det innebär inte endast att somrarna är korta med nyckfulla regn. Det innebär också att våra somrar är ljusa. Vi gillar det, men för många växter är det ett problem. Många växter vill ha tydlig natt och dag, med kortare dagar än vi är vana vid under sommaren.
Dessa nya växter går i de flesta fall att odla i Finland, men skördesäkerheten är obefintlig och det finns ingen egentlig förädling av skörden. I fråga om förädlingen har vi ett ägget-hönan-dilemma. Det finns inte odling, eftersom ingen förädlar och det finns ingen livsmedelsförädling, eftersom ingen odlar. Problemet går dock att lösa, då producent och förädlare hittar en gemensam vilja.
Det behövs egentligen två saker för att odlingen av dessa nya växter ska ta fart. Dels måste vi lära oss själva odlingstekniken, dels behövs det växtförädling för att ta fram sorter som är framgångsrika i våra förhållanden.
Coronapandemin har gjort oss påminda om försörjningsberedskapens betydelse. Jag har förvånats över att livsmedelsförsörjningens grunder har fått ett så litet utrymme i diskussionen om och satsningarna på försörjningsberedskapen.
Vi behöver betydande mersatsningar på växtförädling samt forskning i odlingsteknik och livsmedelsförädling. Många bönder har konstaterat att vi inte behöver en enda ny kornsort i Finland, men vi behöver odlingssäkra sorter av snart sagt alla proteinväxter som har minsta lilla potential att ha framgång i vårt klimat.
Vi ska inte låta oss bli alltför beroende av andra länder då våra matvanor förändras.